Jag har länge ställt mig frågan om vad som skapar splittringen. Alla är väl med på att universum är. Om det nu är ett hologram skapat av vår hjärna, må så vara, men det "är" ändå fortfarande en stor helhet. Vad är det då som skapat splittringen? Varför tycker folk olika? Har olika åsikter, delar upp sig i länder, klubbar, partier gäng och annat.
Kan det vara för att livet i sig är en stor delningsprocess?
Resonemanget bygger på evolution..
Om vi nu tänker i tidstermer så måste det väl vara så att den första cellen nån gång delade sig. Som sedan delade sig igen, och igen och igen osv..
Sedan utvecklades amöbor och liknande och det är väl dessa amöbor vi människor senare kallat för grunden till allt liv. Det utvecklades senare raser och variationer av liv. Liv i alla möjliga former.
När vi människor sedan utvecklades och evolverade fram ett medvetande formades vår hjärna utifrån vår upplevelse, och i denna process skapades delning i hjärnan. Eller splittring om man nu vill kalla det så. Hjärnan formades och skapades också av "livet" som är ett resultat av en splittringsprocess.
Vad sägs?
Liv är delning?
Moderator: Moderatorgruppen
Huvudet på spiken, Camilla! Nice!
Jag är verkligen inte insatt speciellt i ämnet, men jag tycker ändå att hypotesen verkar vettig. Frågan är bara: Om världen är en enda stor helhet, varför uppfattar vi den som fragment?
Håller på att läser en bok om det holografiska paradigmet, som är inne på ungefär samma spår. Däremot menar Fritjof Capra, en av de fysiker som bidragit till boken, att världsbilden är en dialektisk process som pendlar mellan en mer holistisk och å andra sidan en mer analytisk bild. Vidare påstår han att vi idag står på gränsen till ett paradigmskifte och att den nya normen kommer vara just holistisk.
Men varför splittring från första början? varför delar jag in i holistisk/analytisk, man/kvinna?
Tjänar splittringen något syfte? Det borde den antagligen göra, men vilket?
Jag är verkligen inte insatt speciellt i ämnet, men jag tycker ändå att hypotesen verkar vettig. Frågan är bara: Om världen är en enda stor helhet, varför uppfattar vi den som fragment?
Håller på att läser en bok om det holografiska paradigmet, som är inne på ungefär samma spår. Däremot menar Fritjof Capra, en av de fysiker som bidragit till boken, att världsbilden är en dialektisk process som pendlar mellan en mer holistisk och å andra sidan en mer analytisk bild. Vidare påstår han att vi idag står på gränsen till ett paradigmskifte och att den nya normen kommer vara just holistisk.
Men varför splittring från första början? varför delar jag in i holistisk/analytisk, man/kvinna?
Tjänar splittringen något syfte? Det borde den antagligen göra, men vilket?
Angelina, men det är ju inte speciellt många som uppfattar mångfalden för vad den är, ser dess möjligheter och ser det vackra i existensen. För övrigt, om vi ska tala om en existens, så är det väl en enhet.
Idag bidrar mångfalden mest till rädslor, tycker jag.
De flesta är rädda för mångfalden istället för att uppskatta och acceptera den.
Idag bidrar mångfalden mest till rädslor, tycker jag.
De flesta är rädda för mångfalden istället för att uppskatta och acceptera den.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 39 och 0 gäster

