Döden

[Kjelken]

Hur ska man som människa acceptera döden?

[Jörgen]

Döden finns inte.

När du är död så existerar ingenting för dig.

Sen så kan man trösta sig med att livet fortsätter efter dig,
med människor som inte är helt olik dig,
så dina upplevelser kommer att fortsätta,
på så sätt så dör du aldrig helt.

[Algotezza]

Hur ska man som människa acceptera döden?

Döden är en abstraktion. Vad som finns är döendet (som vi alla håller på med parallellt med att vi är levande) och att vara död - men det är eftervärldens beskrivning. Om medvetandet överlever när den fysiska kroppen upphör fungera och börjar lösas upp, blir övergången till livet på andra sidan mer att likna vid en ny eller andra födelse. Om medvetandet upphör genast eller ebbar ut över viss tid när den fysiska kroppen slutat fungera, ja, då blir "den andra sidan" något ovetbart, det finns inget sådant, och denna s.k. andra sida blir då bara ett önsketänkande vi kan ägna oss åt medan vi ännu lever.

De flesta är inte rädda för "döden" utan för den sista vägen dit, via ålderdom och sjukdom, att bli smärtsamt beroende av andras hjälp och välvilja, "att bli ett paket".

Döden som abstraktion jagar vi på flykten med Epikuros' ord: "Där jag är är inte döden och där döden är är inte jag."

Den sista vägen till döden via ålderdom och sjukdom är betydligt svårare att hantera och acceptera. Tanken på den skjuter de flesta upp. Tills man är där. Man kan ju hoppas man har ett rikt inre liv även om man utanpå är icke-kommunicerbar. En del som vaknat upp ur djup medvetslöshet har ju faktiskt vittnat om detta.

/Algotezza

[freddemalte]

Hur ska man som människa acceptera döden?

Accepterar du den inte? Undrar Fredrik

[Kjelken]

Frågan är väl om man kan acceptera döden? Min kropp kommer med all säkerhet göra det, men frågan är hur mitt inre ska kunna acceptera att jag ena stunden kan tänka och nästa stund bara försvinna.

Sen kan man ju ställa sig frågan, vad meningen med livet är? När det i slutet inte spelar någon som helst roll.

[reflex]

Döden finns inte.

När du är död så existerar ingenting för dig.

Sen så kan man trösta sig med att livet fortsätter efter dig,
med människor som inte är helt olik dig,
så dina upplevelser kommer att fortsätta,
på så sätt så dör du aldrig helt.

Jag tror att det är rätt. Döden finns inte.
Hur ska man definiera döden som tillstånd?


Når någon jag känner dör brukar jag dra ett streck och i tanken summera hur denna människas liv kan tänkas ha varit.
Om en människa får leva ett helt liv till slut i någorlunda hälsa så finns ingen aledning av vara missnöjd med en sådan lott.
Svårare är det att acceptera när någon tränger sig in på en skola och dödar små barn som just har börjat sitt liv.
Jag har aldrig haft svårt att accepera min egen död. Om jag dog imorgon så skulle jag inte ha anledning att klaga på min lott.

Döden är en förutsättning för livet. När vi dör lever vi vidare genom kommande generationer. Livet laddar om, nytt och friskt. På så vis kan livet utvecklas och anpassas till förändrade livsbetingelser. Utan död, ingen födelse. Utan födelse, ingen förnyelse. Utan förnyelse, ingen anpassning. Utan anpassning, återvändande till mineralriket.

[freddemalte]

Frågan är väl om man kan acceptera döden? Min kropp kommer med all säkerhet göra det, men frågan är hur mitt inre ska kunna acceptera att jag ena stunden kan tänka och nästa stund bara försvinna.

Jag vet inte riktigt vad du menar med acceptera i detta sammanhang? Vill du utveckla dina tankar lite?

Sen kan man ju ställa sig frågan, vad meningen med livet är? När det i slutet inte spelar någon som helst roll.

Varför antar du att livet har en mening? Menar du syfte? Menar du värde? Menar du något annat med mening i stil med betydelse? Avser du ditt upplevande? Avser du din existens? Avser du allt liv? Avser du något specifikt med livet?

Undrar Fredrik

[Kjelken]

Problemet för mig är väl att jag på något sätt vaknat ur min lilla cirkel som jag levde i. Jag gick till jobbet, åt och sov. På helgen gick jag ut och söp mig full. Sen kom en dag då dessa frågor poppade upp i mitt huvud. Är detta livets mening? Frågan är ju såklar väldigt personlig då bara jag själv kan finna min egen mening. Men med tanke på att vi människor på många sätt är likadana borde ju alla någon gång ställa denna frågan? Ofta tänker jag på om de inte vore bättre att jag forstatte vara denna ''dussinmänniska'' då jag ändå levde i nuet och inte hela tiden ställer frågan, varför?
Förmodligen handlar det ju bara om att ge mitt ego en tillfredsställelse och känna att vad jag gör och den jag gör, gör skillnad.

Tror mina tankar om döden har samma urpsrung. Jag är född i ett land där jag har allt framför mig och jag har aldrig riktigt behövt kämpa för att tex överleva, ha mat på bordet. Kanske är det därför vi som redan har ''allt'' inte har samma livsgnista som tex en afrikansk man som kämpar dag in och dag ut bara för att överleva. Döden är på något sätt mycket mer närvarande för dem än var den är för mig, om du förstår mitt tankesätt. Problemet är väl att man aldrig kommer få något svara på varför jag är den jag är, varför jag föddes och varför jag kommer dö.

[Algotezza]

Frågan är väl om man kan acceptera döden? Min kropp kommer med all säkerhet göra det, men frågan är hur mitt inre ska kunna acceptera att jag ena stunden kan tänka och nästa stund bara försvinna.

Sen kan man ju ställa sig frågan, vad meningen med livet är? När det i slutet inte spelar någon som helst roll.

Vi fyller livet med att uppleva saker och göra saker och uppleva det andra gör. Livets mening är väl vad vi fyller det med. Fyller vi det med skit blir det skit. Så enkelt är det.

/Algotezza

[freddemalte]

Problemet för mig är väl att jag på något sätt vaknat ur min lilla cirkel som jag levde i. Jag gick till jobbet, åt och sov. På helgen gick jag ut och söp mig full. Sen kom en dag då dessa frågor poppade upp i mitt huvud. Är detta livets mening? Frågan är ju såklar väldigt personlig då bara jag själv kan finna min egen mening. Men med tanke på att vi människor på många sätt är likadana borde ju alla någon gång ställa denna frågan? Ofta tänker jag på om de inte vore bättre att jag forstatte vara denna ''dussinmänniska'' då jag ändå levde i nuet och inte hela tiden ställer frågan, varför?
Förmodligen handlar det ju bara om att ge mitt ego en tillfredsställelse och känna att vad jag gör och den jag gör, gör skillnad.

Tror mina tankar om döden har samma urpsrung. Jag är född i ett land där jag har allt framför mig och jag har aldrig riktigt behövt kämpa för att tex överleva, ha mat på bordet. Kanske är det därför vi som redan har ''allt'' inte har samma livsgnista som tex en afrikansk man som kämpar dag in och dag ut bara för att överleva. Döden är på något sätt mycket mer närvarande för dem än var den är för mig, om du förstår mitt tankesätt. Problemet är väl att man aldrig kommer få något svara på varför jag är den jag är, varför jag föddes och varför jag kommer dö.

Fin sammanfattning av de existentiella frågorna. De frågor du ställer kanske helt enkelt inte har något svar.

Hälsar Fredrik

[Kjelken]

Nej med största sannolikhet finns det inget svar. Men eftersom du väljer din egen mening med livet kan du ju också välja din mening med döden.

Livet kan man leva.
Döden kan man fantisera om.

[Algotezza]

Problemet för mig är väl att jag på något sätt vaknat ur min lilla cirkel som jag levde i. Jag gick till jobbet, åt och sov. På helgen gick jag ut och söp mig full. Sen kom en dag då dessa frågor poppade upp i mitt huvud. Är detta livets mening? Frågan är ju såklar väldigt personlig då bara jag själv kan finna min egen mening. Men med tanke på att vi människor på många sätt är likadana borde ju alla någon gång ställa denna frågan? Ofta tänker jag på om de inte vore bättre att jag forstatte vara denna ''dussinmänniska'' då jag ändå levde i nuet och inte hela tiden ställer frågan, varför?
Förmodligen handlar det ju bara om att ge mitt ego en tillfredsställelse och känna att vad jag gör och den jag gör, gör skillnad.

Tror mina tankar om döden har samma urpsrung. Jag är född i ett land där jag har allt framför mig och jag har aldrig riktigt behövt kämpa för att tex överleva, ha mat på bordet. Kanske är det därför vi som redan har ''allt'' inte har samma livsgnista som tex en afrikansk man som kämpar dag in och dag ut bara för att överleva. Döden är på något sätt mycket mer närvarande för dem än var den är för mig, om du förstår mitt tankesätt. Problemet är väl att man aldrig kommer få något svara på varför jag är den jag är, varför jag föddes och varför jag kommer dö.

Fin sammanfattning av de existentiella frågorna. De frågor du ställer kanske helt enkelt inte har något svar.

Hälsar Fredrik

Existentiella frågor har inga svar, bara hög grubbelfaktor. De kan kanske formuleras om men innehållet är detsamma.

/Algotezza

[freddemalte]

Existentiella frågor har inga svar, bara hög grubbelfaktor. De kan kanske formuleras om men innehållet är detsamma. /Algotezza

Ha! Grubbelfaktor! Det borde ju in under kategorin bästa nyord i SAOL

Hälsar Fredrik

[Algotezza]

Existentiella frågor har inga svar, bara hög grubbelfaktor. De kan kanske formuleras om men innehållet är detsamma. /Algotezza

Ha! Grubbelfaktor! Det borde ju in under kategorin bästa nyord i SAOL

Hälsar Fredrik

Tack! Man får till det ibland.

/Algotezza

[klorofyll]

Om man vill göra något bra i framtiden, vad kan då hindra en?
Världen tror inte att den klarar sig inte utan mig, den skulle aldrig köpa något så meningslöst!