freddemalte skrev:Hej J R AukJ R Auk skrev:Jag finner det lite lustigt att den här Matt som säger att man inte skall tro på bibeln utan skall tänka själv bara rakt upp och ner dikterar vad som är synd eller inte. Vad som är moraliskt eller inte. Jag menar vart argumenterar han för sin sak? Han säger bara att han är mer moralisk. Han bygger hela sitt resonemang på att vi har en hegemoni eller en sedlighet som säger att slaveri inte är ok och dylikt.
Jag menar vad händer om vi tar ämnet så platt som det föreslås? Mycket av vår "moral" bygger på antiken. Aristoteles talar ju om slavar och menar att det är en naturlig del av livet, och en naturlig ordning. Fördömer man honom på samma grunder? Nej vill jag påstå, även om jag inte vet hur personen här skulle argumentera i frågan.
Jag tycker att han mest spelar på hur vi idag har en annan standard för att bedöma frågorna.
Som vanligt mycket intressanta och tänkvarda vinklingar på problemställningen! Ja det är ju så sant, han är ju tämligen dogmatisk i sin person och sitt sätt att tänka!
Fråga: Måste man inte vara "motdogmatisk" för att "motverka" det negativt dogmatiska eller är det även fel att vara motdogmatisk? Obs! Jag säger inte att det han påstår i sak är bra saker, jag pratar nu om fenomenet att vara dogmatisk i just den situationen har är.
För övrigt kan du väl titta på de aningen underhållande tjejerna (två videos) som jag postade i mitt svar till Sceptisk i inlägget innan detta?
Ser fram emot din syn på den diskussionen!
Vänligen
Fredrik
För att svara på din fråga freddemalte angående om man måste vara dogmatisk i det att man möter dogmatism i en diskussion. Där ger jag ett rungande nej. Det är att svika själva föresatsen för varför man bör diskutera ett dogmatiskt trosinnehåll (obs menar här vilken tro som helst). Det bygger ju på idén om att det finns ett värde i att kunna betänka, och göra nya omdömen över frågor allt medan ens erfarenhet växer. Eller ens omständigheter förändras. Att så att säga vara beredd att ompröva sina omdömen.
Jag förstår varför det praktiskt blir så dock. Vi människor har många tendenser till att ge större tyngd till argument som framförs i vad som verkar vara stark övertygelse. Den här "peka med handen" mentaliteten. Och jag vet själv att jag halkar in i sådant ibland (i dåliga stunder). Ofta när man är engagerad i frågor. Och det berör en konkret. Då kan man lätt motiveras till att tycka att det att vinna över sin meningsmotståndare ursäktar alla metoder. Och på ett sätt så gör det så. Åtminstone där det existerar ett faktiskt maktförhållande som man måste inordna sig under på vad man anser vara fel grunder. Eller lida någon form av "straff" annars.
Och ofta ser jag det vara fallet med ateister. De som argumenterar mest mot troende är i min erfarenhet de som tidigare har trott på religioner. Richard Dawkins är ett sådant exempel. Minns jag såg en intervju där man tydligt såg att han motiverades av att han kände sig lurad. Det är också därför tror jag som jag ofta tycker att han får en osmaklig hållning mot sina meningsmotståndare. De lever ju fortfarande med bilden av sig själva som en som trodde.
Vad det gäller själva frågan i sig. Huruvida man bör vara ateist eller teist så anser jag att det finns ett annat alternativ. Och inte det agnostiska. Jag har tex inte vuxit upp i en miljö där religion någonsin varit ett ämne. Det har för mig alltid varit som de böcker jag läste som liten. Sagor som talar om livet. Det finns poänger i det. Men det är bara sagor. Jag förstår alls inte frågan om gud. För mig finns bara frågor om världen. Eller vad vi nu skall kalla det. Jag kan tänka mig att reducera ner det till frågor om min upplevelse. Det beror lite på vilket ben man vill stå på så att säga.
Vad tror ni om en sådan hållning? Att inte ens se det som en relevant fråga om gud finns eller inte finns. Just för att det kräver en förföreståelse om vad det här "gud" skulle vara för något. Och vad gud skulle vara kan man bara veta genom att redan stå i relation till detta gudsbegrepp. Och stod man i relation till det så tror man antingen redan, eller så tror man inte, där inte-tron, enbart är en icke-tro på ett begrepp. Som jag kan inte-tro på en enhörning eller en kentaur. Jag menar jag vet att dem finns precis som jag vet att dem inte finns.
Ps. Kommenterade tjejerna i den andra tråden med liknande namn