Justin Case skrev:Det finns säkert minst lika många filosofer idag, som förr, som gärna skulle vara med i samhällsdebatten, men mitt intryck är att allmänheten ser ned på filosofi och föredrar andra former av "intellektuell stimulans", som t.ex. skandaljournalistik, dokusåpor, idoltävlingar och sport istället. Kanske uppfattar man sådant som tillräckligt filosofiskt?
En annan delförklaring kan vara att människor får i sig mycket mer nyheter per dag nuförtiden än förr i tiden, och att detta ständiga nyhetsflöde mer än väl fyller de flesta människors kvot för hur många abstrakta tankar de orkar tänka per dag - så att de inte orkar tänka vidare så långt på något enskilt område utan har vant sig vid att ständigt hoppa från ämne till ämne och suga i sig rena "fakta" utan att ifrågasätta eller reflektera. Det tar ju tid att ifrågasätta och reflektera, och det kräver ansträngning, och all tid och ansträngning går ju åt till att "hänga med" i vad som händer, d.v.s. insupa rena fakta hela tiden, om man inte avgränsar sig ordentligt (vilket många kanske inte gör).
Vad räknas som filosof egentligen? Finns det något som skiljer en filosof från en vanlig tänkare/bloggare som för fram egna tankar? Vad skiljer i så fall?
Inte nödvändigtvis något, skulle jag vilja säga. Det som utmärker en filosof menar jag är en genuin kärlek till sanning, strävan efter insikt osv. Kan tänkas många vanliga bloggare har andra ambitioner, till exempel: man vill bilda opinion, få uppmärksamhet och popularitet, man vill prata om sig själv och sitt eget liv, man vill snacka skit om andra etc...
om det inte drivs av en genuin önskan efter insikt i djupare bemärkelse, skulle inte jag kalla det filosofi.
Justin Case skrev:Piratpartiets grundare Rick Falkvinge var enda svensk på Foreign Policys topplista över de 100 största tänkarna i världen 2011:
http://www.foreignpolicy.com/articles/2011/11/28/the_fp_top_100_global_thinkers?page=fullMen jag vet inte i vilken grad de tankar Falkvinge uppfattas som "upphovsman" till, och som fått in honom på den där topplistan, verkligen är enbart eller ens huvudsakligen hans egna från början; själva piratideologin går ju ut på att vem som helst får ta idéer från vem annan som helst och "blanda", alltså att det inte spelar någon roll vem som kommit på vad.
Just det där att ta andras tankar och "blanda", kan vara väl så originellt och nyskapande, menar jag! Jag ser inget negativt eller direkt icke-filosofiskt med det.
Justin Case skrev:Mer adekvat än en lista över de 100 mest inflytelserika tänkarna vore kanske en listor över de 100 mest inflytelserika tankarna. Alltså utan personfokusering och med fokus enbart på tankarna, vem som än tänkt dem och fört fram dem. Men folk har väl ett sug efter personkult, och skulle väl inte bli så nyfikna på en lista befriad från personer och med enbart tankar. Ett problem med personkult är att många tankar, som är goda i sig, lätt kan få orättvist negativ stämpel så fort den person som blivit känd som deras "ägare" gör eller säger något som allmänheten inte accepterar. Samhället borde överge sin personkult (som yttrar sig bland annat i ett frågande efter enskilda "filosofer") och övergå till att kollektivt samarbeta om att komma fram till bättre tankar, och inte bry sig så mycket om vem som tänkt vad. Det är tankarna som är det intressanta med filosofi, eller hur? Inte vem eller vilka som tänkt dem.
Delvis borde det vara möjligt. Alltså, borde ju ex.vis kunna snacka idén om "okunnighetens slöja" utan att behöva nämna Rawls, och diskutera idén om "nattvaktarstat" utan att behöva nämna Nozick. Men till stor del tror jag det dock blir problematiskt. Varför? För att de flesta "idéer" är inget som enkelt sammanfattas i några meningar. Och när idéerna blir presenterade på detta sätt blir det i extremt ytlig bemärkelse, som inte lyckas fånga in det djup som författaren hade i åtanke. Ofta är det djupt organiskt samband mellan idén och sammanhanget det är producerat i. För att förstå t ex Nietzsches idéer, och förstå betydelsen av det han säger, måste man verkligen forska i hans skrifter på djupet, tror jag. Lösryckt ur dess sammanhang blir hans begrepp och det han sagt tomt och obegripligt, eller tolkat utifrån behag, personer läser in vad de vill läsa in i det.
Därsagt behöver det inte vara någon personkult. Alltså, jag tänker, för att förstå Nietzsches idéer ska vi inte behöva veta vad han hade för frisyr eller om han var homosexuell.