Okunnig skrev:Huruvida vi kan dö i framtiden, och ändå överleva döden, är en mycket intressant fråga i sig,
Det är väl en självmotsägelse att säga "överleva döden". Jag utgår från att den rimliga definitionen av ordet "dö" är "upphöra att leva och därefter
aldrig mer leva". Det innebär att de människor som idag betraktas som döda, inklusive de som kremerats, blivit till aska, kanske inte
är döda enligt denna definition, de kanske bara är tillfälligt medvetslösa. Det kanske kommer att visa sig en vacker dag, när man lyckas återskapa dem, så att de får fortsätta leva. Då får man konstatera att de aldrig var döda, man får konstatera att de blev felaktigt dödförklarade. Överlevnad kanske fungerar på det sättet att det, för att man ska överleva, räcker med att det finns sinnestillstånd (som kan få vara hur utspridda i tid och rum som helst, det spelar ingen roll) som likt ett pussel skulle kunna (av en varelse som är tillräckligt mäktig för uppgiften) läggas ihop till en "succession av sinnestillstånd" så pass (skenbart) "steglös" som successionen av de sinnestillstånd är som följer på varandra under vad de flesta människor på denna planet idag skulle anse vara ett människoliv. Varje "pusselbit" i ett sådant pussel skulle ju betrakta de föregående pusselbitarna som sin egen historia (i den mån han upplever sig ha minnen av att själv ha varit dessa), så det är naturligt att anta att de föregående pusselbitarna
är dennes historia - liksom (och av samma sorts skäl som att) vi människor som lever idag antar att vi var vid liv även igår, för att vi
tycker oss ha minnen av att ha varit vid liv igår.
men dock inte det jag tänker på i denna debatt. Ditt exempel av celler som hela tiden förökar sig och sedan dör, är ett mycket gott exempel. Men hjärnceller har inte denna recycling. Ja, det finns områden i hjärnan som kan skapa nya hjärnceller beroende på omständigheterna, men i stort kan en hjärna inte recyclas och ändå hålla kvar sin identitet.
Jag har för mig att även alla hjärnceller byts ut (eller kan bytas ut) med tiden, men jag kan minnas fel. Men hur som helst byts alla
elementarpartiklar som hjärnan består av ut många gånger om under ett människoliv, vilket innebär att frågan om huruvida alla cellerna byts ut eller inte är irrelevant. Att all materia byts ut, utan att personen dör av det, det är det relevanta i sammanhanget. Det var onödigt av mig att blanda in celler i diskussionen.
Min tanke berör dock inte enbart det materialistiska, utan även det psykologiska. Upplevelser, för att vara extremt tydlig.
Det psykologiska kanske kan helt och hållet reduceras till det materialistiska, liksom ett dataprogram helt och hållet kan reduceras till atomers rörelser i mikrochips.
När du, via teleporting maskinens funktion, flyttar dig från en plats till en annan, omvandlas din existens till rå information.
Hur vet du det? Varför skulle det vara så att min existens omvandlas till rå information? Kanske är det
inte så! Kanske förutsätter en persons existens som person att något
händer, d.v.s. att information avlöses av (delvis) annan information gång på gång, snarare än att en klump information bara
existerar? Kanske är en persons existens som person att likna vid
körandet av ett dataprogram (skeendet att ett dataprogram körs, något som innebär förändring över tid), snarare än vid
dataprogrammet som sådant (vilket i sig ju kan existera i helt stillavarande form (lagrat, oföränderligt) på någon hårddisk). En "fryst ögonblicksbild" av mig skulle jag inte betrakta som mig som person. Jag tror att det krävs mer än bara en fryst ögonblicksbild för att jag ska existera som person. Det kanske krävs att den materia jag utgörs av förändras i någon mån, så att jag upplever något, tänker eller känner något. Då först kanske man kan säga att jag existerar som person.
Information om molekyler, atomer, subatomiska effekter osv..
Men information är inte interaktivt. Det är statiskt och förändras inte pga av upplevelser som informationen må ha. När du omvandlas till en ström av information, avbryts din uppfattning av tid, händelser och upplevelser.
Med andra ord: Din upplevelse av verkligheten, drömmar, kärlek osv, kommer permanent upphöra när du dör. En kopia av dig kommer dock tro att den har funnits ända sedan dagen du föddes.
Om den tror det, vad finns det då för skäl för oss andra att tro att den har fel?
Kanske existerar inget verkligt
faktum - utan bara
föreställningar - beträffande huruvida en person överlever eller dör av att teleporteras. Det kanske är ungefär som med orden "jag" och "mig" i diskussionen om huruvida det mest korrekta är att säga "hon är äldre än jag" eller "hon är äldre än mig". Det kanske alltså är helt upp till oss själva, var och en, vilken attityd vi ska ha till teleportering. Den person som existerar efter utförd teleportering kommer att vara övertygad om att han är samma person som existerade före teleporteringen - eftersom alla hans minnen säger honom det. Den sortens övertygelse kanske inte är ett dugg mindre befogad än t.ex. min övertygelse nu om att jag existerade för en sekund sedan. Därför kanske det är befogat av personen
före teleporteringen att vara övertygad om att samma person kommer att existera efter teleporteringen som före teleporteringen, d.v.s. att han kommer att överleva teleporteringen; att tro så kanske inte är mindre befogat än vad det är av mig att nu tro att jag kommer att existera i nästa sekund.
När teleportering blir vanligt, kommer det att ha stort överlevnadsvärde för människors gener att människogenernas bärare (människorna) ser det som självklart att man överlever teleportering. De människogener vars bärare ser på teleportering som ett sätt att dö, snarare än som ett sätt att förflytta sig, kommer att få svårare att klara sig i konkurrensen, och så småningom dö ut, eftersom deras bärare inte kommer att våga använda teleportering för att t.ex. fly från angripare vid konflikter eller fly från naturkatastrofer eller snabbt förflytta sig bort från andra situationer som hotar överlevnaden. Om vi därtill lägger att kopiering
utan att förstöra originalet kanske blir (eller redan från början tillåts vara) lagligt, och därför blir vanligt, kommer så småningom generna hos endast de människor att överleva som prioriterar att kopiera upp sig i stort antal exemplar snarare än att få sitt original att med maximal sannolikhet överleva. Det är i princip likadant som med vårt barnafödande idag. Generna hos de av oss som inte skaffar barn dör ut, medan generna hos de av oss som skaffar barn lever vidare. Att skaffa barn är förmodligen inte kompatibelt med att maximera sin förväntade livslängd som individ, med tanke på alla sömnlösa nätter man som förälder tvingas utstå under barnens första år. Ändå överlever (historiskt sett, och än så länge) bara den sorts människor som är genetiskt programmerade att skaffa barn - detta just tack vare att den sortens människor prioriterar att skaffa barn framför att maximera sin egen förväntade livslängd som individer. Nog kan det väl vara en rationell handling att som förälder offra sitt liv för att rädda sitt eller sina barns liv? I så fall, och av samma sorts skäl, kan teleportering vara en rationell handling. Det relevanta är kanske inte huruvida personen som teleporterar sig överlever teleporteringen, det relevanta är kanske bara att någon person som är
likadan som den personen är kommer att fortsätta existera. På en meta-nivå kan man säga att den mest relevanta frågan beträffande teleportering är frågan "vilken fråga är mest relevant att ställa sig beträffande teleportering?", snarare än frågan "överlever jag som individ teleportering?".
Frågan om huruvida man överlever teleportering kanske inte har något korrekt svar som är oberoende av vad någon eller några människor tror om saken, och även
om den har ett korrekt svar kanske den inte är en
relevant fråga.