Hej!
Jag läste just nu idéhistoria, filosofi och samhällsteori.
Jag har precis läst att Aristoteles idé om den förste röraren inte var så lätt att kombinera med skapelseberättelsen, vilket skulle vara fördelaktigt att kunna göra, för kristna filosofer. Men vad berodde svårigheten på? Var det för att han hade en annan värlsbild eller för att han inte beskrev det som en gud? vad har ni för idéer?
Den förste röraren
Moderator: Moderatorgruppen
Den förste röraren
Om han utgick från att allt kunde förklaras genom observationer och logiska resonemang så kommer han ner till den gränsen där de minsta beståndsdelarna helt enkelt inte syns, men de måste ju trots det logiskt finnas där varpå idén till atomer föds.
Enkelt så kan man sammanfatta allt med orsak, det måste finnas en orsak till att saker och ting är som de är, varpå orsaken blir till ändamålet med det som existerar. Varför har man hus, jo som skydd, husen har satts samman av en person, de är byggda av material, huset är ett resultat av materia, funktion och intelligens. Om han nu tänker sig att allt har en funktion så kommer han när det gäller materian fram till att det måste vara så som det är, annars hade det varit på ett annat sätt, när det gäller materiens ursprung så måste det ju bevisligen ha skapats av någon/t, men där tar det stopp. Antingen så beror allt på en slump, eller så beror det på något för oss okänt, likväl som i exemplet med husbygget så anas det en viss intelligens bakom, men vad det än är så går det ej att få insikt därom då det ej låter sig betraktas.
Enkelt så kan man sammanfatta allt med orsak, det måste finnas en orsak till att saker och ting är som de är, varpå orsaken blir till ändamålet med det som existerar. Varför har man hus, jo som skydd, husen har satts samman av en person, de är byggda av material, huset är ett resultat av materia, funktion och intelligens. Om han nu tänker sig att allt har en funktion så kommer han när det gäller materian fram till att det måste vara så som det är, annars hade det varit på ett annat sätt, när det gäller materiens ursprung så måste det ju bevisligen ha skapats av någon/t, men där tar det stopp. Antingen så beror allt på en slump, eller så beror det på något för oss okänt, likväl som i exemplet med husbygget så anas det en viss intelligens bakom, men vad det än är så går det ej att få insikt därom då det ej låter sig betraktas.
Den förste röraren
Wikipedia: Aristoteles hade menat att universum var evigt, men att detta hade försatts i rörelse av den första röraren, något som inte samstämde med kristendomens linjära tidssyn, vilken kräver skapelse (därmed även en skapare) och domedag.
Enligt japanska Kojiki http://sv.wikipedia.org/wiki/Kojiki var Izanagi och hans hustru Izanami de första rörarna. De fick övriga gudars uppdrag att kliva upp på himmelsbron och med ett juvelprytt spjut röra i det oljiga djupet under bron. Vattnet verkar även där ha fått bidra med föreställningarna om det kaos ur vilket världen skapades. Makarnas rörande skapade landet ur dropparna från spjutet.
Kaos beskrivs ibland som den första och ursprungliga guden, och i Egypten var han även sötvattnets och himmelshavets gud. Han var Djupet själv, och hette Nun. Nun omnämns ett drygt trettiotal gånger i GT ("... Josua, Nuns son ...". Det är Josua, som betyder Gud frälser, och som i NT översätts till det grekiska namnet Jesus. Djupet kallas där (i NT, i Johannesevangeliet pléroma, och översätts vanligen till "fullheten"). Allt annat (= Kosmos) skapades ur Kaos, som dock inte var oordning utan det oförutsägbara och obeskrivliga. Jämför med Thomas av Aquinos (ca1225-1274):
Han ansåg, att Gud bäst beskrevs med negationer, vad Han inte är, men Thomas lade också fram fem positiva påståenden:
1. Gud är enkel, utan att innehålla delar, såsom kropp och själ, eller materia och form. (Detta är väl överenstämmande med Kaos.)
2. Gud är fullkomlig, och saknar inget. Detta innebär att Gud genom sitt fullständiga varande är annorlunda än andra varelser.
3. Gud är oändlig. Detta innebär att Gud inte har en ände såsom skapade varelser har, vilka är fysiskt, intellektuellt, och känslomässigt begränsade. Denna oändlighet som Gud har måste skiljas från oändliga tal och oändlig storlek. (Detta duger också för att beskriva Kaos. Tal och storlek hör inte till Kaos utan är kosmiska ting.)
4. Gud är oföränderlig, och kan inte förändra det som har att göra med sin egen existens och karaktär. (Detta kan diskuteras! Vad vill Gud uppnå med skapelsen? Är det inte egentligen Gud själv, som uppträder i alla skapelseformer? Ur/i Kaos uppstår/skapas/föds en vilja att skapa, som är en vilja till förändring, ett evolutionärt begär. Gud är skapelse, liv = rörelse samt kärlek m.m., och hör sådana ting till Kaos, kommer vi aldrig att kunna förutsäga och förklara det.)
5. Gud är en, Guds själv är odelbart. (Ja, det var ju det jag sade i punkt 4. Gud är överallt i sin skapelse.) Guds enhet är sådan att Guds essens är detsamma som Guds existens. Med Thomas egna ord "i sig själv är påståendet ’Gud existerar’ av nödvändighet sant, för i det är subjektet och predikatet samma." (Existensen är Gud! Kosmos utgår ur Kaos, ur himmelshavet som är vår bild av tomrummet och det som rör sig. Det skvalpande kvanthavet.)
Aristoteles eviga universum är Gud, som rör sig själv. Myterna beskriver det dock som att Hen skapar/föder barn, som rör. Men fadern och sonen är ett. Föräldern/avkomman är ett. Mitt gamla jag dör (på min individuella domedag) och mitt nya jag är en ny skapelse (Paulus). Hur långt skall vi dra allegorin? Är det bara en allegori?
Enligt japanska Kojiki http://sv.wikipedia.org/wiki/Kojiki var Izanagi och hans hustru Izanami de första rörarna. De fick övriga gudars uppdrag att kliva upp på himmelsbron och med ett juvelprytt spjut röra i det oljiga djupet under bron. Vattnet verkar även där ha fått bidra med föreställningarna om det kaos ur vilket världen skapades. Makarnas rörande skapade landet ur dropparna från spjutet.
Kaos beskrivs ibland som den första och ursprungliga guden, och i Egypten var han även sötvattnets och himmelshavets gud. Han var Djupet själv, och hette Nun. Nun omnämns ett drygt trettiotal gånger i GT ("... Josua, Nuns son ...". Det är Josua, som betyder Gud frälser, och som i NT översätts till det grekiska namnet Jesus. Djupet kallas där (i NT, i Johannesevangeliet pléroma, och översätts vanligen till "fullheten"). Allt annat (= Kosmos) skapades ur Kaos, som dock inte var oordning utan det oförutsägbara och obeskrivliga. Jämför med Thomas av Aquinos (ca1225-1274):
Han ansåg, att Gud bäst beskrevs med negationer, vad Han inte är, men Thomas lade också fram fem positiva påståenden:
1. Gud är enkel, utan att innehålla delar, såsom kropp och själ, eller materia och form. (Detta är väl överenstämmande med Kaos.)
2. Gud är fullkomlig, och saknar inget. Detta innebär att Gud genom sitt fullständiga varande är annorlunda än andra varelser.
3. Gud är oändlig. Detta innebär att Gud inte har en ände såsom skapade varelser har, vilka är fysiskt, intellektuellt, och känslomässigt begränsade. Denna oändlighet som Gud har måste skiljas från oändliga tal och oändlig storlek. (Detta duger också för att beskriva Kaos. Tal och storlek hör inte till Kaos utan är kosmiska ting.)
4. Gud är oföränderlig, och kan inte förändra det som har att göra med sin egen existens och karaktär. (Detta kan diskuteras! Vad vill Gud uppnå med skapelsen? Är det inte egentligen Gud själv, som uppträder i alla skapelseformer? Ur/i Kaos uppstår/skapas/föds en vilja att skapa, som är en vilja till förändring, ett evolutionärt begär. Gud är skapelse, liv = rörelse samt kärlek m.m., och hör sådana ting till Kaos, kommer vi aldrig att kunna förutsäga och förklara det.)
5. Gud är en, Guds själv är odelbart. (Ja, det var ju det jag sade i punkt 4. Gud är överallt i sin skapelse.) Guds enhet är sådan att Guds essens är detsamma som Guds existens. Med Thomas egna ord "i sig själv är påståendet ’Gud existerar’ av nödvändighet sant, för i det är subjektet och predikatet samma." (Existensen är Gud! Kosmos utgår ur Kaos, ur himmelshavet som är vår bild av tomrummet och det som rör sig. Det skvalpande kvanthavet.)
Aristoteles eviga universum är Gud, som rör sig själv. Myterna beskriver det dock som att Hen skapar/föder barn, som rör. Men fadern och sonen är ett. Föräldern/avkomman är ett. Mitt gamla jag dör (på min individuella domedag) och mitt nya jag är en ny skapelse (Paulus). Hur långt skall vi dra allegorin? Är det bara en allegori?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 62 och 0 gäster