En människas resa mot livets spontana frihet

[PopJimmy]

Hon är underkastad kaoset och impulserna. Hon är rebell men kommer ingen vart i livet, eftersom hon bara ser till det kortsiktiga nöjet. Hon vet kanske hur man roar sig, men har ständigt dåligt samvete eftersom hon inte kan sträva efter det hon vill ha eller vill vara. Hon strävar inte eftersom hon inte ännu insett att inget händer av sig självt. Hon har ännu inte insett att hon måste bestämma hur hon vill leva sitt liv. Hon lever i en långtråkig värld med små glimtar av lycka, men är på ständig flykt från sitt dåliga samvete.


Hon är låst i ordningen, i reglerna. Hon tror att livet måste sättas och vara på sin plats, att inget händer av sig självt. Problemet med henne är att hon inte ännu insett att livets villkor hela tiden förändras, vilket gör att hennes liv blir en genomgående frustrerande strävan att försöka trycka in förändringen genom de ramar hon, genom sin tidigare kulturella prägling satt upp. Hon kan därför inte slappna av när det behövs, eller hitta nya former att följa genom livets flöde. Hon börjar tvivla på den perfekta ordningen när hon inser att livet rörelse hela tiden förändrar villkoren. Hon lever i en okomplett värld fylld med allvarliga problem.


Hon är inte låst i tanken bakom den perfekta ordningen, utan spelar alltid med i livets många spel. Hon är ibland bara självupptagen, men ibland kall, beräknande och målinriktad. Hon kan alltid räkna ut hur hon ska sträva för att få det hon vill och samlar på belöningar: upplevelser eller produkter, men slutar alltid isolerad och olycklig när hon nått sina mål men inte har några vänner kvar eller när hennes upplevelser inte längre har samma intensitet. Hon han ännu inte i sin egna ensamma säkerhet bland alla erövringar insett att livets spontana rörelse aldrig når ett slut, att livet inte är en produkt. Hon har ännu inte insett att hon bara är en del av flödet och inte dirigenten själv. Hon lever i en komplicerad värld av ensamhet och ängslan.


Hon är inte konkurensinriktad utan alltid vänlig mot främlingar. Hon upplever sig stötta och försvara mänskligheten, men är samtidigt oförstående och avståndstagande inför våldsamma och hatfulla människor hon möter i vardagen. Hon upplever sig som god men svarar inte alltid med godhet om någon kritiserar hennes ideal. Hon har ännu inte smakat på lidandet, ångesten och tomheten själv eftersom hon inte tvivlar på sina egna uppblåsta godhetsideal. Hon lever ovetande i en egen fantasivärld, men väcks ur slumrandet när hon själv får uppleva det rena, råa lidandet som inte gör kompensation för gott uppförande.


Hon är den förtvivlande, förvirrade människan som kämpat och strävat men som ändå fortsätter att stöta på problem, trots hennes ärliga godhet och strävan. Hon förstår andra människor och värderar dem inte som bra eller dåliga, men hon förstår ännu inte sig själv och slutar inte värdera sin egna tillvaro som bra eller dålig. Hon kastar bort sitt kulturella skyddsnät och ifrågasätter alla hennes tidigare ideal och uppfattningar eftersom hon inser att de inte hjälper henne att förstå, utan snarare bara förvirrar henne. När hon tvivlat tillräckligt ger hon tillslut upp, i förtvivlan. Vad hon då inser med tvivlets, sorgens och samvetets hjälp, är att motivet och ursprunget till livets flöde är bortom all logik, bortom godhet och ondska, och bortom all rationell strävan.

Hon inser att subjektet, processen, livet i sig själv inte grundar sig på några av dessa faktorer, faktum är att livet i sig själv inte behöver en identitet, subjektet behöver ingen identitet, endast objekten, livets uttryck behöver och är identitet, produkt, orsak, minne, form och begränsning.

Hennes identitetsproblem uppkommer eftersom hon försöker fästa sig vid objekt, uttryck, identiteter, orsaker, produkter, minnen, former och begränsningar som hela tiden förändras. Hon inser att livets uttryck hela tiden förändras, men att livet i sig själv är tidlöst. Rationalitet är analys som är fragmentering av livet i sig själv, och rör och utforskar alltid bara efterhandskonstruktioner och uttryck, alltså relationer mellan objekt, produkt, identitet, orsak, minne, form och begränsning.

När hon nu har gett upp och är totalt öppen efter ha släppt alla identitetsobjekt, så talar livet i sig själv direkt till henne genom insikt, och hon inser då intuitivt att hon är livet i sig själv och att att livet i sig självs rörelse inte går att fånga med efterhandskontruktioner - rationalitet. Självmedvetenheten kräver inte längre någon permanent identitet i livets uttryck av identiteter. Meningen i livets uttryck skapas genom rationalitet, kunskap, objektrelationer, analys, jämförelse av objekt, jämförelse av tidigare uttryck. Men meningen med livet i sig själv går bara att gripa direkt, med intuition som är direkt samvete och levande intelligens, självmevdetenhet utan form, ren subjektivitet utan identitetsobjekt. Hon är nu inte längre i en värld där orsaker går att ifrågasätta, där orsak är skild från verkan. Hennes värld är orsak - hennes värld är verkan. Det finns inte längre anleningar, eftersom allt redan är anledning.


Hon är den balanserade, empatiska och fullständigt levande människan, eftersom hon både är seriös och oseriös, allvarlig och lekfull. Hon tror på sig själv och går framåt, samtidigt som hon tvivlar på sig själv och expanderar vyerna. Hon har smakat på motgångar och lidande, men har ändå alltid lyckats resa sig upp på egen hand, och slutar därför inte med att resa och utvecklas genom livets gång. Hon förstår när hon ska hålla sig innanför och när hon ska passera gränserna, ordningen, reglerna och ramarna. Hon förstår när hon ska sträva, när hos ska tiga, när hon ska roa och när hon ska säga ifrån. Hon har stor personlig integritet, men är samtidigt alltid öppen och vänlig. Hon dömer inte andra, utan lyfter upp den som ramlat. Hon är ett ljus i livets ändlösa hav av mörker. Hon är befriad från fantasier och lever helt och fullt i varje situation, då hon intuitivt hittar formerna i livets spontana rörelser, men alltid återvänder till den formlösa stillheten. Hon är känslig inför livet och tvekar aldrig att gråta inför livets grymheter, men är aldrig ledsen eftersom hon inte har något minne av varken lycka eller sorg. Hon är fri, eftersom hon inte är rädd för döden, tomheten - hon vet att friheten aldrig har haft någon historia, och är därför alltid spontan och bekymmerslös.

[Skogsälvan]

PopJimmy, det var länge sedan jag läste något så gripande och jag hade verkligen inte förväntat mig att hitta det här. Dina ord känns som gatljusupplysta snöflingor och istappar i bröstet. Så förkrossande vackert! Jag tänker skriva ut det här och sätta på min anslagstavla ovanför skrivbordet.

[Deuce Deceptor]

Popjimmy: Grymt insiktsfullt och vackert. Sparar ned dethär. Håller med dig i så mycket. Men eftersom jag inte är där än(är du...alltså inte bara i intellektet utan även totalt där...känslomässigt där?)...så vill jag ställa lite frågor(trots att hon lämnat den intellektuella analysen).

Hon agerar. Alltså gör någonting. Vad är drivkraften? Vad motiverar henne?

Vad får henne att gråta? Varför då?

Vari finns hennes begränsningar? (i handling, existens)

Kan man tala om ett hon? eller har hon blivit HON?

Uppskattar att du finns PopJimmy. En klok människa/DD

[PopJimmy]

Kul att ni gillade inlägget.

Jag vet inte vad jag ska säga just nu. Jag går genom perioder av klarhet, men just nu tvivlar jag, eftersom min vy är lite molnig. Jag känner att jag, för tillfället, inte kan orientera mig i min inre värld.

Men börjar det klarna, så delar jag gärna med mig av utsikten.

[Deuce Deceptor]

Gott att du delar med dig...men va inte så pretantiös. Dela med dig av dina tvivel.

Dansar med älvorna/DD

[SOL]

Omöjligt att med ord beskriva livets komplexitet...

Redan där finner hon som försöker hur orden bildar ramar... och magin falnar.

Hon liksom Jag kämpar med samma problem...

Kanske det ligger något i att den vise förblir tyst?

För i sitt ensamma bevittnande känner den vise kanske frustrationen bubbla var gång det skall till att beskriva känslan i upplevelsen. Eller kanske det meningslösa i det?

Den vise räcker inte till att beskriva varandets förunderliga magi....hon har endast kraft att känna den och delta.

För i skriften och talet sväller tankarna ...och meningen går ibland förlorad och drunknar i alla bokstäverna.

Eller för att i nästa ögonblick...te sig helt annorlunda... ramverket har vidgats och tidigare ord stämmer inte längre överrens med känslan i upplevandet.

Likväl förstår lilla jag vad hon menar och glädjs åt ansträngningen av hennes verk. En syster, en broder i vårt gemensamma sökande efter mening och identitet. Källa och ursprung.

Så innerligt svårt att beskriva något så lätt och självklart.

Hon liksom jag klättrar upp för kunskapens berg....

Luften blir lättare att andas... kroppen fri som en fågel.

Sanningen är så stor, men ändå så enkel...likväl kunde jag tidigare inte skåda den genom molnen som försänkte baslägret i skugga. Dimmorna som sköt upp ur sankmarkerna och lögnens envisa tungor som där nere dväljs...och hindrar oss alla från att se solen spela över bergets topp.

Kanske är det så som buddisterna säger....

Att det finns många vägar upp för berget...men väl uppe är utsikten densamma...

Nu börjar den jobbiga sista branten, den sista stigningen... kroppen skriker, hjärtat bultar, hungern skär, lungorna blöder och natten sänker sig...

jag skriker....SYRGAS....SYRGAS.....Hur fan klarade Göran Kropp det här egentligen...?

Men ekot ut i ingentinget påminner min själ om ensamheten jag nu upplever...innan vår förening....om jag nu någonsin kommer klara denna sista stigning...

Rädd ber jag en bön om att jag styrkt skall resa mig och hoppas finna den rätta stigen för mig...

Och i mitt nu kaotiskt upphetsade sinne ger jag mig fan på att det skall gå... harmonin, friden och stillheten inom räck håll.... bara lite till...

Men lika skör och delikat som sanningen om kärleken...så skyggar den mina ansträngningar...och jag slits mellan hopp och förtvivlan...i denna evinnerliga dans mellan mitt schitzofrena sinnes yin och yang kvalitéer...

*kram*

Tack jimmy!!!