Fruktan för döden!

[Annicken]

Om man tror på multiversum-teori så som den beskrivs vill man alltså tänka att "man" (själen, det inre el vad ni menar) lever vidare, att man alltid existerar. Ännu en tro på evigt liv, som jag förstår det! Eller ännu en "religion"?

Vad är det som gör att vi vill tro oss vara odödliga? Jag lever nu, en dag kommer jag vara lika död som innan jag föddes. Svårt att accepetera kanske, men så är det. Utanförskap från gemenskap av levande människor kan vi  finna i mindre definitív omfattning redan i livet.

Att tro på ett liv efter detta, ofta ett bättre liv i en lycklig himmel el återfödd som en högre el annan varelse kan, menar jag, innebära att man glömmer leva det liv vi vet att vi fått (det vi alla lever just nu), i alla dimensioner. Att leva är att våga se sina svarta hål och smärtor lika väl som man allt gott och att njuta av det goda.
Drömmar om andra världar kan kanske underlätta, men är inget att lita till - bara det jag upplever och ser just denna sekund är verkligt för mig. Du har en poäng, Harald Davidsson när du påpekar att alla kanske inte vågar leva. Jag tänker också att var och en måste leva sitt eget liv så gott man kan, och det jag menar med att inte våga leva kanske inte är ett dugg giltigt för andra som har andra värderingar.

Rädd för döden? Vet inte - vill förstås leva länge men vet att tiden är begränsad, för alla.

[Jörgen]

En filosof menade att man inte bör särskilja mellan intelligent liv och en ointelligent universum
- universum måste vara intelligent för att kunna generera det vi uppfattar som intelligent liv.

Livets kroppar är en del av universum, de växer ur den,
och skapas överallt där förutsättningar är gynsamma,
själva universums verkliga intelligens kan vi aldrig uppfatta,
utan enbart den egne som våra kroppar kan samla,
samtidigt som den är en del.

Möjligen försökte att han att på ett logiskt sätt konstruera efterlivet.

Själv tror jag på att efterlivet består av minnet av sig själv som man efterlämnar

- har man uppfattits som god av andra människor så blir det kanske ett bra efterliv,
som kanske dessutom påverkar de efterlevande att följa ditt exempel ibland när
de kanske inte annars hade gjort om de inte bevittnat din gärning, eller bevittnad någon som
bevittnade din gärning och pånytt utagerade den och så vidare.

Man lär sig, man kopierar, såväl det som kallas för god eller ond.

Vi påverkar varandra mer än vi egentligen har förmåga att förstå,
och denna påverkan, vårt handlande, vår reaktion på livets utmaningar
kan fortsätta lång tid efter det att vi glömts bort.

YouTube

[Pilatus]

Själv tror jag på att efterlivet består av minnet av sig själv som man efterlämnar

Minnet är bundet till vår hjärna. Skadas hjärnan kan vi drabbas av minnesförlust. Även andra trauman, upplevelser som vi inte står ut med att bli påminda om, kan bli förträngda. Vart tar dessa minnen vägen?

Minnen är ju inte några självständiga ting som kan bestå utanför vår kropp. Inom religionen finns föreställningar om evigt liv, men jag vet inte om ett liv efter döden innefattar att vi skulle minnas att vi drabbades av kikhosta då vi var små, eller att faster Agda ofta var litet påstruken, eller att vi var hemligt kära i en klasskamrat.

[Marko]

Minnet är bundet till vår hjärna

Vad finns det för bevis för detta ?

Det kan tänkas att hela vår kropp fungerar som ett minne,
det kan även tänkas att minnet är lagrat i ett kosmos som målas upp som ett holografiskt system
information är kanske inte knuten till en massa, utan projiceras via massan, Fredrik la nyligen ut en topic om detta, men intresset var svalt..

[Harald Davidsson]

varför folk inte vågar leva,
men går på tomgång då de befinner sig utanför sitt eget lilla kök,

beror på att de är rädda för MAKTEN som
osynligt pressar ner deras rygg,
så de blir trötta i låren

länge leve flower power

[Pilatus]

Minnet är bundet till vår hjärna

Vad finns det för bevis för detta ?

Det framgår av min förra postning. Skador på hjärnan kan medföra att minnet faller bort.

Det kan tänkas att hela vår kropp fungerar som ett minne,
det kan även tänkas att minnet är lagrat i ett kosmos som målas upp som ett holografiskt system
information är kanske inte knuten till en massa, utan projiceras via massan, Fredrik la nyligen ut en topic om detta, men intresset var svalt..

Visst, men vad skulle våra minnen göra ute i kosmos som några självständiga entiteter? Hur skall sådant kunna prövas empiriskt? I vetenskaplig mening förefaller sådana spekulationer som meningslösa?

[Marko]

varför folk inte vågar leva,

Vi vågar leva, alla vi lever och vill leva fram tills vi dör.
antar du menar, varför lever vi inte som vi vill leva.

Hur vill jag leva ?
Utan beroende till andra, till min natur och vara frisk.

varför får jag inte leva så ?
för att det inte fungerar som jag vill. verkligheten finns där hur mycket jag än fantiserar bort den.

Det andliga har inte samma begränsningar, och det andliga lever för evigt på sitt vis.
Hur vill mitt andliga leva ?, i total samhörighet med allt och alla, vara frisk och inte bundet till natur.

[Harald Davidsson]

varför folk inte vågar leva,

Vi vågar leva, alla vi lever och vill leva fram tills vi dör.
antar du menar, varför lever vi inte som vi vill leva.

Hur vill jag leva ?
Utan beroende till andra, till min natur och vara frisk.

varför får jag inte leva så ?
för att det inte fungerar som jag vill. verkligheten finns där hur mycket jag än fantiserar bort den.

Det andliga har inte samma begränsningar, och det andliga lever för evigt på sitt vis.
Hur vill mitt andliga leva ?, i total samhörighet med allt och alla, vara frisk och inte bundet till natur.

nej, jag menar våga leva, våga gå emot, göra uppror emot den rädsla att våga röra sig,
ja, ens hosta då den store makt-ledare passerar förbi utanför köksfönstret

skräcken för makten
förlamar vår tunga

förlamar vårt sex-organ

[Marko]

Minnet är bundet till vår hjärna

Vad finns det för bevis för detta ?

Det framgår av min förra postning. Skador på hjärnan kan medföra att minnet faller bort.

Det kan tänkas att hela vår kropp fungerar som ett minne,
det kan även tänkas att minnet är lagrat i ett kosmos som målas upp som ett holografiskt system
information är kanske inte knuten till en massa, utan projiceras via massan, Fredrik la nyligen ut en topic om detta, men intresset var svalt..

Visst, men vad skulle våra minnen göra ute i kosmos som några självständiga entiteter? Hur skall sådant kunna prövas empiriskt? I vetenskaplig mening förefaller sådana spekulationer som meningslösa?

Om du tar bort verktyget som hanterar minnen, så visar det inte på att minnet är borta, bara att verktyget inte fungerar. Sen kommer minnet tillbaka sakta men säkert, den är lagrad som en holografisk bild, någonstans.
Och forskning är inne på att hela kroppen är ett minne, vilket låter vettigt.  (går processorn sönder så finns hårddisken fortfarande kvar)

vad får dig att tro att du äger ditt minne ? ur ett naturligt perspektiv finns inget ägande, bara ett varande.
Hur man prövar minnets form empriskt ? vet inte.. men jag finner inte svaret i att det ligger i en synaps form och egenskaper enbart. det ligger på ett djupare plan, i min tro på en kvantmekanisk nivå. och där beter sig inte världen likadant som i vår macro synaps nivå. informationen kan färdas omkring på ett vis som inte är bundet en cell.

jag har inga verktyg för att pröva mina ideer, utan är en teori som jag gillar och tror på.

[Jörgen]

Själv tror jag på att efterlivet består av minnet av sig själv som man efterlämnar

Minnet är bundet till vår hjärna. Skadas hjärnan kan vi drabbas av minnesförlust. Även andra trauman, upplevelser som vi inte står ut med att bli påminda om, kan bli förträngda. Vart tar dessa minnen vägen?

Minnen är ju inte några självständiga ting som kan bestå utanför vår kropp. Inom religionen finns föreställningar om evigt liv, men jag vet inte om ett liv efter döden innefattar att vi skulle minnas att vi drabbades av kikhosta då vi var små, eller att faster Agda ofta var litet påstruken, eller att vi var hemligt kära i en klasskamrat.

"Själv tror jag på att efterlivet består av minnet av sig själv som man efterlämnar"

Jag kanske uttryckte mig otydlig,
jag syfter till minnet av den avlidne hos de efterlevande.

[Pilatus]

nej, jag menar våga leva, våga gå emot, göra uppror emot den rädsla att våga röra sig,
ja, ens hosta då den store makt-ledare passerar förbi utanför köksfönstret

Vad skall du ha rädslan till? Fyller den någon funktion? Nästa gång som den store ledaren passerar ditt köksfönster så kan du väl öppna. Luta dig ut och ropa hans namn.

"Du kan väl komma in en stund, jag har just slagit upp en riktig rakabajsare. Jag skall tapetsera om min sovalkov och skulle behöva litet hjälp med valet av tapet. Skall man ta en sådan där metallglänsande med svarta jättemedaljonger som Lulu Carter är så förtjust i, eller skall jag ta tapeterna jag hittade efter farfar med propellerplan? Kom in och hjälp mig är du bussig!"

[Harald Davidsson]

nej, jag menar våga leva, våga gå emot, göra uppror emot den rädsla att våga röra sig,
ja, ens hosta då den store makt-ledare passerar förbi utanför köksfönstret

Vad skall du ha rädslan till? Fyller den någon funktion? Nästa gång som den store ledaren passerar ditt köksfönster så kan du väl öppna. Luta dig ut och ropa hans namn.

"Du kan väl komma in en stund, jag har just slagit upp en riktig rakabajsare. Jag skall tapetsera om min sovalkov och skulle behöva litet hjälp med valet av tapet. Skall man ta en sådan där metallglänsande med svarta jättemedaljonger som Lulu Carter är så förtjust i, eller skall jag ta tapeterna jag hittade efter farfar med propellerplan? Kom in och hjälp mig är du bussig!"

rädslan är det inre guldet
för rädslan kommer att skapa en modig människa av dig,

utan rädsla inget mod,

fyll dig med rädsla, pilatus,så du skakar i knäveckan varje morgon du skall upp ur sängen,
men för allt i världen, medicinera inte bort denna fantastiska underbara känsla,
du vet, Elvis var så skakis för att uppträda inför folk att han skakade i hela kroppen av rädsla,
men klyftig som han var gjorde han sin rädsla till en ny dance

[Justin Case]

lyssna nu vad en outsider som jag har att säga,

ångesten för döden är ingenting i jämförelse med
ångesten för att leva,

hur många vågar verkligen leva,

det som kallas för normalt är att undvika livet, undvika att leva,
vi gömmer oss i grupper som har en grav i luften för oss,
i grupper där vi slipper vara oss själva,
där vi får ljuga utan skuld

Jag tror att den ångest många känner för att "verkligen leva" beror på ångest för just döden. Genom att låta bli att "verkligen leva" kan man i viss mån förtränga sin vetskap om hur fantastiskt livet kan vara, och det gör i sin tur att man inte bekymrar sig så mycket över att man kommer att dö. Så länge man kan undvika att betrakta livet som något särskilt värdefullt, upplever man inte att det finns anledning att vara så värst förtvivlad över att livet kommer att ta slut. Grundorsaken till ångesten för att "verkligen leva" är alltså föreställningen att man kommer att dö, i kombination med en vilja att förtränga den föreställningen.

vad menar du med att leva.

Exempelvis det du och jag gör (än så länge).

hur det är att dö vet vi ju faktiskt inget om,
och kan bara gissa oss till

Det är inte "att dö" jag pratar om. Jag pratar om döden, frånvaron av liv. Om du med "att dö" menar de sista sekunderna i livet, då det som dödar en sker (vad det nu är i det individuella fallet; hjärnblödning, hjärtinfarkt, cancer, självmord, mord, etc), kategoriserar jag det inte som döden, eftersom man under de sekunderna fortfarande är vid liv. Döden är det som kommer sedan, d.v.s. den tid då man inte längre existerar. Om man fortfarande existerar, är man ju per definition ännu inte död.

Att säga att vi "faktiskt inte vet något om" hur det är att vara död, låter för mig lika märkligt som att säga att man inte vet hur mycket noll är. Att vara död är ju per definition en sådan sak att det inte "är på något sätt alls för en" att vara död, eftersom man inte existerar och alltså inte kan uppleva något. Skulle man kunna uppleva något, vore det per definition inte död, utan någon form av liv.

Jag tror att det är ett missförstånd att det skulle vara i första hand döendet folk är rädda för. En del är kanske mest rädda för döendet, men de flesta är nog mer rädda för den icke-existens som döden innebär - det vill säga frånvaron av liv som följer efter livet och som innebär att man inte längre har några möjligheter att göra något av det man vill kunna göra med sitt liv - än för döendet (de sista ögonblicken av livet). Om man skulle fråga alla människor vad de föredrar: 1) att dö smärtfritt nu genast, eller 2) att lida så pass svårt i några sekunder som de tror att de skulle lida av att dö, men överleva, då skulle nog de flesta svara 2. Det visar att det är att slutgiltigt inte längre existera som är det mest skrämmande för de flesta, inte de eventuella plågor som kanske eller kanske inte kommer att äga rum under den tidsrymd det tar att dö.

Det går också ihop med evolutionen: det är rimligt att förvänta sig att evolutionen haft gott och väl tillräckligt med tid på sig att hinna sålla fram främst sådana typer av varelser som av genetisk programmering är mycket räddare för döden i betydelsen "slutgiltig icke-existens" än vad de är rädda för (det eventuellt plågsamma i) den eventuellt plågsamma tidsperiod i slutet på livet som kallas för "döendet" och som föregår icke-existensen döden. Sådana varelser tenderar nämligen överleva i större utsträckning än varelser med exempelvis den omvända prioriteringen. Därför har främst sådana varelser sållats fram genom evolutionen. Därför är de flesta av oss sådana. (Att några få av oss är annorlunda beror nog på att det ibland finns fördelar med viss genetisk variation inom en art.)

[Marko]

eftersom man inte existerar och alltså inte kan uppleva något. Skulle man kunna uppleva något, vore det per definition inte död, utan någon form av liv.

En själ behöver inte ingå i ett mänskligt medvetande där hjärna själen sammarbetar.
Själen kan fortsätta att existera, men den ingår inte i den definition som vi ger liv.
Vart medvetandet finns vet jag inte, tror det är mellan hjärnans aktivitet och själen.

Det innebär för tex mig att själen fortsätter att existera,
men livet tar slut. (människa och ande skiljs åt)

Jag är inte rädd för döden,
nästan ingen är det verkar det som. Det är en naturlig del av vårat liv.

[Pilatus]

En själ behöver inte ingå i ett mänskligt medvetande där hjärna
själen sammarbetar.

Om det finns någonting sådant som en odödlig själ, så kan jag inte se något belägg för det i Bibeln.