Angående andens förhållande till kroppen

[förstår mig själv]

Har varit på sjukhus en tid (geriatrik, äldrevård). Har tidigare arbetat på geriatrik i flera år och trivdes ganska bra med det. Och även där jag nu arbetar trivs jag bra. Ja ja. Det som jag tidigt lade märke till som var påtagligt annorlunda jämfört med för 10 år sedan var något påtagligt. Nästan alla patienter låg inne helt eller delvis som eftervård till amputation av ett eller i bland 2 ben. Ofta underben (transtibialt) men även lårbensamputationer(transfemoralt). I bland tom dubbelamputerade. Generellt har jag sedan jag var liten tyckt att det varit lite obehagligt med amputationer men inte reflekterat vidare över vad det berodde på.
I alla fall så var 3 av 4 amputationspatienter, som jag kom i håg tidigare rörde det sig om något enstaka fall kanske 1/20 max. Förvisso hade den avdelningen lite annan "inriktning" mer "akutgeriatrik" och medicinska patienter men även en hel del. Rehabilitering efter ortopedi. Då var det främst höftplastiker(ny höftled oftast pga artros), knäplastik eller höftfrakturer ( "collum femoris frakturer som brukade spikas/fixeras med skruv platta). Väldigt sällan amputationer. Och ännu mer sällan vård av ischemi/bensår där vi varit tvugna att besluta själva om operation. Nåväl.
Varför var det denna anhopning av amputationer? Även personalen tyckte att det var extremt jmf med det vanliga.
Ja antingen säger man det beror på "slumpen" och därmed har man "orsaken" och kan lämna frågeställningen.
Jag tror inte på slumpen det är en teori jag inte gillar som förklaringsmodell.
Så jag viste sedan någon vecka att det finns en orsak som antagligen skulle presentera sig som en teori/ide i mitt huvud så småningom. Det är då klokt att lämna över detta till "det undermedvetna och låta det arbeta fram teorin". Jag fick hela tiden olika indata från dessa patienter genom det mina sinnen registrerade. Tydligen var det något krångligt då "svaret" dvs orsaken till anhopningen inte stod klar för mig.
I sådana här situationer brukar det vara kontraproduktivt att "försöka" förstå. Dvs anstränga sig för att finna lösningen. Dock är det svårt att hålla sig, det är ju roligt.
I går då det var sista dagen träffade jag två vänner ( som jag anser förstår ungefär lika bra som jag filosofi/livet/sig själva). Eftersom de är kloka (enligt min uppfattning) så brukar de kunna ge saknande indata så att "förstå" eller som spinoza skulle säga en klar ide uppstår i huvudet. Well.
Det hela mynnade till slut ut i att jag kom att tänka på att de amputerade kan ju "känna" sitt ben (vilket alltså inte finns i rummet). Det kan klia, göra ont (tex fantomsmärta), vifta lite på tårna.
Jag har ju tidigare förklarat hur jag ser på medvetandet, vad som är medvetande och hur vi förstår att vi registrerar flera dimensioner(modus/attribut) tex olika känslor och att dessa förhåller sig logiskt till varandra(det måste ju vara så annars går inte naturen att förstå utan skulle röra sig slumpvist och liv skulle inte kunna finnas).
Här har patienten, alltså olika känslor kvar dvs olika "attribut"/"modus" av benet som inte är rumsliga existerar.
Nu kan man kanske säga att det finns miljoner neuron och även andra strukturer i nervsystemet som styr och behandlar indata från "benet". Man skulle kunna ´"förklara" det så. Att dessa känslor som uppstår är en funktion av dessa neuron.
Om vi lämnar detta, jag har ju tidigare förklarat varför jag inte anser att alla dimensioner är en funktion av ögats (dimension) utan snarare tvärt om(eller vilket jag tror).
Det interessanta är själva upplevelsen. Om man som jag har erfarenhet av att "lämna kroppen" så motsvaras nu patienternas upplevelse efter amputationen att en del av männniskan lämnat kroppen benet är ju borta. Men en del finns kvar. Jag skulle kunna tänka mig att detta motsvaras av anden. När amputationen sker får patienten alltså kunskaper som den kanske inte tidigare kände till eller undvek/förnekade. Nu påtvingas patienten detta och detta kan bli ett psykiskt lidande som i slutändan mynnar ut i något gott.
Tänk på att "strikt" sett så har patienten en psykos (känslelhallucinationer).

[Algotezza]

Man får bestämma sig för vilken metafysik man ska hålla sej till. Ska fysiologiska processer ses som primära? I så fall kan "själ, ande" ses som upplevelseprocesser som emanerar ur eller speglar den fysiska kroppens processer när dessa är tillräckligt komplexa. Själ kan då tolkas som den intuitiva summan av kognitiva och emotionella processer och ande blir jag- eller självkänslan och viljan. Det har ju visat sig att när vi blir medvetna om vad vi vill, t.ex. röra en hand uppåt, kommer känslan av vad man vill efter impulsen att röra handen, inte före. Vad eller vem vill det då?

Om vi menar att det andliga eller själsliga är det primära hur kan det andliga skapa och styra de fysiologiska processerna? Hur ser relästationen ut dem emellan? Är den både andlig och själslig? Om de andliga processerna är primära och kan finnas utan de fysiska, varför finns det fysiska då alls? Vad är poängen med dessa för anden/själen?

[Pilatus]

Om man som jag har erfarenhet av att "lämna kroppen" så motsvaras nu patienternas upplevelse efter amputationen att en del av männniskan lämnat kroppen benet är ju borta. Men en del finns kvar. Jag skulle kunna tänka mig att detta motsvaras av anden. När amputationen sker får patienten alltså kunskaper som den kanske inte tidigare kände till eller undvek/förnekade. Nu påtvingas patienten detta och detta kan bli ett psykiskt lidande som i slutändan mynnar ut i något gott.
Tänk på att "strikt" sett så har patienten en psykos (känslelhallucinationer).

Du talar ofta om naturlagar och förnuft. Plötsligt tar du upp Descartes gamla dualism, varför?
Det fenomen med "fantomsmärtor" som du är inne på förklaras knappast inom medicinen som något andligt. Det finns en medicinsk förklaring, räcker inte det?

[förstår mig själv]

Dualism hum. Hur får du det till dualism? Då har du missförstått. Det jag säger är att medvetandet kan beskrivas som olika dimensioner. Att den rumsliga är en av dem med att det återstår en del av medvetandet när den "rumsliga delen försvinner". De olika sinnena är inte dualism dvs de verkar inte oberoende av varandra utan de speglar/beskriver/registrerar olika aspekter av "substansen".

[förstår mig själv]

Man får bestämma sig för vilken metafysik man ska hålla sej till. Ska fysiologiska processer ses som primära? I så fall kan "själ, ande" ses som upplevelseprocesser som emanerar ur eller speglar den fysiska kroppens processer när dessa är tillräckligt komplexa. Själ kan då tolkas som den intuitiva summan av kognitiva och emotionella processer och ande blir jag- eller självkänslan och viljan. Det har ju visat sig att när vi blir medvetna om vad vi vill, t.ex. röra en hand uppåt, kommer känslan av vad man vill efter impulsen att röra handen, inte före. Vad eller vem vill det då?

Om vi menar att det andliga eller själsliga är det primära hur kan det andliga skapa och styra de fysiologiska processerna? Hur ser relästationen ut dem emellan? Är den både andlig och själslig? Om de andliga processerna är primära och kan finnas utan de fysiska, varför finns det fysiska då alls? Vad är poängen med dessa för anden/själen?

Det man kan förstå är att samband råder mellan dimensionerna och det kan vara användbart för att förstå något som primär orsak men det går att vända på det. Om vi tex uttrycker oss primärt i rummets dimensioner är det "naturligt" att vi "finner förklaringsmodeller till medvetandet i rummet". Det som gäller är att det som sker i rummet "samexisterar"/står i samband.

[Pilatus]

Dualism hum. Hur får du det till dualism? Då har du missförstått.

De amputerade benen var ju en del av kroppen. Så fortsatte du med att skriva: "Jag skulle kunna tänka mig att detta motsvaras av anden."
Vad har vi då om inte två substanser, ande och materia = dualism?

[förstår mig själv]

Dualism hum. Hur får du det till dualism? Då har du missförstått.

De amputerade benen var ju en del av kroppen. Så fortsatte du med att skriva: "Jag skulle kunna tänka mig att detta motsvaras av anden."
Vad har vi då om inte två substanser, ande och materia = dualism?

Det jag säger är att det ögat ser är en dimension, det örat hör är en dimension, de olika känslorna är olika dimensioner. Dessa är våra enda indata. Sedan bildas teorier av dessa tex rummet. Osv. Förstå detta. De olika dimensionerna förhåller sig på bestämda sätt till varandra och detta är förnuftets uppgift att förstå sambanden mellan de olika dimensionerna. Dvs genom att registrera skeenden i andra dimensioner kan man tex förutsäga/förstå vad som ska ske i en dimension. Sedan som du vet säger min huvudteori att vi använder förnuftet för "att må så bra som möjligt". Det absolut enda som finns med ett positivt "EGENVÄRDE" är det som känns bra/skönt. Det enda med dåligt egenvärde är det som känns fel/lidande.
I och med att detta är definerat kan man "veta" något om sig själv och alla andra. MAN UTGÅR FRÅN DE REFERENSER (som illusionen söker), DVS DET MEST EXAKTA OCH SÄKRA SOM GÅR ATT FÖRSTÅ, DET MEST GIVANDE, OCH UPPENBARA, OCH ANVÄNDBARA DEFINITIONER. DE MEST GRUNDLÄGGANDE ENHETERNA SOM FINNS. Genom dessa bygger man upp sitt förnuft helt från grunden och därmed blir allt man förstår annorlunda och bättre än tidigare. Man vet vad den andre vill uppnå och när man förstått så kommer hjärnan att hitta lösningar till den andre att uppnå något med gott egenvärde. Att ge något sådant kräver förnuftet, då det är det enda sätt på vilket något med gott egenvärde kan uppstå.
När vi nu definerar och genom dessa kan förstå mer och mer om oss själva och alla andra, människor och djur så förstår man att känslodimensionerna är lika verkliga och minst lika viktiga som ögat. Sedan och detta kanske är det viktigaste så ökar förnuftet "explosionsartat" när indata kommer från nya registreringar/känslor och när huvudteorin används. Dvs som bla anger meningen med livet.
Genom att kunna tex evolutionen så inser man att huvudteorin måste gälla om man nu förstår evolutionen. Osv. Sedan kan man så att säga förenlighetspröva huvudteorin mot alla kända fakta(som man vet) och se att dessa fakta alltid är förenliga och att dessa ibland vore omöjliga om inte huvudteorin stämde.
På detta sätt bevisar man huvudteorin. Detta skulle vara enkelt om det handlade om en "vanlig teori tex fysik, eller kemi). Nu är detta det absolut svåraste man kan genomgå som människa att bevisa. Inte för att det är svårt rent logiskt/IQ-mässigt utan för att själva teorin omöjliggör för de flesta att finnan den (viljan är inte fri, tanken är inte fri, och vi styrs så att vi ska må bra). En del ska inte förstå huvudteorin det räcker med några enstaka som förstår den hyggligt för att förändra hela världen. När man förstår den börjar man leva efter den och följer sitt eget förnuft dit det leder vilket tidigare var omöjligt då vi främst använde "ondskan" och lidandet som styrmedel till det vi "uppnådde" förutbestämnda mål anger en "arbetsuppgift åt hjärnan" och denna är alltid skiljd från det hjärnan skulle göra om den var fri dvs uppnå sin fulla potential.
Det som man i allmänhet gör är att man använder en bråkdel av hjärnan till att bestämma arbetsuppgifter för resten av hjärnan. Låt oss säga att vi använder våra 20 bit som motsvarar det medvetna till att styra över 11 000 000 bit som utgör hjärnans fulla potential. När man är helt fri låter man alla enheter/celler styra sig själva och det samarbete detta genererar leder till fantastiska teorier som kan svara på det vi vill veta.
Om vi nu tar detta med benet så kommer patienten att förnimma benet dvs förstå det genom de grunddefinitioner känslorna är. Något mer verkligt än så går inte att finna.
Jag kan tänka mig att den djupare förståelsen som alltid uppstår om en kroppsdel(ögats dimension) skilljs från de andra dimensionerna innebär kan om man kan ta till sig detta leda till att man förstår att amputationen var det absolut viktigaste som hänt i livet hos denna människa, överlägset. Något som den "behövde" kunskap om sig själv och naturen, om livet och "anden".

[Pilatus]

Dualism hum. Hur får du det till dualism? Då har du missförstått.

De amputerade benen var ju en del av kroppen. Så fortsatte du med att skriva: "Jag skulle kunna tänka mig att detta motsvaras av anden."
Vad har vi då om inte två substanser, ande och materia = dualism?

Jag kan tänka mig att den djupare förståelsen som alltid uppstår om en kroppsdel(ögats dimension) skilljs från de andra dimensionerna innebär kan om man kan ta till sig detta leda till att man förstår att amputationen var det absolut viktigaste som hänt i livet hos denna människa, överlägset. Något som den "behövde" kunskap om sig själv och naturen, om livet och "anden".

Du skriver en massa om dimensioner och du tycks förneka dualism, men sätter "anden" och "kroppen" i rubriken för denna tråd.
I din senaste postning skriver du:
"Om man som jag har erfarenhet av att "lämna kroppen" så motsvaras nu patienternas upplevelse efter amputationen att en del av männniskan lämnat kroppen benet är ju borta. Men en del finns kvar. Jag skulle kunna tänka mig att detta motsvaras av anden."

Om du inte menar att människan är av såväl kroppsligt som andligt stoft, borde du välja en terminologi som motsvarar en monistisk uppfattning om hur tillvaron är beskaffad. T ex materialism eller idealism. Din uppfattning skulle kunna benämnas som eklektisk, du lånar litet från Illusionen, litet från Einsteins uppfattning om slumpens frånvaro, du mixar det med Spinozas determinism, med solipsism mm.

[holoteist]

Jag har blivit behandlad för psykos tidigare. Jag kan ärligt talat säga att jag mådde bättre med min så kallade "psykos" än utan den. Men det säger mer om nuvarande psykiatriska paradigmer än det gör om mig eller någon annan. Men är relationen mellan anden och kroppen verkligen en psykos? Jag skulle beskriva det mer som ödmjukhet/medvetande. Men men.

[förstår mig själv]

Jag har blivit behandlad för psykos tidigare. Jag kan ärligt talat säga att jag mådde bättre med min så kallade "psykos" än utan den. Men det säger mer om nuvarande psykiatriska paradigmer än det gör om mig eller någon annan. Men är relationen mellan anden och kroppen verkligen en psykos? Jag skulle beskriva det mer som ödmjukhet/medvetande. Men men.

Nja. Inte vill man så gjärna tolka dessa tidigare "normala människor" som psykotiska. Jag vet att alla har massa "psykoser"/vanföreställningar.
Tänk på att tex ett neuroleptika påverkar känslorna och psykosen är driven av en positiv känsla. Psykosen är inte något ont. Det är något viktigt, något verkligt som ska bejakas(de goda). En kemisk mollekyl påverkar inte våra "tankar" teorier om naturen(dvs man förstår fortfarande lika bra), dock så är ju känslorna "styrande" förnuftet är ju känslans slav och teorier(dvs idéerna) ska ju lösa "må bra hela tiden". Om du får en psykos förenat med de goda känslorna kommer den försvnna, när känsloläget påverkas negativt av tex mediciner. Förnuftet/medvetandet får arbeta med detta onda. Och det gör förnuftet med helt andra teorier än det som uppstod av det goda. Dvs problem uppstår som hindrar förnuftet då det fungerar som bäst!

[Pilatus]

Dualism hum. Hur får du det till dualism? Då har du missförstått.

De amputerade benen var ju en del av kroppen. Så fortsatte du med att skriva: "Jag skulle kunna tänka mig att detta motsvaras av anden."
Vad har vi då om inte två substanser, ande och materia = dualism?

Det jag säger är att det ögat ser är en dimension, det örat hör är en dimension, de olika känslorna är olika dimensioner.

Dimension anger fysisk utsträckning.

[förstår mig själv]

Du är hopplös. Ska du börja förbjuda och säg åt människor vad de får förstå och på vilka grunder. När man försöker förklara det jag vill även att du ska förstå kommer du med olika påståenden som du fixerat dig vid. Det är så sorgligt för din egenskull att du är så kritisk och negativ till sådant som kan vara nytt och inte följer det du pluggat/lärt dig.
I livet gäller det att finna nya teorier om naturen, sedan "är det upp till var och en och använda dem fritt efter sin önskan. När det gäller att utveckla sitt förnuft är det extremt viktigt att förstå vad som ska "förstås""vad som leder till något gott". Hjärnan är så att säga skyddad mot att "göra fel arbete". Då utklassas den av datorn(tex spela schack).
Som jag förstår pilatus är din hjärna helt låst vid olika ord, konventioner och vad du köpt rakt av. Hjärnan ska inte hitta massa fel, och särskillt inte hos andra. Den ska producera nya teorier åt sin ägare, så att denne utvecklar sina krafter och gör allt bättre än tidigare.
Jag vet inte om du kommer ihåg vad jag påstod skulle ske när jag var ny här?
Jag påstod att jag gav indata till hjärnan som denne sedan intergrerar med tidigare indata vilket leder per automatik till att "nya teorier uppstår, tankar, ideer"
Jag ville inget annat än att bidra med sådant som jag ansåg vara mycket viktigt för detta ändamål. Indata är olika viktiga för olika människor, dels ska det vara annan data än den som hjärnan besitter. Sedan data som just denne människa är ibehov av.
Senare har jag förstått att alla har sin roll, att den förknippas med sitt väsen och att vissa data inte kan tas imot av denna anledning. Jag märker ju att du intar kritikerns roll nästan hela tiden, du missförstår mitt budskap och fastnar vid sådant du anser vara fakta, sådant du blivit inpräntad. Jag förlorar massa kraft till att hela tiden förklara varför din invändning saknar betydelse i det jag försöker säga.
När du på detta sätt skapar olust hos den oliktänkande förstör du utvecklingen av något nytt och bättre. Hindrar utvecklingen. Konserverar. Du är en mästare på detta men detta är ju något sjukt och ont. Själv arbetar jag tvärt imot dig och försöker intergrera det andra förstått och använda mig av detta för att skapa bättre förståelse av naturen.
Livet handlar inte om att undvika ondskan, hitta felen, förinta osv. Det handlar om att förstå det som leder till något gott. Då behövs inte sceptiker. Att uppnå något i livet genom att förstå bättre är vad det handlar om.
Kritikern sceptikern uppnår i bästa fall 0 ny teori om hur naturen fungerar. Den förintar dessvärre oftast det som den själv och många andra mest av allt skulle behöva.
En del människor följer andras läror, lyder och hjärntvättas och utför arbete som någon annan sagt till om. Dessa förstår inte själva vad de ska göra med sitt förnuft. De har inte så utvecklade känslor och är inte så medvetna om vad som styr. Dessa lyder mamma och pappa anpassar sig efter någon floskel, ord, fraser och massa annat odefinierbart.
Lite sorgligt är det nog för många att de som måste lyda, följa system i stället för sina känslor och förnuft, att dessa lyckas bra i samhället. Meningslösa uppgifter, förmåga att minnas och ta till sig vad som hellst. Att det är dessa som styr. Eftersom de inte kan komma med något nytt då känslor och förnuft är obefintligt bryter de hela tiden mot naturlagarna och skapar ett samhälle som gör just den ondska man ville undvika. Det är och kommer alltid vara de som kommer på nya teorier och alltså förstår och ger kunskap som styr det människan gör och vi får vara fria att hitta användningsområden själva. Människor förstår själva och styrs av det de vill.

[förbryllad]

Just nu är jag inne på det här med att man kan inte dö.

FInns det någon som kan bevisa döden?

[reflex]

Du är hopplös. Ska du börja förbjuda och säg åt människor vad de får förstå och på vilka grunder. När man försöker förklara det jag vill även att du ska förstå kommer du med olika påståenden som du fixerat dig vid. Det är så sorgligt för din egenskull att du är så kritisk och negativ till sådant som kan vara nytt och inte följer det du pluggat/lärt dig.
I livet gäller det att finna nya teorier om naturen, sedan "är det upp till var och en och använda dem fritt efter sin önskan. När det gäller att utveckla sitt förnuft är det extremt viktigt att förstå vad som ska "förstås""vad som leder till något gott". Hjärnan är så att säga skyddad mot att "göra fel arbete". Då utklassas den av datorn(tex spela schack).
Som jag förstår pilatus är din hjärna helt låst vid olika ord, konventioner och vad du köpt rakt av. Hjärnan ska inte hitta massa fel, och särskillt inte hos andra. Den ska producera nya teorier åt sin ägare, så att denne utvecklar sina krafter och gör allt bättre än tidigare.
Jag vet inte om du kommer ihåg vad jag påstod skulle ske när jag var ny här?
Jag påstod att jag gav indata till hjärnan som denne sedan intergrerar med tidigare indata vilket leder per automatik till att "nya teorier uppstår, tankar, ideer"
Jag ville inget annat än att bidra med sådant som jag ansåg vara mycket viktigt för detta ändamål. Indata är olika viktiga för olika människor, dels ska det vara annan data än den som hjärnan besitter. Sedan data som just denne människa är ibehov av.
Senare har jag förstått att alla har sin roll, att den förknippas med sitt väsen och att vissa data inte kan tas imot av denna anledning. Jag märker ju att du intar kritikerns roll nästan hela tiden, du missförstår mitt budskap och fastnar vid sådant du anser vara fakta, sådant du blivit inpräntad. Jag förlorar massa kraft till att hela tiden förklara varför din invändning saknar betydelse i det jag försöker säga.
När du på detta sätt skapar olust hos den oliktänkande förstör du utvecklingen av något nytt och bättre. Hindrar utvecklingen. Konserverar. Du är en mästare på detta men detta är ju något sjukt och ont. Själv arbetar jag tvärt imot dig och försöker intergrera det andra förstått och använda mig av detta för att skapa bättre förståelse av naturen.
Livet handlar inte om att undvika ondskan, hitta felen, förinta osv. Det handlar om att förstå det som leder till något gott. Då behövs inte sceptiker. Att uppnå något i livet genom att förstå bättre är vad det handlar om.
Kritikern sceptikern uppnår i bästa fall 0 ny teori om hur naturen fungerar. Den förintar dessvärre oftast det som den själv och många andra mest av allt skulle behöva.
En del människor följer andras läror, lyder och hjärntvättas och utför arbete som någon annan sagt till om. Dessa förstår inte själva vad de ska göra med sitt förnuft. De har inte så utvecklade känslor och är inte så medvetna om vad som styr. Dessa lyder mamma och pappa anpassar sig efter någon floskel, ord, fraser och massa annat odefinierbart.
Lite sorgligt är det nog för många att de som måste lyda, följa system i stället för sina känslor och förnuft, att dessa lyckas bra i samhället. Meningslösa uppgifter, förmåga att minnas och ta till sig vad som hellst. Att det är dessa som styr. Eftersom de inte kan komma med något nytt då känslor och förnuft är obefintligt bryter de hela tiden mot naturlagarna och skapar ett samhälle som gör just den ondska man ville undvika. Det är och kommer alltid vara de som kommer på nya teorier och alltså förstår och ger kunskap som styr det människan gör och vi får vara fria att hitta användningsområden själva. Människor förstår själva och styrs av det de vill.

Bra skrivet, fms. Ofta upplever jag dina texter som förbryllande och osammanhängande, men nu tycker jag att du fick till det. Jag förstår faktiskt vad du menar. Sen är jag alltid emot att rikta personlig kritik till någon annan skribent, men den här gången tycker jag du håller inom gränsen för sak/person.

[reflex]

Just nu är jag inne på det här med att man kan inte dö.

FInns det någon som kan bevisa döden?

Det beror också på vad man menar med att dö. Våra molekylära byggstenar lever vidare i andra organismer så ur den aspekten så dör vi inte. Dessutom lever våra gärningar vidare i händelsekedjor och i minnen hos efterlevande.