Ihågkommen efter döden länge och av många - viktigt?

[Cosmic philosopher]

Tjena!

1)Hur viktigt är det för dig att bli ihågkommen så lång tid som möjligt och av så många människor som möjligt efter din död? Blir denna tid som dessa människor minns dig en slags "fortsättning på ditt liv" för dig och i motsvarande grad viktig?

2) Vilken sorts begravningsform/jordfästning föredrar du på din egen begraving? Hur skulle du vilja att din begravning skulle se ut i detalj?

3)Hur viktigt är det för de efterlevande att sörja dig?

4) Vad vill du bli ihågkommen för?

5) Antag att du varken hade några barn,några vänner,syskon eller släktingar. Ingen skulle alltså riktigt minnas dig. Skulle ditt förhållande till döden vara helt annorlunda då när du nu inte "kunde fortsätta leva genom andras tankar på dig och minnen av dig"? Skulle döden här bli betydligt mer "mörk" för dig? Eller?

[Jörgen]

Alla svaren är fel.
Att påverka eftervärlden på ett bra sätt är av betydelse.
Man påverkar eftervärlden så länge den finns.

Den som gjorde illa människor gör det i hundratals generationer framåt.

Den som fick någon att le en gång kan få någon någon att le en gång om 100 generationer.

Skrattet, leendet, vänligheten fortplantar sig genom tiden, liksom elakheten.

Efterlivet är vad dina handlingar, dina ord har åstadkommit. Vågor ut i framtiden.

[freddemalte]

Hej Cosmic philosopher

Intressanta frågor som vanligt!

1)Hur viktigt är det för dig att bli ihågkommen så lång tid som möjligt och av så många människor som möjligt efter din död? Blir denna tid som dessa människor minns dig en slags "fortsättning på ditt liv" för dig och i motsvarande grad viktig?

Jag vill gärna och hoppas på (önskar) att min dotter kommer att minnas mig som en "bra pappa”.

2) Vilken sorts begravningsform/jordfästning föredrar du på din egen begraving? Hur skulle du vilja att din begravning skulle se ut i detalj?

Jag vill att den ska vara sådan att mina närmaste känner sig till freds med den.

3)Hur viktigt är det för de efterlevande att sörja dig?

Sörja är inte så intressant, men gärna minnas de goda stunderna. Om ”sörja” är ett de-facto-bevis på att de anhöriga verkligen har ”gillat mig” så är det ju en ”fördel” om de sörjer mig.

4) Vad vill du bli ihågkommen för?

Att jag var en fin (bra) far.

5) Antag att du varken hade några barn,några vänner,syskon eller släktingar. Ingen skulle alltså riktigt minnas dig. Skulle ditt förhållande till döden vara helt annorlunda då när du nu inte "kunde fortsätta leva genom andras tankar på dig och minnen av dig"? Skulle döden här bli betydligt mer "mörk" för dig? Eller?

Ja, känslor är ju inte ”rationella” så antagligen inte lika ”fint” som att dö med vetskapen om att man ”minns av någon”.

Hälsar Fredrik

[förstår mig själv]

Alla svaren är fel.
Att påverka eftervärlden på ett bra sätt är av betydelse.
Man påverkar eftervärlden så länge den finns.

Den som gjorde illa människor gör det i hundratals generationer framåt.

Den som fick någon att le en gång kan få någon någon att le en gång om 100 generationer.

Skrattet, leendet, vänligheten fortplantar sig genom tiden, liksom elakheten.

Efterlivet är vad dina handlingar, dina ord har åstadkommit. Vågor ut i framtiden.

Ja blir så glad när jag läser detta. Det är omöjligt att hoppa med hästar innan man kan skritta. Rätt ordning. Sprid ut dig. Du är godhet=förnuft.

[Jörgen]

Tja, vem vet? Kanske någon läser mina ord om 100 genererationer och ler.
Om det så är det enda som är ihågkommen om mig så är det ju bra.

[Jörgen]

Lite sjukt humor det följande kanske?

Tänk om ett barn dör, släkten är på begravning och sörjer.
Så dyker det upp en glad pajas med en ballong och försöker uppmuntra församlingen
och få de att skratta.

[förstår mig själv]

Ja. Typ. Anledningen till sorgen är att en del av den egna miljön försvann. Delen är förstådd en människa. Vi sörjer tex inte folk som vi inte känner eller har träffat. Som inte betyder något för oss själva. Så ska det vara, sorgen ska leda till att vi funderar ut hur vi ska klara oss utan den avlidne. Vi har ingen aning om att så här är det. Detta beror på att vi är psykotiska vilket orsakas av lagar regler. Djure har inga lagar och inte särskilt mycket vanföreställningar heller och därför sörjer de inte de döda heller. Vadan sitta still och vara ledsen när allt annat i livet måste fixas överleva osv. Kontentan är att om man blir mer oberoende och inte skaffar barn för sin egenskull utan barn uppkommer för båda är jättekåta på varandra och får orgasm som djuren. Ja människan förstör ju även djurens evolution det är ju husse/ eller matte som bestämmer. Springer min hund fram till en tik och båda vill knulla så hindrar oregelbundet husse eller matte detta för sin egen skull. I detta fall styrs de av olust skam osv det är för att de är sjuka och människan parar sig själv på ett för utvecklingen förödande sätt.

[förstår mig själv]

Ja människan har bestämt vilken hunden ska knulla med och därför kan inte Hunden överleva som tex vargen längre fria i skogen. De har tappat de egenskaper som krävs. Även människan gör fel på detta sätt och kommer inte heller kunna överleva naturligtvis utan att vi börjar förstå men det går ju, det handlar om input. Kommer vi inte ur psykosen snart så utrotas vi. Straff osv var hårdare förr men nu är det mer regler och lagar och detta innebär att vi till större del än tidigare rör oss enligt människans regler istället för enligt förnuftet oförvållandes till naturlagar. Alltså vi följer ändå naturlagar men straff och liknande hindrar oss att förstå och gör livet krångligare. Idag tex , jag har ju låtit min hund bestämma själv över sin kropp och nu släpper jag den till alla arga mattar och hussar och deras hundar som skäller.helt vansinnigt. " nej min hund kan inte umgås med hanhundar, det blir slagsmål" de blir arga osv. "ja men min hund kan umgås med alla hundar" . Alltid blir hundarna glada och tittar på matten/hussen som är arg. " men se då på hundarna, de är glada och mår ju bra tillsammans" inte ens en frisk människa kan styra sin hund, absolut inte en psykotisk. Men den som stiftar lagar är mest psykotisk och kan dessutom inget om hundar!

[Cosmic philosopher]

Lite sjukt humor det följande kanske?

Tänk om ett barn dör, släkten är på begravning och sörjer.
Så dyker det upp en glad pajas med en ballong och försöker uppmuntra församlingen
och få de att skratta.

Hej Jörgen!

Intressant situation!
Ja, det hade nog blivit ganska komiskt. Eller? Det skulle inte förvåna mig om en sådan situation eller något liknande har inträffat någon gång någonstans. Flertalet pajaser har väl goda intentioner/avsikt med att bara "muntra upp" och få en att skratta som du skriver. Kanske skulle flera ändå tycka att det skulle bli "så fel" (t ex mitt i begravningsakten och kanske för de som känner starkast sorg) så att det blir mest komiskt av just den anledningen.

Antag att det gällde ditt barn och du var där på begravningen med din släkt och mitt under begravningsakten dök där upp en clown med långa skor, jättelång näsa, gula prickiga kläder,smink etc. Hur tror du att du hade reagerat? Tror du att du hade börjat skratta? Eller hade du blivit arg? Vad tror du?

[Jörgen]

Alternativen jag kan komma på...
1. Spöa upp pajasen, avreagera sig på det sättet.
2. Filtrera bort pajasen ur sinnet, ignorera så gått det går.
3. Skratt är inte helt omöjligt.

Nu tänker jag mig en pajas som det inte går att resonera med
och som inte låter sig bevekas att sluta och som faktiskt är rolig.

[förstår mig själv]

Djur kan till viss del sörja skulle jag tro men inte alls på samma sätt som människan. Djuren är mer oberoende barnen följer som regel med mamman ser vad mamman gör hur mamman skaffar mat osv. Får input alltså. Barnen ger mamman känslor som är goda, tömmer ur mjölken tex när det gör ont och i stället känns det skönt osv. Dock om en unge inte fungerar som den ska, den gör fel, rör sig dåligt osv så lämnas den till att dö. Djuren förstår inte död och tid förståss och tänker ju inte på svenska eller i ord. Spinoza förstod detta, det negativa känsla som uppstår då man bundit sig och blivit beroende av något som är föränderligt. Allt är ju föränderligt, ja männniskor alltså. De utvecklas, dör osv. När man lever i ett samhälle med regler och lagar, kultur så sker inte lika stora förändringar. När man förstått kulturen lagar osv så händer det inte mycket mer i livet. Byter man miljö får nya input så utvecklas man. Alla människor ser vissa nackdelar med systemet sina egna men de ser inte andras nackdelar, byter man miljö så ser man även dessa aspekter och tillslut kan man förstå bättre.

[Pilatus]

Men den som stiftar lagar är mest psykotisk och kan dessutom inget om hundar!

På vilket sätt vittnar lagen (2007:1150) om att riksdagen som godkänt den är psykotisk och inte vet något om hundar? Driver du inte din sak till det absurdas gräns? Har du läst lagen?

Lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter

[Pilatus]

1) Hur viktigt är det för dig att bli ihågkommen så lång tid som möjligt och av så många människor som möjligt efter din död? Blir denna tid som dessa människor minns dig en slags "fortsättning på ditt liv" för dig och i motsvarande grad viktig?

Det som är viktigt är att minnet av mig är gott för de efterlevande. Var det förenat med glädje för dessa personer att de lärde känna mig?

2) Vilken sorts begravningsform/jordfästning föredrar du på din egen begraving? Hur skulle du vilja att din begravning skulle se ut i detalj?

En borgerlig begravning.

3) Hur viktigt är det för de efterlevande att sörja dig?

Det är inte en fråga som jag kan besvara. Att människor dör skapar tomrum och saknad. En sådan känsla kan bli bestående om man levt nära någon under många år. Bäst är väl om efterlevande kan finna mening och gemenskap med nya människor.

4) Vad vill du bli ihågkommen för?

Sådant som gör andra glada, att tillvaron berikades på olika sätt.

5) Antag att du varken hade några barn, några vänner, syskon eller släktingar. Ingen skulle alltså riktigt minnas dig. Skulle ditt förhållande till döden vara helt annorlunda då när du nu inte "kunde fortsätta leva genom andras tankar på dig och minnen av dig"? Skulle döden här bli betydligt mer "mörk" för dig? Eller?

Det skulle förstås vara ett misslyckande om man inte betytt någonting alls för någon. Vad slags liv skulle det vara?

[förstår mig själv]

Men den som stiftar lagar är mest psykotisk och kan dessutom inget om hundar!

På vilket sätt vittnar lagen (2007:1150) om att riksdagen som godkänt den är psykotisk och inte vet något om hundar? Driver du inte din sak till det absurdas gräns? Har du läst lagen?

Lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter

Ja koppeltvång är styra hundens kropp. Och för att förstå hundar måste man umgås med dem och se vad som händer och vad de gör när de är fria och när de är kopplade. då kan du förstå att elände uppstår med koppel. Hunden förstår inte varandras signaler dom får tokiga ideer om varandra de rör sig slumpvist då olika ägare påverkar sina hundar olika. De använder kroppen kroppsrörelser och störs de av koppel eller människan så reagerar de inte adekvat på varandras beteende. Vi gör på samma sätt men de flesta är inte medvetna om vårat kroppsspråk.
Ja och någon som inte har tillräckligt med information om något i detta fall hundrar kan aldrig besluta något vettigt utan det blir fel. Hunden ska styra sin egen kropp allt annat är djurplågeri då hunden blir förvirrad biter, skäller skrämmer upp och ja då blir det ännu fler lagar och ännu värre för alla inblandade.

[förstår mig själv]

Ju mer erfarenhet man får av hundar ju mer förstår man att ju mindre man styr hunden ju bättre klarar den sig. ju bättre förstår den. Ju mindre biter den osv. Hunden skiter i lagar den tänker bara på att må bra och den lyckas med det om den får chansen att lära sig hur den ska göra och hur andra hundar reagerar osv. Naturlagar. Människan gör det inte för vi undviker information som skulle ge oss förståelse.