Redigera sina inlägg

[A]

Jag tar bort mina inlägg, redigerar, tänker att det spelar ingen roll. Och det finns inget som kan motivera mig till att låta inläggen vara som dom är eftersom jag kan inte övertyga mig själv om att originalet är mer värd än redigeringen. Det spelar inte heller någon roll ifall inlägget förblir oredigerat. Jag har ingen förbindelse med mina inlägg, eftersom jag inte har någon förbindelse med dig som läser. Vem är du?

Jag upplever att jag inte har något att säga. Men för den delen så låter jag det inte förbli osagt. Jag är lite trött på svenskans satsuppbyggnad, det låter lite tråkigt. Men vad ska jag göra åt det.

Vad ska jag säga?

Och det är precis samma åt andra hållet - när jag läser inläggen så känner jag bara att "jaha, den här personen har gått åt det hållet och gjort det där ett tag". Men jag känner att det inte är mer värt än den nya piss-graffittin i tunneln på vägen hem. Piss-graffititin suddas ut med en veckas mellanrum och ersätts med ny färg. En sanering. För att behålla ordningen. Som bestämdes av kommunen. Som bestämdes av ett flertal som inte tyckte om piss-graffittin. Är det så med alla dessa inlägg? Att de så småningom kommer saneras?

Jag vet. Detta är nog det tråkigaste inlägget jag nånsin har skrivit. Jag har kanske inte skrivit roligare innan, men nu känner jag att så här är det. Jag ska låta det förbli oredigerat, tänker jag, men då tänker jag "vem är det som tänker", och så tänker jag på vem det är som tänker "vem det är som tänker", å ifall jag hade tänkt detta innan jag läst om att flytta uppmärksamheten till det dokument som inspirerade mig till att undersöka just det. Och hur det annars hade sett ut?

Till och med detta orsakar mig ingen större dynamik i min själ - det förblir samma brum. Ungefär samma brum som jag brukar höra när det är alldeles tyst. Jag kommer ihåg - det kallas "Tao's hum" och är ett fenomen som diskuteras. Jag tror det kan vara de 8 hz som jordens magnetfält utstrålar, eftersom jag hör det överallt. På kalfjället, i stan, i stugan, etc, men bara när det är rätt så tyst och när jag är uppmärksam, och det låter inte som att det kommer inifrån mig. När jag fastade i 5 dar (men det var tänkt 10 men jag hade för lite bentonitlera) så var det många gånger starkare brum, och stundom var jag helt säker på att det var blodet som snurrade runt och framkallade detta lågmälda ljud.

Nåja! - Gott folk. Visst är det så man säger? Känner någon igen sig i vad jag menar?

En till sak är tillfälligheten i det hela. Så skört allting är. Med hjälp av lite avslappning. Man behöver bara låta andningen sköta sig självt, och kroppen slappna av, så uppstår ett helt annat tillstånd. Då blir mitt seende helt annorlunda, om jag tittar på väggen bortanför så ser jag bara att den är här. Jag minns när jag tittade på min flickvän, hon såg så liten ut när hon var en meter bort, det var så absurt, alltså, så skör vår normala upplevelse är!

Ehm. Ja, det är väl som en form av träning numer, man lyfter lite tankar, springer en bit, för att få upp flåset. Men, det är nått riktigt skumt med allt ändå tycker jag. Jag kommer nog aldrig känna mig helt samhörig med människor. Naturen är så jääävla mycket större, och det är inget jag gör något åt - det bara blir så. När jag blir utmattad så går jag ut i en skogsklick, och känner på en gång att "ja, så här är det", och så blir jag uppfylld av energi. Men sen kommer jag tillbaks hem och efter ett tag så kommer betongen och betongtankarna tillbaks, hur kan vi bo så här tätt inpå varann?

Alltså, varför plågar jag mig själv så med att stå ut i en stad där den normala färdigheten (sant) handlar om att kunna ignorera varann? Vi ser varann i periferin, och vi kommunicerar, men vår kommunikation handlar om språket "hur jag enklast undviker dig" - från bägge håll! Jag tänker så, och du tänker så. Jag har också inte tänkt så, men så kollar jag med nyfikenhet i blicken, lite glädje i ansiktet, och så får jag tillbaks skräck. Min skräck eller din skräck? Man kan bara se det som finns hos en själv. Men nog fan är det skräck alltid, eller nått liknande... Samtidigt känner jag att, vem är jag, vad kommer jag få för svar på det här, vem vem vem.

Och, jaha. Segt! Motion är bra för kondition!

Egentligen vill jag inte ens ha något svar. Jag är inte intresserad av vad du svarar på detta, eftersom jag har blivit drabbad av något som jag inte vet namnet på. Jag kommer nog inte bli inspirerad av ditt inlägg som du tänker över. Det är min grundsyn numera. Jag har läst så mycket trams!

Däremot kommer jag bli glad ifall du funderar på vem du är och ifall detta inlägg på något sätt fick dig att tänka på det!!!

[A]

Och när jag tittar på detta inlägg, efter att jag har skrivit det, så känner jag hur det kryper i redigeringsfingrarna. Men denna gång tänker jag låta det vara. Jag vinner inget pris på det! Sanering pågår.

[freddemalte]

Hej A

Nej!!! Radera inte ditt huvudinlägg - det är ju ett av de mest intressanta som har skrivits på denna typ av forum! Det innehåller väldigt mycket (min tolkning såklart) och kan översättas till i princip livet som sådant. Snyggt!

Föresten väldigt roligt att kunna använda A utan att det ska föreställa (representera) ett filosofiskt subjekt ("agent") utan faktiskt en äkta forumskribent! Snyggt även det!

Vänligen

Fredrik

PS. Jag låter också detta inlägg stå kvar så länge du inte radikalt ändrar ditt inlägg. Jag låter det s a s vara beroende av ditt intlägg. DS.

[A]

Nice!