Ok det var en intressant tanke att det är själen som jämför nya intryck med dom gamla men jag ser inget bevis för att det skulle vara så.
Du säger att jämförelsen mellan gammal och nytt sker sammtidigt men varför skulle det vara det? Det kan lika gärna vara så att när ett intryck åker in i hjärnan utlöser det en mekanism, ett mönster som säger att "leta efter en liknande händelse" Detta kanske tar några mikrosekunder. Denna mekanism kan vara rent kemiska mönster som har utvecklats mer och mer eftersom det har utvecklats allt mer avancerade organismer.
När du känner igen en person på gatan sker det genast. Det är frågan om ett moment. Det säger bara pling. Huruvida det är så att igenkänningsakten samtidig präglas av både diskriminering och likhet hos människan eller om det är så tokigt att det är antingen eller kan jag inte svara på just nu. Jag anar nämligen ett problem här och jag har inte tänkt igenom alla konsekvenser ännu. Vi får återkomma till det här i något annat sammanhang om det blir aktuellt.
Om det skulle finnas en själ hos oss, vart går då gränsen för i vilka organismer det inte finns en själ?
Jag tror inte att själen är en sak med fast definierade gränser. Jag tror inte ens att människan är bunden till en enda själ under sin kroppsliga livstid. Jag tror också att det kan kännas som om själen vore lokaliserad i bröstkorgen, eller i magen. Men detta är min tro och inte någotjag kan, vill, eller ens försöker övertyga någon om. Varför? Eftersom det ointressant – rent filosofiskt. Men i en avspänd diskussion kan jag berätta vad jag tror, utan att för den skull kunna ge några som helst belägg för det. Men det kan ju också vara så att jag är tokig – men det struntar jag i så länge det fungerar och man accepterar mig för den jag är. Men tro inte för den skull att jag inte när som helst skulle förneka precis allt jag tror ( och ser ) om jag finner det lämpligt.
Det finns avancerade hjärnor som hos oss människor och sedan stegvist mindre avancerade ända ner till encelliga djur, om man ens kan kalla som för djur. Jag kan inte tänka mig att mycket lågt stående organismer som t.ex. en växt skulle kunna jämföra dagens solstrålning med gårdagens.
Det beror på att växtsjälen inte är orienterad mot likhet, utan mot olikhet. Växten reagerar på natt och dag. Vissa växter behöver 12 timmar totalt mörker och 12 timmar gassande sol, med bra ventilering, för att bli könsmogna. Alla vet också att växter mår bra av mycket vatten och inget vatten. Då växer dom, blir ståtliga och fruktsamma. Men det kanske finns någon slags minne i dom, som gör att dom blir lika. Men jag tror inte att det är så utvecklat eftersom de inte behöver komma ihåg platser och sånt
Jag är inte van vid diskusioner om själen, men vart brukar folk dra gränsen? Är det bara människor som har själ? Nyfiken..
Jag är fel man att svara på frågor om vad folk sysslar med. Men jag tror visst att man har tänkt sig något sådant ja – att bara människor har själ, och att man skall tro och allt sånt där, ja och inte förneka etc etc – under en rätt lång period. Det började visst någon gång efter Plotinus, eller hur det var. Sen utvecklade det sig till en hel röra av begrepp som synd, skuld och förlåtelse och vad allt dom hittade på. Ni förstår, och som Nietzsche mycket riktigt anmärker, hela den kristna religionen, och varför inte religion generellt är rena pöbelrörelsen avsett för personer som ”arbetar i sitt anletes svett”. Inget fel på det, så länge inte prästerna – eller något annat prästerskap – förföljer mig. Äh, det hela är sekundärt och något vi kan strunta i. Man brukar i allmänhet inte bry sig så mycket om vad folk tycker och tänker inom filosofin.
Nu till filosofin!
Om vi antar att det skulle röra sig om kemiska processer hamnar vi inte då i en återvändsgränd eller regression? För vad händer när operationen, eller den kemiska processen ”leta efter en liknande händelse” utförts? Måste vi inte då anta, eller postulera ännu en kemisk process som säger ”tvivla på resultatet”? Varefter kanske ännu en process måste postuleras o s v. För att undvika (oändlig) regression eller (ond) cirkel föreslår jag följande två alternativ:
a)Vi kan tänka oss att nya kemiska processer tar form för varje steg, kanske ad infinitum, eller ad mortum. Hjärnan skulle då ”växa” och förnuftet skulle vara identiskt med dessa kemiska konstellationer. Men i så fall blir det svårt att förstå ”den yttre världen”. Om förnuftet eller hjärnan är stadd i utveckling, något rörligt, är det svårt att förstå hur det som initierar denna rörelse även det skulle vara i rörelse. Vi måste nämligen i så fall postulera existensen av orsakssammanhang. Men att från observationen av att ett fenomen åtföljs av ett annat deducera en orsaksrelation - när det helt enkelt kan röra sig om vanor ( Hume ) -, måste betraktas som ett felslut. Vi kan heller inte ad hoc anta att en sådan ”immateriell” relation finns, givet materialismen. Därför måste vi kanske sluta oss till att materialet är logiskt till sin struktur och inte materiellt. Ordern ” `leta efter en liknade händelse´ och `tvivla på resultatet´ ” skulle kräva nästa instans, d v s tvivla på ”`leta efter en liknande händelse´ och `tvivla på resultatet´”. Satslogiskt: om a så icke-a eller a, om ( om a så icke-a eller a) så icke ( om a så icke-a eller a ) eller om ( om a så icke-a ) så ( om a så icke-a ). Alltså: ( a → -a v a ), ( ( a → -a v a ) → - ( a → -a v a ) v ( a → -a v a ) → ( a → -a v a ) ) o s v. [ Hoppas det blev korrekt, men jag tror ni förstår vad jag menar ] Vilket resulterar i att världen, den ”yttre” världen, skulle ha en logisk struktur medan hjärnan, eller förnuftet skulle vara att likställa med en växande organism av något slag. En sådan världsbild skulle kanske kunna kallas ”logisk atomism”.*** Problemet är: var ryms implikationen in? Annorlunda uttryckt: varför växer hjärnan? Och om vi medger att implikationen är en del av den logiska världen, varför inte vilken ”fuzzy-logic” som helst? Varför utveckling? Varför inte degeneration? För att inte omnämna det obegripliga i att hjärnan som kemisk substans skulle skapa korresponderande reaktioner för varje formel vi hittar i det logiska universum. Även för fullständiga vansinnigheter, nonsens helt enkelt. Vi behöver bara tänka på konst! Eller följande påstående: a är icke a eller icke-a är icke icke-a. Det borde alltså finnas kemiska reaktioner på basis av motsägelser. Varför inte då en motsägelsens evolution?
b) Men vi kan också tänka oss det som ett oscillerande – mellan efter ”leta efter en liknande händelse” och ”tvivla på resultatet” – i en slags kontinuerlig ”kunskapsprocess” var mer material efterhand tillförs, endera från minnet eller/och genom komplettering av sinnesdata. Det skulle röra sig om en slags ”modifiering” av materialet, d v s av minnet och sinnesintrycken. Den yttre världen vore således materiell och i ständig förändring och vi vore följaktligen ”determinerade” eller bundna till sinnevärlden. Det som utförde dessa operationer vore ett slags ”logos”, d v s ”förnuft”, eller kanske ”nous” så som Anaximandros** kanske tänkte sig det. Men detta förnuft kan i så fall inte vara underkastat de materiella betingelserna – det skulle ju bara bestå av identifikation och negation, något som kan reduceras till Boolesk algebra 0 och 1, det skulle vara tomt på innehåll. Det skulle inte finnas något rätt, gott och skönt, ja inte ens riktiga handlingar skulle finnas. Pragmatisk kunskap, omöjligt! Saker bara sker, det kommer bara mer och mer material att behandla i en slags oändlig ”byråkratisk” process: ”måste komplettera materialet innan jag kan ta ett beslut”. Det skulle de facto röra sig om en slags metafysisk skepticism var man hela tiden tvingas skjuta upp omdömet tills vidare. Verkar det rimligt? Man skulle alltså kunna stå fram Leonardo Da Vinci´s ”nattvarden” och undra om den fin eller inte men aldrig kunna ge något definitivt svar? Och om en snygg tjej frågar ”tycker du om mig, är jag vacker?” tvingas man svara ”jag måste skjuta upp omdömet tills mer sinnesdata är för handen”. Man skulle aldrig komma någon vart i någon som helst fråga.
Och under alla förhållanden tycks det mig som om problemet bara förskjuts och öppnar upp för en del frågeställningar. Förnekar vi att själen finns, att den skulle äga denna förmåga att identifiera och särskilja blir det svårt att förklara vårt beteende i mindre akademiska sammanhang. Ett djur, eller människa för den delen, som snabbt vänder sig om, identifierar och morrar, tycks ju liksom säga ”jag vet vem du är, kom inte för nära”. Vi har först en akt av identifiering, det kan vara ett ljud, ett sätt att gå, vars höjdpunkt hos människan är blicken som sedan följs av denna särskiljning, av detta ”kom inte för nära, valp!”, av detta upprätthållande av skillnad, av distans. Detta är pre-lingvistiskt och baseras på kroppsspråk – ett språk som ju också det kan förfinas. Men det är inget kalkylerande förnuft som är aktivt, inga intentioner, ingen illvilja, ingen god vilja; varken något ”sakförhållande” som kontempleras av förnuftet eller något som vi genetiskt har växt ifrån. Det pågår här och nu och alltid. Det gäller alltså för ”valpen” att lära sig, att använda sin kropp på ett sätt som tar hänsyn till och identifierar andra kroppar. En slags kunskap som ”sätter” sig i kroppen. En social mognadsprocess som inte är åldersbetingad enligt ett givet schema utan handlingsbetingad. Genom att handla felaktigt, d v s röra dig felaktigt, blir du – kan man tolka det som – ”tillrättavisad”. Se på hundar!*
Själen skulle ha sin boning i kroppen och skulle utgöras av detta identifierande av det lika och särskiljande av det olika på ett ytterst nyanserat sätt. Individen, eller kroppen, skulle således vara ett gränsbegrepp, kanske mer eller mindre reducerbart till ett juridiskt jag. Det skulle vara själen som lär sig, och själen som bör vårdas i första hand, inte kroppen. Det blir också lätt att förstå vad ”skönhet” är för något – det lika förstås! Ondska skulle givetvis vara när själen är delo med sig själv – skillnad förstås! Det finns även andra fördelar med att anta att själen finns. Teorin förklarar mer helt enkelt. Den är rimligare, sundare. Det går däremot
kanske inte att bevisa att själen finns, så som man bevisar en matematisk sanning. För hur skulle det gå till? Vi kan ju inte från grundläggande axiom och eventuella slutledningar sluta oss till att något överhuvudtaget finns – vi kan inte räkna ut existens. Däremot kan vi presentera, mer eller mindre goda skäl till varför det är rimligt att anta existensen av en sak, det må vara skönhet, godhet, tapperhet, kort sagt ”det lika”, vilket kan sägas vara närvarande i en god, skön, tapper själ, medan det i en mindre god, skön och tapper själ är mindre av detta närvarande och mer av saker som vinningslystnad, listig uträkning och fruktan.
Men det råder inget tvivel om, för den skull, att förnuftet finns. Ett kalkylerande förnuft, ett förnuft som för ett inre resonemang för och emot, ett förnuft som kanske vägleder själen. Skillnaden, som jag ser det, är att om vi accepterar att själen finns, då kan vi tänka oss förnuftet som lingvistiskt, alternativt som en rättsinstans som avgör själens inriktning. Djur skulle således inte nödvändigtvis vara förnuftiga, eftersom de saknade lingvistisk ”förfining” eller rättskänsla. Däremot skulle de äga själ, och liksom naturen i övrigt vore de besjälade.
*** Till försvararna av logisk atomism hör Russel, men jag citerar gärna Demokritos ( Sextus Empiricus, Against the Mathematicians 7.136 = 68B7):
”In reality we know nothing about anything, but for each person opinion is a reshaping [ of the soul atoms by the atoms entering from without ] [ Här avses givetvis den materiella hjärnan. Min anmärkning. ]
Sextus Empiricus är för övrigt en trovärdig källa – vilket inte kan sägas om Aristoteles. Sånt är viktigt att ha klart för sig när man läser försokratikerna och borde vara utantillläxa på A-kursen i filosofi och om man misstar sig och säger att Aristoteles är trovärdig borde man få underkänt och flagas offentligt.
** Betänk följande två citat av Anaximandros från Simplicius, Commentary on Aristotle´s Physics:
“ In everything there is a portion of everything except Mind, but Mind is in some things too.”
“The rest have a portion of everything, but Mind is unlimited and self-ruled and is mixed with no thing, but is alone and by itself. For if it were not by itself but were mixed with something else, it would have a share of all things, if it were mixed with anything. For in everything there is a portion of everything, as I have said before. And the things mixed together with it would hinder it so that it would rule no thing in the same way as it does being alone and by itself. For it is the finest of all things and the purest, and it has all judgment about everything and the greatest power. And the mind rules all things that possess life –both the larger and the smaller [ här följer en kosmologisk-geneologisk utläggning. Min anmärkning. ] All mind is alike, both the larger and the smaller. But nothing else is like anything else, but each single thing is and was most plainly those things of which it contains most.”
* Det har ju funnits filosofer som har uppfattat sig som hundar. Han, killen
som ligger på golvet där i Rafaels skolan. Kolla startsidan! Där har vi en!
Sammanfattningsvis ( för att få ett slut på denna talträngda liturgi ):För att undvika regression och ond cirkel måste vi endera anta att intrycken består av någon slags logiska atomer som är givna i perceptionen, eller så består dom av lösryckta fragment som förnuftet kategoriserar. Den yttre världens existens, bortom de logiska atomerna eller lösryckta fragmenten blir under båda förutsättningarna problematisk. Om intrycken består av logiska atomer – och detta är uttömmande för vår kunskap om världen - kan vi inte tillåta att den även skulle innefatta implikationer etc etc, detta eftersom implikationen, på sin höjd förklarar vad som sker i den materiella hjärnan. Implikationen kan heller givetvis inte lokaliseras ”fysiskt” i hjärnan. Vi vet allt – potentiellt - men vi vet inte hur. ”Världen är summan av sakförhållanden”, tror jag Wittgenstein hävdade. Om intrycken däremot består av lösryckta fragment och hjärnan är en maskin, eller processor, då vet vi ingenting fullt ut, men vi vet hur – vi måste nämligen hela tiden invänta mer material och skjuta upp omdömet.