Inläggav Sceptisk » 05 mar 2013 01:23
Jag tycker en betydligt intressantare fråga är varför människor blir religiösa. För "ateism" berättar ingenting om vad personen tror på, bara på vad personen inte tror på. Men då i frågan om varför människor blir religiösa så finns där flera teorier. En teori säger att det har att göra med tidig indoktrinering från barndomen. En annan teori säger att religiösa människor helt enkelt inte bryr sig om rationellt tänkande och är enbart lata. Men dessa teorier tycker jag är bristfälliga och kanske rent av felaktiga på ett grundläggande sätt. Visserligen så kan ett barn indoktrineras om det är det enda som det får höra och det enda som det tillåts tänka kring och genom hot styra barnet i en religiös riktning. Men det förklarar inte hur det kan komma sig att till synes rationella människor som gått i skolan och vuxit upp i en sekulär familj läser Bibeln eller Koranen och bestämmer sig för att blir religiösa. Teorin om att religiösa människor är lata och ointresserade av logik tycker jag inte heller stämmer. Att vara religiös är att vara intensivt fokuserad på en viss slags logik och många religiösa studerar kompulsivt sina skrifter. Så det tycker jag inte ger någon rättvis bild av vad som gör en människa religiös.
Den kanske mest intressanta förklaringen jag har hört hittils är att religion ger människor en berättelse att vara i. Om vi tittar på de idéer som religion oftast brukar lägga fram som attraherar människor så har det inte så mycket med en förklaring av hur saker och ting fungerar att göra, det är implicit i berättelsen såklart men det tycks inte vara den drivande punkten. Inte heller tycks drivkraften ligga i att bli odödlig eller komma till himlen. Snarare har det att göra med sin livsvision, vilket slags liv man vill leva. Tittar man då på de punkter i religionerna som verkar vara attraktiva för människor så är det dels skönheten i de bilder som religionen målar upp men också något som ligger ännu lite djupare än ren estetisk attraktionskraft.
Den enskilde personen som jobbar som tandläkare, taxichaufför, fabriksarbetare, ekonom, etc arbetar med saker som är oftast helt mundana. Det är vardagliga bestyr och efter jobbet så blir det TV eller att ta hand om barnen. Vore det då inte underbart ifall det vore så att man egentligen är en hemlig agent som lever i dödsfara och måste kämpa mot onda krafter och i "värsta fall" bli martyr för sin sak? Vad är det för berättelser som religionerna talar om? Jesus som genomgick martyrdöden. Eller Buddha som enligt legenden levde ett smärtsamt liv, dog med sina lärljungar runt omkring sig varpå när han dog så skakade marken av vördnad? Eller Muhammad som växte upp som en enkel föräldralös, sedan sitter i en grotta där han får budskap från en ängel och skriver en bok full av "himmelsk visdom"? Eller Moses som överlevde en massaker, fick god uppfostran hos en Egyptier och sedan blev ett helt folks frälsare? Framgångsrika religioner har alltid denna heroiska insats i sig, där någon, gärna en okänd person från enkla omständigheter, eller som i Buddhas fall någon extremt priviligerad, utsätter sig för diverse prövningar och återvänder med visdomar så att världen häpnar. Vad dessa berättelser har gemensamt är att de talar till en längtan om ett liv av värde, att bli sedd, hörd och respekterad. De talar om något som människor vill identifiera sig med. Sedan hur det nu är med deras visdomar är en annan historia; det är krusiduller, kringsvep och utfyllnad. Som jag påpekat tidigare så är det ingen Kristen som tar vad Jesus säger på särskilt stort allvar - för isåfall hade alla Kristna levt som tiggare. Buddhister bryr sig inte heller speciellt mycket om ifall reinkarnation verkligen är sant, för isåfall hade de alla blivit biologer. Religionen måste vara mystisk för om alla kunde förstå den då skulle det ju underminera själva heroismen i att kanske vara den ende som förstår. Det viktiga är att identifiera sig med uppoffringarna och heroismen i att leva utsatt i mystisk strävan och även eventuellt genomlida martyrdöden för sin heroiska dröm.
Vad hade varit intressant med Buddha om han hade kommit från hemska förhållanden, sedan suttit sig ner efter jobbet och "kommit till insikt" om att livet är lidande? Hade inte det varit lite av ett antiklimax? Vad vore Muhammad om han istället för att varit föräldralös kommit från en priviligerad och adlig familj där de bästa lärarna i hans tid utbildat honom och han sedan gick och satte sig i en grotta? Hur vore det om Jesus istället för att kommit från en snickarfamilj istället kommit från en läkarfamilj? Eller om Moses vuxit upp i Israel, sedan kommit till Egypten med en egen armé av soldater och spöat skiten ur Egyptierna? Det hade bara blivit ännu en historia utan någonting som gör den unik. Historierna om dessa personer får sin laddning just för att det är personer som vänder på sina öden och deras livsberättelse får därmed en heroisk effekt och det är heroismen som religionen kretsar kring och det kan vara så att det är denna längtan efter ett heroiskt liv, att vara unik som gör att människor blir religiösa. Det tragiska med religionen är dock att den tar ifrån människor det som gör dem autentiskt unika och ger dem istället en pseudo-autenticitet.