Skatteplanering, etik och lag.

[Kaffeslask]

Hej!

Ett spörsmål som jag och en kamrat har. Som vi alla vet är det högt skattetryck i Sverige. Det går att komma undan detta genom att planera och använda sig av kryphål.  Detta inlägg handlar om detta.

Fallet:
Person A har 100k i överskott i sitt företag i månaden. Han ger sig själv 35k i lön (50k kostnad med sociala avgifter). Han väljer också att ge sin fru, som inte jobbar alls i företaget, 15k i lön (hon har 20k i månadslön på sitt arbete).

Han ger alltså sin fru lön för att undkomma den stegrande inkomstskatten för att slippa betala skatt. Detta är ganska vanligt hos småföretagare. Man skulle kunna hävda att det är oetiskt eftersom det kringgår syftet med skattelagstiftningen.

Låt oss nu säga att en lagstiftare skapar en lag för att förhindra detta. Det kommer naturligtvis vara i princip omöjligt att bevisa huruvida A:s fru arbetar i företaget, men lagen kan ändå markera att man inte får göra så. Den formuleras i någon form där det tydligt framgår att man inte får avlöna människor som inte jobbar i ett företag för att undkomma skatt.

Fråga:
Blir det mer oetiskt för person A att kringgå skatt på detta sätt om lagstiftaren tydligt säger att man inte får göra så? Förutsättningen är att det är uppenbart för A redan innan lagskärpningen att hans agerande kringgår andemeningen i lagen.

Rent praktiskt är det olämpligt att bryta uppsatta lagar på ett sätt som göra att man kan åka fast, men i det här fallet talar jag bara om den etiska aspekten.

[Marko]

Etiskt fel att roffa åt sig i ett roffar system som politikerna själv praktiserar ?

Nej hela systemet bygger på den principen och det är etiskt rätt att bryta mot lagar. (vedertagen praxis i moralen)

Dock ett juridiskt fel, eftersom det är ett klart brott mot lagen.

[Jörgen]

En lag där brott mot den som bryter mot den svårligen kan bevisas
kommer inte att kunna efterdrivas och torde sakna värde i samhället.

Det inte lämpligt att skapa en lag där lagbrytaren svårligen kan fällas.

Den som väljer att lyda lagen får försämrat ekonomi gentemot de som bryter mot den
och blir därmed mindre konkuranskraftig och därmed en mindre betydelsefull
deltagare i det kapitalistiska systemet, och därmed följeaktigen en svagare skattebetalare.

Att lyda en sådan ogenomtänkt lag är således självdestruktivt
och därmed oetiskt gentemot en själv och samhället dessutom på grund av
det svagare resulterande skattebidraget i längden
- samtidigt som det generellt är oetisk att bryta mot en lag.

Detta enligt upplägget att brottet är svårt att bevisa.

Således så tycks jag ha bevisat för mig själv att skattebrott kan vara rätt.

[monstret]

Blir det mer oetiskt för person A att kringgå skatt på detta sätt om lagstiftaren tydligt säger att man inte får göra så? Förutsättningen är att det är uppenbart för A redan innan lagskärpningen att hans agerande kringgår andemeningen i lagen.

Det är lika oetiskt tycker jag. Den enda skillnaden är att myndigheter kan få störe makt för att beivra brottet.

Du belyser ju problemet som finns i dag med de företag eller myndigheter som agerar i gråzonen och rättfärdigar sina handlingar med att de visst inte gjort något fel, för de har handlat i enlighet med lagar och regelverk, men inte beaktat andemeningen eller vad som är etiskt rätt. Det är minst lika viktigt tycker jag.

[Marko]

Tycker man ska skilja på maskad moral och en genuin verklig moral.

Den maskade är en anpassning till lagar, kultur och en ytlig show där skenet ska se bra ut,
har funktionella värden i ett samhälle där ingen talar sanning.

den verkliga är det vi verkligen tycker är rätt,
och alla har en liten rebell och tjyv i sig, syns väl tydligt idag när vi tar musik och film från nätet,
detta kommer vi även att praktisera i nöd. Vi ser inget fel i att överleva så gott det går.
även här så anpassar vi oss med ansvar, konsekvenser för en själv som andra.
en moral nästan alla har är att man inte ska såra, och då stjäl man heller inte saker från dessa.

moralen ser jag inte i ägande och kontroll, utan i hur vi respekterar varandras känslor.

[Justin Case]

Fråga:
Blir det mer oetiskt för person A att kringgå skatt på detta sätt om lagstiftaren tydligt säger att man inte får göra så? Förutsättningen är att det är uppenbart för A redan innan lagskärpningen att hans agerande kringgår andemeningen i lagen.

Rent praktiskt är det olämpligt att bryta uppsatta lagar på ett sätt som göra att man kan åka fast, men i det här fallet talar jag bara om den etiska aspekten.

Givet att skatteplanerandet i fråga är det mest lönsamma A skulle kunna ägna tiden och energin åt, är det nog etiskt bra av A att skatteplanera i strid med skattelagstiftningens andemening - och det är lika bra i båda de fall du nämner. Att det är etiskt bra att som företagare undanhålla så mycket pengar som möjligt från beskattning beror på att den fördelning av pengarna som skulle ha blivit fallet om man hade betalt in pengarna i skatt hade varit etiskt sämre än den fördelning man själv kan åstadkomma när man själv har pengarna och därmed full kontroll över hur pengarna används. Hur sannolikt är det att just den fördelning av skattepengar till olika samhällsområden som statsbudgeten utgör - och som är resultatet av relativt kortsiktigt, trångsynt och opinionstaktiskt kohandlande mellan riksdagspartier med rejält motstridiga målsättningar - skulle råka vara minst lika bra, etiskt sett, som den bästa pengafördelning som A hade kunnat åstadkomma själv? Jag utgår från att A värdesätter etiskt handlande mer än vad de flesta skattebetalare gör, annars hade du nog inte brytt dig om att få reda på vad A borde göra. A bör då skatteplanera så "hårt" som möjligt och sedan använda sina med skatteplanering sparade pengar på ett mer världsförbättrande sätt än vad de pengarna skulle ha kommit att användas på om A hade betalat in dem i skatt enligt skattelagstiftningens andemening. Exempelvis skulle A kunna använda dem till att stödja friendly-AI-forskning eller något liknande, som har mycket bättre chanser att utgöra maximal världsförbättring per krona, på sikt, än vad statens användning av folkets inbetalade skatt har. Om A däremot lägger pengarna på egna kortsiktiga nöjen, utan syfte att förbättra världen maximalt, hade det kanske varit etiskt bättre (än det) om A betalat in dem i skatt. Men, både att betala in dem i skatt och att använda dem på kortsiktiga nöjen är etiskt suboptimala alternativ. Varför välja mellan två etiskt suboptimala alternativ? Varför inte välja det etiskt optimala? Alltså att skatteplanera och, till skillnad från staten, använda pengarna så världsförbättrande som möjligt.

[Justin Case]

För övrigt kanske A:s fru, med sin kärlek till A och med sitt ompysslande av A (bakom varje stor man står en ännu större kvinna, som det heter), utövar en så positiv psykologisk påverkan på A att hon därigenom bidrar till att A orkar jobba så hårt att hans firma går så bra som den går. Det skulle kunna vara ytterligare ett argument för att A bör ge en del av pengarna i lön till sin fru. Även om skattelagstiftningens andemening inte innehåller några sådana tankegångar, borde den kanske göra det! (Könen skulle kunna vara omvända också, även om det kanske inte är lika vanligt.)

Men ett ännu bättre alternativ kanske är att A under de närmaste x antal åren (där x står i omvänd proportion till A:s ålder, så att A med hyfsad sannolikhet fortfarande är vid liv om x år) tar ut rejält mycket mindre (än de siffror du uppgav) i lön åt sig själv och sin fru och istället satsar så mycket av sin firmas överskott som möjligt på något som gör firman ännu mer framgångsrik på sikt? Så att A på sikt får ännu mer pengar över som A kan skänka till friendly-AI-forskning längre fram.

Min huvudpoäng är ändå att om man skatteplanerar, så är det faktum att man undanhåller pengar från staten en etiskt sett långt mindre viktig omständighet än hur etiskt man sedan använder pengarna. Ändamålen helgar medlen om och endast om det innebär större nettonytta (eller mindre nettoskada). Det är lätt att göra större nettonytta, med vilken summa pengar som helst, än vad staten skulle göra med samma summa. (Sedan gäller det som sagt att verkligen göra det också...)

[Justin Case]

Fråga:
Blir det mer oetiskt för person A att kringgå skatt på detta sätt om lagstiftaren tydligt säger att man inte får göra så? Förutsättningen är att det är uppenbart för A redan innan lagskärpningen att hans agerande kringgår andemeningen i lagen.

Många tycker säkert att andemeningen i skattelagstiftningen är viktigare än vad som står skrivet explicit i den. Man kan tänka ett steg till i samma riktning och komma fram till att andemeningen i att vi som folk alls har valt att ha en skattelagstiftning är att pengarna ska gå till "så bra saker som möjligt" (t.ex. till vård, skola, omsorg, rättsväsende, m.m., snarare än till onödig lyxkonsumtion hos de rika). Om man då själv bedömer att "så bra saker som möjligt" vore andra saker än de saker skattepengarna brukar gå till, lever man efter en ett snäpp djupare andemening när man skatteplanerar undan så mycket pengar som möjligt för att själv kunna förbättra världen mer med de pengarna än vad staten skulle ha gjort med de pengarna.

Att staten tvingar folk att betala skatt kan staten bara rättfärdiga med att ändamålen helgar medlen. Då kan väl lika gärna en god företagare rättfärdiga skatteplanering med att ändamålen helgar medlen!

[Marko]

Japp sådan är världen,
Våldtäkt, för att göda de sina.

empatin är död, länge leve pengarna !

[Justin Case]

Japp sådan är världen,
Våldtäkt, för att göda de sina.

empatin är död, länge leve pengarna !

Vad syftar du på? Vad är det du kallar våldtäkt i sammanhanget? Ser du det som våldtäkt att skatteplanera för att få pengarna att åstadkomma mer världsförbättring per krona än vad de skulle ha åstadkommit om man betalat in dem i skatt? Motivera i så fall varför du ser det som våldtäkt. Varför kallar du inte i så fall även statens indrivande av skatt för våldtäkt?

Empatin må vara "död" hos många företagare idag, men definitivt inte hos alla, och kan man använda pengar till att få sin empati att komma kraftfullare till uttryck i form av mer världsförbättring ska man väl göra det, tycker du inte? Det finns ingen självklar motsättning mellan empati och pengar. Det är upp till den som har pengarna huruvida pengarna kommer till empatisk användning eller inte.

[Marko]

Vad syftar du på?

Ett uttryck för mitt missnöje över samhällets och världens sätt att hantera ekonomi.


Att inte bidra med det man kan till ett samhälle leder till att samhället inte får in pengar,
detta kommer drabba låg-mellan-inkomsttagarna som inte har makt att påverka.
Skatteplanering sker hos de som har kapital (fattiga kan inte skatteplanera),
Kommer att tvinga andra människor att betala för de gemensamma resurserna i samhället.


Hela systemet skapar kriminalitet på alla nivåer.

Företag som inte kan överleva på sin verksamhet ska få sänkt skatt.
företag som kan överleva och gör det med god margial ska beskattas.

de rikaste ska få det sämre och de fattiga det bättre.
idag är det tvärtom.

[Justin Case]

Varför skulle det vara sämre att skatteplanera och använda de genom skatteplanering sparade pengarna till en större mängd världsförbättring än vad staten skulle ha använt de pengarna om man hade låtit staten få dem? Det har du inte förklarat. (Tar du ens in den frågeställningen? Det verkar tyvärr inte så.)

Statsbudgeten är ett resultat av flera olika partiers åsikter, varav inte alla påverkar statsbudgeten på optimalt sätt, det måste du väl hålla med om? Statsbudgeten är alltså med all säkerhet inte optimalt världsförbättrande per inbetalad skattekrona. Varför är det inte då bättre att se till att x antal kronor, istället för att gå till denna icke optimala stadsbudget, går till optimal (eller åtminstone större) världsförbättring per krona?

[Zokrates]

Mycke vill ha mer, när skatteplanering inte räcker så väntar förskingring bakom knuten.
http://www.realtid.se/ArticlePages/2012 ... 94.dbp.asp

[Justin Case]

Zokrates, ska det du skriver tolkas som

1) att om man skatteplanerar och använder de genom skatteplanering sparade pengarna till en större mängd världsförbättring än vad staten skulle ha använt de pengarna om man hade låtit staten få dem, så kommer denna positiva effekt att med råge motverkas av att ens framgång därefter kommer att korrumpera en, så att man kommer att försöka tjäna ännu mer pengar och då på förkastliga sätt, och då inte använda de pengarna till världsförbättring?

eller:

2) att om man skatteplanerar med avsikt att sedan använda de genom skatteplanering sparare pengarna till världsförbättring, så kommer man inte att använda de pengarna till världsförbättring, d.v.s. man kommer att bli korrumperad så fort man fått den första deklaration, där man skatteplanerat, godkänd. Trots att ens avsikt med att skatteplanera inte alls var att bli rikare själv. Pengar har alltså någon sorts magisk korrumperande effekt som till och med bräcker ägarens äkta vilja att förbättra världen med pengarna - redan innan han ens hunnit börja använda några av sina pengar till att förbättra världen. I så fall är det mig en gåta varför den världsförbättringssugne företagaren alls kan vara världsförbättringssugen in the first place, varför han inte är korrumperad redan innan han beslutar skatteplanera den första gången, för redan då har han väl troligen en del pengar, annars skulle han inte ha några pengar att skatteplanera med. Premissen i min fråga var ju att man som världsförbättringssugen företagare faktiskt ämnar förbättra världen med de pengar man kommer att med skatteplanering undanhålla från beskattning. Varför skulle man då inte komma att fullfölja sin plan?

Tänker du dig att mekanismen "mycket vill ha mer" är något som kommer längre fram, när man blivit ännu rikare, eller är det något som existerar så fort man har några som helst pengar, och sedan bara växer? Varför tror du i så fall inte att det är likadant när det gäller världsförbättring? När man lyckats förbättra världen lite med pengar man räddat undan staten medelst skatteplanering, får man blodad tand på världsförbättring och blir mer och mer angelägen att använda framtida pengar, vadhelst pengar man kan få tag på, till ytterligare världsförbättring. Det kan väl lika gärna vara så istället?

Att tro att pengar korrumperar oavsett vilken den grundläggande drivkraften bakom tjänandet av pengarna var från början hos den som tjänar pengarna, att tro att även den som börjar tjäna pengar i syfte att förbättra världen, och därför även börjar skatteplanera i syfte att förbättra världen ännu mer, skulle bli korrumperad och efter ett tag sluta vilja förbättra världen utan bara vilja tjäna pengar för sin egen eller för pengatjänandets skull, det är som att tro att en tandläkare, som blivit särskilt framgångsrik i att genom att prestera särskilt bra som tandläkare få sina kunder att komma tillbaka varje gång de behöver tandvård, skulle börja i hemlighet förstöra tänderna på sina kunder bara för att få dem att komma tillbaka ännu oftare. Tror du verkligen att de flesta framgångsrika tandläkare blir sådana med tiden, destruktiva, avsiktliga tandvandaler? Det tror du nog inte. Varför skulle pengar fungera annorlunda än t.ex. framgång inom tandläkaryrket, om nu "mycket vill ha mer" som du påstår?

Det stämmer nog att "mycket vill ha mer", men inte bara i den betydelsen att den som blivit rik vill bli ännu rikare. Utan även i den betydelsen att den som lyckats förbättra världen lite grann vill förbättra världen mer och mer. Om det då är med hjälp av pengar man förbättrar världen, är det ju bara bra att "mycket vill ha mer" både när det gäller pengar och när det gäller världsförbättring. Då är det ju bra att man vill ha mer och mer pengar, eftersom det gör att man kan utöva mer och mer världsförbättring.

[Justin Case]

För att, som världsförbättringssugen företagare, inför skatteplanerandet verkligen helgardera sig mot risken för att man, när man blivit förmögnare, skulle komma att bli korrumperad, kan man ju alltid vidta följande åtgärder, i följande ordning:
1. Starta en stiftelse som ges en enda uppgift: att för all framtid i möjligaste mån utöva optimal världsförbättring enligt den strategi man (vid startandet av stiftelsen) tror är den optimala.
2. Skriva in i stadgarna att man är skyldig stiftelsen att varje gång man tar ut lön eller förmåner från sin firma ge så mycket av de pengarna till stiftelsen som man enligt stiftelsens styrelse borde kunna avvara utan att hamna i misär. Alltså i praktiken bakbinda sig ekonomiskt till stiftelsen så att man aldrig kommer att få någon personlig nytta av att tjäna mycket pengar och skatteplanera fiffigt (annat än det goda samvete man får av att veta att pengarna går till stiftelsen och därifrån vidare till världsförbättring).
3. Fylla styrelsen med pålitliga världsförbättrare som tror på den sorts världsförbättring man själv tror på och som är kända för att sätta den sortens världsförbättring framför att bli rik.
4. Själv avgå från styrelsen och önska den lycka till.
5. Fortsätta driva sin firma så framgångsrikt som möjligt och skatteplanera så fiffigt man kan, så att så mycket pengar som möjligt går från firman till stiftelsen (på sikt i alla fall).

Ett sådant arrangemang borde eliminera risken för att mekanismen "mycket vill ha mer" skulle göra att man går över från att skatteplanera för att få mer pengar till världsförbättring till att skatteplanera för egen egoistisk vinnings skull. Med ett sådant arrangemang kan man med gott samvete skatteplanera hur fiffigt som helst, eftersom man lugnt kan utgå från att ju mer pengar man lyckas undanhålla staten desto mer kommer världen att förbättras sammantaget med de pengarna.

Varför sitter så många fast i tänkandet att det skulle finna någon moralisk skyldighet att betala så mycket skatt till staten som staten har bestämt att man ska? Varför utgår så många från att staten skulle vara den moraliskt bästa aktören (av alla tänkbara aktörer) att ge pengarna till? Hur staten använder de pengar man betalar in i skatt är ju bara resultatet av en kompromiss mellan till största delen egoistiska partier som drar åt väldigt olika håll. Det vore väldigt konstigt om resultatet av en sådan egoistisk dragkamp skulle råka vara det allra mest världsförbättrande sättet av alla möjliga sätt att använda pengarna i fråga på. Säkerligen kan mången smart företagare med hjärtat på rätta stället tänka ut något mycket bättre sätt. I de fallen bör de göra det. Varför inte?