personfrågor sakfrågor

[Algotezza]

Kan vi skilja sakfrågor från personfrågor?

Det är väl personer som har åsikter och synpunkter på saker och deras tillstånd?

Kan en människas vara skiljas från hennes göra?

Är jag inte summan av vad jag gjort och gör, inklusive de åsikter jag hyser?

Varför är det så hemskt med personangrepp när man ändå gör det fast på ett lite slugare sätt?

Man skall älska medmänniskan för vad hon är inte för vad hon gjort, säger man "vackert". Men vad blir det av medmänniskan om vi  bortser från hennes göra? Intet alls eller kanske: Det hon kan bli. Men vet vi vad hon kan bli?

Detta är inte retoriska frågor.

Jag vet inte varför det råder konsensus kring "skilja person och sak" och jag vet inte vad man vinner på att hålla på det.

Är det ett västerländskt synsätt? En logisk nödvändighet? Vad är vinsten med det?

Jag menar, man mixar ju ändå person och sak oavbrutet - varför ha det som ett ideal då?

/Algotezza

[Marko]

tror det där ligger under abstraktionslagret och mer i presentationslagret där data ska tolkas och delas upp.
min modell av dekryptering säger att person inte ska hanteras som det objektet han för fram, även om länklagret har vidarebefordrat både person och data i samma paket.

hur ser din mjukvara ut ?

i princip så tror jag inte att person och data går att separera på det viset,
men det är väl lite av det sociala spelets regler att man inte ska direkt prata om person,
utan mer om ämnet, då undviker man onödiga konflikter.

sen kan man se kommunikation som att jag lämnar ett objekt, inte mig själv.
det fristående objektet kommer att förvandlas under dess färd, och mottagaren ser det som sitt objekt och på sitt vis.

eller tänker jag galet ?

kontexten betyder allt. ?

[Marko]

Röstar på att det är ett fristående objekt som vidarebefordras av oss repeatrar.
informationen är färgad av hur våra muliplexrar jobbar och mixar ihop data,
och informationen förvrängs en aning via var människa den passerar.

informationen är då mer avlägsen från individen än nära.

[Pho-ku]

Kan vi skilja sakfrågor från personfrågor?

Det är väl personer som har åsikter och synpunkter på saker och deras tillstånd?

Kan en människas vara skiljas från hennes göra?

Är jag inte summan av vad jag gjort och gör, inklusive de åsikter jag hyser?

Varför är det så hemskt med personangrepp när man ändå gör det fast på ett lite slugare sätt?

Man skall älska medmänniskan för vad hon är inte för vad hon gjort, säger man "vackert". Men vad blir det av medmänniskan om vi  bortser från hennes göra? Intet alls eller kanske: Det hon kan bli. Men vet vi vad hon kan bli?

Detta är inte retoriska frågor.

Jag vet inte varför det råder konsensus kring "skilja person och sak" och jag vet inte vad man vinner på att hålla på det.

Är det ett västerländskt synsätt? En logisk nödvändighet? Vad är vinsten med det?

Jag menar, man mixar ju ändå person och sak oavbrutet - varför ha det som ett ideal då?

/Algotezza

Varför skulle inte ett objekt kunna behandlas utan att blanda in ett subjekt (eller andra objekt, för att komma bortom objekt/subjekt-dikotomin)? Att ta sig bortom subjekt/objekt är att behandla alla objekt lika - en platt ontologi. Bort från antropocentrism. Sak och person blir alltså två olika objekt.

Vet inte riktigt hur jag ska tänka kring "vara", utan/med kontrast till göra. Man är och gör, jag vet inte om det då nödvndigtvis följer att görat konstituerar varat. Om en Person är summan av idéer, och därtill materialiserade sådana följer väl att P är vad hon de facto inte är? Objektens undandragande...

Dessa är tankar färgade av "objektorienterad ontologi".

Det är väl inte första gången du tar upp denn (sak)fråga vill jag minnas? Det är inte riktigt klart för mig hur du tänker. Att diskutera sak eller person för-sig, eller att diskutera sak i kombo med person är alla olika sätt att förhålla sig, ibland funkar det ena bättre än det andra.

[Algotezza]

Allt vi vet/tror oss veta om världen får vi oss till livs som förnimmande subjekt via våra förnimmelseorgan. Även det vi kallar objektiv kunskap som vi dehydrerar ur de subjektiva förnimmleserna har det som grund. Kunskapom världen och oss självs som något utanför oss eller som en skapelse mellan oss innebär att denna dehydreringsprocess är ett intersubjektivt projekt. Det objektiva har subjektivt förnimmande och intersubjektivt skapande som grund. Det objektiva är en intersubjektiv skapelse som upprätthålles av de subjekt som deltar i detta bygge. Det sakliga/saken har subjektiv grund. Saken kan skiljas från personen via det intersubjektiva antagandet/ konsensusöverenskommelsen att så är möjligt.

Ja, jag har varit inne på denna fråga tidgare då den intresserar mig och då jag ständigt älter den i mitt inre.

/A-a

[Marko]

Algotessa,
Vilket tal tänker jag på ?

fel, jag tänkte på något annat.

var har du intersubjektiviten där ?

[lösdrivaren]

Svårt att skilja mellan sak och person. Ungefär som den naiva uppfattningen att meningsskillnader endast gäller i ”boxningsringen” sen är vi kompisar utanför.
Personligen  hade jag säkert haft svårt för Hitler privat, denna dryga narcissist med klena begåvningsresurser.

Det finns säkert politiker på högerkanten som jämnt måste dagtinga med sitt samvete, de är delvis offer men samtidigt kan man inte ta bort deras eget ansvar. Att i det läget skilja på sak och person känns helt fel, de har sin fria vilja att göra annorlunda men hemfaller åt egoism, skit i andra.