När allt kommer omkring

[Sceptisk]

Som alla vet så går de flesta religionerna idag ut på idén om att detta livet endast är en förberedelse. För de Kristna så är detta liv endast ett test eller en tillfällig ort för att samla konvertiter. För Muslimerna så är detta liv en andlig övning i att uppriktigt följa Koranens budskap och samla konvertiter. För Hinduerna så är detta liv ett av många i en lång kedja av inkarnationer för att slutligen uppnå befrielse från världen och dess karmalagar. För Buddhisterna gäller ungefär samma sak, med vissa skillnader. I de esoteriska traditionerna såsom den Judiska Kabbalahn, Islams Sufi och Theosofin så ses detta livet som ett träningsläger i andliga övningar för att uppnå den högsta positionen i det nästkommande livet. Det genomgående tänkandet i alla dessa traditioner är att detta liv har ett annat syfte som ligger bortom sig självt.

Om vi dock tittar lite närmare på själva idén om att denna värld och detta liv (människoliv) bara har ett syfte som ligger bortom sig självt, vad innebär isåfall detta för våra liv som människor i den här världen? Det innebär att allt vi är, allt vi gör och allt vi varit med om är meningslöst så länge som det inte strävar efter att uppnå det tillstånd som finns i den andra spekulativa världen bortom detta liv. Med andra ord så är det dessa religioner som säger att världen (och därför livet) är meningslös. I dessa traditioner så blir vi på sätt och vis reducerade till passagerare på väg ut ur den här världen, på väg bort någonannanstans, var det nu än kan vara, var som helst, bara det inte är här.. Vissa personer kallar sig Kristna en tid, för att sedan bli Buddhister för att sedan bli Muslimer för att sedan bli Hinduer, de studerar Kabbalah och Sufi mystiken, läser esoterisk litteratur om världar och goda krafter långt bortom denna värld. Det ironiska är att människor söker efter meningen med livet i religion bara för att få reda på att livet är meningslöst så länge som de inte har den rätta tron och följer den rätta läran.

Civilisationen är av tradition en kultur med just dessa åsikter; Att denna värld är en tillfällig plats, enbart en förberedelse för det som komma skall och det gäller att hitta rätt religion att följa. Därav vårt oerhörda behov av profeter och präster, mystiker och andliga förkunnare, på senare tid också gurus, yogis och shamaner. Men det tycks mig som att det spelar ingen roll hur mycket vi än får höra från dessa lärare, vi är ändå inte tillfredställda.

Förutom att de säger att livet i denna värld enbart tjänar ett annat syfte, så säger många av dem också att denna värld är en falsk värld. Platonismen till exempel som kallar denna värld för ett skuggspel i liknelsen om grottan. Hinduerna och Buddhisterna kallar världen för Maya - en illusion. De Kristna och jag gissar även Muslimerna och Judarna kallar världen för en fallen värld och att i framtiden så ska de frälsta få uppleva "den kommande världen". Det verkar helt enkelt som att ingen religion kan ge den här världen något slags egenvärde.

En annan tanke om världen som jag stött på som paradoxalt nog kom från ett helt oväntat håll (Odinism) gav mig en tankeställare. Paradoxalt eftersom det är den religion som ligger närmast min egen kultur och historia och är en religion som jag knappt läst något om. Hur som helst, tanken jag stötte på var att livet i den här världen är att betraktas som ett mål i sig självt.

Det är en drastisk tanke med viktiga implikationer. Särskilt då man kommer från den monoteistiska traditionen som mer eller mindre avvisar den här världen till att ha något riktigt syfte förutom att fungera som en plattform för det "kommande" livet i det hinsides. För om vi ser på den andliga kris som den moderna människan upplever ser vi att han lättast faller in i det tänkande som finns i de klassiska religionerna, framförallt monotheism och buddhism. Detta är kanske inte så märkligt eftersom de är de mest dominanta religionerna och tankeströmningarna. Men när man reflekterar över detta sökande lite närmare, vad ligger egentligen bakom? Är det ett sökande efter högre andliga tillstånd, frälsning och nirvana, är det ett sökande efter andra världar eller .. något annat?

Kan vi ens föreställa oss hur ett liv i en annan värld skulle vara? Om vi undersöker våra medvetanden som de är idag, hur har de uppstått? Vad är kännetecknande för dem? De har utvecklats i den här världen och de utvecklas också av att leva och ha relationer och upplevelser i den här världen. Medvetandet tycks uppbyggt av minnen från upplevelser och relationer och saker man gjort i den här världen. Finns det egentligen något annat som vi kan referera till och reflektera utifrån? Jag vill helt enkelt bryta mystiken och säga: Nej, vi vet inte om något annat. Vi kan bara reflektera utifrån det vi varit med om och lärt oss av i den här världen.

Så om det nu är så att vi inte kan känna till något annat, hur ska man isåfall betrakta den moderna människans andliga sökande? Den tanke som slår mig är att den moderna människan uppvisar ett beteende av att han har glömt bort något. Något som är väldigt viktigt och fundamental; Nämligen svaret på frågan "Hur kan man leva i den här världen som en människa?".

Det mest problematiska är att om andra världar blir det enda viktiga i livet så blir livet i den här världen i princip i sig självt irrelevant. Livet får inget självändamål utan blir ett föremål, ett medel för andra eller andras syften. Frälsningen från den här världen blir till en doktrin som i slutändan förnekar både en själv och andra. För om det är sant att livet och allt i den här världen har ett mål i sig självt, då innebär en flykt från den här världen detsamma som att förneka världen. För de som har sådana synsätt så är det inte ovanligt att de betraktar alla som inte har samma religion som dem själva som 'förtappade', 'hedniska', 'omoraliska', 'förlorade' och dömda till undergång.

För det tycks mig som att när man tänker att saker ska ha ett syfte bortom sig självt så blir föremålet av sig självt meningslöst. Det blir inte ens ett verktyg. Ett verktyg kan ha ett syfte bortom sig självt men utan att för den skull tappa det syfte som det har i sig självt. Det finns inget som säger att en hammare måste bygga hus och att det genom husbyggandet som hammaren får sitt syfte. En hammare kan lika gärna användas för att bygga båtar eller möbler och andra saker. Så när vi inte begränsar ens ett enkelt verktyg som en hammare till att vara ett medel för enbart ett enda ändamål, varför har vi då religioner som förnekar självändamålet såväl som livets mening?

Om vi ser på djuren så komplicerar de inte till det. De ifrågasätter inte sin existens, inte bara för att de inte har den intellektuella kapaciteten att göra det, men också för att de inte har någon anledning. När allt kommer omkring så tycks inte heller vi människor ha någon rationell grund till att ifrågasätta vår existens. Vi har alltid varit människor och våra medvetanden är mänskliga medvetanden och anpassade för ett liv i den här världen. Det finns inget som tyder på att vi inte skulle höra hemma här. Vi kan inte krypa ur skinnet och anta något annat slags medvetande än det vi har. Vi kan såklart förändra eller utveckla våra medvetanden, men oavsett vad vi än gör så kommer våra medvetanden ändå fortsätta att vara mänskliga tills den dag vi dör.

Var det någon annan som kände ett slags antiklimax i filmtrilogin "The Matrix", när Neo kommer till "den verkliga" världen och utvecklar telekinesiska förmågor som liksom tyder på att han kanske befinner sig i ett ytterligare Matrix? Är inte detta ett bevis på att det är något fel på logiken i berättelsen om The Matrix? För leder inte det bara till en evig reduktionskedja av Matrixvärldar i all oändlighet?

Men vad är det egentligen som skiljer filmen "The Matrix" från religioner på den här punkten? Är inte den här världen enligt religionerna bara ett Matrix för den kommande "verkliga" eller bättre världen? Vad är det som hindrar att den kommande världen också är ett Matrix? Ett annat problem är kan vi överhuvudtaget föreställa oss någon annan form av existens än att befinna sig i någon slags värld? För även om vi i grunden är medvetande, vad skulle vi vara medvetna om ifall vi inte befann oss i en värld?

Det tycks som att det är här kruxet med dagens andliga kris ligger; Att vi hela tiden söker och förbereder oss för ett liv i andra världar. Detta behöver inte handla om just religion, idag har vi ju även internet och TV. Artificiella världar att leva sig in i för att komma bort och uppleva något bättre något mer meningsfullt. Men det tycks som att det finns något märkligt perverst i detta. Något skruvat. För å ena sidan så köper vi resor till exotiska platser och lever oss in i vackra världar på TV och via internet. Vi konsumerar lyxprylar och lyxmat och bygger upp enorma byggnadskomplex som egna artificiella världar vi kan vandra omkring i. Men å andra sidan så förstör vi världen, allt arbete att producera dessa artificiella världar gör att vi stressar och förstör våra relationer, vi blir allt mer specialiserade på monotona arbetsuppgifter och drabbas av depressioner och livsleda, vi hugger varandra i ryggen för att komma upp en nivå och vi blir som främlingar för varandra. Vi gör världen obeboelig och en hemsk plats, samtidigt som vi skapar dessa artificiella världar att fly in i, oavsett om det är TV eller internet eller religion.  

Sedan står vi och ser på konsekvenserna för vad vi gör och tar detta som ett tecken på att den här världen är inte vårt sanna hem. Det liknar en person som slår sönder sitt eget hus och tar förstörelsen som bevis på att det inte är hans hem.

Men så kom jag då i kontakt med Odinismen som säger något helt annat. Nämligen att det här livet har ett mål i sig självt och är inte någon förberedelse för något annat liv. Det innebär att den här världen också har ett ändamål i sig självt. Om man tänker på vad saker har för ändamål så ser vi ju att det verkar som att allt i världen har ett mål för sig själv. Saker som människor tillverkar som till exempel en hammare har ju ett tydligt ändamål i den här världen. Hus som vi bygger har ändamål i den här världen. Människor vi träffar, relationer som vi har och saker som vi upplever sker i den här världen. Ett träd som gror och blommar är helt upptaget med sitt eget självändamål att vara just ett träd. En hund har inga tankar på något annat liv än att vara just en hund. Likaså med allt annat så lever de i den här världen precis som att de alla hör hemma här och har en plats och självändamål. Allt från hav till moln till berg och skogar. Så varför skulle människan vara utanför detta? Varför skulle inte vi människor också kunna få ha ett liv som just människor?

[freddemalte]

Ett tänkvärt och bra inlägg! Ja, för mig är alla former av abstraherande kring världens beskaffenhet enbart en underhållande och spännande mental hobby och inte en livsfilosofi eller ett sätt att leva. För mig har just det nuvarande upplevandet i termer av detta liv störst värde i kraft av att just vara det liv jag lever. Idag somnade en mycket god vän in i sviterna av en elakartad hjärntumör. Inget kan bli tydligare än att det är detta liv som levs och så är det inte mer med det. Tack för intressanta tankar!

[Zokrates]

Ja, jag hatar att förstöra en god tanke/tråd, men jag är varken muslim, jude eller hindu och den kristendomen
jag tagit del av under min uppväxt var tämligen betydelselös, trots det sammanfattade jag mina erfarenheter
från mitt liv i angående min syn på varat och ja, jag har väl fått utstå en hel del kritik för en del av mina
redogörelser på detta forumet, blivit kallad sinnesjuk etc, men jag vidhåller att det inte enbart kan vara
en ren slump att essensen av det jag själv upplevt överensstämmer med många andra religioners budskap.

Min visshet, den har inget särskilt namn, jag pekar ej heller ut någon högste Gud, eller en religion.
Det finns bara en enkel regel, var så god du nu kan förmå dig till att vara, döda aldrig någon.

Detta är en kortfattad subjektiv personlig redogörelse för vad som sker med en människa enligt mig baserad på
mina erfarenheter och upplevelser av bland annat olika fenomen och återigen, framförallt, mitt eget liv.

1. Mellan 8-12 veckan kommer själen in i fostret.
2. Människan lever
3. Människans kropp dör

Människan har en själ, denna själ manifesterar sig i ett högre medvetande,
detta medvetande lämnar kroppen när kroppen dör.
Det finns olika ödesval dit medvetandet far efter kroppens död beroende på omständigheter.

Dessa är de ödesalternativ för själen som jag upplevt eller på annat sätt fått bekräftade.

1. Man kan hamna framför sankte Pers port till en annan värld, man får där ta ställning.
En person som levt ett rättfärdigt liv, agerat väl mot sina medmänniskor och förkovrat sig i kunskap,
alternativt varit hängiven en likvärdig god syssla, går direkt vidare i en ny fas av ett högre liv,
detta även om personen var ateist, då ens etik och moraliska agerande är överställt all sorts gudstro,
handling är mer än bara tro.

2. Vissa själar fastnar i en gråzon, där finns ingen fast mark, inget klart ljus, inga fasta kroppar, detta är helvetet.
Från denna platsen kan andar jordiskt manifestera sig under speciella omständigheter.

3. Termineringen är avsedd för dem som släckt människoliv då detta är det största och allvarligaste brottet.
Den som förpassats dit dör själsligen, detta är att den andra döden dö och det är definitivt slutgiltigt.

Undantagen. Det finns människor som ges en andra chans att leva ett nytt liv på jorden,
detta är ett erbjudande som ges dem som framförallt dött en för tidig ond bråd död,
antingen genom sjukdom, olycka eller mord, se punkt 1.

Från tråden Finns Gud?
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 921#148921

Märk väl, jag kallar absolut inte detta livet för meningslöst, inte heller gör jag gällande att livet här
saknar ett självändamål, tvärtom är det så oerhört betydelsefullt, så viktigt att det värsta brottet är
att ta sitt eller någon annans liv.

[Zokrates]

Angående religioner så ser jag naturreligioner som mer ursprungliga än de senare jordbrukarreligionerna
som uppstått i kölvattnet av bondekulturer från indus, mesopotamien och egyptien, de har alla formats i
samma smältdegel kring städer bredvid jordbrukets plogfåror bevattnade av närliggande floder.

De har en kärna kvar från animismen som jag ser som en naturlig tro som ej enkelt kan överges då den
är en del av vårt mentala tillstånd, vårt sätt att känna helt enkelt oavsett om vi är troende eller ateister,
tyvärr undanträngdes det mesta av detta av jordbrukarsamhällets nya offerkulturer som långsamt övergick
i rent materialistiska religioner allteftersom städerna växte och blev allt mer beroende av handel.

Dessa Abrahamitiska avfällingar som vi idag lider av i större delen av världen är inte religion, ej heller tro,
det är en materiell lyckojakt som "bäst" och ett kulturellt omen som sämst och i ärlighetens namn så förtjänar
ingen troende jude, muslim eller kristen någon som helst respekt gentemot deras tro, det är befängt och lika
sjukt som att respektera någon som tror på små gröna marsmänniskor som tillbeds ideligen
trots att de aldrig vare sig kommer att visa sig eller hjälpa någon, varpå de som tillber dessa gröna gubbar samlas
i en lada där de via egna gåvor hjälper sin speciellt utvalda jordiska marskommunikatör! Skall jag respektera
vantro, varför? Här kommer ju även det flygande spaghettimonstret in i bilden, lika sann...Idioter.

Visst, folk får tro på vad de vill men det blir inte mer sant för att en miljard skulle tro på det om det i sin
tur endast bygger på någons fantasiverk vilket just är fallet med de ledande världsreligionerna. Trots det
finns det ändå enligt mig små element kvar i amsagorna som är verkliga, men de är inte verkliga i egenskap
som bevis för att deras sagoböcker skulle vara sanna, nej, de är verkliga enbart utifrån det faktum att
även en lögn kan komma att innehålla delar som är sanna vilket ändock inte förtar faktumet att helhetsbilden
likväl handlar om en lögn och inget annat.

Krasst kan man även konstatera att sol och måndyrkare panteister har mer rätt, då inget liv så som vi känner
det skulle ha kunnat existerat på jorden utan solen, samt att månen faktiskt balanserar jordens varv i sin bana,
planeten skulle ha vobblat kontinuerligt utan en måne vilket hade medfört ständiga tsunamivågor som skulle
ha svept bort det mesta av landlevande djurs utvecklingsmöjligheter, men trots det, varken solen eller
månen är "gud" trots att deras existens sannolikt har skapat och format både jord och liv*, men hur många
är det som pekar på solen och säger, -Titta där är Gud?

* Livet kan ju ha skapats någon annanstans och förts hit via asteroidnedslag tillsammans med allt vatten
långt efter det att jorden formats, stelnat och kallnat. Vem vet, allt kanske kom från Mars?

[cawi]

...

[cawi]

...

[cawi]

...

[cawi]

...

[cawi]

...

[Sceptisk]

cawi

Ditt inlägg får mig verkligen att tänka. Det är nästan att jag blir förvirrad av storheten i den fråga du tar upp. Möjligheten i din fråga är så enorm att man kan baxna! Du tar upp ett tankeexperiment där alla ord som finns skulle kunna genereras fram eller finnas i ett irrationellt/transcendent tal som PI. Dessutom att i det irrationella talet så skulle orden efterhand hamna i en sekvens som skulle framstå som en mening. Eller sekvenser som skulle framstå som ett budskap.

Inte nog med det, utan ifall man skulle följa det irrationella talet tillräckligt länge så skulle dessa sekvenser kunna forma varje bok som någonsin skrivits och som även ännu inte har skrivits.

Det är ganska spännande att försöka tänka sig in i det vad det skulle innebära rent konkret. Frågan är då ifall det är möjligt att förstå något som är av den magnituden.

Det skulle kunna röra sig om talet PI men det skulle också kunna handla om en datoriserad slumpgenerator. Eller kanske en stor tärning med alla ord som kastas om och om igen. Essentiellt alltså handlar frågan eller tankeexperimentet om att försöka föreställa sig evigheten och relationen mellan intelligens och evighet.

Som jag skrev i mitt inlägg så tycks det som att våra medvetanden behöver något som en värld för att kunna vara medvetna. Medvetandet tycks fungera på ett sådant sätt att det behöver begränsningar av något slag för att kunna bilda sig en uppfattning och producera en bild av verkligheten. Våra medvetanden är dessutom mänskliga medvetanden och därför anpassade efter hur det är att leva som människa.

Så om våra medvetanden fungerar på det sättet, hur skulle de kunna förstå vad evighet innebär rent konkret? Varje gång man försöker föreställa sig ett begrepp som evighet så försöker hjärnan att konkretisera det till ett föremål av något slag. Men då man inser att det föremål man tänker på ändå har något slag av begränsningar, såsom form, färg, mönster, material, osv. Så därför tänker man sig att det är en lång rad av föremål. Men då blir man varse att en rad är ändå någonting som är begränsat. Därför försöker man komma vidare genom att tänka sig en abstrakt, men ej konkret 'fortsättning' av föremål. Därför blir det omöjligt att föreställa sig evigheten, på grund av att medvetandet inte kan krypa ur sitt eget skinn utan behöver begränsningarna för att bilda sig en uppfattning som är meningsfull.

Frågan blir dock till sist ifall det är möjligt att evighet kan vara ett föremål? Kan evighet vara ett objekt? Eftersom alla föremål som existerar har begränsningar så kan inte jag ser det på något annat sätt än att evighet borde vara detsamma som en negation av existens. Om existensen är begränsad, då borde en absolut evighet vara en direkt motsats av vad existens innebär. Absolut evighet borde därför vara en icke-existens eller en anti-existens. Ett tomrum. Ett ginnungagap.

Så vad tankeexperimentet leder till blir därför egentligen två frågor. Den första frågan blir ifall vi skulle kunna uppleva evigheten och förstå evigheten; Detta tycks vara fullständigt omöjligt.

Som jag skrev i mitt inlägg, vi är medvetanden som befinner oss i en värld. Våra medvetanden tycks vara helt anpassade till att uppleva just en värld av händelser. Alltså om vi inte skulle befinna oss i en värld, vad skulle vi vara medvetna om? Ifall världen skulle försvinna och enbart medvetanden skulle vara kvar vad skulle medvetandet uppleva? Logiskt så kan vi bara vara medvetna om objekt, och världen är ett objekt. Alltså om objektet skulle försvinna då skulle även medvetandet försvinna.

Den andra frågan blir ifall något som inte har någon som helst intelligens har förmåga eller skulle kunna framställas som om det kunde kommunicera. Detta är ganska intressant, för om det är så att man söker efter budskap i ett tal som PI då innebär det ju att man söker efter budskap från evigheten inte sant? Men för att kunna tillägna sig eventuella budskap från evigheten så skulle det ju också krävas att man själv behöver en evighet för att hinna ta till sig budskapen. Detta innebär att om man vill veta vilka budskap som finns i evigheten då måste man själv befinna sig i evigheten och då hamnar vi åter igen bortom vad våra medvetanden är kapabla till att förstå eftersom våra medvetanden behöver en begränsad existens för att kunna uppleva något.

Dessutom, detta är en parentes, men om man söker efter svar som rör det rumsliga vore det då inte rimligt att man studerar det rumsliga? Om man vill förstå vad som är en klok investering så studerar man marknaden. Om man vill veta hur livets byggstenar fungerar så studerar man DNA. Om man vill lära sig trädgårdsskötsel så studerar man odling. Och likaväl om man vill försöka förstå vad evighet kan innebära så studerar man logik och matematik etc. Vore det orimligt att tänka sig att om man vill veta hur man kan leva som människa, så studerar man vad det innebär att vara människa? Kanske där lösningen om meningen med livet finns, men att vi bara inte har kännt till var vi ska söka någonstans?

Att vi kan konstruera maskiner som kan framstå som om de kommunicerar vet vi ju om. Det har gjorts experiment där människor ska försöka avgöra om de chattar med en människa eller en maskin. Oftast så lyckas dock människan genomskåda maskinen, men ibland händer det att maskinen ger ett så bra intryck att den får människor att tro att det är en annan människa. Samtidigt så vet vi ju om att det bara är ren kosmetika och lek med ord och mekanik.

Men för att återknyta till mitt inlägg. Vi vet ju att religionerna handlar om att söka sig till ett liv bortom denna värld. Många religioner framställer denna värld som ett fängelse eller som en illusion och helt enkelt en värdelös värld utan någon mening. De ställer därför upp argumentet "Vad är detta liv i förhållande till evigheten? Kan du tänka dig en evighet i paradiset/helvetet?" för att liksom valla in fåren i fållan.

Men som det verkar så kan inte evighet existera som ett föremål eller som en värld och därför så kan vi inte heller förstå eller kommunicera med evigheten. Varför? För att logiskt sett så borde inga medvetanden kunna existera där. Ifall evigheten är absolut, vilket den teoretiskt nog måste vara, så kan den helt enkelt inte existera annat än som en negation av vad existens innebär; Dvs en frånvaro av tid och rum. Detta innebär ju också en negation av vad våra medvetanden upplever. Om det inte finns något att uppleva, vad händer då med medvetandet?

Det är såklart möjligt att det skulle kunna finnas andra världar, eller till och med världar inuti världar och världar av finare material. Men det tycks som att för att medvetandet alls ska kunna fungera så kan det inte befinna sig i evigheten.

[Zokrates]

cawi

Men det tycks som att för att medvetandet alls ska kunna fungera så kan det inte befinna sig i evigheten.

Tvärtom, om vi tar en sekvens, vilken som helst och applicerar det på ett medvetande, så är ju själva
funktionen av medvetandet just att det är medvetet inte bara om sitt eget tal, utan även om talen intill,
vilket i ett gränslöst medvetande skulle inkludera hela kedjan med alla dess värden, tänker jag*

[Sceptisk]

Ja, jag hatar att förstöra en god tanke/tråd, men jag är varken muslim, jude eller hindu och den kristendomen jag tagit del av under min uppväxt var tämligen betydelselös, trots det sammanfattade jag mina erfarenheter från mitt liv i angående min syn på varat och ja, jag har väl fått utstå en hel del kritik för en del av mina
redogörelser på detta forumet, blivit kallad sinnesjuk etc, men jag vidhåller att det inte enbart kan vara en ren slump att essensen av det jag själv upplevt överensstämmer med många andra religioners budskap.

Jag har också haft vad man skulle kunna kalla för "andliga" eller "mystiska" upplevelser. Detta förtjänar en förklaring. Ett tag försökte jag vara materialist, men jag insåg snart att jag inte riktigt kunde förstå vad materialism egentligen betyder. För dels så måste man ju undra vad materia är, det är stor skillnad på hur vi upplever materia på vår nivå och hur materien ser ut i ett mikroskop och nedanför atomnivåerna. Och vidare så tycks själva doktrinen om materialism helt enkelt leda till en mekanisk syn på världen och detta tycker inte jag stämmer med vår upplevelse av hur liv och medvetande fungerar. Livet är inte mekaniskt och jag kan inte tänka mig hur medvetande skulle kunna uppstå i mekaniska processer.

Därför tänker jag mig att vi i grunden är levande medvetanden och att den värld vi lever i är levande men som bara får individuell medvetenhet då organiskt liv formas. Så även om det skulle vara omöjligt att medvetandet skulle kunna ha en meningsfull existens oberoende av tid och rum i den sk evigheten så kanske det finns en annan möjlighet i att förklara vad du och jag och många andra varit med om som vi kallar "andliga" eller "mystiska" upplevelser.

Min syn på detta är; Många av de vanligaste religionernas syn på själen är att den är något som gör dig till den du är. Själen är därför något högst individuellt och därför så är varje individ 100% ansvarig för allt dom gör. Detta synsätt är genomgående i till exempel Kristendom och Islam och till viss del Judendom. Men en annan möjlighet som jag tänker mig är följande; Att själen kanske inte alls är något individuellt utan ett gigantiskt kollektiv. Detta innebär att vi upplever det som att vi är individer och har individuella medvetanden, då vi helt identifierar oss med våra enskilda kroppar och tankar och historik och behov och allt som hör till mänskligt liv. Denna individualitet blir därför som en tillfällig illusion. Men dock som en meningsfull illusion. Medan vi befinner oss i livet så kan vi ha meningsfulla upplevelser och utbyten med varandra och då vi dör så "försvinner" individualiteten. Men själva det som gör oss medvetna fortsätter som det alltid gjort i andra kroppar.

Detta innebär att när jag dör så kommer jag att försvinna för alltid. Det medvetande och den person som jag var finns inte mer. Men det jag var och det jag gjorde existerar fortfarande som minnen hos andra, och dessa andra är också "jag" men en annan version av mig. Andliga upplevelser kanske fungerar på så vis att vi lyckas ställa in "frekvensen" på andras minnen och föreställningar om saker och ting och därigenom uppleva det som andliga upplevelser. När man dör så kanske det är så att det händer saker i hjärnan som gör att man får kontakt med föreställningar som redan finns i världen om vad som kommer att hända när man dör. Om det finns något som producerar medvetande i oss, kanske vi i döden får kontakt med allt liv i världen och därför också andras minnen eller fantasier av de personer och väsen som vi tror existerar separat? Men i själva verket existerar de fortfarande i denna världen i det "kollektiva medvetandet".

Bara en tanke.

[Zokrates]

Kollektiva medvetanden och särskilt artöverskridande sådana är verkligen intressanta och svårt
att bara avfärda rakt av trots avsaknad av hållbara bevis annat än som indikationer på att det
kan ligga någon grund bakom.

För en tid sedan matade jag några korpar, nån dag strax därpå hade jag en dröm precis innan
jag vaknade, där jag var i en fågel som flög i skyn, men jag kände att det bara var mitt medvetande
som iakttog, dvs att jag ej var fågeln som flög. Men detaljerna som jag via fågelns ögon såg på
marken var häpnadsväckande detaljrika, som att vara utrustad med en 20X zoomfunktion i ögonen,
där varje rörelse nedanför noterades på ett nästintill ofattbart sätt. Kanske ligger styrkan i människans
medvetande i att just kunna sätta sig in i andras medvetanden, grunden för all domesticering?

[badass]

Rörigt inlägg med massa konstigheter.

Den allmänna formeln för hur långt man i genomsnitt måste leta innan man finner ett givet ord på n bokstäver eller ett stycke text, om n är: m = 103n..
Dvs om antalet bokstäver och andra tecken i ett yttrande är trettiotre ~ som t.ex. i yttrandet ”Verka i detta filosofifurum” hittar man i genomsnitt yttrandet på plats nummer 103*33 dvs 1099 dvs en tiondedel av talet en gogool (10100, en etta med hundra nollor efter sig).
Då vi i PI söker igenom decimalen ur en första tiondedels gogool hittar vi förmodligen yttrandet "Verka i detta filosofiforum" där sannolikheten för att finna ter sig till ungefär 63 %. (Ungefär ett minus av inversen i basen för den naturliga logaritmen, vilket också kan skrivas som 1-1/e.) Och, söker vi igenom resterande nio tiondedelar av vår första gogools tecken blir sannolikheten mer än 99.99 %, och då även om sökningen i vår första gogool ger tecken som mot förmodan inte krönts men ändå med framgång kommer förr eller senare yttrandet att påträffas i PI:s decimalutveckling.. Och inte nog med detta: Till yttermera visso finns där även allt som dramatiskt kunde ha förändrat hela vår världsbild, vårt förhållande till tingen och inte minst vårt förhållande till varandra..!

Heter googol inte gogool och är 10^100. Varför blanda in googol överhuvudtaget?

Hur kom du fram till att genomsnittliga placeringen för en sekvens med n antal bokstäver är 103*n?

Kanske menade du 103^n? Stämmer inte med dina exempel, om dessa nu är korrekta; al är på plats 334375 skriver du. 103^2=10609, 103*2=206.

Hur får du 1099 till en tiondel av googol?

Hur kom du fram till att "Verkar i detta filosofiforum" omvandlat till tresiffriga ascii-koder har 63% sannolikhet att finnas i pi:s decimalutcekling?

Det finns inga garantier att du hittar en godtycklig sekvens i pi:s decimalutveckling.

[Zokrates]

Nu tolkade inte jag CAWI's inlägg bokstavligt Badass, det finns inga skrivna tal i naturen,
däremot rent symboliskt som i fallet med talet Pi med en ändlös räcka decimaler, så
rymmer alltet en naturlig oregelbundenhet som i sig har en gränslös egenskap varur
variablerna i sig skulle kunna rymma allt vetande som därmed möjliggör att det kan föregå oss.