Vad är arrogans och vad gör människor arroganta? Det verkar som att den vanliga "common sense" teorin är att människor är arroganta och det enda botemedlet som finns är att appelera till dygden ödmjukhet.
En annan teori som jag tycker verkar betydligt rimligare är att människor inte är arroganta utan blir arroganta när de uppfattar det som att omgivningen och framförallt deras ledare, de som ska vara föredömen, inte bryr sig om hur de har det.
Arrogans är därför en slags psykologisk försvarsmekanism. Desto sämre ledare en grupp har, desto mer arrogant beteende kommer deras underlydande också att ha. Det tragiska med detta är att arrogans bygger på en psykologisk smärta som inte går att komma undan på egen hand. Vad värre är, arrogansen lyssnar bara på sig själv. Och den lyssnar bara på "Ingen bryr sig och eftersom ingen bryr sig varför ska jag bry mig?". Medvetandet kan inte förstå sig självt för det kan inte ta sig ur sitt eget skinn. Eftersom medvetandet inte kan ta sig ur sig självt så kan det inte heller betrakta sig självt och kan inte se på sig själv med varken förståelse eller empati, medvetandet behöver andra för att kunna få den förståelsen och kunna utveckla empati.
Ett ledarskap som kräver absolut lydnad men som inte har någon empati och visar att det inte bryr sig kommer att producera en arrogant befolkning. Detta borde betraktas som socialpsykologisk lag.
En tänkbar påbygnadsteori kan vara att vad vi kallar narcissism är av samma natur som arrogans. Narcissistiska människor uppvisar ett beteende av extrem självupptagenhet, det är personer som bara lyssnar på sig själva och som tycks "beundra" sig själva över allt annat. Men samtidigt som de så ofta sårar andra så är de själva oerhört sårbara. Men det går att förstå narcissismen om man förstår hur arrogans uppstår. Barn som växer upp med föräldrar och annan omgivning som inte förmår att kunna visa barnet empati befinner sig i riskzonen för att utveckla narcissism.
Vi ser narcissistiska drag hos alla av de värsta kriminella; De är uppslukade av arrogans och denna arrogans har hunnit gå så långt att omgivningen inte längre kan hantera dem. Den har gått så långt att de inte längre ens bryr sig om fängelsestraff. Det enda samhället kan göra för dessa människor är att låsa in dom.
Tyvärr så finns det lite eller nästan ingen information om hur det kommer sig att de är så arroganta, eller hur det kommer sig att människor i allmänhet blir arroganta. Det är som att ingen ens ställer frågan. Kanske är det så att vi lider kollektivt av arrogans, erfarenheter av ett system med ledare som på olika sätt visar att de inte känner någon empati, att det inte bryr sig om hur vi mår.
Och var ska vi vända oss någonstans för att få empati? Går vi till kyrkan så får vi höra att vi är syndare som förtjänar tortyrstraff om vi inte lyder en osynlig varelse och ger upp vårt rationella tänkande. Går vi till psykologen så får vi en diagnos och en pillerburk. Om man inte har några riktiga vänner eller föräldrar som förstår så verkar det inte finnas någon väg ut, inget sätt att bli fri.
"The mind is a prison and others have the key"
Om arrogans
Moderator: Moderatorgruppen
Jag upplever inte särskilt mycket arrogans från folk i allmänhet när jag är ute, ett fåtal typer
som man hanterar de få gånger det inträffar genom att antingen ge tillbaka med samma
mynt eller ignorera deras dumheter. Jag tror däremot att internetforum föder fram våra
dåliga egenskaper på ett helt annat sätt, därmed är folk på nätet värre än de är utanför,
tycker att responsen antingen uteblir eller tenderar att bli dålig för att inte säga bedrövlig,
dig inkluderad sceptisk.
som man hanterar de få gånger det inträffar genom att antingen ge tillbaka med samma
mynt eller ignorera deras dumheter. Jag tror däremot att internetforum föder fram våra
dåliga egenskaper på ett helt annat sätt, därmed är folk på nätet värre än de är utanför,
tycker att responsen antingen uteblir eller tenderar att bli dålig för att inte säga bedrövlig,
dig inkluderad sceptisk.
Det är ett känsligt ämne, men det är också ett relativt outforskat ämne det är därför jag startar den här tråden. När Morpheus säger till Neo att Matrix har låst in Neos medvetande, så skulle jag vilja säga hellre att våra medvetanden är låsta från början. Du kan aldrig ta dig ur ditt medvetande, vi kan aldrig ta oss ur våra individuella medvetanden. Medvetandet behöver dock näring för att kunna utvecklas, vi behöver därför varandra för att kunna utvecklas.
Det finns en Judisk midrash (berättelse) om hur människor i både himlen och helvetet sitter vid en bankett med bord överfulla med delikat mat, men ingen kan böja på armarna. I helvetet så svälter alla för att de bara tänker på sig själva. I himlen alla har en festmåltid eftersom de matar varandra.
Våra medvetande fungerar på liknande sätt, medvetandet är oböjbart. Vi kan inte "böja" på våra medvetanden och ge oss själva kärlek och empati, vi kan bara ge det till varandra.
Arrogans är det helvetiska tillståndet där ingen visar någon empati för andra och himmelriket är det motsatta.
Jag försöker alltså inte att klandra människor för att vara arroganta, utan bara undersöka arrogansens natur. Som det verkar så är arrogans mer ett tillstånd av psykologiskt lidande än ett medvetet försök att såra andra människor. Den "arrogante" finner helt enkelt ingen väg till att lita på att kunna ge andra människor empati för han har blivit sårad för många gånger och därför så blir han "narcissistisk".
Det finns en Judisk midrash (berättelse) om hur människor i både himlen och helvetet sitter vid en bankett med bord överfulla med delikat mat, men ingen kan böja på armarna. I helvetet så svälter alla för att de bara tänker på sig själva. I himlen alla har en festmåltid eftersom de matar varandra.
Våra medvetande fungerar på liknande sätt, medvetandet är oböjbart. Vi kan inte "böja" på våra medvetanden och ge oss själva kärlek och empati, vi kan bara ge det till varandra.
Arrogans är det helvetiska tillståndet där ingen visar någon empati för andra och himmelriket är det motsatta.
Jag försöker alltså inte att klandra människor för att vara arroganta, utan bara undersöka arrogansens natur. Som det verkar så är arrogans mer ett tillstånd av psykologiskt lidande än ett medvetet försök att såra andra människor. Den "arrogante" finner helt enkelt ingen väg till att lita på att kunna ge andra människor empati för han har blivit sårad för många gånger och därför så blir han "narcissistisk".
Kan det inte vara så att arrogans kan vara något som är positivt? Myntet har två sidor. De som väljer att ta steget och gå förbi en redan etablerad tes med målet att motbevisa den trångsynta överheten. Arrogans kan även vara ledet av dumhet. Där de som säger sig veta bättre och enbart trampar förbi utan att förstå den första frågeställningen eller syftet med frågeställningen 100%.
Jag håller med dig om att arrogansen är utbred och att den styr vardagen, speciellt inom ett område. Vetenskapen. De säger att de är öppna för nya infallsvinklar och nya synsätt på teorier men ack så hårt de håller i de gamla. Om någon kommer in lite klumpigt in i kyrkan så är du förpassad som inkompetent eller tokig. Du kommer inte komma in genom pärlporten i alla fall.
Som ledare kan arrogans vara nyttigt för att ta gruppen till nya nivåer. Om du som grupp sitter fast i en organisation som har stannat. Där ledningen fattar blinda beslut och det kommer leda till företagets undergång. För att överleva måste en person agera och då blir det ren arrogans mot dessa blinda beslut i företaget. Men om det är en vital del som skapar både inkomster och stabilitet för företaget samtidigt som ingen annan vill lyssna. Då finns endast arrogans där för att slå arrogans. Det skriver du själv men kan vi kalla det en positiv arrogans?
Kan vi kalla det arrogans att inte förklara så människor förstår. Om vetenskapen har kommit fram till lösningar varför inte sprida informationen mer än att det ska vara inbördes beundran. Jag förstår att allt inte kan beskrivas enkelt och alla är inte intresserad av all forskning. Men det finns mycket som skulle kunna göra skillnad för individen ute i samhället.
Slutligen har jag en arrogant ton i detta inlägget?
Jag håller med dig om att arrogansen är utbred och att den styr vardagen, speciellt inom ett område. Vetenskapen. De säger att de är öppna för nya infallsvinklar och nya synsätt på teorier men ack så hårt de håller i de gamla. Om någon kommer in lite klumpigt in i kyrkan så är du förpassad som inkompetent eller tokig. Du kommer inte komma in genom pärlporten i alla fall.
Som ledare kan arrogans vara nyttigt för att ta gruppen till nya nivåer. Om du som grupp sitter fast i en organisation som har stannat. Där ledningen fattar blinda beslut och det kommer leda till företagets undergång. För att överleva måste en person agera och då blir det ren arrogans mot dessa blinda beslut i företaget. Men om det är en vital del som skapar både inkomster och stabilitet för företaget samtidigt som ingen annan vill lyssna. Då finns endast arrogans där för att slå arrogans. Det skriver du själv men kan vi kalla det en positiv arrogans?
Kan vi kalla det arrogans att inte förklara så människor förstår. Om vetenskapen har kommit fram till lösningar varför inte sprida informationen mer än att det ska vara inbördes beundran. Jag förstår att allt inte kan beskrivas enkelt och alla är inte intresserad av all forskning. Men det finns mycket som skulle kunna göra skillnad för individen ute i samhället.
Slutligen har jag en arrogant ton i detta inlägget?
Jag hade för bråttom när jag svarade, så jag gör ett nytt försök.
Jag tror att när det gäller den naturen du pratar om, så handlar det om vårt behov av uppmärksamhet och bekräftelse,
precis som det lilla barnet som strävar efter att bli sedd och bekräftad men istället blir ignorerad så skapas det hos
den vuxne en negativ självbild som inte stämmer med egna önskemål vilket kan leda till ett arrogant beteende.
Människan är inget annat än en art som fastnat i en barndomsstadie livet ut till skillnad från de flesta däggdjur
som lämnar barndomen och blir vuxna relativt fort. En "vuxen" människa existerar således inte, såvida den inte
låtsas vara vuxen och med det menar jag ett inlärt spel med normer och kodexar som skall följas mot vår natur,
därav och först genom detta orsakar arrogans lidande, vilket jag är övertygad om att detta motsvaras av hur djur
stöter bort andra djur medvetet varvid det utstötta djuret tvingas lämna gruppen för att söka sig någon annanstans.
Det i sin tur är ett naturligt vuxet djurbeteende styrt av instinkter och arv, men hos människan är det styrt av konstlade
värderingar mer än att den bortstötte skulle vara genetiskt sämre eller svag, eftersom alla människor delar samma fel.
Jag förtydligar detta, arrogans blir detsamma som att försöka underkuva andra samt att visa att man själv inte
låter sig kuvas. Att istället inta en ödmjuk hållning är att vara underdånig, bland djuren skulle den arrogante om
den inte kunde ta en dominant plats uteslutas om den inte lät sig kuvas. Således är arrogans ett led i en
domesticeringsprocess bland djur som har en social hierarkisk flockuppbyggnad. Hos människan som lämnat
muskler och goda gener därhän, blir beteendet mest en plågsam erfarenhet då det grundar sig på godtycke.
Sceptisk skrev: Jag försöker alltså inte att klandra människor för att vara arroganta, utan bara undersöka arrogansens natur. Som det verkar så är arrogans mer ett tillstånd av psykologiskt lidande än ett medvetet försök att såra andra människor. Den "arrogante" finner helt enkelt ingen väg till att lita på att kunna ge andra människor empati för han har blivit sårad för många gånger och därför så blir han "narcissistisk".
Jag tror att när det gäller den naturen du pratar om, så handlar det om vårt behov av uppmärksamhet och bekräftelse,
precis som det lilla barnet som strävar efter att bli sedd och bekräftad men istället blir ignorerad så skapas det hos
den vuxne en negativ självbild som inte stämmer med egna önskemål vilket kan leda till ett arrogant beteende.
Människan är inget annat än en art som fastnat i en barndomsstadie livet ut till skillnad från de flesta däggdjur
som lämnar barndomen och blir vuxna relativt fort. En "vuxen" människa existerar således inte, såvida den inte
låtsas vara vuxen och med det menar jag ett inlärt spel med normer och kodexar som skall följas mot vår natur,
därav och först genom detta orsakar arrogans lidande, vilket jag är övertygad om att detta motsvaras av hur djur
stöter bort andra djur medvetet varvid det utstötta djuret tvingas lämna gruppen för att söka sig någon annanstans.
Det i sin tur är ett naturligt vuxet djurbeteende styrt av instinkter och arv, men hos människan är det styrt av konstlade
värderingar mer än att den bortstötte skulle vara genetiskt sämre eller svag, eftersom alla människor delar samma fel.
Jag förtydligar detta, arrogans blir detsamma som att försöka underkuva andra samt att visa att man själv inte
låter sig kuvas. Att istället inta en ödmjuk hållning är att vara underdånig, bland djuren skulle den arrogante om
den inte kunde ta en dominant plats uteslutas om den inte lät sig kuvas. Således är arrogans ett led i en
domesticeringsprocess bland djur som har en social hierarkisk flockuppbyggnad. Hos människan som lämnat
muskler och goda gener därhän, blir beteendet mest en plågsam erfarenhet då det grundar sig på godtycke.
Rotkniv
Det uppstår alltid en kunskapsklyfta mellan de som studerar ett ämne ingående och de som inte har någon kunskap om ämnet. Men det kan också finnas en kunskapsklyfta åt andra hållet, att den som har kunskap om ett ämne kanske inte har någon kunskap om den person han talar med och därför så kan det verka som arrogans, men behöver inte vara det. Vi lever i ett väldigt splittrat samhälle och detta gör att ledarskapsproblem förvärras. I en sida av samhället så finns det vetenskapsmän som är extremt insatta i en fråga och i andra änden så finns det människor som är insatta i något helt annat område. Det existerar inte bara en social klyfta mellan dessa två grupper utan även en enorm kunskapsklyfta. Det finns en oempatisk princip i vårt samhälle som producerar dessa klyftor och det är där problemet sitter.
Jag håller inte med om att arrogans är en god ledaregenskap, faktiskt tvärtom så är det en usel ledaregenskap. Goda ledare har förmåga att känna och visa empati och kan ta beslut som baserar sig på riktig och relevant information och kunna delegera sina beslut till underlydande. Människor som är självständiga kan ibland uppfattas som arroganta men det är inte samma sak. Så jag håller inte riktigt med om begreppet "positiv arrogans", jag skulle inte heller hålla med om ett begrepp som "positiv ilska" eller "positiv förvirring" eller "positiv hjälplöshet". Arrogans ser jag som ett uttryck för missnöje och det är så jag också försöker förstå arrogansens natur. Som jag skrev så är inte människor arroganta, men de blir arroganta. Människor är inte oempatiska men de kan bli oempatiska.
Jag har sett detta missförstånd ganska ofta, att människor tror att de som är ledare har blivit det för att de är tillräckligt arroganta, känslokalla och elaka. TV serien "The Office" bygger ju på temat "arrogant chef". Jag kan inte se att den chefen tar sina anställda till några "nya nivåer". Tvärtom så håller han dem i ett stadigt förtryck och skrämmer dem till tysttnad. Även om man kan skratta åt eländet så är det ordentligt synd om dessa människor som han styr över. Hade det varit på riktigt så menar jag att det även är väldigt synd om den chefen. Gervais "chef" är ju en karikatyr och han gör honom så pass fulländat osympatisk så man kanske inte kan se någon anledning att tycka synd om honom. Men som jag ser det så är arrogans alltid ett uttryck för missnöje som kan ligga långt tillbaka i tiden och utvecklas till ett oerhört osympatiskt beteende.
Om en organisation har stagnerat så kan det hellre bero på just arrogant ledarskap med en chef eller ledning som inte förstår problematiken och som inte lyssnar på sina anställda och som inte kan hantera kritik och förändring. Det du kallar "blinda beslut" varför inte kalla det för arroganta beslut?
Jag har aldrig påstått att det krävs arrogans för att slå arrogans! Arrogansens motsat är inte "positiv" arrogans, utan empati. Människan behöver andra för att kunna utvecklas känslomässigt. När man har hittat barn som förvildats så kan de knappt visa några känslor alls förutom rädsla och aggression. Om en människa växer upp i en miljö där människor i auktoritetspositioner är empatilösa hur ska man då själv kunna utveckla empati? Det är som att vara i öknen och försöka få tag på en droppe vatten. Om de man är känslomässigt beroende av är oförmögna till känslomässig närhet, empati och support då blir man själv förhindrad i sin egen känslomässiga utveckling. På samma sätt som personen i öknen är förhindrad att kunna ge kroppen det vatten den behöver.
Arrogans är en mental reaktion som är förutsägbar. Vi tycker inte det är något konstigt med att säga "Jag blev så arg på dig igår" men av någon anledning tycker vi det låter märkligt att säga "Jag blev så arrogant av er". Arrogans är ett känsligt och outforskat område. Det jag vill mena är att arrogans inte är alls något positivt, precis som jag tycker att ilska inte är något positivt. Ingenting blir löst av varken ilska eller arrogans utan sådana tillstånd tenderar att enbart förvärra alla situationer. Det är därför det är viktigt att försöka förstå varför arrogans uppstår, liksom det kan vara nyttigt att förstå varför man blir arg.
Grundläggande för min tes är att våra medvetanden är oböjbara och låsta och därför beroende av andra för att kunna utvecklas. För att jag ska kunna utveckla empati så måste andra först gå före och visa hur man gör. Detta är ledarens främsta uppgift. En bra ledare gör inte allt själv om det inte är absolut nödvändigt, utan kan delegera vad som ska göras till de han leder. Han måste dela med sig av bollen så att säga. En arrogant chef delar aldrig med sig av bollen, han sitter likt Gervais "chef", med bollen under armen och de anställda i en ring runt sig och håller föreläsning om alla gånger som han har blivit erbjuden ett kontrakt i Manchester United. Eller för att göra fotbollsmetaforen lite mer konkret, håller i bollen och klagar på att de anställa aldrig gör ett enda mål.
Det uppstår alltid en kunskapsklyfta mellan de som studerar ett ämne ingående och de som inte har någon kunskap om ämnet. Men det kan också finnas en kunskapsklyfta åt andra hållet, att den som har kunskap om ett ämne kanske inte har någon kunskap om den person han talar med och därför så kan det verka som arrogans, men behöver inte vara det. Vi lever i ett väldigt splittrat samhälle och detta gör att ledarskapsproblem förvärras. I en sida av samhället så finns det vetenskapsmän som är extremt insatta i en fråga och i andra änden så finns det människor som är insatta i något helt annat område. Det existerar inte bara en social klyfta mellan dessa två grupper utan även en enorm kunskapsklyfta. Det finns en oempatisk princip i vårt samhälle som producerar dessa klyftor och det är där problemet sitter.
Jag håller inte med om att arrogans är en god ledaregenskap, faktiskt tvärtom så är det en usel ledaregenskap. Goda ledare har förmåga att känna och visa empati och kan ta beslut som baserar sig på riktig och relevant information och kunna delegera sina beslut till underlydande. Människor som är självständiga kan ibland uppfattas som arroganta men det är inte samma sak. Så jag håller inte riktigt med om begreppet "positiv arrogans", jag skulle inte heller hålla med om ett begrepp som "positiv ilska" eller "positiv förvirring" eller "positiv hjälplöshet". Arrogans ser jag som ett uttryck för missnöje och det är så jag också försöker förstå arrogansens natur. Som jag skrev så är inte människor arroganta, men de blir arroganta. Människor är inte oempatiska men de kan bli oempatiska.
Jag har sett detta missförstånd ganska ofta, att människor tror att de som är ledare har blivit det för att de är tillräckligt arroganta, känslokalla och elaka. TV serien "The Office" bygger ju på temat "arrogant chef". Jag kan inte se att den chefen tar sina anställda till några "nya nivåer". Tvärtom så håller han dem i ett stadigt förtryck och skrämmer dem till tysttnad. Även om man kan skratta åt eländet så är det ordentligt synd om dessa människor som han styr över. Hade det varit på riktigt så menar jag att det även är väldigt synd om den chefen. Gervais "chef" är ju en karikatyr och han gör honom så pass fulländat osympatisk så man kanske inte kan se någon anledning att tycka synd om honom. Men som jag ser det så är arrogans alltid ett uttryck för missnöje som kan ligga långt tillbaka i tiden och utvecklas till ett oerhört osympatiskt beteende.
Om en organisation har stagnerat så kan det hellre bero på just arrogant ledarskap med en chef eller ledning som inte förstår problematiken och som inte lyssnar på sina anställda och som inte kan hantera kritik och förändring. Det du kallar "blinda beslut" varför inte kalla det för arroganta beslut?
Jag har aldrig påstått att det krävs arrogans för att slå arrogans! Arrogansens motsat är inte "positiv" arrogans, utan empati. Människan behöver andra för att kunna utvecklas känslomässigt. När man har hittat barn som förvildats så kan de knappt visa några känslor alls förutom rädsla och aggression. Om en människa växer upp i en miljö där människor i auktoritetspositioner är empatilösa hur ska man då själv kunna utveckla empati? Det är som att vara i öknen och försöka få tag på en droppe vatten. Om de man är känslomässigt beroende av är oförmögna till känslomässig närhet, empati och support då blir man själv förhindrad i sin egen känslomässiga utveckling. På samma sätt som personen i öknen är förhindrad att kunna ge kroppen det vatten den behöver.
Arrogans är en mental reaktion som är förutsägbar. Vi tycker inte det är något konstigt med att säga "Jag blev så arg på dig igår" men av någon anledning tycker vi det låter märkligt att säga "Jag blev så arrogant av er". Arrogans är ett känsligt och outforskat område. Det jag vill mena är att arrogans inte är alls något positivt, precis som jag tycker att ilska inte är något positivt. Ingenting blir löst av varken ilska eller arrogans utan sådana tillstånd tenderar att enbart förvärra alla situationer. Det är därför det är viktigt att försöka förstå varför arrogans uppstår, liksom det kan vara nyttigt att förstå varför man blir arg.
Grundläggande för min tes är att våra medvetanden är oböjbara och låsta och därför beroende av andra för att kunna utvecklas. För att jag ska kunna utveckla empati så måste andra först gå före och visa hur man gör. Detta är ledarens främsta uppgift. En bra ledare gör inte allt själv om det inte är absolut nödvändigt, utan kan delegera vad som ska göras till de han leder. Han måste dela med sig av bollen så att säga. En arrogant chef delar aldrig med sig av bollen, han sitter likt Gervais "chef", med bollen under armen och de anställda i en ring runt sig och håller föreläsning om alla gånger som han har blivit erbjuden ett kontrakt i Manchester United. Eller för att göra fotbollsmetaforen lite mer konkret, håller i bollen och klagar på att de anställa aldrig gör ett enda mål.
En annan teori som jag tycker verkar betydligt rimligare är att människor inte är arroganta utan blir arroganta när de uppfattar det som att omgivningen och framförallt deras ledare, de som ska vara föredömen, inte bryr sig om hur de har det.
Det var nog mitt svar på varför du ibland behöver möta arrogans med arrogans. Är det en dålig ledare och ingen lyssnar på det självklara då får du spela samma spel tillbaka eller lämna. Har du då ett ansvar som mellanchef behöver du fatta viktiga men svåra beslut. Då får du visa arrogans tillbaka och låta resultatet tala för sig. Först när resultatet kommit blir det annat ljud från högsta ort. Men arrogans är en väldigt liten del när du slår tillbaka. Vill du nå en skillnad så krävs andra delar. Men arrogans kan skapa kortsiktigt mod, det mod som gör att du vågar göra skillnad. "Jag lyssnar inte på denna idiot utan jag ska nog visa"
Jag håller inte med om att arrogans är en god ledaregenskap, faktiskt tvärtom så är det en usel ledaregenskap. Goda ledare har förmåga att känna och visa empati och kan ta beslut som baserar sig på riktig och relevant information och kunna delegera sina beslut till underlydande. Människor som är självständiga kan ibland uppfattas som arroganta men det är inte samma sak. Så jag håller inte riktigt med om begreppet "positiv arrogans", jag skulle inte heller hålla med om ett begrepp som "positiv ilska" eller "positiv förvirring" eller "positiv hjälplöshet". Arrogans ser jag som ett uttryck för missnöje och det är så jag också försöker förstå arrogansens natur. Som jag skrev så är inte människor arroganta, men de blir arroganta. Människor är inte oempatiska men de kan bli oempatiska.
Dåligt valda ord av mig. Jag håller med om att det är en vidrig ledarstil om något. Har själv råkat ut för detta. Dessa som inte har en aning och som avfärdar beprövade teorier med väldigt dålig attityd. Då har det funnits tillfällen där jag fått slå tillbaka eller lämna. Jag har vid vissa tillfällen valt pga ego och envishet visa motsatsen för de trångsynta. Det roliga är att det alltid har vänt vind och helt plötsligt har jag möjlighet att slå upp spinnakern. Varför de har blivit arroganta som du skriver är nog pga av att jag i min tur har varit lite för rak och tänkt för långt utanför lådan. Så i vissa fall kan du som individ skapa denna miljö. Då du pressar någon in i ett hörn eller är arrogant själv.
Jag har sett detta missförstånd ganska ofta, att människor tror att de som är ledare har blivit det för att de är tillräckligt arroganta, känslokalla och elaka. TV serien "The Office" bygger ju på temat "arrogant chef". Jag kan inte se att den chefen tar sina anställda till några "nya nivåer". Tvärtom så håller han dem i ett stadigt förtryck och skrämmer dem till tysttnad. Även om man kan skratta åt eländet så är det ordentligt synd om dessa människor som han styr över. Hade det varit på riktigt så menar jag att det även är väldigt synd om den chefen. Gervais "chef" är ju en karikatyr och han gör honom så pass fulländat osympatisk så man kanske inte kan se någon anledning att tycka synd om honom. Men som jag ser det så är arrogans alltid ett uttryck för missnöje som kan ligga långt tillbaka i tiden och utvecklas till ett oerhört osympatiskt beteende.
Detta kan nog stämma då makt ger möjlighet till frihet att ge igen. Hemskt men håller helt med.
Om en organisation har stagnerat så kan det hellre bero på just arrogant ledarskap med en chef eller ledning som inte förstår problematiken och som inte lyssnar på sina anställda och som inte kan hantera kritik och förändring. Det du kallar "blinda beslut" varför inte kalla det för arroganta beslut?
Vi kallar det för arroganta beslut. Viktiga beslut för verksamheten kan fattas ur flera aspekter. Att alltid koppla in personalen gör det svårt att bedriva en verksamhet. Men att inte lyssna på personalen när det kommer till åtgärder som de själva tar upp är nog det dummaste du kan göra som ledare. Sen finns det naturligtvis andra delar där du behöver ha med dig personalen.
Jag har aldrig påstått att det krävs arrogans för att slå arrogans! Arrogansens motsat är inte "positiv" arrogans, utan empati Människan behöver andra för att kunna utvecklas känslomässigt. När man har hittat barn som förvildats så kan de knappt visa några känslor alls förutom rädsla och aggression. Om en människa växer upp i en miljö där människor i auktoritetspositioner är empatilösa hur ska man då själv kunna utveckla empati? Det är som att vara i öknen och försöka få tag på en droppe vatten. Om de man är känslomässigt beroende av är oförmögna till känslomässig närhet, empati och support då blir man själv förhindrad i sin egen känslomässiga utveckling. På samma sätt som personen i öknen är förhindrad att kunna ge kroppen det vatten den behöver.
Att växa upp i en hård miljö betyder inte att du blir känslokall. Det betyder att individen behöver ta in empati, känslor och skådespel från andra källor. Vi lever i ett samhälle där du får information om hur du ska vara, vilka möjligheter du har med livet, att godhet vinner osv. Jag kan tänka mig att det finns en risk för dessa individer men det beror på andra saker än att de inte får information om vad som är rätt, fel eller hur de ska bete sig mot sina medmänniskor. Jag kan tänka mig att i arbetsmiljö har det med fel person på fel plats.
Arrogans är en mental reaktion som är förutsägbar. Vi tycker inte det är något konstigt med att säga "Jag blev så arg på dig igår" men av någon anledning tycker vi det låter märkligt att säga "Jag blev så arrogant av er". Arrogans är ett känsligt och outforskat område. Det jag vill mena är att arrogans inte är alls något positivt, precis som jag tycker att ilska inte är något positivt. Ingenting blir löst av varken ilska eller arrogans utan sådana tillstånd tenderar att enbart förvärra alla situationer. Det är därför det är viktigt att försöka förstå varför arrogans uppstår, liksom det kan vara nyttigt att förstå varför man blir arg.
Skillnaden på ilska och arrogans enligt mig är att ilska är det ondas mod medan arrogans är det ondas feghet. Att visa ilska ger en öppning till konfrontation medan arrogans stänger den möjligheten. Därför ser jag arrogans som något värre än ilska. Arrogans kan också leda till att personen känner sig osedd och obetydlig. Det värsta är nog när den arrogante missbedömer dig som person.
Grundläggande för min tes är att våra medvetanden är oböjbara och låsta och därför beroende av andra för att kunna utvecklas. För att jag ska kunna utveckla empati så måste andra först gå före och visa hur man gör. Detta är ledarens främsta uppgift. En bra ledare gör inte allt själv om det inte är absolut nödvändigt, utan kan delegera vad som ska göras till de han leder. Han måste dela med sig av bollen så att säga. En arrogant chef delar aldrig med sig av bollen, han sitter likt Gervais "chef", med bollen under armen och håller föreläsning om alla gånger som han har blivit erbjuden ett kontrakt i Manchester United.
Ett roligt och komplicerat ämne för det kan vara svårt att ta på arrogans. I alla fall tycker jag det. Det känns som arrogans i arbetslivet är kopplat till norsk härskarteknik.
Rotkniv
Jag gillar ditt svar, du visar ärlighet och empati. Du kunde lätt ha börjat klandra mig för att ha varit okänslig när jag sa emot dig men istället så visade du att du lyssnar och kan empatisera och se saker ur andras perspektiv. Intressant att du tar upp "norsk" härskarteknik, för härskarteknik går ju ut på att visa arrogans för att sätta andras ledarskap ur spel.
Jag har en teori om hur samhället ska organiseras. Det är en besläktad teori med detta ämne men går in på andra aspekter och tittar på vilket slags ledarskap som landet har. Jag skrev en text om hur demokrati underminerar självständighet och förmåga till ledarskap hos befolkningen medan ledarna kan åtnjuta totalitär makt och självständighet. Det kräver lite tid att gå in i det ämnet vi kan diskutera det vid sidan av om du vill. Det ligger under Politik och samhälle och heter "Demokrati är kollektivism".
Som ett förslag på en annan slags beslutandestruktur än den demokratiska så tänker jag mig att det skulle vara bättre att ha ett sk "moraliskt ledarskap". Men vi kan återkomma till det ämnet om du är intresserad.
Länk: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=9280
Det är dock en sak jag inte håller med dig om. Att man ska behöva möta arrogans med arrogans och därigenom spela den arrogantes spel. Men jag förstår vad du menar. Det är ju så som barn agerar mot arroganta föräldrar. Om föräldrarna är arroganta så blir barnet arrogant för att "ge igen". Det kanske går att likna lite vid en person som tycker att hans chef luktar illa och därför slutar att tvätta sig själv för att "ge igen" på chefen och om chefen inte "fattar piken" så är det chefens eget fel. Problemet är bara att den strategin kanske inte skulle fungera lika bra i verkligheten som den anställde tror.
I viss mening så är vi alla både barn och föräldrar, beroende på vem som agerar ledare. Men det finns också en risk i att bete sig på det sättet, även om det är helt och hållet naturligt att bete sig så. Risken med att spela den arrogantes spel är att man fäller sig själv och kan inte hitta någon väg ut. Föräldern och ledaren är ju den som ska agera moraliskt, och man har ju ingen rätt att hindra någon från att vara förälder eller ledare. Så om man försöker att skaffa sig ett moraliskt övertag genom att "ge igen" så kommer man att misslyckas.
Men det finns också exempel på personer som försöker att agera moraliskt överlägsna och som misslyckas. Ta till exempel en präst som predikar att homosexualitet är en synd medan han själv är hemligt homosexuell. Han har hamnat i den absurda situationen att han försöker tvinga sig till att vara en ledare i en organisation som inte tolererar homosexualitet. Såklart så ser ju omgivningen på honom som en hycklare. Men att kalla en person som är arrogant för hycklare är ju faktiskt att lägga sten på börda. Det är klart att arrogans är hyckleri men det är ett visst slags hyckleri där personen försöker att överleva känslomässigt trots föräldrars och auktoriteters totala inkompetens men misslyckas som han rent logiskt också måste göra. Det är helt enkelt en tragedi.
I viss mening tror jag att arrogans är ett obotligt tillstånd eftersom det inte är den arrogante som har gjort något fel. Om man byter ut ordet arrogans mot missnöje så kanske det blir tydligare vad jag menar med arrogans. Ifall man är missnöjd med sin chef, vad hjälper det då att försöka "bota" den anställde men att inte studera ledarskapet? Ifall ett barn är missnöjd med hur föräldrarna beter sig, vad hjälper det att bota barnet? Barnet är ju oansvarigt, det är ju föräldrarna som måste "botas". Men samtidigt så är ju föräldrarna också någons barn och därför i viss mening själva oansvariga för sitt beteende.
Ta till exempel fenomenet psykopati eller narcissism. Hur kommer det sig att dessa två diagnoser är de absolut svåraste tillstånden att bota? Vad vi dock vet är att psykopati och narcissism är båda beteenden av extrem arrogans och självupptagenhet. Inom psykiatrin så kallar man detta för "grandiositet". I mitt tycke ett dåligt be-grepp eftersom det inte går att be-gripa psykopati och narcissism utifrån att bara betrakta deras självupptagenhet. Psykiatrin i allmänhet tycker jag har fel ingångspunkt i att förstå människors psykologiska problem.
Om man istället byter ut ordet arrogans och grandiositet mot "missnöje" så blir det lättare att begripa och förstå vad det hela kan handla om. Var kommer dessa personers extrema missnöje ifrån? Vad man har sett är iallafall att psykopati i viss mån kan behandlas via sk empatiträning. Detta tycker jag ger mig rätt i att arrogans är ett beteende som uppstår på grund av empatibrist. Barn som inte får någon empati lider av empatibrist och blir därför arroganta, narcissistiska och ibland kanske t om psykopater.
Det är klart att man kan tycka att de är "onda" men egentligen så är deras ondska ett uttryck för extrem brist på empati för de har aldrig fått lära sig vad empati är. På grund av föräldrar som i sin tur aldrig fått lära sig vad empati är. Var ska de få empati ifrån om omgivningen och särskilt föräldrar och ledare inte har någon empati? Det är en omöjlighet och så länge som det är en omöjlighet så är deras tillstånd också obotligt.
Men som jag skulle vilja utveckla från tråden "Demokrati är kollektivism" så har vårt samhälle en mekanism i sig som är oempatisk. Vårt samhälle baseras ganska uteslutande på girighet och handel och denna oempatiska princip gör att arrogans uppstår. För folket ser att ledarna inte bryr sig och tänker "varför ska vi bry oss?" och barnen ser att föräldrarna inte bryr sig så varför ska barnen bry sig, osv. Det blir till en empidemi. Motsatsen till det giriga samhället bygger på en annan princip som Daniel Quinn beskriver i bl a Beyond Civilization; stamsamhället som bygger på principen om att ge support för att få support. I sådana samhällen så hjälper man varandra och därför så har dessa samhällen en empatisk kärna eller tyngdpunkt.
Jag gillar ditt svar, du visar ärlighet och empati. Du kunde lätt ha börjat klandra mig för att ha varit okänslig när jag sa emot dig men istället så visade du att du lyssnar och kan empatisera och se saker ur andras perspektiv. Intressant att du tar upp "norsk" härskarteknik, för härskarteknik går ju ut på att visa arrogans för att sätta andras ledarskap ur spel.
Jag har en teori om hur samhället ska organiseras. Det är en besläktad teori med detta ämne men går in på andra aspekter och tittar på vilket slags ledarskap som landet har. Jag skrev en text om hur demokrati underminerar självständighet och förmåga till ledarskap hos befolkningen medan ledarna kan åtnjuta totalitär makt och självständighet. Det kräver lite tid att gå in i det ämnet vi kan diskutera det vid sidan av om du vill. Det ligger under Politik och samhälle och heter "Demokrati är kollektivism".
Som ett förslag på en annan slags beslutandestruktur än den demokratiska så tänker jag mig att det skulle vara bättre att ha ett sk "moraliskt ledarskap". Men vi kan återkomma till det ämnet om du är intresserad.
Länk: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=9280
Det är dock en sak jag inte håller med dig om. Att man ska behöva möta arrogans med arrogans och därigenom spela den arrogantes spel. Men jag förstår vad du menar. Det är ju så som barn agerar mot arroganta föräldrar. Om föräldrarna är arroganta så blir barnet arrogant för att "ge igen". Det kanske går att likna lite vid en person som tycker att hans chef luktar illa och därför slutar att tvätta sig själv för att "ge igen" på chefen och om chefen inte "fattar piken" så är det chefens eget fel. Problemet är bara att den strategin kanske inte skulle fungera lika bra i verkligheten som den anställde tror.
I viss mening så är vi alla både barn och föräldrar, beroende på vem som agerar ledare. Men det finns också en risk i att bete sig på det sättet, även om det är helt och hållet naturligt att bete sig så. Risken med att spela den arrogantes spel är att man fäller sig själv och kan inte hitta någon väg ut. Föräldern och ledaren är ju den som ska agera moraliskt, och man har ju ingen rätt att hindra någon från att vara förälder eller ledare. Så om man försöker att skaffa sig ett moraliskt övertag genom att "ge igen" så kommer man att misslyckas.
Men det finns också exempel på personer som försöker att agera moraliskt överlägsna och som misslyckas. Ta till exempel en präst som predikar att homosexualitet är en synd medan han själv är hemligt homosexuell. Han har hamnat i den absurda situationen att han försöker tvinga sig till att vara en ledare i en organisation som inte tolererar homosexualitet. Såklart så ser ju omgivningen på honom som en hycklare. Men att kalla en person som är arrogant för hycklare är ju faktiskt att lägga sten på börda. Det är klart att arrogans är hyckleri men det är ett visst slags hyckleri där personen försöker att överleva känslomässigt trots föräldrars och auktoriteters totala inkompetens men misslyckas som han rent logiskt också måste göra. Det är helt enkelt en tragedi.
I viss mening tror jag att arrogans är ett obotligt tillstånd eftersom det inte är den arrogante som har gjort något fel. Om man byter ut ordet arrogans mot missnöje så kanske det blir tydligare vad jag menar med arrogans. Ifall man är missnöjd med sin chef, vad hjälper det då att försöka "bota" den anställde men att inte studera ledarskapet? Ifall ett barn är missnöjd med hur föräldrarna beter sig, vad hjälper det att bota barnet? Barnet är ju oansvarigt, det är ju föräldrarna som måste "botas". Men samtidigt så är ju föräldrarna också någons barn och därför i viss mening själva oansvariga för sitt beteende.
Ta till exempel fenomenet psykopati eller narcissism. Hur kommer det sig att dessa två diagnoser är de absolut svåraste tillstånden att bota? Vad vi dock vet är att psykopati och narcissism är båda beteenden av extrem arrogans och självupptagenhet. Inom psykiatrin så kallar man detta för "grandiositet". I mitt tycke ett dåligt be-grepp eftersom det inte går att be-gripa psykopati och narcissism utifrån att bara betrakta deras självupptagenhet. Psykiatrin i allmänhet tycker jag har fel ingångspunkt i att förstå människors psykologiska problem.
Om man istället byter ut ordet arrogans och grandiositet mot "missnöje" så blir det lättare att begripa och förstå vad det hela kan handla om. Var kommer dessa personers extrema missnöje ifrån? Vad man har sett är iallafall att psykopati i viss mån kan behandlas via sk empatiträning. Detta tycker jag ger mig rätt i att arrogans är ett beteende som uppstår på grund av empatibrist. Barn som inte får någon empati lider av empatibrist och blir därför arroganta, narcissistiska och ibland kanske t om psykopater.
Det är klart att man kan tycka att de är "onda" men egentligen så är deras ondska ett uttryck för extrem brist på empati för de har aldrig fått lära sig vad empati är. På grund av föräldrar som i sin tur aldrig fått lära sig vad empati är. Var ska de få empati ifrån om omgivningen och särskilt föräldrar och ledare inte har någon empati? Det är en omöjlighet och så länge som det är en omöjlighet så är deras tillstånd också obotligt.
Men som jag skulle vilja utveckla från tråden "Demokrati är kollektivism" så har vårt samhälle en mekanism i sig som är oempatisk. Vårt samhälle baseras ganska uteslutande på girighet och handel och denna oempatiska princip gör att arrogans uppstår. För folket ser att ledarna inte bryr sig och tänker "varför ska vi bry oss?" och barnen ser att föräldrarna inte bryr sig så varför ska barnen bry sig, osv. Det blir till en empidemi. Motsatsen till det giriga samhället bygger på en annan princip som Daniel Quinn beskriver i bl a Beyond Civilization; stamsamhället som bygger på principen om att ge support för att få support. I sådana samhällen så hjälper man varandra och därför så har dessa samhällen en empatisk kärna eller tyngdpunkt.
En artikel som kan vara värdefull i sammanhanget. Om seriemördaren Carl Panzram:
http://www.trutv.com/library/crime/seri ... am1/1.html
http://www.trutv.com/library/crime/seri ... am1/1.html
Varför straffas de oskyldiga för brott som begås av andra?
De flesta idag tror på ett "rättvist" system av straff och belöning. Detta system går ut på att man ska få sin beskärda del av straff och belöning utifrån vad man själv gör. Jag skulle vilja kalla denna åsikt som brottsindividualism.
Dock så verkar inte verkligheten fungera på det sättet. När man går tillbaka till exemplet ovan om narcissistiska personligheter, dessa personer blir ju straffade till att bli narcissister på grund av vad andra gör mot dem. Narcissism är ett mycket sårbart och plågsamt tillstånd och hur, kan man tycka, kan en rättvis Gud låta oskyldiga bli straffade för vad andra gör?
Brottsindividualismen bygger dock på en onaturlighet som civilisationen bygger på. I civilisationen så använder man principen till var och en efter förtjänst. Därför ifall någon begår ett brott så betraktas det också som en förtjänst och därav så "förtjänar" man straffet. Men naturen fungerar inte på det sättet och inte heller verkar Bibelns Gud betrakta saken på det sättet heller.
Vi människor utvecklades inte som civilisationsbyggare, vi utvecklades i stamsamhällen. Överlevnadsprincipen i stamsamhället är att man ger support för att få support av gemenskapen. Men om det är en dålig skörd eller ont om villebråd så är det inte enskilda som straffas för detta utan hela gemenskapen. Vad en person i en gemenskap gör kommer också att drabba hela gemenskapen. Detta innebär att i en gemenskap så finns det en gemenskapsprincip. Om en person i gemenskapen straffas så kommer alla på något sätt att känna på denna bestraffning och därför så kan gruppen reagera och se till så att bestraffningen upphör.
Men när vi gick över till det system vi har idag där man får efter förtjänst, så blev vi blinda för gemenskapsprincipen och tror att rättvisa handlar enbart om vad personen gjort sig själv förtjänt av. Detta gör att vi inte heller kan förstå eller vill acceptera Bibelns Guds budskap om arvssynden. För vi tycker att det är orättvist. Men om man utgår ifrån gemenskapsprincipen, eller brottskollektivism; om en straffas så blir alla andra straffade, så ser vi att det är en verkande princip som faktiskt är välgörande för ett samhälle och hjälper till att öka gemenskapen.
Men under brottsindividualismen så blir samhället allt mer splittrat. I detta samhälle, om en person blir straffad så blir han straffad för att samhället säger att han och bara han förtjänar det. Med tanke på ovanstående inlägg, så fungerar det inte på det sättet. Den psykologiska lagen om att medvetandet aldrig kan ta sig ur sig självt gör det omöjligt att kunna anpassa sig till det brottsindividualistiska samhället och därför blir oskyldiga alltid straffade för vad man själv gör. Det har därför att göra med inte någon orättvis Gud eller ondskefulla människor, utan om gemenskapsprincipen som har satts ur spel. Tack vare att samhället är baserat på girighet och gör människor till löneslavar.
Allstå kortfattat, naturen bestraffar alltid kollektivt. Vi kan se detta i till exempel miljöförstöringen där vad en nation gör mot naturen drabbar alla på något sätt. Civilisationen däremot utgår ifrån en idé om individuell brottsbekämpning och straffar enbart den som man anser vara "skyldig" och man sätter in all kraft på att försöka straffa denne enskilde. Men detta är orimligt och ologiskt eftersom alla människor utvecklas från en gemenskap. Om gemenskapens agerande producerar en individ som beter sig dåligt så gör brottsindividualismen att det verkliga problemet aldrig kommer fram och man bibehåller därför problemet dolt under ytan. Det kanske är impopulärt att säga att brottslingar inte föds, utan blir till brottslingar på grund av andra, precis som brottslingarna själva säger. Man vill ju inte "spela med" i brottslingarnas "ursäkter" utan man vill fördöma brottet och avkräva individuellt ansvar. Men som det verkar så är individuellt ansvar en naturlig omöjlighet. Verkligehen/naturen fungerar inte på det sättet.
EDIT: Lite träffande i sammanhanget är att enligt Genevekonventionen, nationell lagstiftning och FN's deklaration om mänskliga rättigheter så är kollektiv bestraffning brottsligt. Med andra ord så har civilisationens folk gjort både naturen och Bibelns Gud till brottslingar
(källa: wikipedia.se)
De flesta idag tror på ett "rättvist" system av straff och belöning. Detta system går ut på att man ska få sin beskärda del av straff och belöning utifrån vad man själv gör. Jag skulle vilja kalla denna åsikt som brottsindividualism.
Dock så verkar inte verkligheten fungera på det sättet. När man går tillbaka till exemplet ovan om narcissistiska personligheter, dessa personer blir ju straffade till att bli narcissister på grund av vad andra gör mot dem. Narcissism är ett mycket sårbart och plågsamt tillstånd och hur, kan man tycka, kan en rättvis Gud låta oskyldiga bli straffade för vad andra gör?
Brottsindividualismen bygger dock på en onaturlighet som civilisationen bygger på. I civilisationen så använder man principen till var och en efter förtjänst. Därför ifall någon begår ett brott så betraktas det också som en förtjänst och därav så "förtjänar" man straffet. Men naturen fungerar inte på det sättet och inte heller verkar Bibelns Gud betrakta saken på det sättet heller.
Vi människor utvecklades inte som civilisationsbyggare, vi utvecklades i stamsamhällen. Överlevnadsprincipen i stamsamhället är att man ger support för att få support av gemenskapen. Men om det är en dålig skörd eller ont om villebråd så är det inte enskilda som straffas för detta utan hela gemenskapen. Vad en person i en gemenskap gör kommer också att drabba hela gemenskapen. Detta innebär att i en gemenskap så finns det en gemenskapsprincip. Om en person i gemenskapen straffas så kommer alla på något sätt att känna på denna bestraffning och därför så kan gruppen reagera och se till så att bestraffningen upphör.
Men när vi gick över till det system vi har idag där man får efter förtjänst, så blev vi blinda för gemenskapsprincipen och tror att rättvisa handlar enbart om vad personen gjort sig själv förtjänt av. Detta gör att vi inte heller kan förstå eller vill acceptera Bibelns Guds budskap om arvssynden. För vi tycker att det är orättvist. Men om man utgår ifrån gemenskapsprincipen, eller brottskollektivism; om en straffas så blir alla andra straffade, så ser vi att det är en verkande princip som faktiskt är välgörande för ett samhälle och hjälper till att öka gemenskapen.
Men under brottsindividualismen så blir samhället allt mer splittrat. I detta samhälle, om en person blir straffad så blir han straffad för att samhället säger att han och bara han förtjänar det. Med tanke på ovanstående inlägg, så fungerar det inte på det sättet. Den psykologiska lagen om att medvetandet aldrig kan ta sig ur sig självt gör det omöjligt att kunna anpassa sig till det brottsindividualistiska samhället och därför blir oskyldiga alltid straffade för vad man själv gör. Det har därför att göra med inte någon orättvis Gud eller ondskefulla människor, utan om gemenskapsprincipen som har satts ur spel. Tack vare att samhället är baserat på girighet och gör människor till löneslavar.
Allstå kortfattat, naturen bestraffar alltid kollektivt. Vi kan se detta i till exempel miljöförstöringen där vad en nation gör mot naturen drabbar alla på något sätt. Civilisationen däremot utgår ifrån en idé om individuell brottsbekämpning och straffar enbart den som man anser vara "skyldig" och man sätter in all kraft på att försöka straffa denne enskilde. Men detta är orimligt och ologiskt eftersom alla människor utvecklas från en gemenskap. Om gemenskapens agerande producerar en individ som beter sig dåligt så gör brottsindividualismen att det verkliga problemet aldrig kommer fram och man bibehåller därför problemet dolt under ytan. Det kanske är impopulärt att säga att brottslingar inte föds, utan blir till brottslingar på grund av andra, precis som brottslingarna själva säger. Man vill ju inte "spela med" i brottslingarnas "ursäkter" utan man vill fördöma brottet och avkräva individuellt ansvar. Men som det verkar så är individuellt ansvar en naturlig omöjlighet. Verkligehen/naturen fungerar inte på det sättet.
EDIT: Lite träffande i sammanhanget är att enligt Genevekonventionen, nationell lagstiftning och FN's deklaration om mänskliga rättigheter så är kollektiv bestraffning brottsligt. Med andra ord så har civilisationens folk gjort både naturen och Bibelns Gud till brottslingar
(källa: wikipedia.se)Zokrates
Ligger nog mycket i det du säger om att arrogans blir det att både försöka kuva andra för att själv inte bli kuvad. Man skapar en fasad av pretentioner för att inte utsättas för smärtan av försök att manipulera och kuva. Det hela utvecklas till ett psykologiskt spel, eller kanske det var ett spel från början. Ett spel som går ut på att bibehålla sitt pokerfejs trots att man kanske rämnar inombords. Det är den olyckliga konsekvensen av pretentioner att de är ohållbara, de är ju inte verkliga, det finns ingen sanning i dem så de kommer någon gång att rämna.
Intressant det att du tar upp hur djur fungerar. Jag tänker då främst på hundars beteende. Hundar är betydligt enklare att förstå sig på än människor eftersom hundar inte har några som helst fasader och försöker inte dölja några hemligheter. Men en hund kan uppvisa ett "dominansbeteende" - men utan att det finns någon styrka bakom det, istället kan det liknas vid en slags hysteri. När ägaren är otrygg så blir djuret också otryggt och demonstrerar denna otrygghet genom att försöka kontrollera ägaren. Trots att hunden är i både fysiskt och intellektuellt underläge så kan djuret på grund av ägarens otrygghet utnyttja denne.
Det låter kanske krasst men kanske vi människor har en liknande natur i oss. Kanske är det en universell lag bland sociala djur att ha dessa maktrelationer och dynamiken i rädsla och trygghet. Det måste finnas en trygg ledare, om denne inte finns så tar ett slags härskarbeteende över. Jag vill därför skilja på ledaregenskaper och härskarbeteende som jag även kallar för "dominansbeteende". Ledaregenskaper uppvisar ett tryggt beteende och som får andra att också känna sig trygga. Härskarbeteendet eller dominansbeteende är något som uppstår på grund av otrygghet och som även gör andra otrygga.
Hos människor kanske detta härskarbeteende eller dominansbeteende uppstår av samma anledningar som det uppstår hos djuren och framförallt hundar. När det inte finns trygga ledare så uppstår dominansbeteende. Hos människan är detta kanske dessa pretentioner och arroganta maktspel. Återigen personer med alkoholism, kriminalitet, drogproblem osv som försöker att uppvisa en trygg och världsvan fasad, medan inombords så håller allt på att rämna. Återigen så vet man ju att narcissisten spelar ett spel och försöker att uppträda som stark och rent av hänsynslöst, men är oerhört sårbar.
Ligger nog mycket i det du säger om att arrogans blir det att både försöka kuva andra för att själv inte bli kuvad. Man skapar en fasad av pretentioner för att inte utsättas för smärtan av försök att manipulera och kuva. Det hela utvecklas till ett psykologiskt spel, eller kanske det var ett spel från början. Ett spel som går ut på att bibehålla sitt pokerfejs trots att man kanske rämnar inombords. Det är den olyckliga konsekvensen av pretentioner att de är ohållbara, de är ju inte verkliga, det finns ingen sanning i dem så de kommer någon gång att rämna.
Intressant det att du tar upp hur djur fungerar. Jag tänker då främst på hundars beteende. Hundar är betydligt enklare att förstå sig på än människor eftersom hundar inte har några som helst fasader och försöker inte dölja några hemligheter. Men en hund kan uppvisa ett "dominansbeteende" - men utan att det finns någon styrka bakom det, istället kan det liknas vid en slags hysteri. När ägaren är otrygg så blir djuret också otryggt och demonstrerar denna otrygghet genom att försöka kontrollera ägaren. Trots att hunden är i både fysiskt och intellektuellt underläge så kan djuret på grund av ägarens otrygghet utnyttja denne.
Det låter kanske krasst men kanske vi människor har en liknande natur i oss. Kanske är det en universell lag bland sociala djur att ha dessa maktrelationer och dynamiken i rädsla och trygghet. Det måste finnas en trygg ledare, om denne inte finns så tar ett slags härskarbeteende över. Jag vill därför skilja på ledaregenskaper och härskarbeteende som jag även kallar för "dominansbeteende". Ledaregenskaper uppvisar ett tryggt beteende och som får andra att också känna sig trygga. Härskarbeteendet eller dominansbeteende är något som uppstår på grund av otrygghet och som även gör andra otrygga.
Hos människor kanske detta härskarbeteende eller dominansbeteende uppstår av samma anledningar som det uppstår hos djuren och framförallt hundar. När det inte finns trygga ledare så uppstår dominansbeteende. Hos människan är detta kanske dessa pretentioner och arroganta maktspel. Återigen personer med alkoholism, kriminalitet, drogproblem osv som försöker att uppvisa en trygg och världsvan fasad, medan inombords så håller allt på att rämna. Återigen så vet man ju att narcissisten spelar ett spel och försöker att uppträda som stark och rent av hänsynslöst, men är oerhört sårbar.
Sceptisk
En person som ibland sägs vara arrogant och på sätt och vis kan ge uttrycket arrogans ett ansikte är Carl Bildt, han uppfattas som anspråksfull och ibland som förmäten, litet adlig dryghet, nonchalant, hans sätt och tonläge kan vara försmädligt. Han har god självkänsla, god kompetens, kan umgås med världens stora makthavare vid behov, deltar vid Bilderberggruppens årliga sammankomster, tillhöra samhällets elit på alla sätt, kan göra kontroversiella saker utan att fråga eller be om ursäkt, driva internationella förhandlingar. Han behärskar språket bra och kan uttrycka sig klart.
En person som ibland sägs vara arrogant och på sätt och vis kan ge uttrycket arrogans ett ansikte är Carl Bildt, han uppfattas som anspråksfull och ibland som förmäten, litet adlig dryghet, nonchalant, hans sätt och tonläge kan vara försmädligt. Han har god självkänsla, god kompetens, kan umgås med världens stora makthavare vid behov, deltar vid Bilderberggruppens årliga sammankomster, tillhöra samhällets elit på alla sätt, kan göra kontroversiella saker utan att fråga eller be om ursäkt, driva internationella förhandlingar. Han behärskar språket bra och kan uttrycka sig klart.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster