Domarprincipen

Moderator: Moderatorgruppen

lösdrivaren
Avstängd
Inlägg: 869
Blev medlem: 16 okt 2010 12:33

Inläggav lösdrivaren » 23 aug 2011 00:36

Lite överraskande att Sceptisk för fram en vänsterflummare inom skolområdet.
Det jag fick fram av texten var gammal vänsterflum med utbildning i social gemenskap och barn är offer och inte ska lära sej kunskap rakt av utan ska istället umgås i socialisering..
Vete fan, är själv förespråkare av den gamla pluggskolan.
maximal utdelning med minimal ansträngning

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 23 aug 2011 09:34

Sceptisk, tack så mycket för ditt första inlägg i denna tråd! Jag fann det mycket intressant och tänkvärt! Finputsa det gärna - stava allt rätt, se upp med felanvändning av semikolon, osv - och sprid det sedan rejält, jag tror det är viktigt att det budskap du för fram i det inlägget når många!

Jag tror att du har rätt i stora drag, det är nog mycket den Domarprincip du beskriver som är roten till problemen i skolan. Men liksom det är naturligt för barnen att dela in sig i roller som reaktion på Domarprincipen, är kanske även de vuxnas anammande av och försvarande av Domarprincipen naturligt? Att gå emot Domarprincipen skulle kanske vara lika onaturligt för de vuxna som att gå emot hungerskänslan och låta bli att äta fastän man är hungrig? Domarprincipen kanske sitter i våra gener, liksom andra saker som visat sig gynna vår överlevnad? Att skolan genom dömande av barnen skiljer de begåvade och/eller flitiga barnen från de obegåvade och/eller slappa är kanske av stor vikt för mänsklighetens överlevnad? Var man på rätt plats, så att säga. Som Zokrates påpekade, man skulle ju inte vilja bli opererad av en inkompentent kirurg.

Men att något är naturligt - om det nu är naturligt att ständigt anamma Domarprincipen i skola, på arbetsplatser etc - är inte samma sak som att det bör få fortsätta. Man måste bara ta itu med det på ett annat sätt än om det hade varit onaturligt.

Hur vore det om man delade upp lärarjobbet i två skilda professioner: "utlärare" och "utredare" - så att ingen "utlärare" verkade som "utredare" eller vice versa, så att grundskolornas och gymnasiernas klass- och ämneslärare bara undervisade och förberedde barnen för andra lärares prov, medan dessa andra lärare inte alls undervisade eller förberedde barnen utan bara delade ut proven, övervakade proven, satte betyg, redde ut vilka som skulle ha stödundervisning etc och redde ut konflikter? Då skulle barnen förmodligen uppleva den förstnämnda sortens lärare som hyvens, men antagligen uppleva den sistnämnda sortens lärare som fienden. Men eftersom proven bara upptar en liten bråkdel av barnens skoltid, skulle detta system innebära att barnen för det mesta skulle känna "läraren är hyvens" eftersom de oftast skulle vara med den hyvens läraren som aldrig dömer dem! Den lärarens undervisning skulle hela tiden genomsyras av attityden att han/hon och barnen tillsammans utgör ett lag, "mot" de där "utredarna" och "domarna", och att de tillsammans minsann ska visa dessa att de minsann förtjänar bra betyg och förtjänar slippa anklagelser om mobbning, våld och andra dumheter. Typ. Det skulle kanske skapa en bättre sammanhållning i klassen, tack vare den starkare känsla av sammanhållning mellan läraren och klassen som "sammangaddandet" mellan läraren och klassen mot "utredarna och domarna" skulle skapa.

Hur ska då läraren kunna få bukt med mobbning och bus i klassen under lektionstid? Ja, kanske inte alls! Istället kanske det bör finnas en extra vuxen längst bak i klassrummet, som bara har den uppgiften! Han eller hon ska inte kallas lärare, utan kanske något i stil med "upprätthållare av studiero" eller något. Detta återigen med ovan nämnda syfte, att den lärare som lär ut och har den huvudsakliga kontakten med klassen ska upplevas av klassen som en så hyvens person som möjligt, något som förutsätter att han helst aldrig upplevs av klassen som någon som tar konflikt med någon i klassen!

Visst blir det en extra kostnad för samhället att, i varje klassrum, utöver läraren ha en "upprätthållare av studiero" i klassrummet hela lektionerna. Men man borde ändå ge idén en ordentlig chans, prova den i något år eller så. Kanske skulle barnen lära sig mycket mer per dag med ett sådant system, så att längden på skoldagarna kunde halveras, till exempel. Då skulle de sammantagna kostnaderna för samhället bli desamma som idag. Vinstern vore många: exempelvis mindre mobbning, mindre lidande i skolan, mer tid för fritidsaktiviteter, samt att eleverna skulle förbli pigga på att lära sig saker och ting även efter att de gått ut skolan. Jag tror att allt detta sammantaget vore en oerhört stor vinst för samhället.

Personligen kommer jag nu som vuxen ihåg högst 5% (och det är en mycket generös gissning) av allt jag lärde mig i grundskola och gymnasium. Jag är övertygad om att med ett bättre skolsystem - exempelvis innehållande bland annat det ovan föreslagna - så skulle jag nu ha kunnat komma ihåg åtminstone 10%, ja, inte osannolikt mycket mer än så också. Om jag är någorlunda representativ när det gäller detta, skulle det ha varit väl värt att hela tiden i klassrummet ha två lärare: en separat "domare" skild från lärarrollen och en separat lärare skild från "domarrollen".

Studieroupprätthållaren skulle visserligen förmodligen bli trakasserad på olika sätt av barnen eftersom de skulle betrakta honom som Fienden med stort F, men bättre det än att några barn mobbar andra barn och förstör alla andra barns studiero! Studieroupprätthållaren skulle, tack vare att han/hon kan ägna sig på heltid åt uppgiften att avstyra bus, kunna ha kontinuerlig nolltolerans mot bus. Föreställ er följande. Så fort eleven Erik kastar ett radergummi eller liknande på eleven Måns, tar studieroupprätthållaren ut Erik ur klassrummet och pratar honom till rätta. Vid behov tar han/hon även ut Måns för tröstande/peppande samtal. Resten av klassen har då bara fått några sekunders avbrott i sin studiero, och kan i lugn och ro fortsätta höra vad läraren säger. Jämför detta med dagens situation, där läraren själv måste försöka få Erik att sluta kasta radergummin, och halva lektionen kanske går åt till det, eftersom Erik kan uppvigla sina kompisar till att sätta sig emot läraren, eftersom även dessa hatar läraren eftersom de alla känner att läraren lägger sig i för mycket vad de gör, något som är en ofrånkomlig följd av att läraren förutom att vara lärare även har rollen som studieroupprätthållare (busavstyrare).

De som busar och stör under lektionstid finns det ingen anledning att ha kvar i klassrummet, de förlorar ju inte själva något på att bli avlägsnade från klassrummet tills de lugnat sig, för de skulle ju ändå inte ha tagit till sig någon av de kunskaper läraren försökte lära ut även om de hade fått stanna kvar i klassrummet. Om läraren är befriad från uppgiften att prata tillrätta eller avlägsna busiga elever från klassrummet, och istället någon som sitter (relativt osynlig för klassen) i ett hörn längts bak i klassrummet har den uppgiften, kan resten av klassen lättare följa med i vad läraren säger, och framför allt bibehålla ett lugn och därmed god inlärningsförmåga.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 23 aug 2011 10:12

lösdrivaren skrev:Lite överraskande att Sceptisk för fram en vänsterflummare inom skolområdet.
Det jag fick fram av texten var gammal vänsterflum med utbildning i social gemenskap och barn är offer och inte ska lära sej kunskap rakt av utan ska istället umgås i socialisering..
Vete fan, är själv förespråkare av den gamla pluggskolan.


Om man inte ser utlärning som en social verksamhet, då är man verkligen flummig. Korvstoppningsmetoden - eller att "lära sej kunskap rakt av", som du kallar det - leder bara till att man snabbt glömmer vad man lärt sig. Flummigare metod får man leta efter, om målet är att eleverna ska komma ihåg vad de lärt sig. Så länge eleverna upplever det de blir istoppade som ointressant att veta, d.v.s. skräp, agerar de enligt principen "garbage in, garbage out". Det blir bara skräp av det. Elever måste vilja lära sig för att kunna lära sig på ett sätt som gör att de kommer ihåg (mer än bara fram till ett nära förestående prov) vad de lärt sig. För att eleverna ska vilja lära sig, måste läraren vara inspirerande i sitt utlärande, och för att eleverna ska kunna uppleva läraren som inspirerande krävs det att läraren knyter an till eleverna socialt. För att kunna göra det, måste läraren ha en image som elevernas vän, inte fiende som idag. Och för att kunna ha en sådan image, måste läraren befrias från rollen som domare över eleverna.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 23 aug 2011 14:19

Man skulle ju kunna tro att Sverige ligger långt fram i utvecklingen, men tyvärr.

Jag skall ta ett ganska färskt exempel från BVC, där en pappa kom in med sin dotter på 18? månaderskontrollen,
han fick frågan om barnet hade börjat rita huvudfotingar ännu,
han tittade frågande på doktorn och svarade,
-Nej, hon använder IPod!

Samhället står ju för fan still på många plan i utvecklingen.

Hittade en diskussion om nått liknande.

http://www.familjeliv.se/Forum-3-169/m53247622.html

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 23 aug 2011 18:42

Justin Case

Tack för ditt svar. Roligt att inlägget uppskattades!

Du tar upp exempel på hur skolformen kan förbättras. Jag kan inte ge dig något fullständigt svar på din modell eftersom jag inte vet fullt ut hur den skulle spelas ut i realiteten.

Jag hämtar inspiration från min ingångspunkt i fråga om skolan och utbildning från Daniel Quinns och Jean Liedloffs böcker, samt lite från John Taylor Gatto. Kanske du skulle uppskatta boken "My Ishmael" av Daniel Quinn eftersom den diskuterar skolproblematiken på ett nytänkande sätt.

Min utgångspunkt är att barn inte alls behöver fångas och tvingas att sitta stilla för att lära sig saker, istället så uppfattar jag det som att barn faktiskt vill lära sig saker. Men de vill lära sig saker som känns relevanta för dom där dom befinner sig. Det dom inte vill är att bli behandlade som fångar i ett system där de blir utsatta för Domarprincipen som skapar otrygghet och fasthållande. Detta är det bara ett fåtal elever som klarar av och dessa blir då av de övriga utnämnda till "nördar" och "plugghästar" och får på så vis de andra barnen emot sig. Även om man skulle ha en klassmorfar eller någon som läxar upp de busiga barnen så är det ändå barnens beteenden som är det viktiga, inte vilket system man har. Ett framgångsrikt system skapar inga busfrön eller stökiga elever. Precis som ett framgångsrikt samhälle inte har några sociala problem.

Så hur kan man göra? Om man nu tar det för en given princip att barn vill lära sig saker, då behöver man ju inte hålla fast dom eller tvinga dom till att följa någon skolplan. Barn är frågvisa av naturen och vill lära sig allt dom kan. Det är ju det som gör att dom lär sig gå, lär sig tala osv, helt automatiskt eftersom det är genetiskt och de gör detta med entusiasm! En idé som jag tog med mig från Daniel Quinn var att skolan skulle kunna vara ett ställe där det finns stationer av olika former av lärande som barnen kan gå till beroende på vad dom känner sig intresserade av. När barnen börjar komma in i vad dom har fallenhet för så kan skolan tillhandaha detta och stödja dom i deras eget lärandeprojekt. När barnen börjar förstå mer av världen och livet kanske några vill lära sig så mycket dom kan om kemi, eller astronomi, eller matematik, osv. På det viset kan skolgången bli en fest i lärande där barn känner att det faktiskt är roligt att lära sig.

Detta ställer nya krav på lärarna eftersom i den situationen så måste faktiskt lärarna själva ha erfarenhet av vad de lär ut. Lärarna kan med hjälp av sin större erfarenhet förstå barnens tänkande och vad barnen har svårare att förstå och se till så att barnen förstår.

Idag så behöver lärarna inte ha någon erfarenhet av vad dom "lär ut". Om man idag skulle säga till en lärarmässa att den viktigaste egenskapen en lärare kan ha är att han har erfarenhet av vad han lär ut, då skulle man nog bli nedtystad, strängt ifrågasatt eller helt enkelt bara få några skratt, kanske någon som "håller med" men sedan går man över till ett annat diskussionsämne. För skolan idag bygger på principen att lärare utbildas till lärare i en skola, i den slags skola vi har idag.

Så vad beror det på? Anledningen som jag ser det beror på att skolan måste följa skolschemat och betygsätta eleverna efter prestation så att skolan kan leverera nya arbetsresurser till samhället. Samtidigt så vet de flesta som arbetat att många arbeten finns det ingen utbildning för i skolan, istället får man lära sig på arbetet och gå kurser när man väl fått arbete. Detta är väl utbrett i Sverige idag. Trots 16 år i skolan så måste man ändå gå en kurs för att veta hur man ska kunna sköta sitt arbete. Och då bedöms ens prestation inte efter vad man klarat av på något prov, utan om man klarar av arbetet!

Så om skolan var en plats dit man kunde gå för att få hjälp att bemästra något, med erfarna lärare, då kan man ju det man är intresserad av när man väl kommer ut från skolan och är helt förberedd på att fortsätta att arbeta med det kanske resten av livet. Man kan göra om skolan till en verkstad för lärande, istället för ett schema som man måste följa och hela tiden flyttas mellan olika ämnen som om man var någon slags robot. Vad som händer i skolan när barnen hela tiden flyttas mellan ämnena är ju bland annat att diskussion och sammanhanget försvinner. När sammanhanget försvinner, då tappar barnen också intresset och det hela utvecklas till en tävling att prestera väl på provet men sedan när man fått sitt betyg då glömmer man bort vad man "lärt" sig.  För skolan säger ju i princip att det viktiga inte är att lära sig, utan att prestera i kunskapsinhämtning på tid och när man väl har klarat betyget då spelar kunnandet inte längre någon roll. Skolans funktion blir då istället för att uppmuntra lärande, att slå ner på självständigt tänkande och utveckling och faktiskt motverka lärande.

Angående Domarprincipen, jag diskuterade ju med Zokrates i de övriga inläggen om hur Domarprincipen inte bara finns i skolan utan i det omgivande samhället också och att DP får konsekvenser i hur vi relaterar till varandra. Istället för betyg så delar samhället ut pengar till de som presterar väl och bestraffar övriga med att betala ut lite. Därmed så får ensamma mödrar lite pengar eftersom de inte presterar lika mycket medan en VD kan tjäna hundratusentals kronor i månaden på grund av hans position.

Detta polariserar samhället både ekonomiskt och politiskt och därmed också relationsmässigt. Livet blir en tävling där man måste prestera som en arbetsresurs och människor känner inte alls att dom hjälper varandra utan snarare att de måste arbeta för att inte bli utan någon lön. Det gör, som jag uppfattar det, samhället kallt, cyniskt, våldsamt, otryggt, relationsfientligt och tyst. Alla går i tystnad och hukar sig och aktar sig för vad de pratar om, för vad som helst kan ju bli en källa till konflikt, ens politiska tillhörighet, hur mycket man tjänar, osv. Enda sättet att kunna träffa människor och verkligen prata med andra blir i vår tid på internetforum, eller så får man supa till för att kunna klara av att vara social. Det blir en mängd problem, bland annat alkoholism och kanske drogmissbruk, men också social utsatthet, ekonomisk utsatthet och politisk utsatthet i den ordning som Domarprincipen resulterar i.

Jag skulle vilja påpeka att även om den moderna människan kanske upplever det som att Domarprincipen är det enda möjliga, som du beskriver det att det känns som att det är genetiskt. Men man kan ju se på andra typer av samhällen där man har haft andra slags system och modeller. Till exempel när Kina var influerat av Konfucius. Konfucius ansåg att samhället inte ska styras uppifrån, den ideala ledaren ska bara behöva sitta och göra ingenting och allting ska bara fungera. Konfucius använde sig därför inte av någon toppstyrd Domarprincip, utan av ritualer som människorna hade att leva efter. Dessa ritualer kunde handla om vad som helst och principen var att man själv fick lära sig att bemästra ritualerna. Ritualer som var gjorda på ett sådant sätt att de fungerade uppfostrande, självdisciplinerande, utbildande och utvecklande. Från dessa ritualer så var det individerna själva som byggde upp samhället och därmed lyfte upp sin regent som därför inte behövde göra någonting alls eftersom folket hade svaren på hur man kan leva och därför så hade de inte samma behov av någon extern domare som belönade och bestraffade dom. Såklart så är det ett ideal och kanske i vår tid en något avlägsen idé. Ritualsamhället ledde dock till att ledarna ägnade sig åt sex och frosseri och till slut blev så korrupta att de inte kunde vara kvar. Detta resluterade därför i idén om ett imperium som har ständiga revolutioner. När en familj kom till makten så tog det ett tag innan de blev korrupta och med det kom en ny familj, slog ihjäl dom och tog över och processen upprepades om och om igen. Så när Kommunisterna kom i början på 1900 talet så använde de alla knep för att förlöjliga ritualsamhället och hade inte några större problem med att åstadkomma en revolution.

Problemet med det Kinesiska samhället var förmodligen att de, sina ritualer till trots, hade en väldigt stark hierarkisk ordning och väldigt tydliga skillnader mellan de som hade och de som inte hade. Man kunde förmodligen bli väldigt ensammen i Kinas samhälle eftersom allting byggde på heder och att bete sig så välanpassat som möjligt.

Så istället för ritualer och Domarprinciper, om man hjälper människor att göra det som de själva vill göra då blir samhället betydligt mer stabilt. För då vet människor vad dom gör för dom gör det dom vill göra. I fanatiska samhällen så blir människor tvingade att förlora sin egen identitet in i massan och mängden och blir ett sätt för alla att gömma sig och istället så gudomligförklara de sina ledare och det hela blir till en enda stor sekt.

I Konfucius Kina så levde folk med Konfucius lära och hade förmodligen inga egna svar så de tenderade till att gudomligförklara Konfucius istället. I det Kommunistiska samhället så levde människor med sin store ledare som de också tenderade till att gudomliggöra. Jag tror att det alltid blir så när människor själva inte tillåts få ha några egna svar eller egen vilja. Så det är oerhört viktigt att stödja och uppmuntra den egna viljan. Så om barn upptäcker att de har fallenhet för något då kommer de att få ett större intresse för det och de kommer att verkligen vilja att fortsätta att utvecklas och detta kommer skapa mogna vuxna som vet och förstår vad dom gör.

Det finns förresten övriga samhällsformer. Den form som jag inspireras av är stamformen. Den demonstrerar fullständigt att Domarprincipen inte är ett universiellt eller genetiskt fenomen. Som vi också vet från historien eftersom vi vet att det var Hammurabi som uppfann och skrev ner lagar och gjorde lagarna till en bestraffande funktion för Kejsarna och Kungarna. Stamfolken har inte några skrivna lagar, de har bara förväntningar på gott uppförande och för dom så räcker det. Inte för att dom skulle vara perfekta, dom har bara sina egna sätt att handskas med relationer och så vidare. Dom har inte samma sociala problem som vi har. På grund av Domarprincipen så har vi enorma sociala problem och vi är därför övertygade om att människor är onda och måste bestraffas, att barn inte vill lära sig något och därför måste tvingas sitta i en skolbänk och bli betygsatta, osv. Domarprincipen har gjort att vi skäms för vår egen natur och tror att människan är ondskefull av naturen. Som jag försöker demonstrera så är människan inte perfekt men inte heller "ondskefull av naturen", men Domarprincipen får människor att reagera och bete sig på väldigt specifika och förutsägbara sätt. Domarprincipen fungerar som en ständig intrig till nya konflikter.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 26 aug 2011 03:28

Sceptisk skrev:Min utgångspunkt är att barn inte alls behöver fångas och tvingas att sitta stilla för att lära sig saker, istället så uppfattar jag det som att barn faktiskt vill lära sig saker. Men de vill lära sig saker som känns relevanta för dom där dom befinner sig. [...] När barnen börjar förstå mer av världen och livet kanske några vill lära sig så mycket dom kan om kemi, eller astronomi, eller matematik, osv. På det viset kan skolgången bli en fest i lärande där barn känner att det faktiskt är roligt att lära sig.


Det vore nog värt att ge ett sådant system en ordentlig chans. Man borde prova det i något årtionde för att se vad det blir för resultat av det!

Vad är din inställning till Montessoripedagogik? Jag har hört att den gör barn väldigt harmoniska - tills barnen går ut skolan och efter att ha vant sig vid att omges av kärlek och förståelse måste möta den hårda, kalla världen därute. Då går det visst inte lika bra för dem längre. Kanske finns det en fördel med den hårda miljö med mobbning m.m. som råder i de flesta skolor: barnen blir härdade inför vuxenlivet.

Om lejonungar inte slogs med varandra under uppväxten, skulle de inte lära sig jaga bytesdjur och försvara sig mot andra lejon, och då skulle de gå under när de blev vuxna. Kanske gäller till viss del detsamma för människoungar?

Detta ställer nya krav på lärarna eftersom i den situationen så måste faktiskt lärarna själva ha erfarenhet av vad de lär ut. Lärarna kan med hjälp av sin större erfarenhet förstå barnens tänkande och vad barnen har svårare att förstå och se till så att barnen förstår.


Varför skulle dessa krav vara viktigare att lärarna uppfyller inom det system du föreslår än inom dagens skolsystem?

Angående Domarprincipen, jag diskuterade ju med Zokrates i de övriga inläggen om hur Domarprincipen inte bara finns i skolan utan i det omgivande samhället också och att DP får konsekvenser i hur vi relaterar till varandra. Istället för betyg så delar samhället ut pengar till de som presterar väl och bestraffar övriga med att betala ut lite. Därmed så får ensamma mödrar lite pengar eftersom de inte presterar lika mycket medan en VD kan tjäna hundratusentals kronor i månaden på grund av hans position.


Om man väljer att skaffa barn, trots att man vet att det innebär minskade karriärmöjligheter och därmed mindre pengar (generellt), anser man ju tydligen att man får en bättre eller minst lika bra deal sammantaget på det sättet som genom att välja ett barnfritt liv med större karriärmöjligheter och högre inkomst. Varför ska man då belönas ytterligare, när man redan fått den deal man sammantaget fann mest lockande?

Nu visar visserligen lyckoforskning att man inte blir lyckligare av att skaffa barn. Men man blir heller inte mindre lycklig av det. Lyckonivån förblir oförändrad av om man skaffar barn eller inte; barn ger sina föräldrar tydligen lika mycket bekymmer som de ger dem lycka. Om man skulle höja lönerna för de som har barn bara för att de har barn, skulle de bli lyckligare än de som väljer att inte skaffa barn. Det vore orättvist. Hemmafrun kan mycket väl få ett lika lyckligt och långt liv (ja, förmodligen längre, eftersom kvinnor lever i genomsnitt fem år längre än män!) som VD:n, trots deras olika inkomst. Och vad spelar den olika inkomsten då för roll? Det är väl i slutändan bara lyckonivå och livslängd som har egenvärde för en människa? Dessutom är barnaskaffande kanske tveksamt ur moralisk synvinkel med tanke på att det redan finns för många människor på planeten att försörja (tills teknikutvecklingen möjliggör för mänskligheten att försörja fler). Hur klarar man av att förse det ökande antalet pensionärer med vård och omsorg då, om inte genom att fortsätta skaffa en massa barn, undrar du kanske. Man får bygga robotar som tar hand om de gamla. Det planerar man göra i Japan. Och alla kommer ju inte att sluta skaffa barn oavsett hur mycket man förespråkar det. Men det vore kanske bra med en kraftig minskning av barnafödandet tills teknikutvecklingen kommit så långt att man kan börja få bukt med de negativa effekterna av en ökande befolkning.

Detta polariserar samhället både ekonomiskt och politiskt och därmed också relationsmässigt. Livet blir en tävling där man måste prestera som en arbetsresurs


De som skaffar barn och är mycket med sina barn istället för att förvärvsarbeta maximalt är lika mycket skyldiga till denna "polarisering", som du kallar det, som de som väljer att förvärvsarbeta maximalt istället för att skaffa barn och vara mycket med sina barn. De som väljer att skaffa barn ställer sig ju (åtminstone delvis) utanför den tävling som råder inom arbetslivet. De gör det självmant. Därför är det missvisande att säga "livet blir en tävling". Det är som att beskriva allt skridskoåkande på en skridskobana som en tävling trots att endast en del av skridskoåkarna tävlar med varandra medan resten åker för att ha roligt.

I många västländer, inte minst Sverige, är det ju dessutom så att man klarar sig gott som relativt slapp arbetare på en vanlig arbetsplats, utan att någonsin försöka avancera eller tävla med sina kolleger. Visst får man lägre lön än många andra på det sättet, men man kan ändå leva ett gott liv. Lyckoforskning har visat att om man har 150000 kronor i årsinkomst, har ytterligare pengatillskott ingen inverkan på lyckonivån. Den årsinkomsten kan de flesta i Sverige skaffa sig utan större ansträngning, och utan att behöva tävla så värst mycket. Det tävlande som skapar psykiska problem hos svenskar är självvalt och kan väljas bort om man inte gillar det.

och människor känner inte alls att dom hjälper varandra utan snarare att de måste arbeta för att inte bli utan någon lön.


Det är väl inte principiellt annorlunda än hur det var på jägar-samlar-tiden, när man måste jaga och samla för att få mat i magen.

Det gör, som jag uppfattar det, samhället kallt, cyniskt, våldsamt, otryggt, relationsfientligt och tyst.


Att man måste arbeta för att få lön gör inte samhället kallt, cyniskt, våldsamt, otryggt, relationsfientligt och tyst. Det är människor som väljer att göra sina liv sådana, i den mån människors liv är sådana. Arbete i sig är lyckohöjande snarare än lyckosänkande. Däremot tror människor att de är mindre lyckliga på jobbet än på fritiden, trots att det i själva verket är tvärtom. De kommer helt enkelt ihåg fel, har forskning visat.

Alla går i tystnad och hukar sig och aktar sig för vad de pratar om, för vad som helst kan ju bli en källa till konflikt, ens politiska tillhörighet, hur mycket man tjänar, osv. Enda sättet att kunna träffa människor och verkligen prata med andra blir i vår tid på internetforum, eller så får man supa till för att kunna klara av att vara social.


Eller så ser man till att skaffa goda, nära vänner.

Problemet med det Kinesiska samhället var förmodligen att de, sina ritualer till trots, hade en väldigt stark hierarkisk ordning och väldigt tydliga skillnader mellan de som hade och de som inte hade. Man kunde förmodligen bli väldigt ensammen i Kinas samhälle eftersom allting byggde på heder och att bete sig så välanpassat som möjligt.


Kan det ha berott på ritualerna?

Den form som jag inspireras av är stamformen.


En människa som har många goda vänner som hon/han träffar ofta lever väl i praktiken i en sorts "stam", med de fördelar som följer av det. Var och en som vill får väl bygga sig en sådan vänkrets/"stam". Det är inget som kan tvingas på människor.

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 31 aug 2011 20:54

Justin Case

Är inte så insatt i Montessoripedagogiken så jag kan inte uttala mig om den.

Men i övrigt om du vill veta min åsikt om de argument du framför, om man studerar dem närmare så är de en del av civilisationssamhällets argument som jag hela tiden kritiserar och vänder mig ifrån.

Att barn måste "härdas" för "vuxenlivet" i skolor och samhälle som skapar otrygghet och våld är för mig ett oresonligt påstående. Liksom att folk "kommer ihåg fel" om hur dom mår, eller att folk skulle själva välja polariseringen av samhället eller att en vänkrets skulle vara detsamma som en stamkultur, alla sådana påståenden är i grunden oresonliga.

Det jag försökte göra i den här tråden var att ge ett perspektiv på vilken princip det är som fungerar som en splittrande kraft i samhället och sätter människor emot varandra. Men eftersom jag inte vet vilken situation du befinner dig i så är det svårt för att inte säga omöjligt att kunna bemöta dina argument på ett sätt som hjälper dig.

Jag skulle lätt kunna besvara dina argument och frågor med motfrågor och motargument, men det skulle inte hjälpa varken dig, mig eller diskussionen vidare för jag vet helt enkelt inte vad för slags fråga du är intresserad av.

Lufier
Inlägg: 811
Blev medlem: 05 dec 2010 14:35

Inläggav Lufier » 01 sep 2011 04:19

Värderingsövningar kan vara bra.
http://www.verktygsladanhbg.se/om/material/

filmer

Bild

Här är det oerhört viktigt hur den vuxne som leder övningarna eller visar filmen agerar.
Att få ungdomarna att känna igen mekanismer. När xxxx startar en omröstning om vilken chipssort
som är populärast i klassen och det blir oerhört viktigt. Naturligtvis måste samma sort som xxxx gillar
vara den vinnande sorten. Om xxxx dissar en maträtt i skollunchen och får de andra att se med avsmak på
hur Lisa tar en rejäl portion.

Det är svårt att komma åt Elake Måns, då han har stöd av Bill och Bull.
Om den klassiske Måns saknar Bill och Bull på ett forum tar han/hon sig ett nytt användarnamn samtidigt
och ger sig själv stöd.

En bra lärare hjälper inte bara mobbningsoffret utan även mobbaren. Får inte mobbaren hjälp att bli
av med sitt beteende kommer han/hon mobba i vuxen ålder också

Här kommer det stora problemet för ungdomar idag. Internet.

Förr kunde de bli mobbade i skolan men slippa det hemma.
Nu förekommer mobbningen även på internet vilket kan göra livet outhärdligt
för den mobbade.

Här måste föräldrar och skola bli mer aktiva.
http://kollakallan.skolverket.se/saker/natmobbning/

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 02 sep 2011 04:18

Sceptisk skrev:Att barn måste "härdas" för "vuxenlivet" i skolor och samhälle som skapar otrygghet och våld är för mig ett oresonligt påstående. Liksom att folk "kommer ihåg fel" om hur dom mår, eller att folk skulle själva välja polariseringen av samhället eller att en vänkrets skulle vara detsamma som en stamkultur, alla sådana påståenden är i grunden oresonliga.


Det har visats i upprepade försök att om en människa får i uppgift att, när han är på jobbet, vid ett antal slumpvis utvalda tillfällen (som en liten apparat som han bär med sig väljer ut åt honom genom att pipa vid slumpvis utvalda tillfällen) sätta en siffra 1-10 på hur bra han mår, sätter han högre siffror än vad han sätter vid motsvarande försök på fritiden, men när man frågar honom om han mår bäst på jobbet eller på fritiden svarar han "på fritiden". Den här forskningen tyder på att människor i vissa fall minns fel om hur de mår.

Att man får betalt för att jobba men inte för att ha fritid tycks få många arbetare att (kanske bara undermedvetet) dra slutsatsen att jobbet är en uppoffring man måste kompenseras för, d.v.s. att jobbet måste vara mindre roligt än fritiden. Om man tycker om sitt jobb, märker man kanske detta medan man är på jobbet, men när man har fritid styrs ens föreställning om hur roligt man brukar ha det på jobbet tydligen mer av ens föreställning att jobb är avlönat för att det är tråkigare än fritid, än vad den styrs av korrekta minnen av hur det brukar vara på jobbet.

Se boken "Flow" av Mihaly Csikszentmihalyi.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 02 sep 2011 04:31

Sceptisk skrev:Det jag försökte göra i den här tråden var att ge ett perspektiv på vilken princip det är som fungerar som en splittrande kraft i samhället och sätter människor emot varandra. Men eftersom jag inte vet vilken situation du befinner dig i så är det svårt för att inte säga omöjligt att kunna bemöta dina argument på ett sätt som hjälper dig.

Jag skulle lätt kunna besvara dina argument och frågor med motfrågor och motargument, men det skulle inte hjälpa varken dig, mig eller diskussionen vidare för jag vet helt enkelt inte vad för slags fråga du är intresserad av.


Jag är intresserad av många saker, bland annat tycker jag att det är intressant att fundera över vad för sorts uppväxt som skapar de bästa människorna. Jag tycker det verkar märkligt att se det som att du, om du bemötte mina argument, skulle göra det bara för att hjälpa mig. Att du utgår från det låter ju som om du utgår från att du har rätt och att det bara handlade om hur du kunde få mig att förstå det - som om det inte fanns någon möjlighet att jag kunde ha rätt istället. Jag är inte i något behov av hjälp direkt. Man kan väl diskutera en fråga utan att ge den andra just hjälp? Man kan diskutera för att det genom diskussion kan komma att utkristallisera sig (om man har tur) något som leder en, eller den andre, eller båda, eller någon/några, till någon värdefull upptäckt/insikt eller något i den stilen, utan att man på förhand kan veta om något kommer att utkristallisera sig och i så fall vad.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 03 sep 2011 11:09

Ett stöd för domarprincipen.
–För lärarna har inte tillräckligt stöd i lagen och ingen egen ordinationsrätt att sätta in åtgärder,
konstaterar hon (Eva-Lis Sirén).
http://www.dn.se/nyheter/sverige/massiv ... -skollagen

Cirka en tredjedel av eleverna har drabbats av mobbing.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/mobbni ... g-i-skolan

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 05 sep 2011 15:56

Justin Case

Ja, hjälpa dig att förstå vad jag säger. För vi talar från skilda utgångspunkter. Om jag inte vet vilken utgångspunkt du har då finns det ingen möjlighet för något annat än att vi kommer tala förbi varandra. Människor i civilisationen är ofta fastlåsta på ett sätt som de själva inte förstår. Lorrygänget gjorde det typiskt i sin film Yrrol där de två filosoferna hamnar i en situation där de bara kan anklaga varandra "- Du lyssnar ju inte", "- Jamen du hör ju inte". Det tycks som att det är en olöslig konflikt bara i detta. Ser du hur den konflikten kan ha sitt ursprung i Domarprincipen?

Varför vill alla bli hörda men att det är "ingen" som vill lyssna?

Kan det ha att göra med att alla försöker att ha "rätt"? För enligt DP's tänkande, om man inte har rätt då har man "fel" och då är man inte längre intressant nog att bli lyssnad på. På proven så måste man svara "rätt" för annars har man fel och har man fel då blir man bestraffad med underkänt.

Budskapet är att det bara finns "rätt" och "fel" och bara den som har "rätt" har auktoritet och är därför värd att lyssna på. Från Domarprincipens perspektiv så finns det inget annat än detta och därför så kommer människor som tror på Domarprincipen hela tiden att hamna i olösliga konfliktsituationer.

Omöjliga människor, svåra människor, drama queens, diktatorer, despoter och tyranner, människor som det inte går att resonera med, de är alla strängt och djupt övertygade om Domarprincipen. De känner att de bara kan bli tagna på allvar och lyssnade på ifall dom talar utifrån att dom har "rätt". För i deras värld så finns det bara människor som tänker som dom gör. Det finns inget annat så långt dom kan se. De ser bara en hotfull värld där människor konkurrerar mot varandra och där bara den som har "rätt" överlever.

Det är bland annat det som min text går ut på. Det handlar inte bara om att se på vad som händer med barnen i skolan, jag tog upp skolan som ett exempel som de flesta av oss gått igenom och kan relatera till och kanske har lite distans till. För i skolan så spelas Domarprincipen ut på ett sådant sätt att ingen kan undgå att bli utsatt för den. Även om man väljer att inte spela med för då blir man ju ett mobboffer både av lärare och studenter.

Men vad är det att ha "rätt"? Jag satt och såg ett videoklipp från Harward där studenterna diskuterade etiska problem utifrån frågeställeningen om vad som är "rätt" att göra. Vad man sedan fortsatte med var att ställa upp olika hypotetiska situationer och så fick eleverna säga vad dom skulle gjort i samma situation, varpå deras åsikter klassades som "konsekvensetik" eller "utilitarism" osv. De tog upp en situation som handlade om ett slags sadistiskt val, där man befinner sig i en skenande bil och är på väg att köra över ett antal vägarbetare. Valet stod mellan att antingen köra över fem vägarbetare eller att köra över bara en vägarbetare som jobbade på andra sidan gatan. Vad vore "rätt" att göra i den situationen? Eller en svältsituation där ett antal personer börjar fundera på om man ska offra någon i gruppen så att de övriga kan få mat och kanske överleva. Alltså ganska klassiska dilemman.

Det är ju skillnad att ha rätt i sak och att spekulera om vad som är rätt att göra. Man kan har rätt i fråga om fakta och konsekvensanalys, men det går inte att veta vad som är rätt vad gäller hur man ska leva, för isåfall så måste vi först svara på frågan vad meningen med livet är och än så länge så har ingen kunnat bidra med den kunskapen. Om man ska kunna säga vad som är rätt att göra då måste man av nödvändighet också veta vad som är livets mening. Om man inte vet vad livets mening är hur ska man då kunna veta vad som är rätt? Om det nu ens fanns något som kan kallas för "livets mening".

I filmen Spider-Man så säger antagonisten Green Goblin "This is why you should never be a superhero, because there is always someone that might come along with a sadistic choice". Även om Green Goblin är en "antagonist" så har han ändå rätt i sak. Medan Spider-man försöker att rädda människor för att han tror att det är "det rätta" så kommer Green Goblin och försöker upplysa honom om hans brister och svagheter och begränsningar. Det är oundvikligt och det är vad alla hjältesagor i slutändan leder till. Eftersom hjältarna alltid är människor, med eller utan superkrafter spelar ingen roll, de är ändå varelser med begränsningar och därför alltid svagheter. Antagonisterna fungerar som deras Nemesis som försöker att förklara för dom deras hybris.

Att tro sig ha rätt är en hybris som det brukade kallas och kunde faktiskt straffas med döden på Grekernas tid - ironiskt nog med tanke på att de var på väg att konstruera det mest hybrisgenomsyrade samhälle genom deras filosofi. De trodde att gudarna straffar en högmodig människa som sätter sig upp mot gudarnas ordning. Straffet kom i form av en Nemesis som plågade människan till döds eller tills dess att hon kom på bättre tankar. Dock verkar utgången för personer i sagorna med hybris alltid vara döden. För om vi går tillbaka till hur en person som vill ha rätt beter sig, så ser dom ingen annan möjlighet annat än att ha rätt - alla andra aldernativ innebär förnedring för dom själva. Att ha rätt är för dom deras räddning från förlorad heder, räddning från skammen. Barn får ju lära sig i skolan att det är skamligt att misslyckas och ha fel, det är själva "läxan" dom ska lära sig. De måste därför fortsätta och kämpa för att ha rätt även om dom går under. För dom har ju alla emot sig, lärarna, föräldrarna och de andra barnen. Den enda vägen ut ur smärtan, rädslan, förnedringen och skammen är att ha rätt till varje pris. Det spelar ingen roll vilken ton lärarna har - om dom uppträder snällt eller elakt, för oavsett hur subtilt instruktionen än mottages så har den ändå väldigt konkreta följder i slutändan.

Barnen får lära sig att tänka av samhället och samhällets främsta auktoriteter genom skolans "läxa". Dom har helt enkelt lärt sig denna läxa så väl att dom är beredda att dö för den. Så om man ska säga emot någon som har "hybris" då måste man säga emot hela samhället, som bygger på Domarprincipen. För Domarprincipen bygger ju på att ha rätt. Skolan har "rätt", staten har "rätt" och på det sätt som DP ser det så måste barn och folk underkasta sig dess auktoritet och därigenom få auktoritet "by proxy".

De hypotetiska situationerna som elever i etikklasser på Harvard får lära sig om är något som Domarprincipen älskar att älta. Visst så är dom intressanta och alla har ju såklart åsikter om det och man kan givetvis också klassa dessa åsikter som antingen det ena eller det andra. Men det som inte togs upp var vad man menade med "rätt" utan det tas bara för givet att alla vet vad som är rätt. Med andra ord så smickrar skolan eleverna genom att tillåta dom att tro att dom alla vet vad som är livets mening och mål och ifrågasätter dom inte på den här punkten, utan spinner vidare på den. Låter dom leva vidare i sina föreställningar om att dom vet vad livets mening är. För om skolan skulle ifrågasätta att eleverna skulle veta vad livets mening är och ifrågasätta själva konceptet, på vilken grund skulle isåfall skolan kunna stå på? Skolan (och staten) behöver sina villfarelser för att kunna fortsätta med sin verksamhet.

Justin Case
Inlägg: 3552
Blev medlem: 31 mar 2007 17:46

Inläggav Justin Case » 07 sep 2011 19:21

Du har fel. ;-)

Jag tror att det är ofrånkomligt att ord som "rätt" och "fel", eller några andra ord med liknande innebörd, alltid kommer att användas flitigt, såväl i skolan som i resten av samhället. De är ju egentligen bara förkortningar. Sådant som är "rätt" är sådant som talaren själv tycker (eller vill ge sken av att tycka) bör göras. Sådant som är "fel" är sådant som talaren själv inte tycker (eller vill ge sken av att inte tycka) bör göras. Man måste ju få säga vad man tycker bör göras och vad man inte tycker bör göras, eller hur? Vad kan då vara bättre än korta ord för att uttrycka det, så att man inte behöver uppta så mycket tid från andra som kanske också vill hinna säga något? Exakt vem eller vilka som antas böra göra det som bör göras varierar från situation till situation, det lär man sig genom att observera i vilka olika situationer orden används och vad de tycks betyda i de olika situationerna. Sådant lär sig nog de flesta barn naturligt, och den inlärningsprocessen är samtidigt en träning i flexibilitet i tolkandet av vad som sägs, mönsterigenkänning, reduktionism, slutledningsförmåga, sådana saker. De barn som har svårigheter med denna typ av lärande bör naturligtvis få stödundervisning.

Du har helt fel i att alla vill bli hörda och att ingen vill lyssna. På föredrag med efterföljande diskussionsstund brukar enligt min erfarenhet de flesta åhörare inte ens försöka få något sagt, åtminstone om åhörarna är rejält många. På internetforum som detta läser de flesta helt säkert fler ord (och inlägg) som andra skrivit än vad de själva skriver. Det naturliga på ett forum som detta är ju att läsa eller åtminstone skumma igenom hela den hittillsvarande tråden innan man yttrar sig, så att man inte i onödan säger något som redan är sagt. (Ibland slarvar jag med det, men inte så ofta.)

Vad som är "livets mening" - den frågan har jag aldrig förstått vad folk menar med. Jag vet vad jag vill med mitt liv, och jag känner inte att jag behöver något flum. Jag skulle bara bli förbannad om någon hade tänkt ut någon "mening" med mitt liv över mitt huvud*. Men smaken är väl som baken.

*) På invändningen "det behöver inte vara en någon som tänkt ut en mening med livet, det kanske bara finns en mening" svarar jag att det är antropomorfism att tro så. En mening är något som någon har menat, liksom en tanke är något som någon har tänkt. Menar man med ordet "mening" något som ingen menat, får man använda ett annat ord. Annars utgår man från att något som inte rimligen kan vara en avsikt skulle vara en avsikt. Ogrundade utgångspunkter bara riskerar kollra bort en i onödan.

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 11 sep 2011 18:36

Justin Case

Du säger egentligen inte emot mig. Det är bara det att du talar från en annan utgångspunkt från min. Givetvis är det väl så att dessa begrepp, precis som så många andra begrepp används rent konventionellt, det är ju uppenbart. Skillnaden mellan vad vi säger är bara att du vill se eller använda begreppen "rätt och fel" utifrån konvention och bekvämlighet, medan jag undersöker ifall de har någon verklig grund bortom invanda konventioner och godtycke.

För att man ska kunna säga vad som är rätt och fel så krävs det en måttstock för att fälla avgörandet. Utan denna måttstock så finns det helt enkelt ingen grund för dem, annat än rent godtycke. Om du säger att du nöjer dig med godtyckligheter och konventioner så är det din sak. Vi må vara invanda vid att anvädna dessa begrepp och tar emot dom p åsamma villkor, medan dessa villkor handlar mer om ett ömsesidigt arrengemang som inte har någon grund bortom detsamma. Man kan gå vidare och fråga om det finns någon grund bortom det godtyckliga arrangemanget för begrepp som frihet, rättvisa, fair play, förtjänster och rättigheter också. Kan man bevisa att dessa saker existerar, eller är de bara olika slags arrangemang, olika slags strategier för att vinna poäng i något slags spel eller konflikt?

förstår mig själv
Inlägg: 3060
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Re: Domarprincipen

Inläggav förstår mig själv » 17 jul 2012 18:36

skeptisk.
Du skriver jättebra och du förstår människan. Just in case visar ju hur lite människorna förstår och hur svårt det är att ändra på samhället till det bättre.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster