"Vi'et" eller "jag'et"

[Ungkarl]

Jag har hört den brittiske filosofen Roger Scruton säga att inget skapar mer elände i en persons liv än försöken att vara en individualist, och sära sig från de mänskliga gemenskaper som man har fötts in i.

Ayn Rand skulle hata den tankegången.

Men vad tror ni, kan man isolera sig i ganska hög grad och ändå må bra?

Eller är det bara att ingå i eller fortsätta leva inom de tillgängliga gemenskaperna (med alla ramar de innebär) och acceptera att en del av ens individualitet går förlorad?

... är det osunt att försöka avvika från andra med flit bara för att bli en "egen person"?

[lösdrivaren]

You can go your own way, go your own way
You can call it another lonely day

http://youtu.be/0GN2kpBoFs4
(Fleetwood  Mac)


Normer är till för att brytas.
Gör alltid tvärtom vad som förväntas.
Många känner en trygghet i normen – en ritual som upprepas.
Många är radikala i tanken men väldigt konservativa i praktiken. Kyrkbröllop, villa, volvo, vovve.
Jag själv har kommit till en punkt där jag skiter i vad andra tycker. Jag har t ex lagt ner städningen då det är ett projekt utan ände. Duschar gör jag varje dag och på sett straffar alla andra genom att förbruka varmvatten.

[Viola]

Det är en myt att man kan ha en individualitet, oberoende av andra.
Alla som försöker vara individualister hämtar influenser från något håll.
Om man vill strunta i normer gränser är man beroende av alla som håller på dem.

Ett litet barn som får sitta ensam i sin spjälsäng och matas på konstgjord väg - dör.
En isolerad vuxen människa dör - i alla fall mentalt, fast man kan vara mer eller mindre beroende
av sociala kontakter.

Individualism är ett relativt begrepp - det längsta man kan komma är att man är fri att hämta
influenser var man känner för

[Zokrates]

Nja, det där stämmer nog bara in på de flesta Viola, men det finns alltid undantag, som mig till exempel.
Jag har aldrig tagit del av influenser för att bli si eller sån, tvärtom, jag går min väg ensam även om
någon inbillar sig än det ena eller andra fast jag har haft kompisar som varit än det ena och det andra.
Sedan är det fullt möjligt att ensamma personer lever kortare
än de som lever i förhållanden, men det kritiserar jag inte heller då det stöds av forskning.

Har suttit två timmar nu med att försöka bena ut några tovor i håret bara för att de retar mig,
kammade mig för ett halvår sedan,
har inte tagit en dusch eller ett bad på över ett år,
vem influerar mig till det, eller rättare sagt, vad kallas dem som grupp som beter sig så, inte fan är det lodare,
de tvättar och badar sig var och varannan dag på deras tillfälliga boenden eller badinrättningar,
eller varhän de nu kommer åt, inte heller kan väl någon hävda att det finns en grupp som inspirerats av psyksjuka?
Ah, det finns det säkert, galenpannor kan man aldrig underskatta, men nej, jag är inte isåfall influerad av dem och
inte heller går jag omkring med plastpåsar på fötterna, drar en kundvagn, eller har 15 katterna klängande på mig.
Nu kan ju någon påstå att jag influerats av bohemer, men nej igen, jag vet knappt vad det är.

Jag har haft exakt samma klädstil sedan jag var barn, vem härmar jag då, är det Karlsson på taket?

Idag kan däremot ungdomar gå in i en stylebutik och komma ut en timme senare som en färdig nisch,
punkare, rockare, popare, eller till och med som en ung gangsterslyngel, hålad, piercad, rakad och klar.

Jag skiter och har alltid skitet i stilar som det om nått är renodlad commerce noja.

Lite förekommande svar ifall någon av er miljöfördärvare får ett infall, här är svaren.
Nej, jag luktar fan ingenting,
nej folk glor inte två gånger på mig när jag är ute,
nej, flugorna sitter inte heller i en klase i arslet på mig,
Och slutligen nej, jag är inte intresserad av rådgivning.

[Zokrates]

Jag har hört den brittiske filosofen Roger Scruton säga att inget skapar mer elände i en persons liv än försöken att vara en individualist, och sära sig från de mänskliga gemenskaper som man har fötts in i.

Stämmer nog väldigt bra in, men mest för att omgivningen isåfall står för en dömande hållning gentemot det avvikande.

Men vad tror ni, kan man isolera sig i ganska hög grad och ändå må bra?

Ja om man drar till skogs och verkligen trivs i skogen, inte annars.

... är det osunt att försöka avvika från andra med flit bara för att bli en "egen person"?

Man skall inte göra något som inte är eller känns helt äkta för en själv, det är osunt.

[lösdrivaren]

Zok, dej skulle jag inte vilja möta i ett parfymfritt rum.
Okej, själv har jag renlighetsnoja, smutsig i själen men ren i kroppen. Det där är mitt normberoende, ser ner på folk som slarvar med personlig hygien.

[Zokrates]

Zok, dej skulle jag inte vilja möta i ett parfymfritt rum.
Okej, själv har jag renlighetsnoja, smutsig i själen men ren i kroppen. Det där är mitt normberoende, ser ner på folk som slarvar med personlig hygien.

Inte jag heller, jag luktar faktiskt tobak, det om nått är vidrigt, tycker jag som ändå röker,
men är det något jag inte tål så är det andras röklukter.

Jag började faktiskt det hela som ett test det här med att sluta att bada och duscha hela kroppen,
jag ville veta hur jag och min kropp skulle påverkas av det. Samtidigt började jag även ett test som gick ut
på att inte borsta tänderna, men det misslyckades katastrofalt och det är verkligen inget jag rekommenderar
så vida ni inte gillar gröt!

Däremot föll tvätttestet väl ut, över all min förväntan faktiskt, jag tvivlade nog lite i början men men.

Jag höll upp ett år första gången och det som skedde var att huden blir bättre, varken för torr eller fet,
även svettproduktionen minskar drastiskt, därmed minskade svettlukten automatiskt.
Eftersom huden blir bättre så minskar även finnar på ryggen problem etc. En annan sak som skedde med håret
var att jag inte längre har mjäll, det hade jag innan av och till men inte nu längre. Håret blir dessutom
friskare och känns bättre än någonsin, jag skulle kunna göra världens bästa hårreklam mao.

När ett år hade gått tog jag ett bad i ett badkar som jag noga gjorde rent före, efter badet kontrollerade
jag om det fanns några avlagringar, nej, inga svarta ränder eller mängder av döda hudceller där inte.

Så utifrån det fortsatte jag mitt test, för vem fan vill lukta illa? Inte jag, jag luktar i stort sätt inget annat
än tobaksrök då det sitter i kläderna och andedräkten, så that's it!
Det är ni andra som gått på myten, men vill man så kan man med gott samvete tvätta händerna vid behov,
liksom fötterna och underredet nån gång då och då med enbart tvål och vatten, det gör jag.

Detta kanske var lite för hårdsmält, men de flesta människorna har inte lyxen att ha ett badrum eller tillgång till
rent vatten, det kan lätt vara så många som 4.5 miljarder människor som tvättar sig mindre än vad jag gör.


Låt mig först poängtera att jag har ett väldigt bra luktsinne, trots att jag röker.
Ni som tvättar er flera gånger dagligen, ni luktar som vandrande torrdass, papper och skit,
ni luktar även förjävligt illa av en mysko blandning av svett och deo
och ju mer ni försöker dölja er dåliga lukt desto värre stinker ni.
Utöver det anser jag att alltför många av er luktar mögel,
era kroppar har ju inga micro-organismer kvar som kan hålla er i skick,
därpå en fotsvett som stinker lagrad ost,
ni ruttnar ju långsamt liksom även era kläder som stinker som om de tagits direkt ur en  secondhandcontainer.
Det är så, ni vet om detta själva, ni tror att lösningen är fler bad, mer deo, ni får renlighetsmanier,
en ond cirkel är igång som ni är totalt oförmögna att bryta, snacka om tvångssyndrom!

[lösdrivaren]

Individualism är ett relativt begrepp - det längsta man kan komma är att man är fri att hämta
influenser var man känner för

Du relativiserar för mycket.
Helt klart så att man hämtar influenser  och är påverkad av omgivningen.
Men jag tycker ändå att ”individualismen” har ett berättigande.
Vi är låsta i ett kulturellt beteende som vi ärver.
Själv är jag uppvuxen i en arbetarfamilj, farsan styrde med järnhand. När jag sen slet mej loss slutade han prata med mej. Han dog förra året, jag satt vid hans dödsbädd två timmar utan att säga ett ord. Kom inte på någonting att säga, han sa inget heller.
Men för fasen, uppmuntra folk att välja väg!

[Viola]

Du relativiserar för mycket.
Helt klart så att man hämtar influenser  och är påverkad av omgivningen.
Men jag tycker ändå att ”individualismen” har ett berättigande.
Vi är låsta i ett kulturellt beteende som vi ärver.
Själv är jag uppvuxen i en arbetarfamilj, farsan styrde med järnhand. När jag sen slet mej loss slutade han prata med mej. Han dog förra året, jag satt vid hans dödsbädd två timmar utan att säga ett ord. Kom inte på någonting att säga, han sa inget heller.
Men för fasen, uppmuntra folk att välja väg!

Jag förstår vad du menar och jag har haft en kamp i att frigöra mig från ett frikyrkligt sammanhang sett ur perspektivet av dina och mina erfarenheter så vill man uppmuntra det individualistiska tänkandet - att välja sin egen väg.

Jag reagerade utifrån den hyperindividualistiska trenden som råder just nu - där man har en naiv tro på att en absolut individualism är möjlig.

[lösdrivaren]

Låt tusen blommor blomma!
Var hemma hos brorsan i måndags, han hade köpt musikinstrument för 20k.
Egentligen har jag inte råd med detta, sa han lite skamset.
Han är väldigt musikintresserad och är jäkligt duktig på klaviatursaker.
Jamen unna dej saker som du tycker om, sa jag. Du slösar ju bort 20k lätt på kvinns och vin, har sett din livsstil.
Vissa saker äro nödvändiga och kan ej förhandlas bort.

[Anders]

Jag har hört den brittiske filosofen Roger Scruton säga att inget skapar mer elände i en persons liv än försöken att vara en individualist, och sära sig från de mänskliga gemenskaper som man har fötts in i.

Ayn Rand skulle hata den tankegången.

Men vad tror ni, kan man isolera sig i ganska hög grad och ändå må bra?

Eller är det bara att ingå i eller fortsätta leva inom de tillgängliga gemenskaperna (med alla ramar de innebär) och acceptera att en del av ens individualitet går förlorad?

... är det osunt att försöka avvika från andra med flit bara för att bli en "egen person"?

Reagerar på "bli" och "försöka vara". Vi föds med lite olika sociala förmågor och våra föräldrar och våra kön kommer att lämna oss, då vi är vuxna nog att bry oss i detta på en skala av att vara social eller individuell. Sen kan vi själva tycka att vi är för mycket åt det ena eller det andra hållet.

Jag behöver inte försöka vara individualist, har det av födsel och ohejdad vana. däremot försöker jag blir socialare.

Men ingen dj-l skall försöka mota någon annan hit eller dit på skalan, var man vill hamna får man besluta själv.

[Marko]

Omvärlden står utanför och vill forma oss hela tiden. Hur mycket lyckas det ?
Rent fysiskt blir vi formade av mediciner och mat, boende och ekonomi. Detta formar våra tankar och vårat beteende.
Vetenskapen säger sitt, och en skeptisk person provar motsatsen för att se om en teori håller eller inte. (handlingen är tillsyns deterministisk)
Utan en begynnande orsak verkar inte nya tankar eller idéer födas upp så lätt. (Det verkar mer vara en löpande evolution av tankar och idéer)
Biologiskt är vi formade av dna. Det kan tänkas att minnen som vi har, lagras i hela kroppen och vid en transplantation förs en del 'personligheten' över.
Hur vet vi vad som påverkat eller inte?, utan att ha gjort en djupare analys

Jag noterade en artikel i går, men läste aldrig igenom den. Budskapet var att altruism kan bevisligen existera.
Det är en uppfattning jag haft länge. Man kan ge utan att begära något tillbaka. Detta tycker jag tyder på att vi är individer som kan göra egna beslut utan att vara påverkade av andras beslut. (i en äkta altruism tar man inget tillbaka)  

Så jag utgår från att det är en mix, personligheter med omgivning som påverkan och formar oss. Jaget och omgivningen blir VI.
Jaget eller individen är en individ utifrån vad han eller hon beslutar. Lite som altruismen här, helt opåverkade egna beslut även om vi tar tar hänsyn till omgivningens reaktioner. Vi kanske inte är en deterministisk varelse eller robot.

Detta är en lurig fråga, då vi inte kan filtrera bort omgivningen så lätt.

[Viola]

Nja, det där stämmer nog bara in på de flesta Viola, men det finns alltid undantag, som mig till exempel.
.

Undantag bekräftar regeln heter det. Det finns ju alltid nojor eller fixa idéer som inte följer några normer. Men i andra
avseenden än ditt yttre kanske du följer en hel del normer ändå - du skriver som de flesta andra till exempel  :wink:

[lösdrivaren]

Zok är undantaget, han har flera nära döden upplevelser vilket gör honom unik.
Han förstod inte att han drabbades av psykisk/social/neuroretning/bacillangrepp/psykosocial nervretning i autonoma nervbanorna.

[rara-gossen]

Det är en myt att man kan ha en individualitet, oberoende av andra.
Alla som försöker vara individualister hämtar influenser från något håll.
Om man vill strunta i normer gränser är man beroende av alla som håller på dem.

Ett litet barn som får sitta ensam i sin spjälsäng och matas på konstgjord väg - dör.
En isolerad vuxen människa dör - i alla fall mentalt, fast man kan vara mer eller mindre beroende
av sociala kontakter.

Individualism är ett relativt begrepp - det längsta man kan komma är att man är fri att hämta
influenser var man känner för

Rent objektvt kan det förhålla sig som du beskriver, men vem säger att den blåögde individens
åsikt att han lever i oberoendeskap av andra är felaktig? Ditt resonemang gör det, men den personliga
åsikten och det lättvndiga naiva levernet kanske väger tyngre i hans fall?
För det är ju trots allt individens liv och hans egen röst som låter starkast i definitinen av sig själv, eller?

Sen tycker jag att man kan separera influenser ifrån val. Om man själv väljer att leva ett liv i oberoendeskap
så existerar kanske endast det livet för individen, men existerar livkväl - inbäddad i en blåögds blick.
Influenser har man ju ingen kontroll över, däremot är möjligheten att välja per definition avgörande för ett val.
Således kan man kanske se det som en separation ifrån sitt tidigare normstyrande liv när man väljer att se
på sig själv som oberoende.