Viola skrev:rara-gossen skrev:Djuren talar ej, de kommunicerar. Det är mer än vad vi gör i alla fall.
Ska vi kommunicera på samma sätt som djur så räcker det inte med mindre än att vi träffas IRL och ändå
är vi nog inte lika begåvade som djuren på ett visst plan - vi har fått en stor hjärna och är otroligt beroende av den - finns inget så hjälplöst som en "dum" människa.
I det här mediet är vi ganska bundna till intellektet och logiken för att nå varandra överhuvudtaget.
Och ändå är talet endast fragment av det vi vill säga. Är inte talet, språket, både lösningen och upphovsbanditen av kommunikationsproblemet?
Vi kan inte begära något förrän vi kan namge det, ju fler namngedda ting, desto svårare blir det att veta vad vi egentligen vill åt.
Eller så kan man tänka sig hjärnan som stor men tom på de läror vi inte är födda med.
För att överleva, anpassa och få ett anständigt liv, måste vi tillskansa oss fyllnad av detta tomrum.
En fyllnad som aldrig tar slut och ett behov som aldrig löper ut.
Nu tänker jag främst på kunskap om vår omgvining, anpassning. Hjärnan stöps till en figur vars utkomst ej var given, men blir nödvändig för att klara av det liv personen satts att leva.
Sen kanske man kan tänka sig en yterst basal mänsklig kommunikationsnivå, där känslor och meningar utmynnar i ett direkt överförande till motparten.
Tvillingar sägs ha något sådant utbytande.
Jag kan tänka mig att denna direkhet främst sker när en människa befinner sig i unga år - då vi är som minst befläckad.