Livets skola?

[Algotezza]

Jag startar en dottertråd till en annan tråd på detta forum med utgångspunkt från ett inlägg där.

Evig död är borta för alltid, finns inte mer' är väl inget att vara rädd för

Ja, det är väl vad de flesta med en materialistisk syn på tillvaron redan menar är fallet. Då menar man att det inte finns någon existens före det fysiska livet och ingen efter det heller. Finns det ingen pre-natal existens kan det logiskt sett inte finnas någon post-mortal tillvaro då en evighet som har en början haltar betänkligt. Allt som har en början har ett slut.

För mig är dock det centrala vad jag gör av mitt liv här och nu, hur jag är mot dem jag möter. Vad jag gör ensam och tillsammans med andra. Som att skriva här. Det är fint. Spelar ingen roll om man inte har samma åsikt. Bara man efter bästa förmåga kan samtala.

Religionerna är fulla av löften, lockelser och skrämselpropaganda. Detta får man tro på om man vill. Men löftet om en tillvaro här och nu är för min del redan infriat. Det förflutna är mina minnen och framtiden är mina farhågor, förhoppningar och planer. Allt tillgängligt här och nu. Det eviga livet gestaltas här och nu. Inte i ett bortom.

/Algotezza

Fint skrivet, det jag kan tillägga är att det man sår får man skörda.

Jag ser livet mer som en skola där man skall lära sig något, öva sina förmågor i synnerhet kärleksförmågorna (som tolerans, hjälpsamhet, ovillkorad givmildhet), via det man får uppleva, erfara av både ljus och mörker, behag och obehag, för att sedan, när man lärt sig vad man skall på innevarande nivå, flytta vidare till en annan högre - eller bara en annorlunda - nivå/dimension, där man kan lära sig något nytt, öva upp nya förmågor, på basis av vad man redan lärt och kan, och själv på sikt bli en hjälpare, en ljusspridare.

Vill vi anlägga så-skörda-perspektivet tillsammans med livets-skola-perspektivet på tillvaron, kan man tolka sådden som en sådd av och i okunnighet, oförmåga och ofullkomlighet på de särskilda livsområden som är aktuella i de enskilda fallen, och att man får skörda den undervisning som krävs för att förvandla/utveckla ens okunnighet, oförmåga och ofullkomlighet till kunskap och väl utvecklade förmågor på de aktuella områdena. I grunden finns förstås det faktum att vi redan har ett evigt liv att förvalta, ett evigt liv som kan ta sig oändligt många timliga uttryck i kosmos. Vi är kosmiska nomader och vandrar från värld till värld, styrda av en kombination av vår egen längtan, önskan och hunger i samverkan med de osynliga världslärarna och inte minst den kosmiske rektorn.

Jesus inkarnerade på vår jord för att undervisa oss i kärlekens konst i allmänhet och den absoluta förlåtelsens konst i synnerhet när han bad att Gud skulle förlåta bödlar som spikat upp honom på korset. Han skapade väg vi kan följa, steg för steg. Han var en världslärare.

Detta är ett perspektiv jag anlägger på tillvaron som skapar ett slags mening med och i mitt liv här och nu. Men inte fullt ut för världen i stort. Det finns så mycket lidande och död som jag har svårt att se den pedagogiska finessen med. Min fru har samma syn på livet, att vi är här för att lära något som bara kan läras genom att leva här, och att vi lär även av obehaget. Det finns andra perspektiv man kan anlägga på tillvaron och jag tvingar inte på någon mitt. Jag är ingen väckelsepredikant eller guru.

I sig är livet bara något vi har oss givet som ger oss möjlighet att uppleva något, göra något, handla, skapa, förändra något - och anlägga olika perspektiv på detta liv som alltså är oss givet. Det står var och en fritt.

Jag skriver detta så att andra skall kunna läsa det, kanske finna inspiration till egna funderingar, vilja till samtal kring detta, eller lämna det därhän.

/Algotezza

[evasson]

Jag ser livet mer som en skola där man skall lära sig något

Det kan vara så att vi valt att lära oss något, eller att vi är här för att lära oss något ofrivilligt.

[Algotezza]

Jag ser livet mer som en skola där man skall lära sig något

Det kan vara så att vi valt att lära oss något, eller att vi är här för att lära oss något ofrivilligt.

Javisst. Som jag skriver är "Livet som skola" ett perspektiv jag anlägger på livet och som jag själv finner fruktbart och inspirerande men det innebär inte att livet nu per automatik skulle vara som att surfa på en räkmacka, problemfritt och en rak väg som till himla bär. Som vid all annan inlärning och uppövande av förmågor kostar det övning, tid, arbete, energi... en daglig och stundlig kamp... Men också många sköna tillfällen av vila och avkoppling, nöjen och glädje, gemenskap med andra... och arbete är för mig en glädjekälla det med...

Det finns alltid vissa som inte vill gå i skolan och som hellre skolkar och smiter från sitt ansvar - även i livets skola.

Det finns inga genvägar. Det finns bara livets väg, att leva.. Att leva är att ständigt möta och skapa problem och att lära sig lösa dem för att på så sätt både utveckla sig själv och världen... Men också detta är ett perspektiv jag anlägger på det liv som är oss givet och som i sig bara kan beskrivas som "något som är"...

/Algotezza

[evasson]

Jag ser livet mer som en skola där man skall lära sig något

Ifall man ser på en sten, upplever vi den alltid annorlunda för varje gång vi ser den. Jag är övertygad om att den djupaste visdomen finns i de mest enkla sakerna så livets skola handlar väl om att observera och inte ta för givet.

[reflex]

Religion har alltid intresserat mig.
Min grundinställning är nyfikenhet blandad med fruktan för det hat och det lidande som religionerna förorsakar.
Vissa religioner kan sägas vara mindre skadliga än andra, Somliga kanske till och med en "plusfaktor".

Livets skola - Dessa tankegångar påminner om "Livets Bok" (Martinus). Den religionen kan så vitt jag förstår räknas till de minder skadliga.
Vi talade lite om perspektiv tidigare, och från mitt "egenkonstruerade utifrånperspektiv" så kan jag inte se någon sannolikhet eller logisk mening med
iden om reinkarnationer. Jag ser detta bara som ett försök att utsträcka den egna fysiska existensen utöver det som naturen tilldelat oss.

Det är nedlåtande att påstå att den som är ateist skulle uppsöka psyket så snart han upplever något som kan tolkas som "övernaturligt".
Ateisten konstaterar bara att till detta har jag ingen förklaring. Däremot så kommer man alltid ihåg sådana händelser.
Den som är religiös skapar istället en förklaring utifån sin religion och sätter in den i detta sammanhang.

Den har fel som tror att frånvaron av religion skulle göra världen och livets upplevelser mindre fantastiska.

[Algotezza]

Jag ser livet mer som en skola där man skall lära sig något

Ifall man ser på en sten, upplever vi den alltid annorlunda för varje gång vi ser den. Jag är övertygad om att den djupaste visdomen finns i de mest enkla sakerna så livets skola handlar väl om att observera och inte ta för givet.

Ja, och att öva sig i se ljuset i mörkret, menar jag är viktigt - för mig åtminstone. Det är ju inget jag vill banka i huvudet på någon som plågas av en svår sjukdom och säga t.ex. : "Tänk så mycket du lär dig av din tjocktarmscancer!" Själv kan jag inte heller alltid med en gång se ljuset i mörkret när mörkret är som tätast men jag vet att det inte varar för alltid. Det gäller att ha tålamod och kunna vänta ut det. Svåra upplevelser och känslor är som en våg som startar i litet format och växer sig stark men sedan ebbar ut. Det gäller att ha det i minnet som ett slags känslobalanserande halmstrå tillsammans med bönen så att man står ut, väl vetande att man när man fått det hela på distans just kan analysera det, inte blunda för smärtan - man har den ju dock på lite avstånd - och lära sig något av det. Om inte annat så att livet kan vara för djävligt men att det har en övergång. Det här med att se livet som en skola är ju inte något som med en gång gör att all skit man upplever blir andlig föda och det finns sådant jag idag fortfarande förstår vad jag skulle lära mig av.

Den värsta fysiska smärta jag känt var när jag hade bältros. Det var som att ha en skruv i revbenen som bara drogs åt och kom djupare hela tiden. Jag minns hur jag låg och plågades under natten. Smärtan kom och gick i just vågor och för varje gång gick vågen en bit högre vad gäller smärtan. Så var gång den gick ner visste jag det skulle bli värre nästa gång. Enda lindringen bestod i att desperat be Fader vår, gång på gång. Men så gick jag till akuten dagen därpå och fick medicin. Varje tablett kostade en hundring. Vad har jag lärt av det? Troligen var det stress som utlöste den aktuella sjukdomen så jag lärde mig att ta det lite lugnare - plus att det var emotionellt intressant att ha upplevt detta. Skönt att ha det bakom sig. Men visst, det kan komma tillbaka... En kvinnlig kollega som också haft bältros menade att det kändes värre än att föda barn. Hon kunde ju jämföra. Men min fru trodde inte det kunde vara värre.

/Algotezza

[evasson]

Det jag är mest rädd för är att tappa kontakt med Gud.


1. Du Samsara dig är jag inte rädd för, utan din Fader
Ja, honom skräms jag utav
Den mildaste, den ovillkorligt kärleksfulle
men min rädsla är rädsla gentemot mig
för min Fader lämnar inte
utan det är jag som lämnar denne

Min Fader, visa mig nåd även då jag inte vill ha den
tvinga mig att lyda, hjälp mina vänner, lyft dom upp
bland änglarna, rena dom, stärk dom

Sköna änglar kom till vår räddning, gör våra hjärtan förälskade i er,
dansa med oss och kyss oss, omringa oss, försvara oss, be vår Herre
välsigna oss





2. Vi drycker oss fulla på rosenvinet
den doftar av vanilj och smargder omsluter glaset
dina ögon är inte mina ögon,
vi är inte förälskade i varandra,

[Algotezza]

Religion har alltid intresserat mig.
Min grundinställning är nyfikenhet blandad med fruktan för det hat och det lidande som religionerna förorsakar.
Vissa religioner kan sägas vara mindre skadliga än andra, Somliga kanske till och med en "plusfaktor".

Livets skola - Dessa tankegångar påminner om "Livets Bok" (Martinus). Den religionen kan så vitt jag förstår räknas till de minder skadliga.
Vi talade lite om perspektiv tidigare, och från mitt "egenkonstruerade utifrånperspektiv" så kan jag inte se någon sannolikhet eller logisk mening med
iden om reinkarnationer. Jag ser detta bara som ett försök att utsträcka den egna fysiska existensen utöver det som naturen tilldelat oss.

Nä, det behöver du inte heller. Naturen har tilldelat vår fysiska kropp en viss livstid som dock kan förkortas av sjukdomar och olyckor (som man kanske kan se som naturens påverkan). Om vi bara är vår fysiska kropp och inget mer och den har en början och ett slut så är vårt liv begränsat av födelse och död och då är det ju så oavsett vad man tycker verkar logiskt eller vad man tror på. På samma vis om det är ett faktum att vi har en pre-natal och en post-mortal tillvaro är det så oavsett våra åsikter. Var och en kommer ju att avsluta detta fysiska liv oavsett vad vi tycker. Kanske får man klarhet i dessa frågor då, kanske inte. Jag har väl några decennier kvar att leva detta liv. Om allt tar slut när jag dör är det gott nog för det är alltid i nuet jag lever. Om jag överlever döden kommer jag också att leva i ett nu men med lite andra egenskaper.

Det är nedlåtande att påstå att den som är ateist skulle uppsöka psyket så snart han upplever något som kan tolkas som "övernaturligt".
Ateisten konstaterar bara att till detta har jag ingen förklaring. Däremot så kommer man alltid ihåg sådana händelser.
Den som är religiös skapar istället en förklaring utifrån sin religion och sätter in den i detta sammanhang.

Det kan väl skifta från person till person och vad slags upplevelse det är. Var går gränsen mellan denna typ av upplevelse och hallucinationer? Om någon tror han/hon hallucinerar tror jag många, även religiösa, skulle uppsöka psyket.

Ja, så skrev jag också, att den religiöse sätter in sina upplevelser i ett religiöst sammanhang.

Den har fel som tror att frånvaron av religion skulle göra världen och livets upplevelser mindre fantastiska.

Ja, så skriver Dawkins också, i sin läsvärda bok Illusionen om Gud.

Jag har haft fantastiska upplevelser och skalar jag bort den religiösa dimensionen blir de inte mindre underbara. Det religiösa perspektivet är ett jag kan anlägga eller låta bli att anlägga. Jag sitter inte fast mentalt i några orubbliga antaganden eftersom de just är antaganden och perspektiv jag kan anlägga.

Dawkins är för övrigt mest bara kritisk till den kristna gudsbilden, inte till en panteistisk sådan, där naturen och kosmos kallas gud.

Att tala om osynliga lärare och en kosmisk rektor i livets skola är symboliska uttryckssätt därför att jag inte har bättre ord när jag vill förklara det person jag anlägger på livet. Poängen med mitt perspektiv är det blir lite lättare att stå ut med tillvarons skit och djävligheter då. Ett slags tröst - kanske klen och en illusion men det funkar här och nu i alla fall. Utan den hade jag varit död nu.

/Algotezza

[reflex]

Naturen har tilldelat vår fysiska kropp en viss livstid som dock kan förkortas av sjukdomar och olyckor (som man kanske kan se som naturens påverkan). Om vi bara är vår fysiska kropp och inget mer och den har en början och ett slut så är vårt liv begränsat av födelse och död och då är det ju så oavsett vad man tycker verkar logiskt eller vad man tror på. På samma vis om det är ett faktum att vi har en pre-natal och en post-mortal tillvaro är det så oavsett våra åsikter. Var och en kommer ju att avsluta detta fysiska liv oavsett vad vi tycker. Kanske får man klarhet i dessa frågor då, kanske inte. Jag har väl några decennier kvar att leva detta liv. Om allt tar slut när jag dör är det gott nog för det är alltid i nuet jag lever. Om jag överlever döden kommer jag också att leva i ett nu men med lite andra egenskaper.


/Algotezza

Metafysik lär ju betyda "bortom fysiken" eller något som saknar fysisk existens.
Egentligen undrar jag om något sådant existerar.
Kanske är allting fysik på sätt och vis.
Tankar kan ju sägas vara elektriska impulser i vår hjärna.
Har det vi brukar kalla metafysik egentligen någon existens utanför vår hjärna? Jag tror att det skulle kunna vara så, men i så fall är detta också fysik.
Själen, tror i alla fall jag, är bunden till den fysiska kroppen och upphör att existera när hjärnan slocknar.
Om reinkarnation skulle existera så skulle det vara inbyggt i det biologiska systemet. Då skulle katter, hundar, grodor, maskar, amöbor allt reinkarnera. Och det här har ju Martinus löst i sin utvecklingsteori med tanken att vi hela tiden utvecklas mot högre livsformer.
Men återigen. Vad skulle det vara bra för?
Räcker det inte med vanlig hederlig evolution som förklaringsmodell.
Däremot kan jag tänka mig att människan lever vidare som "ide". Vi är en del av ett mänskligt samhälle och de spår vi sätter under vår livstid lever vidare i nya generationer. Dessa spår kan också sägas ha en fysisk existens även om det bara skulle vara i form av minnen.
Men det är som du säger, det spelar egentligen ingen roll hur det förhåller sig.Det viktiga är att man tar vara på det liv men verkligen vet att man har.

[Algotezza]

Naturen har tilldelat vår fysiska kropp en viss livstid som dock kan förkortas av sjukdomar och olyckor (som man kanske kan se som naturens påverkan). Om vi bara är vår fysiska kropp och inget mer och den har en början och ett slut så är vårt liv begränsat av födelse och död och då är det ju så oavsett vad man tycker verkar logiskt eller vad man tror på. På samma vis om det är ett faktum att vi har en pre-natal och en post-mortal tillvaro är det så oavsett våra åsikter. Var och en kommer ju att avsluta detta fysiska liv oavsett vad vi tycker. Kanske får man klarhet i dessa frågor då, kanske inte. Jag har väl några decennier kvar att leva detta liv. Om allt tar slut när jag dör är det gott nog för det är alltid i nuet jag lever. Om jag överlever döden kommer jag också att leva i ett nu men med lite andra egenskaper.


/Algotezza

Metafysik lär ju betyda "bortom fysiken" eller något som saknar fysisk existens.
Egentligen undrar jag om något sådant existerar.
Kanske är allting fysik på sätt och vis.
Tankar kan ju sägas vara elektriska impulser i vår hjärna.
Har det vi brukar kalla metafysik egentligen någon existens utanför vår hjärna? Jag tror att det skulle kunna vara så, men i så fall är detta också fysik.
Själen, tror i alla fall jag, är bunden till den fysiska kroppen och upphör att existera när hjärnan slocknar.
Om reinkarnation skulle existera så skulle det vara inbyggt i det biologiska systemet. Då skulle katter, hundar, grodor, maskar, amöbor allt reinkarnera. Och det här har ju Martinus löst i sin utvecklingsteori med tanken att vi hela tiden utvecklas mot högre livsformer.
Men återigen. Vad skulle det vara bra för?
Räcker det inte med vanlig hederlig evolution som förklaringsmodell.
Däremot kan jag tänka mig att människan lever vidare som "ide". Vi är en del av ett mänskligt samhälle och de spår vi sätter under vår livstid lever vidare i nya generationer. Dessa spår kan också sägas ha en fysisk existens även om det bara skulle vara i form av minnen.
Men det är som du säger, det spelar egentligen ingen roll hur det förhåller sig.Det viktiga är att man tar vara på det liv men verkligen vet att man har.

Drivkraften i utvecklingen är varje individs hunger efter nya sätt att uppleva och skapa, göra saker - och vi är ständigt knutna till materia av olika slag som möjliggör upplevande och skapande via ett aldrig upphörande begär, enligt Martinus. Det finns ingen annan poäng med livet hur långt eller kort det än är än att uppleva och skapa, göra saker, för det är vad vi faktiskt gör och vad vi vill, i regel. Men visst, om vår hunger kan släckas och våra begär ta slut, då tar allt slut. Utvecklingen är bara ett sätt att strukturera tillvaron och göra upplevande och skapande optimalt omväxlande så man inte tvinar bort av leda. Utvecklingen har inget egenvärde. Bara livet med dess upplevande och skapande har ett egenvärde. Livet som skola och lärande har ej heller något egenvärde utan är till för att förnya, fördjupa och förändra vårt upplevande och skapande. Att tänka är på en gång att skapa och uppleva sina tankar. När vi är kreativa och skapar något upplever vi oss som skapare vilket för mig är den högsta och mest givande aktiviteten jag kan uppleva i mitt nuvarande liv, när jag skapar texter, bilder och musik. Men den högsta njutningen emotionellt sett är förstås orgasmen.

Jag är fullständigt övertygad om att allt har en materiesida, även det vi kallar "andliga/religiösa upplevelser". Allt har en materiell, objektiv och mätbar "utsida" och en immateriell, subjektiv och "inre" upplevelsesida. Världen är materiell och objektiv men vår upplevelse av den immateriell och subjektiv. Du upplever som du gör här och nu i kraft av hur dina sinnen fungerar och vad du hittills upplevt med deras hjälp. Samma sak med dina tankar och känslor, inre övertygelser och attityder till tillvaron.

/Algotezza