Avlett från Ponty : Kontinental filosofi?

[Anders]

Ursäkta: Kontinental Filosofi? Urrk!

Vi tar det här i egen tråd: Vad uppfattar du vara kontinental filosofi, och varför urrk?

[Anders]

Ok, jag kan börja:

Jag har inte alls läst lika mycket filosofi som dej, Sigurd efter vad jag förstått av det du skrivit, men det här intresserar mej, så jag upphäver min stämma:

Läser för närvarande Russells History of western philosophy, Russell får väl sägas vara en av förgrundsmännen till den analytiska filosofin, men ändå en man med brett filosofiskt intresse. Nu har jag just skrivit vad Russell har att säga om John Dewey, instrumentalisten och pragmatikern. Inte från det kontinentala europa, men jag fann kapitlet intressant för diskussionen analytisk/kontinental.

Russell kritiserar Dewey för hans syn på "sanningen". Dewey hävdar ungefär att det är sant som visar sig fungera i en viss bökig situation vid en viss tid. Medan Russell ser i historien för att söka sanningen, och sanningen är för Russell något mer tidlöst. Han ser en fara i att det här är en filosofi som passar människans hybris(skrivet runt 1944), att vi själva skapar våra sanningar lite varteftersom. Och det kan man ju hålla med om.

Då jag tänker på Kontinental filosofi tänker jag på Sartre, Merleau-Ponty och dom i Paris. Befann sig verkligen i något anti-analytiskt, filosofier runt de arbetande massorna osv. Med någon slags bas i Fenomenologi och existentialism.
Som indoktrinerad högerpojke under ett näbbstövel-70-tal som jag hatade (anammade yuppiestilen fullt ut lite senare) borde jag väl applådera alla som angriper det flummiga, men jag undrar, jag.

Då man läser om de grekiska antika filosoferna så intesserade de sig, i lite olika omfattning, både för vad sanning och kunskap var, logik och matematik likaväl som att grubbla över saker de inte kunde förvänta sig få säker kunskap om, vad materien var gjord av, hur universum var uppbyggt, hur leva ett liv.

Sedan, med Galilei, Newton och guds död kom den vetenskapliga revolutionen. Man kunde få fungerande svar på en massa saker där man förut bara gissat. Man iakttog och experimenterade, joggade indata med logik och matematik och kom fram till slutsatser som verkligen tycks fungera.

Och då var det lätt att fnysa åt den svarta luft som man tidigare trodde malaria kunde orsakas av. Det har påverkat tankelivet. Har påverkat filosofin. Naturvetenskap, logik anses av många vara det som kan ge säkra, använbara resultat. Och på något sätt, det som är värt att grubbla på.

Men är allt av den kataktären? Allt man grubblar på?
Vad är kärlek, hur bör ett land styras, hur bör beslut tas? Var tar utvecklingen vägen? Hur upplever vi världen?
Det är frågor som inte enkelt låter sig behandlas av vetenskapen. Och då man verkligen måste ta ett beslut, som regering, som chef eller förälder har man inte den vetenskapliga säkerheten och logiken är bara begränsat användbar. Men ändå måste man tänka, överväga.

Man kan tycka att det är dumt av Sartre eller Zizek att ägna filosofisk kraft åt politik och psykologi. Men är det inte tvärt om? De är där Platon och Aristoteles var då de funderade på atomers struktur eller kosmos uppbyggnad.

Analytiska filosofin verkar sträva, efter det lilla jag läst, efter visshet och säkerhet, i språk och logik. Lite i vetenskapens fotspår. Men leder det någon vart? Och kan man inte ha en känsla av att analytiska filosofin lite grann är en filosofi som inte vågar släppa sargen och komma ut på isen? Den is där Platon var då han funderade på den ideala hästen?

[Anders]

Om inte Sigurd vill, vore det dock intressant att få er andras syn på den kontinentala filosofin, vad det är och vad ni gillar den. Många har ju läst mycket mer filosofi än jag, så ni har antagligen bättre kläm på det.

[SigurdV]

Ursäkta: Kontinental Filosofi? Urrk!

Vi tar det här i egen tråd: Vad uppfattar du vara kontinental filosofi, och varför urrk?

Vilken trevligt initiativ!
Vilken bra men oväntad fråga!
Jag funderar lite innan jag svarar:
Nietzche, Hegel, Shopenhauer, Husserl, Heidegger, Sartre...
Men inte Kant och Bergson

[SigurdV]

Ok, jag kan börja:

Jag har inte alls läst lika mycket filosofi som dej, Sigurd efter vad jag förstått av det du skrivit, men det här intresserar mej, så jag upphäver min stämma:

Det är inte mängden utan innehållet som avgör.

Läser för närvarande Russells History of western philosophy, Russell får väl sägas vara en av förgrundsmännen till den analytiska filosofin, men ändå en man med brett filosofiskt intresse. Nu har jag just skrivit vad Russell har att säga om John Dewey, instrumentalisten och pragmatikern. Inte från det kontinentala europa, men jag fann kapitlet intressant för diskussionen analytisk/kontinental.

Russell kritiserar Dewey för hans syn på "sanningen". Dewey hävdar ungefär att det är sant som visar sig fungera i en viss bökig situation vid en viss tid. Medan Russell ser i historien för att söka sanningen, och sanningen är för Russell något mer tidlöst. Han ser en fara i att det här är en filosofi som passar människans hybris(skrivet runt 1944), att vi själva skapar våra sanningar lite varteftersom. Och det kan man ju hålla med om.

Det är ju vinnarna som skriver historien men sann behöver den inte vara.

Då jag tänker på Kontinental filosofi tänker jag på Sartre, Merleau-Ponty och dom i Paris. Befann sig verkligen i något anti-analytiskt, filosofier runt de arbetande massorna osv. Med någon slags bas i Fenomenologi och existentialism.
Som indoktrinerad högerpojke under ett näbbstövel-70-tal som jag hatade (anammade yuppiestilen fullt ut lite senare) borde jag väl applådera alla som angriper det flummiga, men jag undrar, jag.

Då man läser om de grekiska antika filosoferna så intesserade de sig, i lite olika omfattning, både för vad sanning och kunskap var, logik och matematik likaväl som att grubbla över saker de inte kunde förvänta sig få säker kunskap om, vad materien var gjord av, hur universum var uppbyggt, hur leva ett liv.

Sedan, med Galilei, Newton och guds död kom den vetenskapliga revolutionen. Man kunde få fungerande svar på en massa saker där man förut bara gissat. Man iakttog och experimenterade, joggade indata med logik och matematik och kom fram till slutsatser som verkligen tycks fungera.

Och då var det lätt att fnysa åt den svarta luft som man tidigare trodde malaria kunde orsakas av. Det har påverkat tankelivet. Har påverkat filosofin. Naturvetenskap, logik anses av många vara det som kan ge säkra, använbara resultat. Och på något sätt, det som är värt att grubbla på.

Men är allt av den kataktären? Allt man grubblar på?
Vad är kärlek, hur bör ett land styras, hur bör beslut tas? Var tar utvecklingen vägen? Hur upplever vi världen?
Det är frågor som inte enkelt låter sig behandlas av vetenskapen.

Eller filosofin!?
Jag har tills nyligen begränsat mitt tänkande till Semantik och Logik ...
Men jag har bestämt mig att inte lämna någon fråga helt ogranskad i fortsättningen.

Och då man verkligen måste ta ett beslut, som regering, som chef eller förälder har man inte den vetenskapliga säkerheten och logiken är bara begränsat användbar. Men ändå måste man tänka, överväga.

Man kan tycka att det är dumt av Sartre eller Zizek att ägna filosofisk kraft åt politik och psykologi. Men är det inte tvärt om? De är där Platon och Aristoteles var då de funderade på atomers struktur eller kosmos uppbyggnad.

Analytiska filosofin verkar sträva, efter det lilla jag läst, efter visshet och säkerhet, i språk och logik. Lite i vetenskapens fotspår. Men leder det någon vart? Och kan man inte ha en känsla av att analytiska filosofin lite grann är en filosofi som inte vågar släppa sargen och komma ut på isen? Den is där Platon var då han funderade på den ideala hästen?

Jag tror den analytiska filosofin leder nån vart och redan lett nån vart! Det ÄR nog ett misstag av mig att slänga ALL kontinental filosofi i papperskorgen... men man hinner inte läsa ALLT! Och analytiska filosofer har inte alltid rätt: Russells sågning av Henri Bergsson i History of Western Philosophy är ett bra exempel.

[Anders]

Håller med om det där med Russell kontra Bergson. Känsla är inte Russells starka sida. Måste väl i och för sig säga att en del av de här sakerna som Russell var på Bergson om, att tiden skulle projiceras till rummet inte var de mest övertygande bitarna i "tiden och den fria viljan", men det var heller inte de, som jag ser det, de centrala. Just det här med upplevt kontinuum kontra diskret representation av vilja, språk och tid som var det intressanta. Men jag kan förstå att det inte tilltalade Russell, svårt att greppa genom logisk behandling av pusselbitarna. Bara för att man höjer blicken över detaljerna behöver det inte innebära att man geggar med metafysiska drömslottsbyggen. Det Bergson beskriver känns klart och koncist för mej.

Svårare med en sån som Sartre. Man kan ju tycka att han hoppade från någon slags personlig existentialism till att senare haka på nån slags 68-våg. Och det gjorde han kanske. Men är det så fel? Russell själv tog ju klart ställning för saker här i världen, låt vara att han inte tyckte det hade med hans filosofi att göra (om jag förstått det rätt). Men KAN man engagera sig, som tänkande människa, i verkliga saker utan att fundera på mekanismerna bakom skeendena, försöka beskriva? Låt vara att det är en helt annan svårighetsgrad än att beskriva hur planeter attraherar varandra, hur elektriska fält verkar och vad det nu kan vara i den naturvetenskapliga världen. Man kommer troligtvis inte till visshet på samma sätt, eftervärlden kommer småfnysa, som åt Marx, men jävlar i mej, världen hade varit ett betydligt sämre ställe utan honom, och han försökte åtminstone beskriva "verkliga världen" med vetenskapliga metoder. Det erkände till och med Popper.

Popper är för övrigt en riktigt spännande figur i det här sammanhanget. Gjorde väldigt mycket för det vetenskapliga, men var samtidigt inte rädd för att våga beskriva samhälle och politik ur någon slags filosofisk synvinkel.

[Pilatus]

[...]

Bra skrivet inlägg.

[holoteist]

Ja, verkligen.