Skiljelinje mellan feghet och försiktighet?

[Ungkarl]

Vart går skiljelinjen mellan feghet och försiktighet?

Hur vet man om man har varit den ena eller den andra?

Hur stor är egentligen skillnaden mellan begreppen?

[Viola]

Det handlar om sammanhanget och vad som förväntas av en i situationen.
Är det en situation där du kan tänkas ha ett moraliskt krav på dig att handla på ett visst
sätt är du feg om du inte vågar. I ett annat sammanhang om handligen ter sig meningslös och det
inte finns någon djupare anledning att göra den så är man väl försiktig om man avstår. Man kan ju också genomföra
något farligt samtidigt som man är så försiktig det går att vara för att göra det. Så då är man motsatsen till feg - alltså
modig och försiktig på samma gång.

[lösdrivaren]

Feghet är när man inte vågar stå för sina åsikter.
Försiktighet är klokhet, en attityd att man kanske inte vet bäst alltid, en ödmjukhet.

[Ungkarl]

Nu menade jag inte bara åsiktsmässigt, men OK.

Att det finns en koppling mellan försiktighet och ödmjukhet är nog sant. Modiga människor tenderar att ödmjuka sig.

[Jörgen]

Jag hade för ovanan att gå emellan och avbryta slagsmål.
En dag förstod jag att det där beteendet var potentiellt livsfarlig,
så nu brukar jag smita undan bara jag anar att bråk är på gång.

Jag säger till mig själv; det där angår inte mig.
Kanske inget angår mig...

Jag blev väl äldre, klokare, försiktigare och fegare.

[Justin Case]

Det handlar om sammanhanget och vad som förväntas av en i situationen.
Är det en situation där du kan tänkas ha ett moraliskt krav på dig att handla på ett visst
sätt är du feg om du inte vågar.

Det räcker inte med att man kan tänkas ha ett moraliskt krav på sig att handla på sättet i fråga. Endast om man verkligen anser sig böra handla på sättet x, men av (kortsiktiga eller långsiktiga) egennyttoskäl avstår från att handla på sättet x, är man feg. Om man bara kan tänkas böra handla på sättet x, men tillmäter möjligheten att man moraliskt bör handla på sättet x en relativt liten sannolikhet som med råge överträffas av hur stor sannolikhet man tillmäter möjligheten att det är fel att handla på sättet x, behöver det inte alls vara fegt att avstå från att handla på sättet x, det kan tvärtom vara moraliskt bra. Den definition du föreslår håller alltså inte.

Att vara "feg" och att vara "försiktig" utesluter inte varandra. Man kan handla ofegt och oförsiktigt samtidigt, och man kan handla fegt och försiktigt samtidigt. Den förstnämnda kombinationen är nog lätt för var och en att tänka ut exempel på, den sistnämnda kan exemplifieras med handlingen att avstå från att försöka avstyra ett slagsmål i en situation där enbart ens feghet inte skulle ha räckt för att få en att avstå från att avstyra slagsmålet, och enbart försiktighet (t.ex. försiktighet av hänsyn till andra än en själv) inte heller skulle ha räckt för att få en att avstå från att avstyra slagsmålet, men där de båda faktorerna kombinerade bildar en så stark sammantagen motivator att de tillsammans får en att avstå från att avstyra slagsmålet. I själva verket är nog sådana (för ens beslut avgörande) kombinationer av feghet och försiktighet ganska vanliga. De är långtifrån begränsade till slagsmål.

Och ibland kan man fatta ett beslut av både feghet och försiktighet på ett sådant sätt att enbart försiktigheten skulle ha räckt, och att ens feghet (vid sidan om försiktigheten) bara gör en ännu lite extra motiverad att fatta det beslut man ändå i vilket fall som helst skulle ha fattat. I sådana situationer fördömer omgivningen ofta beteendet i fråga som i första hand "fegt" och omoraliskt genom att fokusera på att feghet fanns som en av motivatorerna. Det är orättvist, ty bara för att någon gör något x som är fegt av vederbörande (och delvis av feghet) kan man inte utesluta att vederbörande anser att x är moraliskt rätt och att han (av till avgörande del detta skäl) skulle ha utfört x oavsett om fegheten hade funnits där som extra motivator eller inte. En beslut blir inte moraliskt fel bara för att feghet fanns med som en delmotivator till det.

Exempel på de två sorternas kombinationer av feghet och försiktighet i de två senaste styckena ovan är t.ex. om man blir vittne till ett slagsmål och bedömer att man, genom att i nuet maximera sina egna överlevnadschanser, kan göra mer nytta för mänskligheten sammantaget på sikt, än genom att nuet riskera sitt eget liv, och samtidigt är "feg" d.v.s. rädd om sitt eget liv för sin egen skull oavsett om det är moraliskt rätt eller inte att vara det. Även om man, om man ingriper, har så mycket som 95% chans att rädda liv i nuet utan att själv stryka med, är det inte alls säkert att det är det som är det moraliskt sett allra bästa man kan försöka göra i nuet. Detta eftersom man, med ännu närmare 100% säkerhet, kanske kan rädda tusentals gånger fler liv längre fram i sitt liv om man i nuet inte ens tar den där 5% risken att dö. Det är ett av många tänkbara exempel på försiktighet som kan ackompanjeras av feghet men där moraliskt befogad försiktighet skulle ha räckt som enda motivator.

Man kanske till och med kan säga att det är moraliskt befogat att vara feg, med tanke på att man ibland kanske inte skulle vara i moraliskt rätt grad försiktig av moraliska skäl om feghet inte fanns med som extra förstärkning av ens sammantagna motivation. Kanske skulle jag t.ex., när jag blev vittne till ett slagsmål, gripa in och riskera bli dödad om det enda som fick mig att tveka att gripa in vore försiktighet motiverad av ren moral, medan jag nu inte griper in eftersom jag även är feg. Kanske kommer jag att i framtiden kunna rädda många fler liv, tack vare att jag genom att nu vara feg maximerade mina egna överlevnadschanser. Visserligen hade det varit ännu bättre om feghet inte hade behövts som extra motivator för att få mig att göra det moraliskt rätta, men ibland har jag gripit in och avstyrt farliga situationer på grund av en kombination av spontan välvilja och brist på feghet, och efteråt insett att det, givet den information jag hade innan jag grep in, var fel att gripa in, eftersom risken för att dö var för stor för att vara moraliskt rättfärdigbar (givet den information jag först hade, alltså). Ibland är jag däremot för feg för att våga ingripa i sådana situationer. Om jag aldrig i ens någon som helst mån hade någon feghet skulle jag gripa in i ännu fler alltför farliga situationer än vad jag nu gör, och alltså riskera mitt liv i moraliskt sett ännu mer obefogat hög grad. Det vore moraliskt sett sämre. Min feghet förhindrar ibland sådant, och det är bra, även om det naturligtvis är att göra "the right thing for the wrong reason". Vi människor är inte på långa vägar perfekta, så ibland kan det bästa vara att använda en imperfektion för att motverka en annan imperfektion. Det kan alltså ibland vara moraliskt befogat att vara feg! (Just verkligen feg, inte bara försiktig.)

Men sedan finns det de som rentav är fegare än vad som är bra för dem själva. Ett exempel är kraftigt socialt hämmade människor som inte vågar ta kontakt med andra människor alls. Sådan feghet förlorar både de själva och andra på, generellt sett. För mycket feghet är alltså inte bra, det heller. För mycket och för lite skämmer allt. Men lite feghet är nog bra, i den mån ens moraliskt befogade försiktighet inte ensam räcker hela vägen fram till ett moraliskt optimalt handlande.

Man kan ju också genomföra något farligt samtidigt som man är så försiktig det går att vara för att göra det. Så då är man motsatsen till feg - alltså modig och försiktig på samma gång.

Modig är inte en motsats till försiktig, modig är en motsats till feg. Därför kan man vara både modig och försiktig samtidigt. När man gör något med både mod och försiktighet samtidigt, består modet i att man riskerar sin egennytta i sådan grad som ens moral kräver (eller något åt det hållet), medan försiktigheten består i att man inte tar större risker än så. Modet och försiktigheten är alltså två krafter som verkar i motsatt riktning mot varandra och därmed kan användas till att styra graden av risktagande till den nivå man önskar, ungefär som en cyklist kan använda tyngdkraften i en brant nedförsbacke som ersättning för att trampa men samtidigt bromsa lite för att inte få upp farligt hög fart. Liksom bromsa inte är en motsats till tyngdkraft, bara ett motverkande av vad tyngdkraften i en nedförsbacke gör med cykeln, är försiktighet inte en motsats till mod, bara ett motverkande av hur mycket ens mod får en att riskera.

[Jörgen]

Vad långrandigt du brukar vara, justin
Du lämnar ingen sten orörd.
Men Oslomannen då? Är han modig eller feg?

Det tycks mig då finnas modig och feg i olika nuancer.
Att bara kalla honom för idiot säger egentligen
bara att man själv inte gå in på frågan.

Modig:
- han angriper staten & samhället
- han anfaller 100 tals personer
(ensam? det kan ha funnits en andre skytte på ön)
- han angriper sig själv, sitt förstånd, riskerar sin existens
- han låter sig gripas efterråt för att fortsätta sin kamp från fängelse
(enligt hans manifest)

Feg...
nå, bomben en del människor skulle tycka vara modig, andra feg,
men attacken mot ungdomarna...

Enligt rapporterna reagerade ungdomarna liksom på tvenne sätt,
två stategier, de som sprang mot skytten, och de som försökte springa iväg.

Dessvärre lyckades skytten skjuta anfallarna, de modiga,
sedan jagade han efter de flyende, de fega.

..skulle behövds fler modiga

Så, nu vart jag också lite långrandigt .(

[Zokrates]

Men Oslomannen då? Är han modig eller feg?(

Bah, det var förmodligen bara ett annorlunda sätt att ragga, snart kommer vi att kunna läsa i
tidningarna om alla de tusentals kärleksbrev som kåta kvinnor i alla åldrar skickar till honom,
typ oh, jag förlåter dig du din "kjempekjekke gut"! var med meg, plz, du kan skyte meg alt du ønsker ...

I sverige hade det ju knappast varit ett straff, en ny kvinna varannan månad på anstalten
plus att han hade fått fritt fram med de kvinnliga fångvaktarna, som ju i grund och botten
delar hans vision, fa..ister hela bunten.

[Jörgen]

Jag ska könsoperera mig, han ska bli min

[kort]

Är inte försiktighet medveten medan feghet är omedveten?

[Zokrates]

Är inte försiktighet medveten medan feghet är omedveten?

Förstår inte riktigt vad du menar med det du skrev.

Göteborgsminne 80 talet.
En gång när jag åkte spårvagn i Göteborg, så kom det in en kraftigt berusad man vid Backaplan?
han började gå runt i vagnen, skrek och hade, sig, plötsligt drog han fram en stor pistol, typ magnum
skrek igen, vet ni inte vem jag är xxx Magnusson, bla bla, viftade omkring med armarna.

Jag stod i den bakersta delen av vagnen, tänkte på situationen jag befann mig i.
Vem är han ute efter?
Är han bara en idiot som fått för mycket i sig?
Är han en galning som tänker skjuta vilt?
Skall jag stå kvar eller hoppa av vid nästa stopp?

Däremot hade jag inga som helst planer på att dra till mig hans uppmärksamhet
eller försöka att stoppa honom, då detta skulle innebära en större risk att något hände.

Han hoppade av två hållplatser senare utan att något mer hände.

Alla i vagnen satt knäpptysta, ingen sa något under resan, ingen uppträdde hjältemodigt, ingen, men jag tror
inte att det fanns något under händelsen som skulle kunnat klassats som omedveten feghet.

[kort]

Är inte försiktighet medveten medan feghet är omedveten?

Förstår inte riktigt vad du menar med det du skrev.

Göteborgsminne 80 talet.
En gång när jag åkte spårvagn i Göteborg, så kom det in en kraftigt berusad man vid Backaplan?
han började gå runt i vagnen, skrek och hade, sig, plötsligt drog han fram en stor pistol, typ magnum
skrek igen, vet ni inte vem jag är xxx Magnusson, bla bla, viftade omkring med armarna.

Jag stod i den bakersta delen av vagnen, tänkte på situationen jag befann mig i.
Vem är han ute efter?
Är han bara en idiot som fått för mycket i sig?
Är han en galning som tänker skjuta vilt?
Skall jag stå kvar eller hoppa av vid nästa stopp?

Däremot hade jag inga som helst planer på att dra till mig hans uppmärksamhet
eller försöka att stoppa honom, då detta skulle innebära en större risk att något hände.

Han hoppade av två hållplatser senare utan att något mer hände.

Alla i vagnen satt knäpptysta, ingen sa något under resan, ingen uppträdde hjältemodigt, ingen, men jag tror
inte att det fanns något under händelsen som skulle kunnat klassats som omedveten feghet.

Mäktig historia, ibland tycker jag att man kan låtsas vara rädd och lyda galningen så länge ingen förlorar på det,
och det här kanske låter absurt men även fast mannen har en pistol i handen så måste man försöka förstå honom för att hantera situationen,
alltså om man var medveten om att det fanns ett klokare sätt att agera i situationen man befann sig i, skulle man inte ha agerat så då?

[Viola]

Det handlar om sammanhanget och vad som förväntas av en i situationen.
Är det en situation där du kan tänkas ha ett moraliskt krav på dig att handla på ett visst
sätt är du feg om du inte vågar.

Det räcker inte med att man kan tänkas ha ett moraliskt krav på sig att handla på sättet i fråga. Endast om man verkligen anser sig böra handla på sättet x, men av (kortsiktiga eller långsiktiga) egennyttoskäl avstår från att handla på sättet x, är man feg. Om man bara kan tänkas böra handla på sättet x, men tillmäter möjligheten att man moraliskt bör handla på sättet x en relativt liten sannolikhet som med råge överträffas av hur stor sannolikhet man tillmäter möjligheten att det är fel att handla på sättet x, behöver det inte alls vara fegt att avstå från att handla på sättet x, det kan tvärtom vara moraliskt bra. Den definition du föreslår håller alltså inte.

Du kan ha rätt i din invändning. Om man säger så här då. Om jag själv anser att jag bör handla på ett visst sätt så är jag feg om jag inte gör det. Om andra tycker att jag borde ha handlat på ett visst sätt men inte gör det så tycker kanske andra att jag är feg.

Att vara "feg" och att vara "försiktig" utesluter inte varandra.

Jag menade inte det heller men jag var väl inte tydlig, visade inte hela min tankegång. Jag skrev att man kunde vara försiktig och modig på samma gång och att man kan vara feg och försiktig ansåg jag då så självklart att det inte var intressant att diskutera.

Man kanske till och med kan säga att det är moraliskt befogat att vara feg, med tanke på att man ibland kanske inte skulle vara i moraliskt rätt grad försiktig av moraliska skäl om feghet inte fanns med som extra förstärkning av ens sammantagna motivation.

Då skulle nog inte jag använda ordet feg för ordet feg inkluderar ett moraliskt omdöme anser jag.

Kanske skulle jag t.ex., när jag blev vittne till ett slagsmål, gripa in och riskera bli dödad om det enda som fick mig att tveka att gripa in vore försiktighet motiverad av ren moral, medan jag nu inte griper in eftersom jag även är feg. Kanske kommer jag att i framtiden kunna rädda många fler liv, tack vare att jag genom att nu vara feg maximerade mina egna överlevnadschanser.

Om man är feg och överlever och därmed kan göra bra saker i framtiden kan knappast inkluderas i bedömningen av den fega handlingen. För avstår personen från att agera av den anledningen så kan vi inte använda ordet feg. I en farlig situation tänker vi väl knappast så långt in i framtiden...
Man kan väl inte bedöma en handling utifrån att det råkar bli bra i slutändan.

Modig är inte en motsats till försiktig, modig är en motsats till feg. Därför kan man vara både modig och försiktig samtidigt.

 

Precis vad jag menade

[Marko]

Är det modigt att våga vara feg ?  (man tar de negativa konsekvenserna av att bli klassad som feg)

Det finns många saker jag inte vågar göra, men av dumdristighet och envishet så gör jag det ändå.
Är jag feg och modig samtidigt ?

Är det modigt att våga ta sitt liv ?

Kan mod existera utan feghet ?
Föds modet ur rädslorna (feghet) ?

Kanske en feghet bygger upp alternativa sätt att lösa problem på,
man är feg på ett sätt, men blev stark och modig på andra områden.

Är det modigt att döma andra till att bli klassade som fega ?

[Justin Case]

Men Oslomannen då? Är han modig eller feg?

Då vi avskyr Breivik och hans handlingar och då ordet "modig" bara brukar användas om sådana man gillar, känns det ju fel att använda ordet modig om honom, trots att han helt klart valde att riskera sitt eget liv. Men är det då rimligare att kalla honom "feg", som vår statsminister gjort? Hade vår statsminister föredragit att Breivik mördat de över 90 människorna på ett modigt sätt istället? Till exempel i dueller som han vann med nöd och näppe och med ännu mycket större fara för sitt eget liv än vad han nu utsatte sig för? Om man anser mod ha någon sorts egenvärde kanske man kan se det så. Men i så fall borde vår statsminister ompröva vad han anser ha egenvärde. Att en massmördare är feg, om han nu är det, är knappast tillnärmelsevis ett lika stort problem som att han har ihjäl en massa människor. Att ha med ordet "feg" i ett omdöme om Breivik är som om man skulle kalla Hitler för klimatbov för att gasugnarna inte var klimatsmarta. Som om det lidande Breivik ställde till med inte vore ett långt större ont än det faktum att han inte uppvisade mer mod.

Och om nu vår statsminister tycker att Breivik är feg, undrar jag: vem är den fegare av dem egentligen? Är Breivik den fegare, som gjorde något han visste skulle få snart sagt hela världen att hata honom och önska honom död och som lätt hade kunnat få någon polis att skjuta honom men som nu "bara" får honom fängslad för antagligen resten av livet, och snart kanske våldtagen och misshandlad och avrättad i fängelset av fångvaktare och/eller medfångar... - är en sådan man fegare än en statsminister som ytterst sällan tillåter sig ryckas med av känslor, ytterst sällan tillåter sig säga något politiskt inkorrekt eller plumpt, har livvakter som skyddar honom, går i medieträning för att slippa göra bort sig i tv, sällan svarar på de frågor han får (utan säger något annat istället), och exempelvis åker och tittar på fotboll och vägrar kommunicera med sina kritiker när han utlöst en proteststorm genom att driva igenom en massavlyssning som nu kontinuerligt kränker svenskarnas privata sfär, hotar meddelarfriheten, får folk att alltmer självcensurera sig på internet, m.m., varpå han vid sin hemkomst säger "jag tror det är bäst för alla att debatten lägger sig nu"? Vem är den fegare, Breivik eller vår statsminister? Förstå mig rätt, jag avskyr vad Breivik gjorde, jag säger bara att det klingar lite märkligt - lite som när en sten når en glashusvägg - när vår statsminister kallar Breivik för just feg (snarare än bara t.ex. ond eller vidrig eller annat som han kanske också kallade honom för).

Den som kallar Breivik för feg kanske anser det fegt att ta till våld istället för att diskutera med ord; man anser kanske att det är modigare att våga lita på ordets makt och hålla sig till att debattera verbalt. Breivik låg tydligen lågt med sina åsikter i många år för att inte bli stoppad innan han lyckats genomföra sin plan. Det anser man kanske vara fegt? Frågan är om man hade kallat honom för modig om han hade gått ut offentligt med sina åsikter och debatterat öppet med sina motståndare istället för att ha ihjäl folk? Knappast, va? (I och för sig hade man då kanske aldrig fått veta att alternativet vore det som nu skedde.) Men hade han bara debatterat och inte tagit till våld, hade han löpt säkert minst 90% risk att inte få tillnärmelsevis så stort gehör (bland lättpåverkade människor) för sina åsikter som han nu får, och att ta en sådan risk kanske skulle ha setts som modigt? Jag tvivlar på det. Det är märkligt att kalla det handlande han nu valde för fegt. Det enda man inte skulle ha kallat fegt hade väl varit om han hade övergett sina idéer. Det är alltså hans idéer som man anser vara fega? Möjligen kan en sådan inställning motiveras med att man ser det som fegare att, som Breivik vill, helt stänga Norges och EU:s gränser för muslimerna än att inte göra det. Men i så fall underförstår man väl att det faktiskt är riskabelt att fortsätta släppa in muslimer? Och det anser man väl inte? Hur man än vänder och vrider på detta, är det svårt att se hur Breivik skulle kunna böra kallas just feg. Kanske kallar man honom feg mest för att ordet feg har en negativ klang, som om dess enda egenskap vore att vara ett i största allmänhet nedlåtande adjektiv? Det är den närmast liggande förklaringen vad jag kan se. Det, och stenkastares oförmåga att identifiera ett glashus inifrån.

Det tycks mig då finnas modig och feg i olika nuancer.

Ja, och i olika avseenden, betydelser och kombinationer.

Att bara kalla honom för idiot säger egentligen
bara att man själv inte gå in på frågan.

Så är det inte nödvändigtvis. Man kan anse att han är en idiot i vissa avseenden, intelligent i andra. Det krävs intelligens för att kunna tänka ut hur man, om man ska utföra en given "militär" operation, med störst effekt genomför operationen - samtidigt som det kan vara idiotiskt att välja att genomföra operationen.

Det är inget ovanligt med människor med hög intelligens på ett område och låg intelligens på andra områden. En begåvad matematiker kan vara fullständigt omusikalisk, en begåvad sångare kan vara fullständigt värdelös på matematiskt tänkande, osv. Med tanke på det, varför skulle inte en och annan kunna vara skicklig i att genomföra svåra "militära" operationer men helt sakna "moralisk" intelligens, till exempel? Det finns onekligen människor som har "hög moralisk intelligens" men som skulle misslyckas totalt med den enklaste militära operation - så varför skulle inte också motsatsen finnas.

Modig:
- han angriper staten & samhället
- han anfaller 100 tals personer
(ensam? det kan ha funnits en andre skytte på ön)
- han angriper sig själv, sitt förstånd, riskerar sin existens
- han låter sig gripas efterråt för att fortsätta sin kamp från fängelse
(enligt hans manifest)

Som sagt, att man är modig brukar väl implicera att det man gör är bra. Det Breivik gjorde var skit. Om det inte vore för den lilla "detaljen", vore det nog korrekt att beskriva honom som modig.

Feg...
nå, bomben en del människor skulle tycka vara modig, andra feg,
men attacken mot ungdomarna...

Att öppna eld mot ungdomar kan väl på ett sätt vara fegare än vad det hade varit att öppna eld mot vuxna; att göra det sistnämnda skulle ha inneburit större risk för att bli övermannad innan han hunnit skjuta så många han ville.

Men om en insektssamlare hellre samlar fjärilar än skorpioner, för att fjärilgar är mindre farliga än skorpioner, ska han då kallas feg? Han ska väl snarare kallas klokt försiktig. Om man kallar Breivik feg som valde att gå bärsärk på ungdomar istället för på vuxna, medan man kallar fjärilssamlare som fångar fjärilar istället för skorpioner för klokt försiktiga, tycks det avgörande skillnaden vara att man anser att djur men inte människor får dödas, inte någon psykologisk skillnad mellan "gärningsmännen" i fråga om hur de väljer mellan ett farligt och ett mindre farligt handlingsalternativ inom ramen för vad de vill uppnå.

Men skälet till att Breivik valde ungdomslägret var kanske varken feghet eller försiktighet, bara att han bedömde att det är de som nu är sosseungdomar snarare än de som nu är vuxna sossar som kommer att bli framtidens maktelit och påverka politiken mest på sikt, och att han därför såg det som viktigare att decimera antalet sosseungdomar.

Enligt rapporterna reagerade ungdomarna liksom på tvenne sätt,
två stategier, de som sprang mot skytten, och de som försökte springa iväg.

Dessvärre lyckades skytten skjuta anfallarna, de modiga,
sedan jagade han efter de flyende, de fega.

..skulle behövds fler modiga(

Om alla på ön hade varit riktigt modiga, vad borde de ha gjort då? Om de allihop, så fort Breivik började skjuta, genast hade rusat i riktning mot Breivik och försökt oskadliggöra honom, hade han kunnat springa iväg från dem medan han fortsatte skjuta på dem. Han hade kunnat springa till vattnet. Som vältränad 32-åring hade han nog vadande kunnat hålla avståndet från dem allihop i vattnet, medan han fortsatte skjuta dem. Det hade varit stor risk att ingen av dem hade hunnit fram till honom innan väldigt många av dem hunnit blivit dödade. Det går knappast att sick-sacka effektivt när man vadar i knädjupt vatten, särskilt inte om samtidigt ska hinna ikapp den en snabbt flyende, vältränad person som skjuter på den, så för att alls kunna ha någon chans att hinna upp Breivik i ett sådant scenario hade de behövt acceptera att vara en enkel måltavla under många, många dyrbara sekunder, rentav minuter. Chanserna för att oskadliggöra honom genom anfall hade nog varit mycket små. Efter att Breivik flytt till vattnet hade ungdomarna naturligtvis kunnat ta skydd inåt ön, men då hade han följt efter dem, skjutit några till av dem, kanske tvingats fly igen men då återigen skjutit en efter en av sina förföljare över axeln medan han flydde, och så vidare, fram och tillbaka. På det sättet hade han med stor sannolikhet hunnit döda mycket fler än 68 på en timme.

Och tanken att ungdomarna hade kunnat bedöma det vettigt att handla på ovan beskrivna sätt bortser dessutom från Breiviks kunskapsövertag. Till en början kunde ungdomarna väl knappast veta att han tänkte försöka döda så många som möjligt av dem. Utifrån deras kunskapssituation kunde han lika gärna vara en polis med någon psykisk sjukdom som fått ett anfall eller något, han kanske skulle lugna sig snart, vem kunde veta. Och när de väl var utspridda gömda på olika ställen på ön var det för sent att samordna någon gemensam attack mot honom. En telefonkonferens hade kunnat möjliggöra planering av något sådant, men det fanns antagligen inte tid för att sätta upp någon sådan, de flesta hade väl inte varandras telefonnummer, och de vågade väl knappt tala i telefon eller ha den på av rädsla för att bli upptäckta i sina gömställen. Den bästa strategin verkade med facit i hand vara att låsa in sig i ett hus på ön.  Men de första 40 som valde huset bestämde sig tydligen för att inte låsa upp för någon mer, eftersom mördaren då skulle kunna komma in. Var det fegt? Det är inte säkert. 40 är rätt många att riskera livet på för att rädda några extra, det behövs inte feghet för att fatta ett beslut att avstå från att ta en sådan risk. Men Breivik nöjde sig tydligen med att bara skjuta ett par skott in i huset. Varför? För att han bedömde det ge minst lika stor "utdelning" att fortsätta massakern på andra håll på ön istället tills vidare, gissar jag.

Dessutom hördes tydligen skott från fler än ett håll, vilket talar för att Breivik hade minst en kumpan på ön. Att samordna en attack mot Breivik hade kanske kunnat oskadliggöra Breivik, men samtidigt kanske öppnat upp för massaker från hans kumpans sida som kanske bara väntade på något sådant tillfälle.

Det tycks mig osannolikt att mod från ungdomarnas sida skulle vara tillräckligt för att få utgången att bli sammantaget mindre katastrofal än den blev. Mod hade tvärtom lätt kunnat leda till ännu fler dödsoffer.

Snarare hade kanske fler av ungdomarna klarat sig om de hade varit fegare. Men då menar jag innan de begav sig till ön. De kunde ha haft fegheten att i några år i förväg träna knivkastning och tagit med sig kastknivar till lägret, "utifall att". Någon av dem kunde då vid lämpligt tillfälle ha dödat Breivik genom att kasta en kniv på honom. Då hade kanske långt färre blivit dödade.

Det kanske vore bra att legalisera bärande av kniv på allmän plats. Att medborgarna tillåts att lite till mans beväpna sig mot terrorister är nog ett bättre skydd mot terrorism än att låta makthavarna massavlyssna, massövervaka och i största allmänhet inskränka mänskliga rättigheter för vanligt folk. Det förstnämnda jämnar ut maktklyftan mellan vanliga medborgare och terrorister, det sistnämnda ökar istället ytterligare maktklyftan på ett farligt sätt mellan makthavare och vanliga medborgare. Fler knivar på allmän plats skulle visserligen ge upphov till en och annan incident med knivar som annars inte skulle äga rum, men vetskapen att många vanliga medborgare bär kniv skulle nog även avskräcka en del potentiella rånare och liknande från att göra något dumt. De verkligt farliga medborgarna struntar väl i det nu rådande knivförbudet i vilket fall, och vanliga hederliga medborgare är knappast särskilt farliga för varandra oavsett om de bär kniv eller inte.

Kastknivar skyddar visserligen inte mot bomber, men skjutningen på Utöya kan mycket väl inspirera galningar till liknande dåd, och blir man utsatt för ett sådant kan det vara bra att ha en kastkniv att försvara sig med. Själv tänker jag inte börja bära kniv (förmodligen inte ens om det skulle bli lagligt igen), för jag tror inte att terrordåd är en så stor dödsrisk att man bör oroa sig alls för att drabbas (direkt) av dem. Dock drabbas vi alla indirekt, genom att makthavare tenderar att som reaktion på varje terrordåd vilja visa sig "handlingskraftiga" genom att stifta vansinniga, medborgarrättskränkande lagar som ska "skydda" oss från terrorism. Då makthavarna kan göra detta på grund av att de har väljarstöd till det på grund av att så många människor kraftigt överskattar risken för att själva (direkt) drabbas av terrordåd, tänker jag att ett sätt att få folk att känna sig lite tryggare är att låta dem bära kniv. Om de nu inte vill ta till sig förnuftsargument som att det är större risk att man blir träffad och dödad av blixten än att man blir dödad i ett terrordåd.

Tyvärr sitter det kanske genetiskt betingat i människan att tendera uppleva (om så "bara" med reptilhjärnan) att risken för att bli dödad av någon annan människa är stor, eftersom så var fallet på stenåldern då våra gener formades. Massmedia spelar på denna genetiska betingning i oss (om vi har en sådan, något jag misstänker att vi har). Att försöka få allmänheten att se terrorismen för vad den är, nämligen en marginell dödsrisk i jämförelse med massor av andra dödsrisker som vi oroar oss långt mindre för, verkar oerhört svårt. Massmedia har en kolossal makt över hur folk bedömer faran med olika företeelser.

Vad långrandigt du brukar vara, justin

Jag har för mig att forumets ägare sagt att han hellre ser lite längre och genomarbetade inlägg än kortare.