En argumentation för att du är hela din upplevelse

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

En argumentation för att du är hela din upplevelse

Inläggav PopJimmy » 01 nov 2005 03:53

Detta är en argumentation, så du får gärna komma med smarta argument som sågar sönder mina påståenden.

Du är allt du upplever. Detta kan låta tokigt, men det är inte tokigt. När du inser att du är hela rörelsen, hela livets rytm - hela upplevelsen av livet kommer rädslan naturligt att försvinna. Rädsla uppstår alltid när det finns en tanke som skapar en barrirär mellan upplevaren och det upplevda, när ”jaget” är skild från ”situationen”, när ”jaget” försöker skydda sig från ”något annat”. Detta är inget koncept - det är ett förhållande.

Faktum är att barriären mellan ”dig” och ”annat” bara är en konceptuell idé, en tanke, skapad av uppfattningen/teorin om att du har en egen ”identitet”. Eller rättare sagt att du upplever att du är det separerade fragmentet av upplevelsen som din ”identitet” identifierar sig med. Men det framgent din ”identitet” är, utgör bara en begränsad samling av dina minnen (som är dina tidigare upplevelser), inte vad du är just nu.


Fundera på detta: Hur skulle du egentligen någonsin kunna uppleva något som inte redan är du? Allt du upplever är ju redan där! I din hjärna - Skapat av din hjärna - när du upplever det. Alltså är du hela din upplevelse - eftersom hela din upplevelse är skapad av din hjärna och är därför du.

Men nu tänker du något smart, typ ”nej, jag är inte min hjärna, och nej jag är inte min upplevelse, och nej jag är inte mina tankar, detta är bara saker jag har. Jag har en hjärna, jag har en upplevelse, jag har tankar”. Men om du nu säger att du har alla dessa saker: en hjärna, en upplevelse, en kropp, en tanke, en känsla, ett problem o.s.v. - vad är det då som återstår? Just det - Ingenting, förutom upplevelsen att leva.

Men nu protesterar du säkert i dina tankar! Men detta är bara en till tanke - som redan är du. Okej du ställer kanske ytterligare påståenden eftersom du fortfarande är skeptisk: Du kanske säger: ”Jaja, men du och jag är fortfarande inte samma sak, vi är två helt skilda personer - och det är en väldigt stark känsla (eller tanke/uppfattning) jag har” - men vad är innebär detta påståendet egentligen? Det innebär att du inte är jag, du inte är din tanke, du inte är din kropp. Du har en kropp, har en tanke o.s.v. innebär det att du även har mig? Naturligtvis inte! (En människa kan aldrig ha en annan människa, bara uppleva en annan människa som ett objekt i tanken). Det är fortfarande bara dina tankar, dina begrepp, dina definitioner, din identitet som spökar - och alla tankar, (begrepp, definitioner och identitet) uppkommer ur minnet. Ja och då frågar jag: Vad fan är det då som återstår av dig egentligen? Ingenting - och det är precis vad du är - Ingenting (inget specifikt objekt). Vilket är samma sak som hela din upplevelse - allting.

Så vad finns det att vara rädd för? Du är redan allt du upplever. Rädslan skapas genom att ”identiteten” försöker upprätthålla det den identifierar sig med (i minnet), och när denna insikt blir intuitiv förståelse försvinner behovet av identifiering med objekt (idéer, tankar, koncept) eftersom självet förstår att denna frihet från identifiering är fullständig självkännedom - eftersom det inte längre finns något (själv) att förstå. Håller du inte med mig, så kan vi gärna diskutera frågan mera. Kom gärna med smarta eller kritiska argument också.

Squirrel
Inlägg: 173
Blev medlem: 11 apr 2005 19:35
Ort: Linköping

Re: En argumentation för att du är hela din upplevelse

Inläggav Squirrel » 01 nov 2005 12:24

PopJimmy skrev:Detta är en argumentation, så du får gärna komma med smarta argument som sågar sönder mina påståenden.

Du är allt du upplever. Detta kan låta tokigt, men det är inte tokigt. När du inser att du är hela rörelsen, hela livets rytm - hela upplevelsen av livet kommer rädslan naturligt att försvinna. Rädsla uppstår alltid när det finns en tanke som skapar en barrirär mellan upplevaren och det upplevda, när ”jaget” är skild från ”situationen”, när ”jaget” försöker skydda sig från ”något annat”. Detta är inget koncept - det är ett förhållande.

Du påstår att jag är vad jag upplever. Samtidigt skriver du att tanken kan bilda en bariär mellan upplevaren och det upplevda. Detta vore inte möjligt om upplevaren var identiskt med det upplevda.

PopJimmy skrev: Faktum är att barriären mellan ”dig” och ”annat” bara är en konceptuell idé, en tanke, skapad av uppfattningen/teorin om att du har en egen ”identitet”. Eller rättare sagt att du upplever att du är det separerade fragmentet av upplevelsen som din ”identitet” identifierar sig med. Men det framgent din ”identitet” är, utgör bara en begränsad samling av dina minnen (som är dina tidigare upplevelser), inte vad du är just nu.

Jag håller med om att avgränsningen till en identitet är mental. Identitet är det konceptuella resultatet av identifiering, viket är en mental process. Identiteten behöver inte vara minnen. Man kan identifiera sig med lite vad som helst. Vad som ingår i identiteten är vad man väljer att ha innanför avgränsningen och gränsen kan man låta vara både vag och flytande.

PopJimmy skrev: Fundera på detta: Hur skulle du egentligen någonsin kunna uppleva något som inte redan är du? Allt du upplever är ju redan där! I din hjärna - Skapat av din hjärna - när du upplever det. Alltså är du hela din upplevelse - eftersom hela din upplevelse är skapad av din hjärna och är därför du.

Hjärnan är en förutsättning för upplevelsen, ja, men den är inte enda orsaken till vad jag upplever. Yttre stimuli är av avgörande betydelse för vad jag upplever. Vad jag upplever är av hjärnan behandlad information som påverkas av en kombination av på hjärnans naturalistiska egenskaper (hur hjärnan fungerar), yttre stimuli och minnen. Hjärnans naturalistiska egenskaper och mina minnen tillskriver jag mig men jag anser mig inte vara det yttre stimulit. För övrigt anser jag inte att minnen och hjärnan i sig är upplevelser och ändå ser jag dem som delar av mig. Det räcker alltså inte inte med upplevelserna för att ha en heltäckande definition av egot.

PopJimmy skrev: Men nu tänker du något smart, typ ”nej, jag är inte min hjärna, och nej jag är inte min upplevelse, och nej jag är inte mina tankar, detta är bara saker jag har. Jag har en hjärna, jag har en upplevelse, jag har tankar”. Men om du nu säger att du har alla dessa saker: en hjärna, en upplevelse, en kropp, en tanke, en känsla, ett problem o.s.v. - vad är det då som återstår? Just det - Ingenting, förutom upplevelsen att leva.

Jaget är inte något objektivt avgränsat. Det är en del av en holisitisk verklighet som avgränsas genom upplevelse och identifiering. Jag håller med om att jag inte är min hjärna, min upplevelse eller min kropp i den bemärkelsen att jag inte är identiskt det samma som något av de nämnda. Då är det en bättre beskrivning att jag har en hjärna, upplevelse kropp etc. Då menar jag har som att de de saker jag har är delar av mig.

PopJimmy skrev: Men nu protesterar du säkert i dina tankar! Men detta är bara en till tanke - som redan är du. Okej du ställer kanske ytterligare påståenden eftersom du fortfarande är skeptisk: Du kanske säger: ”Jaja, men du och jag är fortfarande inte samma sak, vi är två helt skilda personer - och det är en väldigt stark känsla (eller tanke/uppfattning) jag har” - men vad är innebär detta påståendet egentligen? Det innebär att du inte är jag, du inte är din tanke, du inte är din kropp. Du har en kropp, har en tanke o.s.v. innebär det att du även har mig? Naturligtvis inte! (En människa kan aldrig ha en annan människa, bara uppleva en annan människa som ett objekt i tanken). Det är fortfarande bara dina tankar, dina begrepp, dina definitioner, din identitet som spökar - och alla tankar, (begrepp, definitioner och identitet) uppkommer ur minnet. Ja och då frågar jag: Vad fan är det då som återstår av dig egentligen? Ingenting - och det är precis vad du är - Ingenting (inget specifikt objekt). Vilket är samma sak som hela din upplevelse - allting.

Identitet är vad vi har efter att ha identifierat något. Att identifiera innebär att vi väljer en avgränsning och tillskriver en identitet. Jag är inte du eftersom jag inte identifierar mig som dig. Vi är båda delar av samma holistiska verklighet men jag väljer att inte se dig som identiskt med eller dela av mig. Du verkar se "är" och "har" som entydiga begrepp. Det är de inte. Med "Är" kan man tex mena "är identiskt med", "är en del av" eller "kan beskrivas som". "Att X har Y" kan tex betyda "Y ingår som del av X" eller att "X gör anspråk på Y".

PopJimmy skrev: Så vad finns det att vara rädd för? Du är redan allt du upplever. Rädslan skapas genom att ”identiteten” försöker upprätthålla det den identifierar sig med (i minnet), och när denna insikt blir intuitiv förståelse försvinner behovet av identifiering med objekt (idéer, tankar, koncept) eftersom självet förstår att denna frihet från identifiering är fullständig självkännedom - eftersom det inte längre finns något (själv) att förstå. Håller du inte med mig, så kan vi gärna diskutera frågan mera. Kom gärna med smarta eller kritiska argument också.

Du identifierar dig med din upplevelse medan andra väljer att identifiera sig med minnet, kroppen eller något annat. Jag ser inte varför rädslan (i den mån den finns, vad det nu har med det hela att göra) skulle bli mindre av att identifiera sig med upplevelsen istället för något annat. Personligen har jag en låter jag min identitet vara flexibel. Jag väljer för stunden vad som är mest lämpligt att identifiera mig som ur den holistiska verklighet jag råkar leva i. I vissa situationer är det kroppen som är relevant och då använder identifierar jag mig med den. Endra gånger är det minnet, upplevelsen eller en vag holistisk entitet som är en mer användbar identitet.

Är man rädd kan det kanske bero på att man låst sig vid ett sätt att identifiera sig som inte går att aplicera på alla situationer. Det löser man lätt genim att låta sig vara felxibel.

Squirrel
Inlägg: 173
Blev medlem: 11 apr 2005 19:35
Ort: Linköping

Re: En argumentation för att du är hela din upplevelse

Inläggav Squirrel » 01 nov 2005 13:21

Ooops! Dubblett. :oops:

Användarvisningsbild
archaxe
Inlägg: 1353
Blev medlem: 15 nov 2003 01:35

Inläggav archaxe » 01 nov 2005 16:30

Den tanke du verkar förespråka är någon form av primitiv avsaknad av objektkonstans - att inte kunna skilja sig själv från världen. Kanske också en form av solipsism? Jag kan hålla med dig om att postulatet om en Person som vi tillskriver alla dessa egenskaper kan kännas lite onödigt, och på liknande sätt kan vi komma fram till att inga ting existerar, utan att det bara är en ansamling egenskaper (eller "sinnesdata"), och varför skall vi - utöver dessa egenskaper - vilja hitta på något mystiskt "ting" som vi tillskriver dessa egenskaper? Men jag ser inte att detta står i kontrast till att vi skulle definiera ett Jag som "innehavaren (vad det än är) av dessa tankar, egenskaper, känslor, etc." - det verkar snarare ganska praktiskt, och något vi kan sluta oss till utan att vara allt för vågade. Vi kan kalla entiteten för "själ", och om den "finns" i någon ontologisk mening är väl inte heller så intressant?

Jag läser ditt inlägg som en kritik av egot som skulle stå i vägen för att "bryta igenom" och se allt sub specie aeternitatis, eller "bli ett med världssjälen" som det så fint heter.

Har texten ett terapeutiskt syfte (också)?

Användarvisningsbild
Camilla
Inlägg: 447
Blev medlem: 12 aug 2004 16:33
Ort: Uppsala

Inläggav Camilla » 12 nov 2005 16:58

Hej PopJimmy!

Jag kom in på ett liknande spår för ett tag sedan när jag läste om fenomenologi. Då skrev jag bland annat följande i tråden "Är djur medvetna?"

Camilla skrev:En tanke som just slog mig är att vissa djur kanske är medvetna utan att vara självmedvetna. Enligt Brentano består en medvetandeakt av ett "föremål" och en riktadhet mot detta "föremål". En skata kan alltså vara medveten om olika föremål och ha en vilja att göra saker med dessa föremål men kanske ändå inte vara medveten om sig själv. Den kanske saknar självreflektion. Det som skiljer dess värld från vår är då att den inte ser sig själv som ett objekt, varpå den vinner fördelen att den slipper tänka på det filosofiska problemet med dualismen mellan subjekt och objekt. Den är ett med världen. Den kommer inte heller att göra misstaget att tro att den har en själ. De som tror att djur saknar själ kan här söka skäl för sin tro.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster