Föreställ dig att du vaknade en morgon och blev hämtad av bestämda poliser som påstod att du var skyldig ett långt fängelsestraff för ett (av dem påstått)mord du gjort för ett antal år sedan. Medan du försökte försvara dig blev de bara ännu mer bestämda och körde dig till flygplats och vidare till en fängelsehåla i Marocko i Afrika 20 meter under marken. Du visste inte din kommande framtid alls och hur länge "de andra" skulle ha dig inne i fängelsecellen under jorden. Du fick några skivor bröd,lite smör och två glas äppeljuice varje dag. Detta kom in genom en liten lucka i dörren tre gånger om dagen. Det var helt mörkt i fängelsecellen. Fängelsecellen var 3X3 meter och 2,2 m hög. Du hörde inga andra ljud.
1) Hur hade du agerat i fängelsecellen första tiden?
2) Hur hade dina tankar sett ut tror du? Vad hade du mest tänkt på dagen lång? Eller fantiserat om? Hade du ändå varit något "kreativ"? Hittat på egna "lekar"? Mentala lekar? Knep och knåp? Sjungit,visslat? Tänkt på gamla minnen?
3) Hade du börjat bett till "Något Högre" eller Gud om hjälp - att om möjligt blivit utsläppt?
4) Hur mycket av energi/tid hade du lagt på att försöka klura ut hur du kunde rymma?
Undrar
Cosmic philosopher
Vad hade du mest tänkt på - inne i en mörk fängelsecell?
Moderator: Moderatorgruppen
-
Cosmic philosopher
- Inlägg: 597
- Blev medlem: 24 jan 2007 20:42
- Ort: Jämshög
En mycket intressant fråga som jag har funderat mycket på själv.
1, första dagrarna blir frustration, man vet inte vad som kommer att hända och man kan få panik och ångest.
2 Det som jag tror händer är att man sjunker in i sin mentala värld, längre och längre perioder (kanske jag väljer en medveten dvala..) . Man vaknar till liv för att göra sina behov och man får en viss rytm av verkligheten av det. Tankevärlden blir den värld där jag hade levt fram till värsta scenariot apati tar över.
3 Nej, jag hade inte börjat be, paniken lägger sig efter några dagar, jag skulle inte uppleva en längre tid som skräckfylld, det tar en viss tid att acceptera sin situation.
4 hoppet ger aldrig upp, jag hade svultit ihjäl innan. så dygnet runt finns flyktplaner mm i tanken, medvetet som omedvetet.
Jag är ganska säker på att jag hade klarat av några år utan att ta större skada.
frågan är vad som händer efter ett par decennier av isolering.
1) Hur hade du agerat i fängelsecellen första tiden?
2) Hur hade dina tankar sett ut tror du? Vad hade du mest tänkt på dagen lång? Eller fantiserat om? Hade du ändå varit något "kreativ"? Hittat på egna "lekar"? Mentala lekar? Knep och knåp? Sjungit,visslat? Tänkt på gamla minnen?
3) Hade du börjat bett till "Något Högre" eller Gud om hjälp - att om möjligt blivit utsläppt?
4) Hur mycket av energi/tid hade du lagt på att försöka klura ut hur du kunde rymma?
1, första dagrarna blir frustration, man vet inte vad som kommer att hända och man kan få panik och ångest.
2 Det som jag tror händer är att man sjunker in i sin mentala värld, längre och längre perioder (kanske jag väljer en medveten dvala..) . Man vaknar till liv för att göra sina behov och man får en viss rytm av verkligheten av det. Tankevärlden blir den värld där jag hade levt fram till värsta scenariot apati tar över.
3 Nej, jag hade inte börjat be, paniken lägger sig efter några dagar, jag skulle inte uppleva en längre tid som skräckfylld, det tar en viss tid att acceptera sin situation.
4 hoppet ger aldrig upp, jag hade svultit ihjäl innan. så dygnet runt finns flyktplaner mm i tanken, medvetet som omedvetet.
Jag är ganska säker på att jag hade klarat av några år utan att ta större skada.
frågan är vad som händer efter ett par decennier av isolering.
-
freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Re: Vad hade du mest tänkt på - inne i en mörk fängelsecell?
Hej Cosmic philosopherCosmic philosopher skrev:Föreställ dig att du vaknade en morgon och blev hämtad av bestämda poliser som påstod att du var skyldig ett långt fängelsestraff för ett (av dem påstått)mord du gjort för ett antal år sedan. Medan du försökte försvara dig blev de bara ännu mer bestämda och körde dig till flygplats och vidare till en fängelsehåla i Marocko i Afrika 20 meter under marken. Du visste inte din kommande framtid alls och hur länge "de andra" skulle ha dig inne i fängelsecellen under jorden. Du fick några skivor bröd,lite smör och två glas äppeljuice varje dag. Detta kom in genom en liten lucka i dörren tre gånger om dagen. Det var helt mörkt i fängelsecellen. Fängelsecellen var 3X3 meter och 2,2 m hög. Du hörde inga andra ljud.
1) Hur hade du agerat i fängelsecellen första tiden?
2) Hur hade dina tankar sett ut tror du? Vad hade du mest tänkt på dagen lång? Eller fantiserat om? Hade du ändå varit något "kreativ"? Hittat på egna "lekar"? Mentala lekar? Knep och knåp? Sjungit,visslat? Tänkt på gamla minnen?
3) Hade du börjat bett till "Något Högre" eller Gud om hjälp - att om möjligt blivit utsläppt?
4) Hur mycket av energi/tid hade du lagt på att försöka klura ut hur du kunde rymma?
Undrar
Cosmic philosopher
1. Troligtvis betett mig som en vettvillig, skrikit, gråtit / stundom apatisk och rädd, skräckslagen/ångest/en grov form av hemlängtan. Antagligen fått vissa stunder av mod och styrka för att behärska mig och se om jag kunde lösa problemet på något sätt (rymma), för att ganska så snabbt sjunka tillbaka till det deprimerade tillståndet igen. Slutligen hade jag nog somnat, för att sedan försöka sova så mycket som möjligt, med betoning på möjligt. Jag antar att jag efter ett tag (kanske någon vecka eller så) hade "vant mig" eller adapterat till situationen och så sakteliga försjunkit in i en fantasi,- dröm- och lotsasvärld bebodd av minnen och tankar på nära och kära. Jag misstänker att vissa former av delirium, vanföreställningar, hallucinationer och illusioner hade uppträtt omväxlande med klarvakna (jordnära) stunder av djuriska behov och drifter som tagit sig allt mer vansinniga proportioner. Efter kanske en månad eller två antar jag att jag totalt förlorat urskiljning vad avser dröm och verklighet, och på ett paradoxalt sätt börjat må bättre just på grund av det. Kanske hade jag stundom skadat mig själv, dels för att förska ta livet av mig, dels för att få grepp om ifall jag över huvud taget existerar eller ej.
2. Det hade varit ganska så osammanhängande, inga lekar, inga vackra eller kluriga tankar, utan enkom förvirring, förtvivlan och stadier av drömmande karaktär.
3. Antagligen. Hoppet är väl det sista som överger än, så även om jag i min vardag inte tror på tomtar och troll så hade jag säkert börjat prata med allt från molekyler till fantasifigurer, så det hade säkert även funnits plats för en Herre eller ett gudslikande fenomen i min förvirrade tillvaro.
4. De första timmarna/dagarna, så mycket tid som möjligt (den tid som ej går till att uppfylla övriga behov). Därefter hade jag nog (enligt beskrivningen i punkt 1) tappat konceptet och inte kunnat fokusera på det.
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Det första som sker är att hålan undersöks minitiöst för att hitta svaga punkter, en möjlig utväg.
Då det misslyckats kommer försöken med att påkalla vakternas uppmärksamhet, för att se om det går att få dem medgörliga. Då det misslyckats kommer känslan av uppgivenhet, starkt blandad med känslan av vanmakt, maktlöshet.
I detta stadiet finns det två huvudvägar, gå in i en psykos, vilket beror på den tidigare mentala styrkan personen äger,
eller att försöka kämpa emot, vilket hänger samman med hur mycket energi som tillförs i form av mat.
Eftersom maten var knaper, så synar orken relativt fort, dagdrömmerier varvas med sömn, tiden i mörkret gör att personen tappar tidsuppfattningen, allt känns som en enda lång helvetesnatt, ibland känns rummet ändlöst stort, ibland extremt litet, personer med anlag för klaustrofobi riskerar här att bli galna. Efter max en vecka i hålan ger de flesta upp, hallucinationer blir en normal del av upplevelsen, fantasiförmågan är nu helt avgörande för hur illa resten av tiden upplevs för dem som inte vid det här laget helt blivit lallande tokstollar, från barndomen och framåt minns man sitt liv, händelser, personer, man försöker finna svar på en del frågor man haft, man sjunger för sig själv, nynnar, gör ljud, slår på väggarna, sparkar på väggarna, kryper runt på alla fyra, efter en tid slutar man helt med att försöka kommunicera med vakterna utanför matluckan, man äter varje mål som vore det den sista måltiden, som ett djur i en bur. Stadiet efter detta är total apati, de som inte pallar med vistelsen riskerar då att bli helt katatoniska.
Då det misslyckats kommer försöken med att påkalla vakternas uppmärksamhet, för att se om det går att få dem medgörliga. Då det misslyckats kommer känslan av uppgivenhet, starkt blandad med känslan av vanmakt, maktlöshet.
I detta stadiet finns det två huvudvägar, gå in i en psykos, vilket beror på den tidigare mentala styrkan personen äger,
eller att försöka kämpa emot, vilket hänger samman med hur mycket energi som tillförs i form av mat.
Eftersom maten var knaper, så synar orken relativt fort, dagdrömmerier varvas med sömn, tiden i mörkret gör att personen tappar tidsuppfattningen, allt känns som en enda lång helvetesnatt, ibland känns rummet ändlöst stort, ibland extremt litet, personer med anlag för klaustrofobi riskerar här att bli galna. Efter max en vecka i hålan ger de flesta upp, hallucinationer blir en normal del av upplevelsen, fantasiförmågan är nu helt avgörande för hur illa resten av tiden upplevs för dem som inte vid det här laget helt blivit lallande tokstollar, från barndomen och framåt minns man sitt liv, händelser, personer, man försöker finna svar på en del frågor man haft, man sjunger för sig själv, nynnar, gör ljud, slår på väggarna, sparkar på väggarna, kryper runt på alla fyra, efter en tid slutar man helt med att försöka kommunicera med vakterna utanför matluckan, man äter varje mål som vore det den sista måltiden, som ett djur i en bur. Stadiet efter detta är total apati, de som inte pallar med vistelsen riskerar då att bli helt katatoniska.
Marko skrev:Efter max en vecka i hålan ger de flesta upp
Jag tror att ju fortare man 'ger upp' desto längre överlever man.
att ge upp innebär inte för mig att flykt tankar och annat slutar existera.
I studier på total isolering i ett mörk rum, gav de flesta upp inom 3 dagar, jag saknar här källhänvisning så rätta mig om jag har fel, men att ge upp behöver ju inte utesluta att någon person inte likväl ändå hoppfullt fantiserar om en slags superman som flygande kommer ned och räddar en, samtidigt som han sliter av skallarna på fångvaktarna...
Håller med, man kan ge upp olika saker.
Total isolering på testpersoner är inte samma sak som att verkligen hamna i en sådan situation,
testpersoner försöker att vara rationella så länge som möjligt. Jag har sett samma dokumentär tror jag,
där dom nästan tävlade om vem som skulle härda ut längst...
Det jag tror händer är att all aktivitet går ner på en minimal sparlåga,
något liknande som man ser när man blir deprimerad. Ett år kan förflyta som en timme.
Kan man ha i medvetandet att man är i dvala så tror jag man lättare kan kontrollera verkligheten på denna minimala nivå.
Det jag tänker mig är att bilden nedanför som visar den normala uppfattningen om det vi kan se som sanningar, moral etc, separeras till en minimal kontaktyta. Verkligheten kommer att bli minimal, tanken kommer bli din största existens.
i den miljön tror jag inte att man blir 'tokig'
Det som jag tror händer är att dom som fängslat dig tagit bort stor del av din materiella verklighet,
och du envisas med att tro att allt var som innan, din bild stämmer inte överens med verkligheten.
Dom har makten över ditt sinne via din egen illusion.
om du själv ytterligare krymper verkligheten så kommer du få en yta som du själv kontrollerar och har makt över.
Total isolering på testpersoner är inte samma sak som att verkligen hamna i en sådan situation,
testpersoner försöker att vara rationella så länge som möjligt. Jag har sett samma dokumentär tror jag,
där dom nästan tävlade om vem som skulle härda ut längst...
Det jag tror händer är att all aktivitet går ner på en minimal sparlåga,
något liknande som man ser när man blir deprimerad. Ett år kan förflyta som en timme.
Kan man ha i medvetandet att man är i dvala så tror jag man lättare kan kontrollera verkligheten på denna minimala nivå.
Det jag tänker mig är att bilden nedanför som visar den normala uppfattningen om det vi kan se som sanningar, moral etc, separeras till en minimal kontaktyta. Verkligheten kommer att bli minimal, tanken kommer bli din största existens.
i den miljön tror jag inte att man blir 'tokig'
Det som jag tror händer är att dom som fängslat dig tagit bort stor del av din materiella verklighet,
och du envisas med att tro att allt var som innan, din bild stämmer inte överens med verkligheten.
Dom har makten över ditt sinne via din egen illusion.
om du själv ytterligare krymper verkligheten så kommer du få en yta som du själv kontrollerar och har makt över.
Att ta livet av mig.
http://svenskuppslagsbok.se/tag/fangelsepsykos/
Fängelsepsykos, akut reaktiv psykos hos fångar, särsk. vid isolering i cell. F. karakteriseras av mer el. mindre utpräglad omtöckning, ant. i förening med stupor el. med agitation, våldsamma utbrott och stundom hallucinationer och paranoida vanföreställningar. Även en mera kronisk form vid längre tids anstaltsvistelse, då mer el. mindre systematiserade paranoida föreställningar dominera. Den akuta formen är vanligast vid hysteri och ixofreni samt hos intellektuellt undermåliga, den kroniska vid schizofreni och ixofreni. Akut f. går vanl. över, om isoleringen brytes, den kroniska formen är mera resistent mot behandling, men miljöombyte i någon form brukar dock medföra förbättring.B.G
http://svenskuppslagsbok.se/tag/fangelsepsykos/
Anna Sara skrev:Att ta livet av mig.Fängelsepsykos, akut reaktiv psykos hos fångar, särsk. vid isolering i cell. F. karakteriseras av mer el. mindre utpräglad omtöckning, ant. i förening med stupor el. med agitation, våldsamma utbrott och stundom hallucinationer och paranoida vanföreställningar. Även en mera kronisk form vid längre tids anstaltsvistelse, då mer el. mindre systematiserade paranoida föreställningar dominera. Den akuta formen är vanligast vid hysteri och ixofreni samt hos intellektuellt undermåliga, den kroniska vid schizofreni och ixofreni. Akut f. går vanl. över, om isoleringen brytes, den kroniska formen är mera resistent mot behandling, men miljöombyte i någon form brukar dock medföra förbättring.B.G
http://svenskuppslagsbok.se/tag/fangelsepsykos/
Här verkar intellektualisten vara gynnad...
undrar om en lågt intellektualiserande myra hade klarat av fängelsevisiten bättre.
Re: Vad hade du mest tänkt på - inne i en mörk fängelsecell?
Cosmic philosopher skrev:1) Hur hade du agerat i fängelsecellen första tiden?
2) Hur hade dina tankar sett ut tror du? Vad hade du mest tänkt på dagen lång? Eller fantiserat om? Hade du ändå varit något "kreativ"? Hittat på egna "lekar"? Mentala lekar? Knep och knåp? Sjungit,visslat? Tänkt på gamla minnen?
3) Hade du börjat bett till "Något Högre" eller Gud om hjälp - att om möjligt blivit utsläppt?
4) Hur mycket av energi/tid hade du lagt på att försöka klura ut hur du kunde rymma?
Undrar
Cosmic philosopher
5 min kvar på rasten...
1. Jag hade varit övertygad om min förmåga att ta mig ur och hade riktat större delen av energin på detta. Jag har ingen cellskräck och kan befinna mig i en garderob i 100 år sålänge jag gör det på egen vilja men jag har fruktansvärt svårt att vara inlåst mot min vilja. När jag hamnade i fyllecell orimligt,vari själv gripandet är en rolig men annan historia, slog jag sönder handen mot väggen, jag hade lite vatten att dricka och det spenderade jag ivrigt tiden med att försöka strö ut över rummet för att försöka skapa skada till personerna som satt mig där(tills de stängde av det) sen började jag fokusera på skruvat motsvarande, funderade på hur bältessäkringen satt på polispistolerna, hämnd, jag funderade på hur jag skulle överrumpla polisen. Dock inte tankar på att "spela död" eller nåt.
2.) Jag hade nog varit kreativ och börjat fantisera som någon tidigare skrev om att "allt är som vanligt" till slut. Om jag inte lyckas vidhålla den illussionen skulle jag försöka ge mig på en annan illussion som är mer svårkrossad exempelvis...
3. ...gud(även om jag har fel så finns det inga argument jag inte kan metadiskutera bort). Allt beroende på hur fångvaktarna skulle försöka desillussionera min situation.
4.) Det mesta tills jag blivit konform med situationen efter ett par dagar eller veckor.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 150 och 0 gäster