Objekt och subjekt möts, gränsen dom emellan är inte absolut. Objekt och subjekt måste dela värld för att kunna ta in varandra.
Subjektet försöker att förstå objektet. Dom kommer närmare varann. Objekt och subjekt möts och blandas, intim tolkning kan ske. Både informationsinhämtning och tolkning av objektet blir färgad av subjektet.
För att förstå objektet måste objektet på något vis assimileras av subjektet. Därmed förrändras obönhörligen subjektet. Hur mycket är då den nyförvärvade kunskapen om objektet värd? Hur ska denna information värderas? Har subjektet kunskap om objektet, eller har subjektet insikt i hur det känns för subjektet att känna till ett objekt?
Naturligtvis blir subjektets tolkning färgad av subjektets förhållningssätt till objektet. Men hur mycket?
Om jag står här och tittar på en sten där, hur möts vi, stenen och jag? Vem sträcker sig mot vem?
Innan jag vet vad stenen är för något så har jag den i mig. Eller hur?
Synpunkter?
