Existens - ontologins svarta hål
Moderator: Moderatorgruppen
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Existens - ontologins svarta hål
Det mest grundläggande och givna i våra liv är att vi existerar. Att världen överhuvudtaget finns. Det är på sätt och vis vår utgångspunkt, ett nödvöndigt villkor för oss alla. Men är existensen som sådan möjlig att förstå? Är det en paradox? Är det absurt i någon mening eller hur förhåller man sig rent intellektuellt till att allt är? Varför finns världen? Verkligheten? Är världen evig eller begränsad? Många frågor dyker upp!
Försök att läsa följande artikel som är publicerad på ett amerikanskt filosofiforum (i vilket jag är aktiv skribent) och återkom gärna med din syn på detta: http://articles.philosophyforums.com/li ... ce-17.html
Hälsar Fredrik
Försök att läsa följande artikel som är publicerad på ett amerikanskt filosofiforum (i vilket jag är aktiv skribent) och återkom gärna med din syn på detta: http://articles.philosophyforums.com/li ... ce-17.html
Hälsar Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
en tanke,
Du skriver att existensen bevisligen är en paradox.
Vilket bevis har vi för paradoxen ?, en paradox indikerar ju brister i tänkandet och inte brister i objektets natur.
Vår tanke brister och vår kunskap med förståelse brister.
Aart Van Der Leeuw skapar inte en paradox, han använder sig av andra verktyg än tänkandet, upplevelsen.
och jag håller med honom, att upplevelsen inte är paradoxal, att existera är inte paradoxalt. Man upplever ju världen, vad den än nu består av för orsaker och verkan.
Man upplever inte evighet som en paradox, många beskriver självklara saker som att man är ett med nuet, man är ett med oändligheten. Något barn sa att evigheten måste vara tråkig. De som upplevt NDU brukar förklara att dom upplevt evighet och sanning, tidlöshet.. Men dom kan inte förklara det man upplevt med ord på ett rättvist sätt.
Man kan inte med ett visst tänkande förstå oändlighet.
Har hört vetenskapen förklara med saker som att där man inte längre orkar tänka vidare, det är evighet. n+1 i all evighet.
Vi upplever inte evigheten paradoxal, vi kan inte förklara den med n+1 tänkadet.
Inom AI så får man smarta program att utveckla sig själva,
Ser inte det som en egen livsform, utan mer en utökad mänsklig existens.
Den har inte ännu blivit självmedvetande. Men den kan ge illusion av det.
Så, det är tänkandets brister som är paradoxen, varat finns med eller utan ontologiska bevis.
inte upplevelsen eller existensen i sig.
Artikeln var bra och välskriven, gillade den.
Du skriver att existensen bevisligen är en paradox.
Vilket bevis har vi för paradoxen ?, en paradox indikerar ju brister i tänkandet och inte brister i objektets natur.
Vår tanke brister och vår kunskap med förståelse brister.
Aart Van Der Leeuw skapar inte en paradox, han använder sig av andra verktyg än tänkandet, upplevelsen.
och jag håller med honom, att upplevelsen inte är paradoxal, att existera är inte paradoxalt. Man upplever ju världen, vad den än nu består av för orsaker och verkan.
Man upplever inte evighet som en paradox, många beskriver självklara saker som att man är ett med nuet, man är ett med oändligheten. Något barn sa att evigheten måste vara tråkig. De som upplevt NDU brukar förklara att dom upplevt evighet och sanning, tidlöshet.. Men dom kan inte förklara det man upplevt med ord på ett rättvist sätt.
Man kan inte med ett visst tänkande förstå oändlighet.
Har hört vetenskapen förklara med saker som att där man inte längre orkar tänka vidare, det är evighet. n+1 i all evighet.
Vi upplever inte evigheten paradoxal, vi kan inte förklara den med n+1 tänkadet.
Inom AI så får man smarta program att utveckla sig själva,
Ser inte det som en egen livsform, utan mer en utökad mänsklig existens.
Den har inte ännu blivit självmedvetande. Men den kan ge illusion av det.
Så, det är tänkandets brister som är paradoxen, varat finns med eller utan ontologiska bevis.
inte upplevelsen eller existensen i sig.
Artikeln var bra och välskriven, gillade den.
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Marko, jag har inte skrivit artikeln! Jag återkommer med övriga kommentarer! Är på Ölands djurpark just nu
Nu har jag läst ditt inlägg och ser ditt svar som mycket intressant! Kan jag tolka dig på så sätt att när vi hamnar i funderingar kring t ex existenen för allt så räcker helt enkelt inte logik, intellekt och liknande till utan det man får förlita sig till (om möjligt) är våra känslor på olika plan?
Hälsar Fredrik
Nu har jag läst ditt inlägg och ser ditt svar som mycket intressant! Kan jag tolka dig på så sätt att när vi hamnar i funderingar kring t ex existenen för allt så räcker helt enkelt inte logik, intellekt och liknande till utan det man får förlita sig till (om möjligt) är våra känslor på olika plan?
Hälsar Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Hej! Sitter med artikeln just nu. Vad är egentligen en paradox?
Här en arbetsdefinition:
Med "paradox"menas situationen när ett påstående får oss att motsäga oss själva.
Mitt bidrag till diskussionen är ju bland annat förutsägelsen att paradoxala satser har den logiska formen av en lögnarsats eller en lögnaridentitet, så jag letar intresserat efter ett påstående som framkallar"existensens paradox"...
Här försöks det visst:
If existence is finite, then how can it have any reasonable causal origins? If it is infinite, then how can it be rational?
Det påminner lite svagt om problemet med allting: (om "reality" = "Allt")
1 Allt är sammansättningen av allt annat.
2 Då är sammansättningen av allt och allt annat åtminstone ett föremål större än allt.
3 Men inget är väl större än sig självt?
existence presents the astonishing likelihood that at least one paradox may be real in some sense
Som jag trodde, existensens paradox saknar generator än så länge:Once we have accepted and acknowledged this simple fact of life, we can then move on
Från likelyhood till fact.... lite slarvigt tycker jag
Despite innumerable attempts by extremely sincere, capable, and dedicated people throughout history the paradox of existence has consistently defied all rational and objective investigations for obvious and self-evident reasons.
ÄSH nu orkar jag inte djupläsa slutet... Mitt intryck är han att han inte lyckats visa att existensen är paradoxal, och egentligen inte nåt annat heller! Men läsbart var det
Från det ena till det andra skriv gärna nåt om sanning i denna tråd:
http://www.sciforums.com/showthread.php ... ost2946237
Jag har sagt det gamla vanliga och tittar lite vänligt och förstrött på vad andra skriver (ytterst sällan nåt kolliderande med mitt)
Här en arbetsdefinition:
Med "paradox"menas situationen när ett påstående får oss att motsäga oss själva.
Mitt bidrag till diskussionen är ju bland annat förutsägelsen att paradoxala satser har den logiska formen av en lögnarsats eller en lögnaridentitet, så jag letar intresserat efter ett påstående som framkallar"existensens paradox"...
Här försöks det visst:
If existence is finite, then how can it have any reasonable causal origins? If it is infinite, then how can it be rational?
Det påminner lite svagt om problemet med allting: (om "reality" = "Allt")
1 Allt är sammansättningen av allt annat.
2 Då är sammansättningen av allt och allt annat åtminstone ett föremål större än allt.
3 Men inget är väl större än sig självt?
existence presents the astonishing likelihood that at least one paradox may be real in some sense
Som jag trodde, existensens paradox saknar generator än så länge:Once we have accepted and acknowledged this simple fact of life, we can then move on
Från likelyhood till fact.... lite slarvigt tycker jag
Despite innumerable attempts by extremely sincere, capable, and dedicated people throughout history the paradox of existence has consistently defied all rational and objective investigations for obvious and self-evident reasons.
ÄSH nu orkar jag inte djupläsa slutet... Mitt intryck är han att han inte lyckats visa att existensen är paradoxal, och egentligen inte nåt annat heller! Men läsbart var det
Från det ena till det andra skriv gärna nåt om sanning i denna tråd:
http://www.sciforums.com/showthread.php ... ost2946237
Jag har sagt det gamla vanliga och tittar lite vänligt och förstrött på vad andra skriver (ytterst sällan nåt kolliderande med mitt)
-
Joakim Grundh
- Inlägg: 227
- Blev medlem: 15 jan 2012 00:49
Om man tar ett fenomenologiskt perspektiv så är rationaliteten inte i en kausal orsak bakom utan just genom att det framträder som fenomen. Jag skall visa hur jag resonerar.
Jag har en fenomenal upplevelse, jag kallar detta existens. För att något skall kunna existera så behövs minst tre olika essentiella kategorier av det fenomenala.
1. Vitt (använder det som en metafor)
2. Svart
3. Kontrasten mellan vitt och svart (eller helt enkelt det konstrasterande)
Detta kan vi sluta oss deduktivt till genom en begreppsanalys av fenomen.
Det intressanta med evigheter och dylikt är då inte att söka dem i verkligheten. Hur man nu skulle kunna finna en evighet med mindre än att man hade tillgång till en spatial eller temporal storhet+1 :S
Istället så kan vi se hur själva sinnet behöver det eviga för att tänka det förgängliga.
Engelska har två belysande relaterande termer för detta.
Eternal och eternity.
Och som vi kan se så krävs det något eternal för att en eternity skall kunna ta plats. Men samtidigt är eternal något som är tomt och utan innehåll, kanske inte har någon existens, utan något som är eternity i det som är eternal.
Är då existensen inte ett begrepp som står analogt till detta?
För att vi skall kunna se mer än det som är fallet måste vi kunna negera det som är fallet, ta till intet (Sartre). Och om vi har intet så har vi tvunget något osv.
Jag tycker argumentationen som görs i artikeln är mycket suspekt.
Tex:
Vad är "existence" här? Vad är "rational sense"? Det verkar vara värdeomdömen om vad "rational sense" (rationel meningsfullhet) innebär snarare än att det är en utsaga om huruvida "existence" (allt? eller vad skall man tolka det som) är rationellt.
Jag tycker till exempel det är vanskligt att tala från ett absolut begrepp av rationalitet så som de gör. Begreppet blir metafysiskt om det kan applicerar för att bedöma en utsaga om existens. Existensen föregår rimligtvis rationaliteten eftersom det rationella måste existera. Därför väljer jag själv att sätta rationalitet som något subjektivt relativt. Det finns alltså inte EN rationalitet utan rationaliteten.
För sådana här tankar kring evighet och paradoxer brukar jag mana till att tänka "innanför boxen". Alltså varför skall vi sitta och tänka på utsidan av det som vi söker bestämma. Eller skall vi skippa begrepp som "allt" och "totalitet"?
Jag har en fenomenal upplevelse, jag kallar detta existens. För att något skall kunna existera så behövs minst tre olika essentiella kategorier av det fenomenala.
1. Vitt (använder det som en metafor)
2. Svart
3. Kontrasten mellan vitt och svart (eller helt enkelt det konstrasterande)
Detta kan vi sluta oss deduktivt till genom en begreppsanalys av fenomen.
Det intressanta med evigheter och dylikt är då inte att söka dem i verkligheten. Hur man nu skulle kunna finna en evighet med mindre än att man hade tillgång till en spatial eller temporal storhet+1 :S
Istället så kan vi se hur själva sinnet behöver det eviga för att tänka det förgängliga.
Engelska har två belysande relaterande termer för detta.
Eternal och eternity.
Och som vi kan se så krävs det något eternal för att en eternity skall kunna ta plats. Men samtidigt är eternal något som är tomt och utan innehåll, kanske inte har någon existens, utan något som är eternity i det som är eternal.
Är då existensen inte ett begrepp som står analogt till detta?
För att vi skall kunna se mer än det som är fallet måste vi kunna negera det som är fallet, ta till intet (Sartre). Och om vi har intet så har vi tvunget något osv.
Jag tycker argumentationen som görs i artikeln är mycket suspekt.
Tex:
Existence is demonstrably paradoxical, that is, it apparently does not make rational sense. Nature makes an inordinate amount of sense but existence itself is patently irrational and, thus, possibly supernatural.
Vad är "existence" här? Vad är "rational sense"? Det verkar vara värdeomdömen om vad "rational sense" (rationel meningsfullhet) innebär snarare än att det är en utsaga om huruvida "existence" (allt? eller vad skall man tolka det som) är rationellt.
Jag tycker till exempel det är vanskligt att tala från ett absolut begrepp av rationalitet så som de gör. Begreppet blir metafysiskt om det kan applicerar för att bedöma en utsaga om existens. Existensen föregår rimligtvis rationaliteten eftersom det rationella måste existera. Därför väljer jag själv att sätta rationalitet som något subjektivt relativt. Det finns alltså inte EN rationalitet utan rationaliteten.
För sådana här tankar kring evighet och paradoxer brukar jag mana till att tänka "innanför boxen". Alltså varför skall vi sitta och tänka på utsidan av det som vi söker bestämma. Eller skall vi skippa begrepp som "allt" och "totalitet"?
-
Joakim Grundh
- Inlägg: 227
- Blev medlem: 15 jan 2012 00:49
SigurdV skrev:1 Allt är sammansättningen av allt annat.
2 Då är sammansättningen av allt och allt annat åtminstone ett föremål större än allt.
3 Men inget är väl större än sig självt?
Precis. Det är detta jag menar med att vara en storhet+1. Eller det eviga problemet med att mäta utsidan när man står på insidan. För varför finns ens utsidan?
Joakim Grundh skrev:Jag har en fenomenal upplevelse, jag kallar detta existens. För att något skall kunna existera så behövs minst tre olika essentiella kategorier av det fenomenala.
1. Vitt (använder det som en metafor)
2. Svart
3. Kontrasten mellan vitt och svart (eller helt enkelt det konstrasterande)
Om man vill kanske man kan byta ut färgerna mot siffror, t.ex:
Vitt = 1
Svart = 0
Kontrast = -1
-
Joakim Grundh
- Inlägg: 227
- Blev medlem: 15 jan 2012 00:49
Absolut klorofyll. Det är ju bara symboler och de är helt godtyckliga. Vad som är intressant är innebörden dem måste ha.
Min analogi som argumenterar för att detta är fallet brukar vara att inget kan urskiljas i ett homogent rum och även om det fanns existens där skulle det inte vara förnimbart för oss. Och den existentiella positionen (jag är redan här i antaganden osv) gör att vi inte behöver bekymra oss med att bygga upp "från början" i vulgär mening, så som om vi byggde ett torn.
Min analogi som argumenterar för att detta är fallet brukar vara att inget kan urskiljas i ett homogent rum och även om det fanns existens där skulle det inte vara förnimbart för oss. Och den existentiella positionen (jag är redan här i antaganden osv) gör att vi inte behöver bekymra oss med att bygga upp "från början" i vulgär mening, så som om vi byggde ett torn.
-
Joakim Grundh
- Inlägg: 227
- Blev medlem: 15 jan 2012 00:49
Joakim Grundh skrev:Fast skulle jag använda siffror eller logik skulle jag uttrycka det som att "vitt" och "svart" är likställda men ömsesidigt uteslutande och att "kontrasten" finns där för att ge dessa likvärdiga sin bestämning som olika och inte bara särskiljda.
Men om kontrasten är 0 så betyder väl det att de andra är lika, att 1 = -1, eller?
-
Joakim Grundh
- Inlägg: 227
- Blev medlem: 15 jan 2012 00:49
klorofyll skrev:Joakim Grundh skrev:Fast skulle jag använda siffror eller logik skulle jag uttrycka det som att "vitt" och "svart" är likställda men ömsesidigt uteslutande och att "kontrasten" finns där för att ge dessa likvärdiga sin bestämning som olika och inte bara särskiljda.
Men om kontrasten är 0 så betyder väl det att de andra är lika, att 1 = -1, eller?
Jag är inge bra på matematiskt representation. Men jag antar att 1 eller -1 inte skiljer sig åt förr än att man bestämmer eller antar ett värde att ställa dessa mot. Du vet det där addera -1 med -1 så är det analogt med +1 adderat med +1, eller? Så vad jag kan se så är kontrast som 0 en bättre representation för min mening.
Nån som tar del av den matematiska traditionen kanske kan avgöra det.
Joakim Grundh skrev:klorofyll skrev:Joakim Grundh skrev:Fast skulle jag använda siffror eller logik skulle jag uttrycka det som att "vitt" och "svart" är likställda men ömsesidigt uteslutande och att "kontrasten" finns där för att ge dessa likvärdiga sin bestämning som olika och inte bara särskiljda.
Men om kontrasten är 0 så betyder väl det att de andra är lika, att 1 = -1, eller?
Jag är inge bra på matematiskt representation. Men jag antar att 1 eller -1 inte skiljer sig åt förr än att man bestämmer eller antar ett värde att ställa dessa mot. Du vet det där addera -1 med -1 så är det analogt med +1 adderat med +1, eller? Så vad jag kan se så är kontrast som 0 en bättre representation för min mening.
Nån som tar del av den matematiska traditionen kanske kan avgöra det.
Jag vet inte heller men jag kom på en annan bild som är ganska talande. Liksom, vad är -1, vad är skillnaden mellan -1 och 1? Om kontrasten är -1, är 0 och 1 då motsatser till varandra? Tänk om -1 är en fri existens medan 1 är en bunden. Om man ritar en cirkel och kallar denna för 0: an och sedan placerar 1: or innuti cirkeln och låter -1: or kretsa runt cirkeln likt elektroner runt en atomkärna. Motsatserna om man vill vara riktigt korrekt kanske är: (0(1)) och -1. Min fråga är nog, kan en 0:a innehålla ytterligare en 0:a, (0(0))? Om så inte är fallet, betyder väl det att 0:an inte klarar sig utan 1:an. För hur skulle den kunna relatera till andra tal utan ett innehåll.. Min personliga åsikt är att nollor inte ordnar sig av sig själva, jag tror inte det finns någon (0(0)):a, däremot kan jag mycket väl tänka mig följande: (0(0(1))). http://sv.wikipedia.org/wiki/Eulers_identitet
Förstår inte vart ni vill komma med -1 +1 och 0
jag hade problem att förstå genomgången av 0 i en sinusvåg. när något bryter nollan.
så jag lyfte upp den till en högre potential av likström, och då försvann nollan,
man bröt inte längre någon mysitsk noll potential (den lades tex på
12 v) . vågen var den samma och allt var samma, fast jag har bara flyttat runt lite matematiskt.
0 och 12 blev här samma. och nollan blev längre inte lika mystisk. (bara lite, för potential övergångar skapar distorsion )
jag hade problem att förstå genomgången av 0 i en sinusvåg. när något bryter nollan.
så jag lyfte upp den till en högre potential av likström, och då försvann nollan,
man bröt inte längre någon mysitsk noll potential (den lades tex på
12 v) . vågen var den samma och allt var samma, fast jag har bara flyttat runt lite matematiskt.
0 och 12 blev här samma. och nollan blev längre inte lika mystisk. (bara lite, för potential övergångar skapar distorsion )
Re: Existens - ontologins svarta hål
freddemalte skrev:Det mest grundläggande och givna i våra liv är att vi existerar. Att världen överhuvudtaget finns. Det är på sätt och vis vår utgångspunkt, ett nödvöndigt villkor för oss alla. Men är existensen som sådan möjlig att förstå? Är det en paradox? Är det absurt i någon mening eller hur förhåller man sig rent intellektuellt till att allt är? Varför finns världen? Verkligheten? Är världen evig eller begränsad? Många frågor dyker upp!
Försök att läsa följande artikel som är publicerad på ett amerikanskt filosofiforum (i vilket jag är aktiv skribent) och återkom gärna med din syn på detta: http://articles.philosophyforums.com/li ... ce-17.html
Hälsar Fredrik
Vi blir varse att vi finns genom att göra och uppleva och vara medvetna om att och vad vi gör och upplever.
Hur vet en sten som varken gör eller upplever något (vad vi kan förmoda gör den inte det) att den finns?
Att vi finns är en slutsats vi drar utifrån vårt görande och upplevande. Är därmed existensen det givna - om vi inte är medvetna om den?
Kan något finnas som inte själv är medvetet om sin existens och ej heller någon annan? Hur vet man då att detta finns?
Är det inte alltid något som existerar - jag menar, existensen har alltid ett innehåll, liksom medvetandet. Ingen av dem finns i sig. Utom i och via språket, i analysen.
/Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster