Hur vill vi dö?

[förstår mig själv]

Enligt min uppfattning så är det helt säkert så att om vi vill förklara döden enligt vetenskap och enligt ögonens dimension så måste vi göra och förstå döden på samma sätt som vi förstår allt annat. Dvs vi observerar en kropp som dör, flera kroppar och sedan har vi förstått. Döden är vad vi ser, hör och känner. Känslan ändras och beror av bl.a. Våra erfarenheter och av den människa som dör. Någon som var viktig för oss känns annorlunda än någon annan. En gammal som kanske dog av sjukdom känns annorlunda än en ung. Osv. Förstås döden med ögonen är den dock samma.
Känslorna leder ju till överlevnad och fortplantning och vi skulle inte överleva utan dem. De anger ju vad som är rätt och fel för individen. Så att vi vet vad som ska göras.
Detta förklarar ju att olika känslor kan uppstå när någon dör.
Vi kan säga att känslor motsvaras i ögats dimension av biokemisk aktivitet.
Men är det något annat också? Vi säger att vi känner smärta. Vi kanske reagerar motoriskt med kropp i rummet och aktivitet ses i ett visst område i hjärnan. Men är det=smärta eller är det något annat också? Jag menar att det är det. Känslan är en annan dimension. Vi kan erkänna att om något händer i rum(som borde göra ont), så kommer med nödvändighet vi att förnimma smärta. Dock så anser jag att det omvända inte är nödvändigt. Dvs känslor måste inte motsvaras av något rumsligt.När vi är i kroppen kan vi finna en rumslig händelse. Dock menar jag att känslorna kan existera utan rummet. Allt har en verkan men rummet är en fantasi och där kan det vara så att någon verkan inte ses.
Vad innebär då detta ja rum är en fantasi. När kroppen slutar existera försvinner dess verkningar på det sätt vi är vana vid. Hur det är med känslorna vet vi ju inte. Dock är jag helt övertygad om att känslor är=det man känner inte det man ser i hjärnan. Känslor kan vara en egen dimension som inte är materiell utan materien är skapad pga känslorna.
Jag har själv upplevt ett kännande tillstånd. Annars skulle jag antagligen inte spåra ut på detta metafysiska sätt. "jaget" och kroppen kan upplösas(bli overkligt) men känslan kan vara kvar. Känner mig inte säker på detta.

[förstår mig själv]

Vi kan säga att om rummet förhåller sig på ett visst sätt till kropp så kommer vi att känna. Det är så vi tänker och förstår.tidens dimension och rörelsebegreppet nödvändiggör detta. Tänk om det vore tvärt om att rummet följer av känslorna. Det är mer logiskt enligt mig eftersom känslorna är livets mening. De borde vara överordnat. Ögat styr mycket av vår verklighetsuppfattning. Teorin om rummet leder till en förståelse för känslornas uppstående och försvinnande. Flera saker kan ske samtidigt i rummets dimension. Tex kan vi andas samtidigt som vi kissar och är ute. Samtidigt kan vi även känna andnöd, vara kissnödig och frysa. Dvs 6registreringar av en situation. Vi vet att känslan styr våra kroppars rörelser. Dvs mollekylers och kroppars rörelser styrs av känslor. Tror man att rummet är absolut så tror man att känslorna är en funktion av rum,dvs de uppstår för att rum(tex händelser eller molekylrörelser) är på ett visst sätt. Det är såhär vi förstår världen, märkligt nog har man ännu inte insett konsekvenserna av detta. Om känslorna är överordnat rum. Dvs följer rum känslorna. Ja då är känslorna oberoende av rum. Jag är nästan säker på att det är såhär. Isåfalk kommer känslor antagligen finnas efter döden även om man inte är den man tror man är kommer förnimmelser att kunna finnas kvar. Det skulle då kunna finnas något säkert och exakt. Definierade av känslan. Ju mer man känner ju mer förstår man. Är känslorna överordnade kan man styra världen mer. Rummet och döden blir en fantasi. Tiden blir ett instrument att förstå döden. Tiden blir overklig, en fantasi. Detta och mina egna upplevelser har lett till dessa idéer.

[förstår mig själv]

Frågan är väl den klassiska. Vad är hönan och vad är ägget. Om vi tex känner smärta när vi slår handen i en vägg är det då den rumsliga orsaken orsak till detta. Dvs det ögat registrerar. Eller är smärta orsaken till att handen i det rumsliga slår mot väggen. Jag tror på det senare då det stämmer bättre med mitt förnuft och erfarenheter. Känslorna har ett sådant djup(amplitud) och mångfald att de kan vara orsak. Vi vet ju att känslorna styr våra kroppar men samtidigt är de begränsade av det rumsliga. Allt stämmer i de olika dimensionerna. Får vi kontakt med känslorna kan rummet förändras. Detta har jag erfarit. Jag tror att nyckeln är att registrera vad som sker och sedan ser man samband. Observera att jag i och med detta utvecklar determinismen och att den blir av religiös natur. Dock är den det mest troliga svaret på frågan om känslorna är överordnat rum eller vise versa.