Okej ShivaDestructor, jag vill gärna klargöra några av dina påståenden.
jag har sett en och annan ljusstråle
Det finns filosofier som tar vid där Buddhismen slutar
Ja, jag tycker inte att Buddhismen har alla svaren, nog om det. Det är som vanligt upp till var och en att söka. En sökare söker och finner, han/hon sväljer inte dogmer och doktriner utan att uppleva/härleda dem själv.
PS. PopJimmy - inget svar behövs, jag kunde bara inte motstå frestelsen. Jag förstår vad du skriver och menar, och känner igen resonemangen från en viss tradition. DS
Grunden för livet medför grunden för lidandet... well, jag har sett en videosnutt på en kille som slår spikar genom testiklarna - på sig själv. Det är uppenbart att det inte bara är psyktiskt/emotionellt lidande som kan transcenderas, även grov fysisk smärta. Känns dock som överkurs
Du ger mig hintar om att:
1. Du uppfattade det som att jag är var influerad av buddhism, eftersom du känner igen mitt resonemang från en viss tradition.
2. Du uppfattar det som att buddhismen är bristfällig - d.v.s. inte ger svaren på allt.
3. Du uppfattar det som att det finns filosofier som tar vid där Buddhismen (buddhismens bristfällighet) slutar.
Och därför drog du slutsaten
4. Att jag som är influerad av buddhism sitter på endast bristfälligt förståelse (eftersom jag följer dogmer), medan du, som är influerad av andra filosofier, har en "mindre bristfällig förståelse"?
Jag vet inte om det är detta du ger hintar av att påstå, men i hela ditt sätt att argumentera så känns det som att du friskt drar
VÄLDIGA likamedtecken mellan mig, buddhism, dogmer och bristfällighet.
Grunden för livet medför grunden för lidandet... well, jag har sett en videosnutt på en kille som slår spikar genom testiklarna - på sig själv. Det är uppenbart att det inte bara är psyktiskt/emotionellt lidande som kan transcenderas, även grov fysisk smärta. Känns dock som överkurs
När du gör detta påstående låter det som att du argumenterar mot mig, som skulle påstå något annat. Jag har aldrig påstått att "lidandet inte kan transenderas". Det enda jag sa var att i.o.m. att det
finns liv, så
finns det
möjligheter till lidandet, jag sa inte att lidandet är
nödvändigt (eller inte kan transcenderas om vi använder din begreppsvärld).
Och sedan påstår du saker, och direkt efteråt klipper tråden, när du säger:
inget svar behövs ... nog om det ... Känns dock som överkurs
. Varför påstår du något, och sedan stänger diskussonen? Det låter som att du, genom ditt sätt att argumentera, har "förstått" hur saker ligger till och att du gärna vill peka ut detta åt mig - som inte förstått ännu.
Sen sa du något annat intressant också:
Man tar egot på bar gärning, väljer ett annat alternativ. Men så fort man BERÄTTAR om det så har egot fått ny näring. Och loopen startar.
Jag gillar inte alls att skriva eller tala om "andliga" ting då det är en så fin balansgång mellan att dela med sig av en upplevelse/insikt jämte att stoltsera/briljera.
Hur går det egentligen ihop med?
jag har sett en och annan ljusstråle
jag kunde bara inte motstå frestelsen
Jag vill bara klargöra dina intentioner mot mig, eftersom jag uppfattar det som att du hela tiden, genom tråden, verkar villja "läxa" upp mig, eftersom min förståelse är "bristfällig".