Vad är determinism?

[förstår mig själv]

Enligt spinoza (tror jag) är en händelse dvs något som sker,tex en rörelse en negation av det omöjliga. Genom att negera/utesluta allt som är omöjligt kommer det som inte kan uteslutas vara händelsen. Detta är förvisso sant.
Anta att vi ser en människa på ett fält. Vi har inga andra sinnen(;dimensioner) en ögonen. Vi vill nu veta var denna person kommer vara om tex 3sekunder. Vi har utgångsläget för människan angiven i rummets koordinater. XYZ, behöver kanske inte beskriva mer utförligt. Någons läge i en tex stor kub, eller i rummet, kan anges med värden (m). Längs x axeln, yaxeln,z axeln. Vi har alltså en observatör som med sina ögon kommer att kunna ange läget för människan som står på fältet. Bakom dem står 2människor som har olika ideer om hur människan rör sig(vad den gör). Den ena är determinist den andre tror att människan kan göra vad den vill.
T=0. Man tänker testa vem som verkar ha rätt. Genom att ange koordinaterna för där människan när t(s)=5.
Att tro något är att ha en teori om vad som ska ske. Deterministen kommer nu att genom att ange alla koordinater som den "förstått" människan inte kommer vara om 5sekunder kunna "utesluta" nästan alla möjliga platser i rummet som personen inte kan finnas på. Kanske om vi tänker oss en sfär, eller ritar in en 3dimensionell "figur" kommer denna sfär bilda avgränsningarna dvs definera de möjliga utfall som kan uppstå (koordinaterna). Den som tror på den fria viljan kommer istället vara tvungen att bilda teorin om slumpen för att gissa sig till var människan kommer vara om 5sekunder. Dvs nästan oändligt många möjliga koordinater/punkter. Nu tycker ni kanske att detta är löjligt, bevisar inget men jo det är precis det det gör. Kanska tycker ni att z axeln s koordinat måste vara given. Ni "vet" ju att människan INTE kan vara tex 10 meter upp eller ner av olika anledningar (naturlagar, kunskap om marken, dragningskraft muskelstyrka osv). Tyvärr är ju detta determinism(förnekelse av det omöjliga), så då måste ni motvilligt ge er eller att göra undantag(just i dessa fall är vi inte fria). Så här fortsätter det. Motvilligt och motsträvigt tvingas ni antingen acceptera att ni förstår vad som inte kan ske dvs vara determinist. Annars får ni erkänna att teorin om determinism var bättre än er och motvilligt överge er teori om fri vilja. Ju mer vi förstår destå mer uppenbart blir det att vi inte har fri vilja och att determinism gäller. Dvs ju mer man förstår blir det mer och mer klart(samband/IQ) att determinism. Råder. Att Jesus förstod detta redan vid dåtidens naturvetenskap säger väl en hel del om vilket extremt stort geni han måste vara avseende att förstå naturen. Att människor inte ens nu då kunskapen är större inte förstår är lite sorgligt.
Vad säger reflex och pilatus om detta. Reflex du har ju arbetarbakgrund, antagligen har du innerst inne vetat, eller hur. Det faktum att du förstått har antagligen orsakat dig problem. Svårigheter att "lyda" osv. Litat till ditt eget förnuft, du har styrt din egen kropp mer än andra som "bestämmer","har rätt", du måste ha märkt svårigheten att förstå mer "bli friare". Att ondskan hindrat dig, att ondskan inte förstått dig. Nu känner du kanske lättare igen den onde och den gode. Att ondska=förstår sämre. Att godhet=förstår bättre. I och med att du varit klokare har du kunnat trotsa ondskan, inte varit lika lydig som "alla andra". Dock tänk på att alla vill egentligen bli friare men de kan inte. De skapar kulturen, lydde vet inte bättre. Sedan kräver de lydnad av andra.

[reflex]

När min dotter var riktigt liten och nyss lärt sig prata så utbrast hon förnärmad när en oenighet uppstod (minns inte vad): "Man måste väl i allsin dar få göra som man vill!" Det lät roligt när ett så litet barn uttryckte sig på det sättet, Men egentligen, när man tänker på det, så hade hon ju rätt.
Det finns (som jag ser det) kattmänniskor och hundmänniskor. Hundmänniskor följer alltid med flocken och gör "som man ska". Kattmänniskan däremot är svår att dressera och har hela tiden en benägenhet att gå sina egna vägar. Den gör lite "som den vill" och följer inte så noga normer och etikett.
När det gäller determinism så har jag helt klart för mig vad jag tycker i den frågan och vi har ju diskuterat det vid ett flertal tillfällen. Min syn på saken ser ut så här: Ingen händelse inträffar utan att den orsakats av en eller flera tidigare händelser. Allt är ett virrvarr av händelsekedjor som påverkar varandra och, på ett för det mesta helt oförutsägbart sätt, styr vad som kommer att hända. På så sätt kan en liten obetydlig händelse få mycket stora konsekvenser. Om detta står i motsats till den fria viljan är avhängigt av vad man menar med fri vilja.

[förstår mig själv]

Håller med dig lite om hund och katt människa. Jag var förr nästan bara katt. Innerst inne tror jag vi är både katt och hund. Fortfarande är jag mer katt än hund. Har hundar nu. Hunden vill som katten må bra. Katten gör som den vill(kan vi ju tycka). Det jag inte förstod tidigare är att hunden gör även den som den vill. Hunden mår ju bra av att vara tillags men det är för att det känns bra för hunden. Min ena hund som är "mycket" hund blir orolig, får ångest och börjar gnälla när vi lämnar den ensam. Det känns bra för hunden när vi är tillsammans(då gör den aldrig så). När vi lämnar hunden känner vi olust. Vi mår också bättre när hunden är med. Rätt för båda är alltså att vara tillsammans.(det mår vi alla bra av). Föreställningen om att hunden ska dö orsakar negativa känslor. När hunden dör känner vi sorg. Det vi mådde bra av finns inte längre. Då förstår vi hur viktig den var, vad den betydde för oss. Vi är kanske inte medvetna om vad vi känner. Sambandet mellan hunden och vad vi känner. När vi kommer hem blir hunden jätteglad, springer fram till oss och vi känner också glädje. Vi växelverkar med varandra. Man ger lika mycket som man får. Är lika viktiga för varandra.
Det är samma med katten, den kommer ibland ock kelar. Samtidigt är det annat som lockar och den kan gå ifrån oss för den lockas av de goda känslorna den får på annat håll.