Själen

[AmeliA]

Hej allesammans!

Min fråga lyder; Tror du att vi människor har en själ och i så fall varför? Det är en klurig fråga, men det skulle vara roligt att höra era åsikter

[cawi]

..om så kort, fån dag ett lägger identiteten själv alltid grunden inför själens satta förhoppningar Och, ja där anländer det hela tiden frågor utan svar Men, då den ännu ej påträffade s.k. erfarenheten anländer börjar det hända, ja vad..? Jo, stigen till helvetet Och, vad vill det säga Jo, man blir aldrig klar över sig själv, dock´..

[cawi]

..om så kort, från dag ett lägger identiteten själv alltid grunden inför själens satta förhoppningar Och, ja där anländer det hela tiden frågor utan svar Men, då den där ännu ej påträffade s.k. erfarenheten anländer börjar det hända, ja vad..? Jo, man mäter 'himmel/helvete' Och, vad vill det säga Jo, man blir aldrig klar över sig själv´..

[Pilatus]

Hej allesammans!
Min fråga lyder; Tror du att vi människor har en själ och i så fall varför? Det är en klurig fråga, men det skulle vara roligt att höra era åsikter

Framförallt hänger frågan samman med en dualistisk uppfattning om världen. Se Descartes.
Nej jag har ingen själ, det är främst kristna som kånkar omkring på en sådan. Denna själ innehåller imperativa satser som säger vad du skall göra och vad du skall undvika. Men fundera litet på följande, själen säger vad du skall vilja, men det skiljer ju sig från vad du verkligen vill göra. Där finns med andra ord en konflikt mellan vad vi bör och vad vi vill. Om du utan tanke på detta "böra", spontant hjälper en blind tant över Hornsgatan (utan tanke på belöning), utan för att du vill. Ni språkas vid och får kontakt och du finner nöje i att kunna uträtta något som är av värde för en annan människa. Vad säger samvetet nu? Varför blev det så tyst? Behöver vi det där inplanterade samvetet som våra auktoriteter med alla sina förmaningar och religiösa predikningar proppat i oss? Ursäkta om jag inte högaktar religionen för dess samvetsbegrepp. Jag tror jag har kastat bort mitt samvete. En skämtare påstod vid tillfälle att hans samvete en gång blivit så sjukt att det dog. Självklart finns det sådant som vi bör undvika för att det skadar oss eller någon annan. Men hänsyn visar vi inte för att vi vill framstå som snälla, utan för att vi inte finner något värde i att såra en annan människa. Vad anser du själv, är du verkligen en helt samvetslös person AmeliA?

[AmeliA]

Jadu Pilatus, jag är nog inte så samvetslös av mig Men dock håller jag med dig om att "själen" inte finns. Många använder själen som en slags bekräftan om att det finns ett liv efter döden, eller att vi alla kommer att leva vidare i form av något annat materialistiskt. Jag tror själv att själen är ett slags påhitt, men man vet aldrig

[cawi]

Du där skriver att du ej är samvetslös av dig men samtidigt håller du med om att själen inte finns Och, uti nästa andetag vill du tro att själen är ett slags påhitt Eh, och i anslutning till slutraden tillägger du- men man vet aldrig..?

[Marko]

Själen är så som jag ser på mitt jag i universum.

Det går inte att rationellt beskriva en själ, den tolkas olika.
Men en sak är jag övertygad om. det är att död är död, och vi får göra det bästa vi kann, medan vi är människa och har våra tankar, känslor och minnen.

Vi ska inte leva som vi vore eviga, för det vet jag att vi inte är, för jag kommer att dö.
Men, vad spelar det för roll, när andra tagit kraften ur mitt liv. jag är en viljelös slav under skuld som tvång..

Jo, min själ mår bra av att få ta form som människa, det är som ett träd som blommar.
Denna virtuella lilla blomma kan ingen förstöra förutsättningar för, mer än jag själv.

Själen tror jag är odödlig.

[Zokrates]

Själen är ett ord som har en betydelse rent etymologiskt samt en innebörd som oftast är av religiös natur,
cielo på spanska betyder himlen, därav är steget inte långt ifrån att förstå hur ordet bildats,
likheten med engelskans heaven kan tyckas långsökt, men likheten mellan heaven och haven
är desto större, så knyts orden ihop såhär, själ, (sea), sjö, så förstår även den mest trögtänkte att
orden för hav och himmel, eller sjö och själ, hör ihop.

Vi kan tänka oss att det hör ihop historiskt med en naturreligion, där oceanen var tudelad som hav och himmel,
varav människan efter sin död återvände till oceanen, en ocean som förutom att vara hemvist åt de döda även
var den plats där själarna fanns i väntan på att bli tilldelade en kropp. Denna tankegång, att kroppen bara är
som en behållare för den egentliga livskraften, alltså själen, har vandrat vidare genom de flesta religioner,
visst kan vi kalla det dualism, men det är bra mycket äldre än Descartes. Här kan tänka sig att de utgick från
att kroppen var av jord kommen, den är alltså något som hör marken till, medan själen var av vatten/luft kommen
varav steget till ande-andas följer samma mönster.

Jag ser inget fel att kalla det som kännetecknar våra jag som själ, vi skulle kunna kalla det för känslor likväl
och då skulle ju frågan istället lyda, finns känslan.

Ibland undrar jag vem jag skriver för, mina egna behov eller någon annans, men jag får ibland idéer som
jag vill dela med mig av, kanske är det både kvasi och pseudoaktigt men jag skiter i vilket.
Få skulle säga att vi inte skiljer på kropp och själ, då det räcker att inse att en kropp utan liv är helt
död. Vad är det då för en essens i det hela som ger våra kroppar just liv om inte våra medvetanden och
utifrån det bildar vi begrepp som kropp och själ som vore de förenade men helt olika till sin natur.
Här finns de som hävdar att de inte har en själ, Pilatus t.ex, men saknar han då ett psyke, förmodligen.
Teorin "själ-sjö" visade sig stämma på språk med indoeuropeiskt ursprung.
Svenska
sjö
himlen
själ

Ryska
ozero
nebo
dusha

Grekiska
límni
parádeisos
psychí

Hindi
Jhīla
Svarga
Ātmā

Latin
lacus
cælum
anima

Ser vi vidare på latinets ord för själ här ovan, anima, så ser vi även sambandet
till ordet mare (PIE sjö) och själ återigen.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Psyke

[Ben]

-----------

[Kristofer]

Hej allesammans!
Min fråga lyder; Tror du att vi människor har en själ och i så fall varför? Det är en klurig fråga, men det skulle vara roligt att höra era åsikter

Framförallt hänger frågan samman med en dualistisk uppfattning om världen. Se Descartes.
Nej jag har ingen själ, det är främst kristna som kånkar omkring på en sådan. Denna själ innehåller imperativa satser som säger vad du skall göra och vad du skall undvika. Men fundera litet på följande, själen säger vad du skall vilja, men det skiljer ju sig från vad du verkligen vill göra. Där finns med andra ord en konflikt mellan vad vi bör och vad vi vill. Om du utan tanke på detta "böra", spontant hjälper en blind tant över Hornsgatan (utan tanke på belöning), utan för att du vill. Ni språkas vid och får kontakt och du finner nöje i att kunna uträtta något som är av värde för en annan människa. Vad säger samvetet nu? Varför blev det så tyst? Behöver vi det där inplanterade samvetet som våra auktoriteter med alla sina förmaningar och religiösa predikningar proppat i oss? Ursäkta om jag inte högaktar religionen för dess samvetsbegrepp. Jag tror jag har kastat bort mitt samvete. En skämtare påstod vid tillfälle att hans samvete en gång blivit så sjukt att det dog. Självklart finns det sådant som vi bör undvika för att det skadar oss eller någon annan. Men hänsyn visar vi inte för att vi vill framstå som snälla, utan för att vi inte finner något värde i att såra en annan människa. Vad anser du själv, är du verkligen en helt samvetslös person AmeliA?

Men för tusan Pilatus, det var mig ett märkligt och tvetydligt resonemang
1. du förefallet likställa en poteniell själ med freuds "överjag"...eller "samvete" som du själv skriver om...hur kommer det sig? och på en teoretisk nivå är väl denna uppdelning en ganska allmängiltig sanning...som sagt, på en teoretisk nivå...vilket i så fall skulle kunna tala för existensen av en själ...eller?
2. konflikten mellan vad du bör och vad du vill är ju en realitet för alla människor...jag skulle dock snarare uttrycka det som vad du vill i stunden och vad du vill på lång sikt (med förutsättningen att det långsiktiga leder till ngn form av belöning som det kortsiktiga omintetgör)...finns det ngt man bör som man inte vill?...i så fall är man en slav och det varken bör man eller vill...det stämmer knappast överens med ngn teoretisk beskrivning av själen...dock kanske vissa människor upplever/har upplevt religionen på så sätt...?
3. att det ibland uppstår en konflikt mellan vad du vill och bör (vill i ett långsiktigt perspektiv) innebär inte att det alltid måste göra det...att du faktiskt vill samma sak som du bör i vissa situationer är inte motsägelsefullt på ngt sätt...och att du inte har en medveten tanke på belöning behöver inte vara mer avancerat är när pavlovs hundar drägglar till en klocka utan medveten tanke på belöning...belöningen har kommit så många ggr så kroppen reagerar automatiskt på det inlärda betinget...hur vet du att det inte är denna automaticerade förväntan (född ur de vällustkänslor du brukar få i liknande situationer) som är orsaken till ditt agerande?
4. visar vi hänsyn för att vi inte finner ngt värde i att såra en annan människa? om du hade funnit ett värde i att såra en annan hade du då gjort det? det låter i mina öron verkligen samvetslöst...

du får nog förklara hur du menar

[Pilatus]

Men för tusan Pilatus, det var mig ett märkligt och tvetydligt resonemang

Du tar då i så det räcker. Låt oss för ordningen skull ta en fråga åt gången.

1. du förefallet likställa en poteniell själ med freuds "överjag"

Själen är ett begrepp som jag uppfattar att kristna använder. Att däri har lagts vår uppfattning om gott och ont, plus kulturbetingade imperativa satser som säger vad du skall göra och vad du skall undvika. "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta [...]” (Luk. 10:27)
Notera att jag även skrev att "jag har ingen själ", det är bara en hypostatisk abstraktion, "... en otillständig fixering av vissa intermittenta livsförlopp." Rolf Lagerborg, Vad vi kunna veta om själen, s. 172, 1929.

[Marko]

Själar och andar borde vara begrepp mångt äldre än kristendomen.
Har inga konkreta fakta just nu. Antar att schamanismen använde ord för det, långt innan jesus föddes.

Samtidigt med Muhammed, så vet vi att det fanns olika former av naturdyrkan. Det kan inte vara ett kristet begrepp.

Mesopotamien utvecklade också sina religiösa riter, med sin syn på mångudar och annat.
ett par tusen år innan kristendomen. Vet inte om just ordet själ existerar i tex gilgamesheposet,
var ett tag sedan jag läste den

[freddemalte]

Om man med begreppet själ enbart avser "mentala tillstånd" i stil med psyke, mevetande, upplevande etc kan jag väl inte annat än (utan filosfisk problematisering) svara ja på din fråga.

Om man med själ menar t ex "något som är skilt från kroppen och/eller lever vidare efter döden etc, ja då har jag inga rationella och/eller empiriska skäl att svara ja, men skulle möjligtvis kunna ställa mig svagt agnostisk till frågan, med hänvisning till att jag rent teoretiskt skulle kunnat ha missuppfattat hela mitt livs erfarenhet till den grad att jag egentligen inte vet ellerförstått något alls osv.

Här är en annan tråd där man frågar vad själen är: http://filosofiforum.com/diskussionsfor ... jalen-9139

Hälsar Fredrik

[Pilatus]

Om man med själ menar t ex "något som är skilt från kroppen och/eller lever vidare efter döden etc, ja då har jag inga rationella och/eller empiriska skäl att svara ja, men skulle möjligtvis kunna ställa mig svagt agnostisk till frågan, med hänvisning till att jag rent teoretiskt skulle kunnat ha missuppfattat hela mitt livs erfarenhet till den grad att jag egentligen inte vet ellerförstått något alls osv.

Vår tudelning av kropp och själ är orimlig utan den metafysik som tillfördes den kristna läran från grekisk filosofi. Döda människor betraktades som döda även av Jesus. I Bibeln förekommer ordet själ 48 gånger, men inte i betydelsen som något självständigt väsen.
I norden fick stormännen med sig skepp och vapen. I Kina en hel terrakottahär. I Egypten massor av prylar. Våra äldre kristna gravar var orienterade så att fötterna skulle peka åt öster, vilket vittnar om att vi skulle resa oss ur våra gravar då vi förnam Herrens återkomst i öster.

Ingemar Hedenius skriver i Tro och vetande, s. 243, Stockholm, 1949.

"Närmast torde avses att mina olika förnimmelser, känslor, tankar, minnen och fantasier är egenskaper eller beteenden hos ett slags substrat, som i en eller annan mening är av 'andlig' natur och som fortsätter att vara ett och detsamma, trots sina växlande egenskaper eller beteenden. Föreställningen om en själ i denna mening är bildad i analogi med den vanliga föreställningen om materiella 'ting'."

[Kristofer]

Men för tusan Pilatus, det var mig ett märkligt och tvetydligt resonemang

Du tar då i så det räcker. Låt oss för ordningen skull ta en fråga åt gången.

1. du förefallet likställa en poteniell själ med freuds "överjag"

Själen är ett begrepp som jag uppfattar att kristna använder. Att däri har lagts vår uppfattning om gott och ont, plus kulturbetingade imperativa satser som säger vad du skall göra och vad du skall undvika. "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta [...]” (Luk. 10:27)
Notera att jag även skrev att "jag har ingen själ", det är bara en hypostatisk abstraktion, "... en otillständig fixering av vissa intermittenta livsförlopp." Rolf Lagerborg, Vad vi kunna veta om själen, s. 172, 1929.

nja, hade du hört tonfallet så hade du inte uppfattat det som så...det var inte meningen att få det att låta hårt...kände bara inte igen ditt strikt logiska sätt att argumentera och ville uttrycka min förvåning:).

Absolut en fråga i taget:)

jag håller med dig att själen är ett begrepp som främst används av kristna...vad själen egentligen är, är dock för mig inte lika tydligt...moraluppfattning kan absolut vara en del av det...men existerar själen kan man fråga sig om ens essens i första hand är bunden till kroppen eller själen...är jag själen och kroppen mitt verktyg eller är jag kroppen och själen mitt samvete? jag skulle i så fall snarare luta åt den första förklaringen...hur tänker du?