Är omvärlden i någon mening objektiv?

[Algotezza]

Startar härmed en dottertråd till den långa referens-tråden.

Här kommer nu en massa frågor som flaxat omkring i min hjärna. Svara på dem som intresserar er. Om ni vill.

Varför är vi benägna att kalla vår gemensamma omvärld för objektiv?

Vilka egenskaper hos den gör den i så fall objektiv?

Hur vet vi om våra sinnen förmedlar en rättvisande bild av den?

Vad skiljer vår upplevelse av världen från hur världen i sig?

Kan vi veta något om världen i sig?

Hur når vi i så fall kunskap om den?

Är omvärlden alls fysisk?

Är siffror och matematik (dvs. något immateriellt) grunden för den eller materia?

Eller: Är i stället materia (av något slag) grunden för siffror och matematik?

/Algotezza

[Antic]

Ett kort svar.

Sinnen är egentligen bara till för en sak, att översätta något till något annat än det är.

Livet I en objektiv värld skulle inte ens behöva några sinnen och alla skulle uppleva (se) allt precis likadant eftersom inget behövde översättas. Paradoxen blir att inget liv kan existera i en objektiv värld eftersom den inget har med liv att göra.

Låter det konstigt?

Läs min teori sen när jag jobbat klart den biten i detalj.

[Plattfot]

Om det finns en värld är jag och mitt medvetande en del av den. Det innebär, att det egentligen är världen själv som upplever sig. Uppdelningen av subjekt och objekt är i så fall felaktig. Om världen delar upp sig i subjekt och objekt, uppstår frågan vad som är skillnaden mellan subjektet och objektet. Vi är ju varandras betraktade objekt.

[Pilatus]

Varför är vi benägna att kalla vår gemensamma omvärld för objektiv?

Vår inställning till världen omkring oss skiftar med hur vi känner oss och vi kan ibland göra tolkningar av den som vid närmare eftertanke inte visar sig vara fullt förenliga med verkligheten. Men oftast är världen, naturen, en trygg plats för realister. Den är tillgänglig och öppen om vi ställer rätt slags frågor. Världen motsvarar till vardags vad våra sinnen kan uppfatta. Nya obekanta fenomen låter sig undersökas. Vi förstår inte allt, men tillräckligt mycket för att den bild vi har av världen oftast visar sig stämma med hur den faktiskt är. För andra slags sinnelag händer sådant som verka strida mot förnuft och naturens lagar. Är man så lagd kan inte världen framstå som objektiv.

[klorofyll]

Hur vet vi om våra sinnen förmedlar en rättvisande bild av den?

Jag skulle vilja påstå att vi aldrig kan vara säkra på någonting förrän vi har ändrat uppfattning om det. För om vi har en uppfattning så finns det alltid information vi inte tagit in i beräkningen som kan visa på dess motsats. Men om vi upptäcker att första intrycket inte stämmer så säger det oss alltid något.

[Pilatus]

Jag skulle vilja påstå att vi aldrig kan vara säkra på någonting förrän vi har ändrat uppfattning om det.

Kan du exemplifiera?

[klorofyll]

Är omvärlden alls fysisk?

Är siffror och matematik (dvs. något immateriellt) grunden för den eller materia?

Eller: Är i stället materia (av något slag) grunden för siffror och matematik?

Människan förstår matematiken vilken ordnar materian och är grunden för logiken som människan erfar fysiskt.

[Pilatus]

Människan förstår matematiken vilken ordnar materian och är grunden för logiken som människan erfar fysiskt.

Är det inte snarare så att materien är uppbyggd så snyggt att den låter sig inpassas i våra modeller av den? Matematiken är bara ett hjälpverktyg som ger modellen struktur. Vi bildar olika hypoteser och testar om modellen verkar riktig. Vår uppfattning om verkligheten förefaller vara mycket solid och det är antagligen få frågor inför vilka vi står helt frågande.

[klorofyll]

Jag skulle vilja påstå att vi aldrig kan vara säkra på någonting förrän vi har ändrat uppfattning om det.

Kan du exemplifiera?

Mitt tankesätt fungerar nog bara ur moralisk synvinkel.

[Dysorganism]

Varför är vi benägna att kalla vår gemensamma omvärld för objektiv?

Vilka egenskaper hos den gör den i så fall objektiv?

För att världen ska kunna existera måste den i någon mening vara reell och verklig. Objektivitet ingår i definitionen av existens. Det subjektiva är sekundärt. Subjektivitet fungerar bara som begrepp i kontrast till objektivitet. Det objektiva kan existera självt. Det är vad det är.

När vi talar om Världen talar vi om är den värld vi kan tala om. Vi kan tala om världen eftersom vi kan förstå varandras upplevelser av världen. Världen är i den meningen inte en individuellt subjektiv upplevelse.

[förstår mig själv]

Jag rekommenderar er att lita på sinnen, teorier och känslor. Även om tex det vi ser inte är vad vi tror, så ljuger inte ögonen. Illusionen som sådan är verklig. Det är helt enkelt så att vi inte förstår vad vi ser. Dvs vi bildar olika ideer/tolkningar/teorier om vad vi ser. Se, hör och känn alltså och sedan tolka/förstå, det sker automatiskt.

[Zokrates]

http://www.fourwinds10.net/siterun_data ... 1262024557

[Antic]

Jag rekommenderar er att lita på sinnen, teorier och känslor. Även om tex det vi ser inte är vad vi tror, så ljuger inte ögonen. Illusionen som sådan är verklig. Det är helt enkelt så att vi inte förstår vad vi ser. Dvs vi bildar olika ideer/tolkningar/teorier om vad vi ser. Se, hör och känn alltså och sedan tolka/förstå, det sker automatiskt.

Det är ingen illusion egentligen, det är att "uppleva världen". Att uppleva världen är inte samma sak som att "se världen". Liv kan inte existera i en objektiv värld utan att uppleva världen, dvs liv kan aldrig se en objektiv värld mer än indirekt eftersom en objektiv värld inte har några egenskaper som kan förknippas med liv. Och ser världen indirekt gör vi också genom att använda matematik.

En objektiv värld är exakt
Liv är allt annat än exakt

Liv går egentligen inte ihop alls med en objektiv värld förrän livet upplever världen, dvs tolkar om världen till något som går ihop med liv. Något som växlar från stund till stund och aldrig har några fasta värden. Först då blir något levande och en objektiv värld är allt annat än levande i sin rena otolkade form.

[Zokrates]

Algotezza, Startar härmed en dottertråd till den långa referens-tråden.

Här kommer nu en massa frågor som flaxat omkring i min hjärna. Svara på dem som intresserar er. Om ni vill.

Varför är vi benägna att kalla vår gemensamma omvärld för objektiv?

Grundförutsättningarna för naturlagarna är objektiva mot det skapade.

Vilka egenskaper hos den gör den i så fall objektiv?
Naturlagarna.

Hur vet vi om våra sinnen förmedlar en rättvisande bild av den?
Våra sinnen är skapade för att verka inom ett visst fält som är objektivt representativt för just det fältet.

Vad skiljer vår upplevelse av världen från hur världen i sig?
Alla tolkningar är subjektiva, världen i sig är objektivt neutral gentemot det levande.

Kan vi veta något om världen i sig?
Det vi kan veta omfattas av det vi kan registrera, skalar man bort alla värdeomdömen kvarstår objektiv fakta.

Hur når vi i så fall kunskap om den?
Genom att inte värdera det vi mäter utifrån spekulationer, tex religiösa.

Är omvärlden alls fysisk?
Allt som existerar är fysiskt, även det som ryms inom metafysik.

Är siffror och matematik (dvs. något immateriellt) grunden för den eller materia?
Nej, allt korrelerar mot partiklar som i sin tur är våglängder vars inbördes förhållanden bestämmer dess mönster
enligt enkla principer som följer att ge och ta och bevara. Avstånd är i sammanhanget ointressant då avstånd representerar något subjektivt hos betraktaren snarare än det betraktade som alltså följer våglängden som bestäms av energiflödets rytmik, aldrig distans.

Eller: Är i stället materia (av något slag) grunden för siffror och matematik?
Människan består av materia och människan har skapat matematik som ett hjälpmedel för att mäta skillnader.

[Antic]

Stäng av alla dina sinnen

Bli blind
Bli döv
Tappa känseln
Tappa smaken
Tappa luktsinnet

Det är vad som finns kvar av världen när inte dina sinnen kan tolka den längre.

Världen finns fortfarande där utanför dig, men inte som du kände till den.