Ondskan

Moderator: Moderatorgruppen

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Ondskan

Inläggav Kiifen » 01 feb 2006 17:18

Ursynden är något som jag tycker sällan/aldrig diskuteras filosofiskt, det är ett ämne man lämnar till religiösa (se metafysik) grubblerier eller rent av bara skrattar åt/fördömer, istället för att ta det på allvar och försöka förstå vad som menas. Synd används här i betydelsen att "missta sig", att göra ett existentiellt misstag som kan leda till ondska, ondska är här i betydelse av det som kännetecknar destruktiva relationer mellan individer, familjer, samhällen och nationer.

Ur eller arvssynden har givits lite olika förklaringar genom tidevarven, men jag har en egen teori om saken (så jag kommer inte ta upp dom klassiska argumenten). Vi är alla bekanta med historien om Adam och Eva och hur dessa två gick emot Guds vilja när de åt av kunskapens frukt, och hur detta då representerar det mest centrala i egentligen hela västerlandets formning, nämligen tanken att människan är en fallen varelse (och måste be om syndernas förlåtelse).

Evagrius av Pontus skrev om de sju dödssynderna och hade en "förklaingsmodell" som ställde upp synderna på en "riskskala". Listan var upptsälld i ordning enligt ökad självupptagenhet: 1. frosseri, 2. kättja, 3. girighet, 4. vemod, 5. vrede, 6. skrytsamhet och 7. högmod.

Högmod är alltså traditionellt innan kristendomen ändrade lite i skalan, den grövsta synden och frosseri den minst riskfyllda synden.
Eftersom högmod är den grösta synden och anses vara alla andra synders upphov så tänkte jag koncentrera mig på det. Vi vet enligt myten att Satan satte sig upp mot Gud och gjorde sig därför skyldig till högmod, varpå han blir en fallen varelse som drar likasinnade fallna änglar till sig och planerar att förstöra Guds skapelse (Jorden).
Det som är intressant är att Satan faller ungefär samtidigt som Adam och Eva faller (Milton, Paradise Lost) för det är ju som bekant Satan i formen av en orm som lurar människorna att äta av den förbjudna frukten varpå även de blir till fallna varelser, de skyller på varandra, de börjar skyla sig på grund av skammen de känner från sin nakenhet och de blir av Gud förbannade till att bli jordbrukare. Efteråt hamnar deras söner i konflikt varpå jordbrukaren dödar herden.
Eftersom detta med största sannolikhet är myter hämtade från verkliga livet så kan man tolka dom som symboler för verkliga skeenden. Man kan se det så att ett folk (Adam och Evas folk) gjorde något förbjudet och att deras barn hamnar i konflikt med herdefolken.
Varför var det då förbjudet för Adam och Eva att äta av kunskapens frukt? Det tog tid för mig att inse vad detta skulle betyda, för det är nämligen inte kunskap som är förbjuden människan (Adam och Eva) utan det är nämligen "sanningen" som är förbjuden människan. Sanningen är förbehållen Gud, det är sanningen han behöver för att kunna styra över världen, medan kunskap är något människorna har som de behöver för att kunna leva i världen.

Så vad hände egentligen? Adam och Eva åt av sanningens träd, av Guds träd och trodde att de också hade samma förmåga som Gud att styra världen. Vad är det som alltid händer när människor får för sig att de äger sanningen? Jo människor får för sig att de vet den egentliga världsordningen och iochmed det så blir det blir konflikt. George Bush och hans Kristendom mot Jihad och Islam. USA mot Ryssland. Gott mot ont. Rätt mot fel.

För att, eftersom sanningen tillhör Gud då är den ju alltigenom god, sann och perfekt. Logiken är att detta folk som "åt av sanningen" trodde att de också blev alltigenom goda och perfekta.
Något som sker med människor som tror sig äga sanningen är att de blir domare, de bedömer hur allting ska vara egentligen. T.ex. Nazisterna som på sin tid försökte avla fram en "perfekt" och "ren" människoras. De trodde att människan egentligen ska vara på ett visst sätt. I detta fallet blond och blåögd.
Deras tro på att de hade sanningen kunde också rättfärdiga masslakt på alla de som de ansåg vara utanförställda sanningen, dvs. de som hade brund och svart hår och ögon. Dessa grupper blev "lägre stående", "djur".

Här försöker jag då att åskådliggöra vad som sker med människor när de tror sig äga Guds sanning. Eftersom man tror sig ha den "perfekta" och "rena" kunskapen så blir allting annat irrelevant och i slutändan fientligt eftersom "ren" kunskap inte kan acceptera osäkerhet överhuvudtaget. Den kan inte acceptera att den skulle kunna vara fel, för det är ju så den mänskliga kunskapen fungerar - den kan vara felaktig, men så länge som den fungerar så är det ju iallafall bra.
Sedan händer följande, den som anser sig äga Guds sanning blir automatiskt god och gör automatiskt allting "rätt", de som inte gör saken på det sätt som denne person gör det på, gör automatiskt saker "fel" och blir automatiskt "onda". Detta är upprinnelsen till konflikt och en fundamental oförmåga till att kunna lyssna och förstå varandra, man hamnar i en "isolering" av "sanning", man blir m.a.o. mer och mer självupptagen och självfixerad (se dödssynderna).
Man ställs emot man, familj ställs mot familj och nation ställs mot nation, människa ställs mot natur och mot Gud. Om man dessutom har två eller tre supernationer som var för sig anser sig äga sanningen så befinner vi oss i en mycket explosiv situation. Det var vad som hände på 50-talet med atombomben, det är vad som fortfarande sker supernationer som måste vapenskramla med atombomben eller nervgas eller andra kemiska stridsmedel för att undvika konflikt, eftersom den slutgiltiga lösningen skulle innebära ömsesidig förlust. Detta är anledningen till varför Guds sanning var förbjuden människan, för i människans händer så leder det till världens undergång.
Troligen är resultatet av alla de konflikter som uppstår (genom att man tror sig äga sanningen) en anledning till att man börjar tala om människan som en "fallen varelse". Ta alla de tragedier som uppstår när människor tror sig äga sanningen, ta bara tragedin i att inte få vara "bara en vanlig människa" utan måste ständigt vara perfekt. Ta också detta självpåtagna ok att försöka styra världen, det innebär ju ett himla hårt arbete. Det är i slutändan ett arbete som bara Gudar klarar av. Skötseln av samhället (politik), av människors relationer, av människors okunskap, av människors konflikter, skötsel av skogarna och av markerna, snart kanske också av regnen och av vindarna, av själva planetens rotation och solens uppstigande!

Tack och lov finns det hopp. Vi kan lämna tanken på att vi äger sanningen, be om "syndaförlåtelse" för detta "högmod", och för alla de som skadats i konfliken och återgå till sannolikheter och överlåta världens styrning till Gud.

Sammanfattning:

Det är rimligt att det vi kallar ondskans ursprung är att tro sig äga sanningen (beskrivet i berättelsen om syndafallet och Adam och Eva), resultatet av denna tro leder till att var och en skaffar sig en egen föreställning om vad "sanningen" är (eftersom vi ju är människor med egna uppfattningar om saker och ting), detta leder till konflikt (jag har rätt, du har fel).
Historien om Adam, Eva och Satan är berättelsen om hur det går när männskan tror sig vara lik Gud - alltså synden "högmod". Och som vi också förstår så är världen i nuläget involverad i en massa olika katastrofer och konflikter (inte bara "lyxsjukdomar" som känslomässig isolering) och att dessa hotar att till slut ta död på människan, fysiskt som psykiskt. Helt enligt berättelsen "Den som äter av kunskapens frukt på gott och ont kommer sannerligen att döden dö."

Mvh/Kiifen
kiifen@hotmail.com

Fication
Inlägg: 1058
Blev medlem: 05 aug 2005 11:25
Kontakt:

Inläggav Fication » 01 feb 2006 23:41

Med reservation för mina skrala kunskaper om kristendomen och de heliga skrifterna etc måste jag säga att det var en mycket intressant och väl beskriven teori. Jag köper det rätt av!

Och ordspråket "lyssna på de som söker sanningen, inte de som funnit den" är lika aktuellt som alltid.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Allah akbar

Inläggav hovnarr » 02 feb 2006 15:07

Kiifen skrev:Så vad hände egentligen? Adam och Eva åt av sanningens träd, av Guds träd och trodde att de också hade samma förmåga som Gud att styra världen. Vad är det som alltid händer när människor får för sig att de äger sanningen? Jo människor får för sig att de vet den egentliga världsordningen och iochmed det så blir det blir konflikt. George Bush och hans Kristendom mot Jihad och Islam. USA mot Ryssland. Gott mot ont. Rätt mot fel.


JHVH kommenterar ju detta med "Se, människan har blivit som en av oss, och vet vad gott och ont är". Det är intressant. Före detta visste alltså inte människan skilja på gott och ont, eftersom det inte behövdes. De levde ju i paradiset. Detta ständiga bedömande låter sig inte göras i paradiset, varför JHVH ser sig nödgad att visa dem ut i världen. För att skolas i denna nyvunna förmåga, som människan kanske knappast var mogen för då. Först när man lärt sig detta kan man återvända till paradiset.

Kiifen skrev:Deras tro på att de hade sanningen kunde också rättfärdiga masslakt på alla de som de ansåg vara utanförställda sanningen, dvs. de som hade brund och svart hår och ögon. Dessa grupper blev "lägre stående", "djur".


De allierade, å andra sidan, hade sin sanning, nämligen att motsätta sig detta tyranni. Om man dödar spindlar för att rädda fjärilar får man finna sig i att själv bli en spindel, om än en "spindel med goda motiv". Vidhåller man att sanningen är otillgänglig människan är det ju inte mer "rätt" att bevara liv än att utrota det. Strävan efter båda dessa två motiveras på ett personligt plan, av den personliga sanningskänslan.

Kiifen skrev:Detta är anledningen till varför Guds sanning var förbjuden människan, för i människans händer så leder det till världens undergång.


Fast det är ju just det som är problemet: Det är inte Guds sanning. Eller är det? Det finns mycket som tyder på att det inte är det. Framförallt motstridigheten mellan de olika trosuppfattningarna/övertygelserna. I så fall är det människans nivåblindhet som blir hennes gissel. Man ser ett fragment av Sanningen, och tror att detta är helheten. Boten är i så fall att bli ännu mer som Gud - se allt i ett större perspektiv, förstå vad man inte förstår och var man behöver utvecklas. Detta är sökarens eller mystikerns aktiva tolkning.

Sedan finns ju också den passiva tolkningen. Gud skapade människan i sin avbild och därför är vi Hans instrument. När vi skickar atombomber på våra grannar är det för att Gud "förstockat våra hjärtan" (GT), och sen kommer straffet (i form av jordbävningar eller tsunamis) som amen i kyrkan. I människan ser vi den potential för både att rasera och att bygga upp, som vi också återfinner hos Gud i skapelseberättelsen. Potential till vad vi kallar "ondska" såväl som "godhet". Så återspeglar vi den gud som är både kärleksfull och fruktansvärd, omfamnande och nitiskt förföljande, ödmjuk och mäktig.

I den goda (!) anda som du slår an Kiifen, ska jag vara den förste att påpeka att ingen av dessa tolkningar kanske är absolut rätt. Kanske ligger Sanningen någonstans däremellan. Det är i alla fall min upplevelse av Sanningen att den inte är något absolut, utan snarare ett perspektiv. Sanning är insikten som kommer ur frågan "Hur, eller på vilket sätt, är detta sant?" Allt är sant från något håll, och det är "hållet" som är Sanningen. Tror jag.

Kiifen skrev:Det är rimligt att det vi kallar ondskans ursprung är att tro sig äga sanningen (beskrivet i berättelsen om syndafallet och Adam och Eva), resultatet av denna tro leder till att var och en skaffar sig en egen föreställning om vad "sanningen" är (eftersom vi ju är människor med egna uppfattningar om saker och ting), detta leder till konflikt (jag har rätt, du har fel).


Detta ovanstående är alltså din slutsats. Din sanning, om man så vill. Det är lätt att se från vilket håll det är sant. Det är också lätt att se från vilket håll det är osant. (Om satsen "Ondskans ursprung är att tro sig äga sanningen" tros vara sann, öppnar den som tror detta upp för ondskans ursprung). Så, allt gott åt den personliga sanningen, så länge man minns att den är just personlig. Detta är ju mycket frustrerande för fundamentalisten, som vägrar minnas just detta. Många judar har efter kriget kommenterat att något som nazisterna aldrig fick makt över var deras personliga förhållningssätt till situationen, även om situationen var fruktansvärd. Deras "personliga sanning" förblev intakt trots nazisternas tyranni.

Tyvärr tror jag att ondskan lärt sig av sitt misstag. Med våld förändrar man ingen, och därmed inget, på ett genomgripande sätt. Om mänskligheten ska förintas eller förslavas måste det ske inifrån. Det är på ond väg, genom reklam, TV, datorer och rotlöshet i värdegrunden. Men även mot detta finns ett försvar: förlåtelse. Vända andra kinden till. Då öppnar man upp för nåden och kan se sanningen i allt, utan att döma, t.o.m. "djävulens verk". Och sätta honom i arbete, där han hör hemma.

Ora et labora,
-narr-

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Inläggav cogito » 02 feb 2006 15:39

Hovnarr skrev:
Tyvärr tror jag att ondskan lärt sig av sitt misstag. Med våld förändrar man ingen, och därmed inget, på ett genomgripande sätt. Om mänskligheten ska förintas eller förslavas måste det ske inifrån. Det är på ond väg, genom reklam, TV, datorer och rotlöshet i värdegrunden. Men även mot detta finns ett försvar: förlåtelse. Vända andra kinden till. Då öppnar man upp för nåden och kan se sanningen i allt, utan att döma, t.o.m. "djävulens verk". Och sätta honom i arbete, där han hör hemma.


Hur menar du här, Hovis,

skall vi hålla utkik efter en självständig "makt" bakom förslavningsförsöken?

mvh/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Better the devil you know...

Inläggav hovnarr » 02 feb 2006 16:21

cogito skrev:skall vi hålla utkik efter en självständig "makt" bakom förslavningsförsöken?


Jag vet faktiskt inte. Den sista tiden har jag börjat undra om kyrkans modell med en faktisk "ond makt" inte har något att ge trots allt. Jag upplever ofta en kraftig dualitet i mig mellan riktningar jag kommit att kalla Ego och Jag. Från ett perspektiv (som jag oftast håller för riktigare) utgör dessa naturligtvis en enhet. Men i den mån jag finner mig alltför styrd av "ego-riktning" hjälper det ju om jag betraktar egot som en självständig enhet, för att bättre kunna integrera den. Dvs, jag vet vad som skall integreras (det är mer abstrakt att integrera en helhet i sig själv).

Samma sak med djävulen. Det är lättare att kämpa på om man vet vad man kämpar för och vad man kämpar mot. Man kan ju se Gud i de tusen tingen, varför inte djävulen också. (Därvid bör man minnas att se Gud även i djävulen, annars går det överstyr). Så just genom att "hålla utkik" efter denna makt så lär vi oss kanske bättre att skilja det uppbyggliga från det ej uppbyggliga i tillvaron.

Hur det förhåller sig "egentligen", alltså kosmologiskt, vet jag inte. Jag tror att om det är sant att onda väsen skapar ondska hos människan, då är det också sant att ondska hos människan skapar onda väsen. Jag har alltså ingen tydlig bild av tankarnas mekanik, så att säga. Men jag tror att djävulen som symbol kan vara bra att hämta kraft ur, för att orka med karaktärsdaningen. Så länge det inte går överstyr.

-narr-

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Inläggav cogito » 02 feb 2006 18:00

Hej Hovis,

du skriver "Jag vet faktiskt inte."
Ett sådant avväpnade svar kan jag bara följa upp med "inte jag heller."

Det är lättare att bemöta svar av "så här är det" - karaktären.

Därvid kan man nagelfar författare som säger sig ha inblick i saken och deras deklarationer.

Att onskan finns ej som självständig makt finner vi bl a hos:

Walsh (samtal med Gud)

Walter Russel, the man who tapped the secrets of the univers (1926)
http://www.philosophy.org/index2.html

Martinus http://www.livetsbog.com/innehall.htm

att onskan finns finner vi bl a hos:

Rudolf Steiner (tom två olika onda makter)

svensken T. Laurency
http://www.laurency.com/Swedish/indexswe.htm

och olika loger, där vet du kanske bäst själv.

För den som vill ha naturvetenskaplig touch på påståenden är Russel klart mest intressant.

Personligen håller jag mest utkik efter hur sk sanningar etableras i skymundan, med tanke på att "onskan har lärt sig av sina misstag..."
Därav min nya "pay-off"line.

mvh/cogito

PS till Angelina: Ifall du tänker skriva något i den här tråden - kan du tänka dig att breda ut dig lite - dvs gärna mer än två rader? :-)
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 02 feb 2006 21:23

Hovnarr ställer upp en fråga/påstående jag visste skulle komma eftersom jag får den varje gång jag försöker mig på att förklara detta.
Hovnarr skrev:Detta ovanstående är alltså din slutsats. Din sanning, om man så vill. Det är lätt att se från vilket håll det är sant. Det är också lätt att se från vilket håll det är osant. (Om satsen "Ondskans ursprung är att tro sig äga sanningen" tros vara sann, öppnar den som tror detta upp för ondskans ursprung). Så, allt gott åt den personliga sanningen, så länge man minns att den är just personlig.


Detta är enbart semantik, "sant" säger man ju ifall en uträkning är korrekt. Alltså 1+1=2 är "sant" i betydelsen "korrekt" eller "riktigt". Men som du också förstår så har detta lite med vad jag beskriver att göra.

Först definitioner; "sanningen" brukar oftast definieras som "saker och tings egentliga natur" eller "saker och tings egentliga ordning". Denna slags kunskap är utom räckhåll för människan. Märk att jag skriver i början av min text att det inte är kunskap som är förbjuden människan, för vi kan ju ha kunskap OM hur världen fungerar, om hur molekyler fungerar, om hur man bygger flygplan, hur man kan göra kläder av silke, hur man kan bygga hus, etc.

Vi får kunskap genom att ställa upp teorier som vi sedan testar hållbarheten på. Ifall teorierna inte håller för testningen då fungerar de helt enkelt inte och hamnar i soporna varpå vi ställer upp nya teorier, eller förbättrar de gamla. Därigenom blir kunskap hållbar, men aldrig "perfekt". Jag vet hur man knyter skorna t.ex. det har jag kunskap om, men jag har inte sanningen om hur man ska knyta skorna. För att kunna leva i världen behöver vi alltså kunskap, enda skälet att folk talar om "sanningen" i det här sammanhanget är att de undervärderar kunskap eller har blandat samman begreppen.

Att veta saker och tings egentliga natur och egentliga ordning är förbehållet "Gud". Gud i myten är "något" som styr över och behärskar världen och för att kunna styra eller behärska världen då måste man ju känna till saker och tings egentliga ordning och natur. Dvs. man måste äga sanningen. Som jag tog upp tidigare så äger ingen människa sanningen, utan man utgår ifrån att man har den bara, därför blir det som du tog upp exemplet med att de allierade hade "en annan sanning".

Genom historien så har tron om att äga sanningen skapat konflikter, folk har helt klart märkt detta också för själva mentaliteten som växer fram ur tron om att man äger sanningen är oerhört svår att ha att göra med.
Så vad man försöker göra istället är att på alla tänkbara vis lappa igen alla hål som uppstår, vara så diplomatisk och kärleksfull som möjligt, försöka bli "perfekt" genom att vara så duktig och vänlig som möjligt. Det går helt enkelt inte att vinna i en juste fight mot den här mentaliteten som växer fram ur att tro sig äga sanningen.
De som tror sig äga sanningen börjar ju också fantisera om att just de är väldigt väldigt speciella och att världen borde lyssna på en, borde hålla med i alla lägen, borde älska en, borde göra som man säger, borde vara precis på det sätt som man själv vill att den ska vara och därför så lär man sig heller aldrig nånting. Och för att kunna bibehålla lögnen om att man äger sanningen så stänger man istället igen dörren för världen och isolerar sig från den. Tron att äga sanningen leder alltså till ett privat fängelse. Jag kommer också att skriva mer om just den processen senare.

Mvh/Kiifen

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 02 feb 2006 23:40

Jag märker att jag varit alldeles för optimistisk, jag överskattar förmågan hos folk att förstå vad jag talar om. Jag hade den naiva föreställningen att det jag skriver är självklart och uppenbart. Men naturligtvis så är det inte så uppenbart alla gånger.

Dessutom är begreppet "sanning" så oerhört känsligt och infekterat. Jag är tvungen till att förtydliga mig lite, jag sitter inte och berättar om "sanningen" här, det är bara ett begrepp jag använder mig av för att förtydliga den analys som jag presenterar här, det är en teori, det är såklart därför upp till var och en som läser den att själv bedöma den.

Kanske det vore enklare att använda sig av begreppet "Gudakunskapen" istället för "sanning", om inte enbart för att undvika förvirring om vad det är vi talar om.

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Re: Allah akbar

Inläggav Kiifen » 03 feb 2006 00:43

Hovnarr skrev:
JHVH kommenterar ju detta med "Se, människan har blivit som en av oss, och vet vad gott och ont är". Det är intressant. Före detta visste alltså inte människan skilja på gott och ont, eftersom det inte behövdes. De levde ju i paradiset. Detta ständiga bedömande låter sig inte göras i paradiset, varför JHVH ser sig nödgad att visa dem ut i världen.
För att skolas i denna nyvunna förmåga, som människan kanske knappast var mogen för då. Först när man lärt sig detta kan man återvända till paradiset.


Denna förklaring är del av ett stort idékomplex som härstammar ur den Kristna världsordningen. Det är absolut inte detta som jag talar om, jag håller heller inte med om det. Att tro sig ha Gudakunskap leder som jag beskrivit ovan till att människorna förstör världen istället för att leva i den. De Kristna tror att människan inte hör hemma i den här världen, eftersom den är så rutten och dålig, utan detta är enbart en vänteplattform innan man får komma in i den "riktiga" världen. Man skyller egentligen ifrån sig och kan på så vis slippa ta ansvar för "ursynden". Vilket bara kan betyda att man ska få behålla tron om att man har Gudakunskapen och fortsätta att ödelägga världen. Observera, även om jag är väldigt nöjd med min analys så är detta är en teori om det hela, det är INTE "sanningen"/"Gudakunskapen", det är helt upp till dig att bedöma den. Jag säger naturligtvis inte heller att du personligen skulle vara ansvarig för världens ödeläggelse :) men det du tar upp är ännu ett rättfärdigande bland alla andra rättfärdelser och ursäkter man hittat på.

Hovnarr skrev:De allierade, å andra sidan, hade sin sanning, nämligen att motsätta sig detta tyranni. Om man dödar spindlar för att rädda fjärilar får man finna sig i att själv bli en spindel, om än en "spindel med goda motiv". Vidhåller man att sanningen är otillgänglig människan är det ju inte mer "rätt" att bevara liv än att utrota det. Strävan efter båda dessa två motiveras på ett personligt plan, av den personliga sanningskänslan.


Detta med att de allierade stog emot Nazismen är ju naturligtvis helt väntat. Jag borde kanske ha börjat med att säga att nästan alla människor då och idag anser sig äga Gudakunskapen. Dessutom så är det oerhört svårt att förhålla sig juste till människor med den mentalitet jag beskriver, det är som debatten idag ifall det är orättvist att förhindra nynazister att uttala sig i media eftersom det skulle strida mot grundlagen.

Var det Nietzsche som sa att ifall man slåss med demoner så måste man akta sig så att man själv itne blir en demon. Gudakunskapen överförs på ett nästan vampyrliknande sätt.

Jag kan illustrera med en dialog:

- Du säger att du äger Gudakunskapen, detta kan jag inte hålla med om att du gör eftersom du är en människa precis som jag med begränsningar och fel.
- Isåfall är det din sanning, men du kan inte bevisa att jag inte har Gudakunskapen.
- Nej jag kan inte bevisa rent konkret att du inte har den, men du borde ju förstå själv att du inte har den.
- Vilket nonsens, så du tror att det är Du som har Gudakunskapen då?
- Nej det är inte det jag säger alls...
- Jo det säger du visst, du säger att jag inte har Gudakunskapen, isåfall måste ju du ha den eller hur?
- Nej, det har du faktiskt fel i
- Jasså? Och du har rätt?
- Ja det har jag!
- Nej det har du inte!
- Du har ju fel, titta på allting du gör, du håller ju på att ta ihjäl världen!
- Det gör jag inte alls, jag håller på att förädla världen, så att den blir som den hela tiden borde varit! Inga mer zigenare, judar, polacker, svarta, kineser eller indianer, de är underlägsna och det är ju uppenbart eftersom det är så lätt att ta ihjäl dom. Jag kan bevisa min styrka för dig också om du inte passar dig...

osv....

Som försvar på denna mentalitet så har våra tänkare slitit sina gråa hår.
Vi har Hammurabi som kommer med de första lagarna för att förtydliga vilka slags beteenden som inte är acceptabla, och för att understryka hur oacceptabla dom var så mättes det ut straff enligt "öga för öga" metoden. Vilket ligger till grund för den rättsförordning som vi har idag, men inte heller detta hjälpte eller räckte till. Sedan kom Gud själv i olika skepnader för att försöka förtydliga ännu mer. Han inspirerade Moses som kom med budorden för att ytterligare förtydliga vad som inte är acceptabelt. Tid förflöt och när inte heller detta fungerade så skickade Gud iväg ännu ett sändebud, sin egen son, för att återigen förtydliga, för folk hade tydligen glömt bort det han sa förra gången... nu kom Jesus som sa "Vänd andra kinden till" och fick en hel religion i hans namn. Sedan så har ju denna mentalitet även slagit rot även inom denna organisation vilket bara kunde leda till fler konflikter, då hittade man istället på humanvetenskapen för att "skära bort" hela det metafysiska ekipaget för att undvika konflikter om sådant iallafall, för man misstänkte att det var här problemet egentligen låg, så istället försökte koncentrera sig på sådant som faktiskt går att påvisa. Detta var tvunget att gå så långt att man hävdade att finns en "naturrätt" som är okränkbar. Men inte heller detta har hjälpt, världen är i ett tillstånd idag som nog skulle slå den gode Mose med häpnad. Vi har en bok med så många lagar och förbud att det för Hammurabi skulle vara nästan otänkbart. Dessutom har få människor ens bemödat sig att läsa den, annat än i små stycken, för det vet väl alla att det är alltför mycket för att varenda medborgare ska memorera den utantill. Och även om de skulle göra det så skulle man utan att tvivla på saken veta att folk ändå inte kommer att skärpa sig. Trost denna insikt, så tror man ändå att det är det enda sättet att lösa problemen.

Numera så har ju folk förvisso intresserat sig mer och mer för vad psykologer har att komma med. Psykologer används tillock med i rättssammanhang idag, man tror att förbrytare är sjuka och ska då bota dom från sin sjukdom genom att låta dom genomgå analys för sitt beteende. Inte bara psykologi hos psykologen, utan på TV, i popkulturen, i varenda Damtidning på jorden och inte heller det räcker, vi behöver spiritism, kanalisering, yoga, buddhism, speciell sorts kost (veganism) och alla möjliga slags kosttilskott i alla regnbågens färger och smaker.

Som synes så är det en enorm industri som de flesta idag är välbekanta med, och den växer, och alltihopa helt på grundantagandet att man kan tillrätta allt det som är fel hos människan. Att få människan att ÄNTLIGEN skärpa sig.

Det jag säger är helt annorlunda. Vi är alla människor med fel och brister, och det är inget "onaturligt" med det. Däremot blir människans liv "onaturligt" när hon tror sig äga Gudakunskapen.

Hovnarr skrev:Det är inte Guds sanning. Eller är det? Det finns mycket som tyder på att det inte är det. Framförallt motstridigheten mellan de olika trosuppfattningarna/övertygelserna. I så fall är det människans nivåblindhet som blir hennes gissel. Man ser ett fragment av Sanningen, och tror att detta är helheten.


Håller med delvis här. Det jag försöker säga är att när människan tror sig äga Gudakunskapen så blir hon korrupt. Varje konspirationsteori och metafysiskt ideverk och vidskeplighet har ju som bekant ett uns av fakta i sig. Det är detta som hos den som är besatt av tron på sin Gudakunskap, kan härleda allting tillbaka till och rationalisera hela sin världsordning. Det var ju det Nazisterna gjorde, de hävdade helt enkelt att de blivit bunda och bespottade av blandrasfolk och nu så kom tiden för dom att visa vilka dom egentligen var; övermänniskor.

För att förtydliga sin särställning så drog dom en oerhört stark skiljegräns mellan sig själva och andra folkslag. De blev övermänniskor och de andra blev "råttor" och "ohyra" som världen bäst kunde klara sig utan. Deras "metafysik" handlade helt enkelt om deras överlägsenhet i förhållande till andra, tack vare att de var arier. Det är därför som denna mentalitet kan rättfärdiga sådan oerhörd ondska.

Hovnarr skrev:Boten är i så fall att bli ännu mer som Gud - se allt i ett större perspektiv, förstå vad man inte förstår och var man behöver utvecklas. Detta är sökarens eller mystikerns aktiva tolkning.


Du säger att vi ska bli ännu mer som Gud, men du ger en ny definition av det. Jag måste förklara mig. För mig är det ju som bekant uppenbart att det är själva idén om att vi har Gudakunskapen som vi måste göra oss av med. Vi kan inte förlita oss på idén att vi måste göra oss till ännu bättre människor, till än mer perfekta varelser. För det är ju det som är själva problemet om du läser mitt första inlägg. Jag håller förvisso med dig om att det är bra att ta reda på vad man inte vet, det är helt klart en del av boten. När man erkänner att man hade fel i att äga Gudakunskapen, det är då man kan varsebli sin egen mänsklighet och utvecklas som människa, och för det behöver man inte bli mystiker eller något sådant. Jag personligen utvecklas när jag är med mina vänner, när vi hittar på roliga saker tillsammans, det är då jag känner att jag blir "mänsklig".

Hovnarr skrev:I den goda (!) anda som du slår an Kiifen, ska jag vara den förste att påpeka att ingen av dessa tolkningar kanske är absolut rätt. Kanske ligger Sanningen någonstans däremellan. Det är i alla fall min upplevelse av Sanningen att den inte är något absolut, utan snarare ett perspektiv. Sanning är insikten som kommer ur frågan "Hur, eller på vilket sätt, är detta sant?" Allt är sant från något håll, och det är "hållet" som är Sanningen. Tror jag.


Som jag postat där ovan så inser jag naturligtvis att det är upp till var och en vad de vill göra med vad jag har skrivit här. (Utom att hävda rättigheter, dom vill jag behålla :).) Det är inte sanningen jag talar om, jag har bara en teori och kollar ifall den är rimlig. Jag presenterar den här av det skälet att jag vill se hur folk ställer sig till det hela så att jag kan förstå deras tankegångar lite bättre, det är min personliga ambition.

Hovnarr skrev:Tyvärr tror jag att ondskan lärt sig av sitt misstag. Med våld förändrar man ingen, och därmed inget, på ett genomgripande sätt. Om mänskligheten ska förintas eller förslavas måste det ske inifrån. Det är på ond väg, genom reklam, TV, datorer och rotlöshet i värdegrunden. Men även mot detta finns ett försvar: förlåtelse. Vända andra kinden till. Då öppnar man upp för nåden och kan se sanningen i allt, utan att döma, t.o.m. "djävulens verk". Och sätta honom i arbete, där han hör hemma.


Just det, precis det förhållningssätt som alltid måste användas när man försöker att resonera med människor som är besatta av "frukten". Har du t.ex. någonsin försökt att resonera med en människa som är riktigt arg? Det är helt omöjligt att göra det med att tro att den andre är "vuxen" och "borde kunna ta kritik" och "skärpa sig", men den andres ilska är så inrotad i honom att ingen dialog kan ske överhuvudtaget utan att först skapa ett förtroende för varandra.

Mvh/Kiifen

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 03 feb 2006 01:02

Tänkte det fanns tillfälle att lägga in ett citat från den gode Bill Cosby:

"Parents are not interested in justice, they just want some peace and quiet."

/Kiifen

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Den personliga tragedin

Inläggav Kiifen » 03 feb 2006 02:06

Jag har skrivit om den allmänna tragedin som uppstår när folk får för sig att de äger Gudakunskapen (sanningen). Här tänkte jag inrikta mig lite mer på den personliga sfären. För det handlar inte bara om en världslig tragedi utan också i högsta grad också om en personlig tragedi.

Eftersom man fastställt att människan egentligen inte är en del av denna världen, utan är världens härskare, så har man dragit en gränslinje mellan behov och krav. Eftersom människan måste anstränga sig så hårt åt att bli perfekt (inget annat kan ju hjälpa världen) så tillhör kraven det andliga och det goda, och eftersom man trott(tror?) att människans behov är roten till det onda blir det därför till det "köttsliga" och det "onda", något som människan måste "överkomma" hos sig själv. Alltså en "förädlingsprocess" av människan.

Det ironiska med människor som tror sig äga Gudakunskapen är att de inte själva tror sig veta hur man kan leva eller skaffa sig kunskap därom. Därav deras existentiella ångest, eller oro. Den enda vägen ut ur denna ångest blir att hävda Gudakunskap. Det blir därför till en religiös fråga. De har heller ingen tilltro till människans egna "natur". Att människan i sig själv skulle kunna ha förmåga till att lära sig saker och ting, att människan i sig själv faktiskt har ett behov och en vilja att lära sig saker och ting.

Så när ett barn kommer till världen hos ett folk som tror sig ha Gudakunskapen så kommer dessa människor att försöka applicera denna världsordning på barnet. Barnet försöker att protestera men det går ju inte, de vuxna är övermäktiga barnet. Barnet frågar en massa saker och får bortförklaringar, lögner eller direkta attacker på sig. Det växande barnet vet inte hur det ska kunna hantera detta så det söker sig till magin, eller kanske till religionen för att hitta förklaringar.

Folket med Gudakunskapen sätter barnet i en anstalt som är ämnad att "lära" barnet. Denna institution fungerar så, att alla barn ska sitta tysta i rader och lyssna på en lärare som dikterar. Detta folk är helt övertygade om att detta är "rätt" sätt för barn att lära sig information på. De har överseende med barnens lekar, för de är ju faktiskt inget mer än så, lekar. Men kunskap får man bara genom att sitta tyst och lyssna på en lärare som berättar om saker som är så "viktiga" för barn att veta. Hur man subtraherar och adderar, vem Gustav Wasa var, hur många län och landskap det finns och vad dom heter. Vad alla floder och älvar heter, var alla städer ligger och vad dom heter, varför solen går upp och ner, memorera alfabetet, lära sig vad adjektiv och substantiv är för något, lära sig hur man syr en mössa, lära sig färgskalan. osv.

Det man har är helt enkelt ett punktprogram i att bli vuxen och det hela sker utan minsta tvivel på att det skulle vara något konstigt med det. För, menar man, vi måste ju lära barnen hur man blir vuxen. Kunskapen om att barn lär sig hur man blir vuxen genom att se hur vuxna gör verkar befinna sig i ett annat klassrum, ett annat bibliotek.

Trots det så anstränger sig vår sagas figur för att vara så duktig som möjligt och göra så som dom vuxna säger. Så kommer tonårsrevolten, alltid omgärdad av kluriga existentiella frågor, ifrågasättanden av vad de vuxna egentligen håller på med, alla besvarade med samma svar: "Du kommer att förstå när du blir vuxen." Eller om något på allvar ifrågasätts "Var inte så självisk!" eller "Du är så naiv!". Detta får denna sagas dotter lära sig många gånger om och om igen.

För människor som i vuxen ålder fortfarande inte förstått eller kunnat acceptera detta folks märkliga begäran om att leva "perfekt" stämplas som kufar, lägre stående människor. Eller, i rätt tidsepok så blir de hjältar. T.ex. då detta folk måste göra uppror mot ännu en tyrann eller tyrannisk världsordning för att ersätta den med en ny. Då blir kufarna en tillgång, de blir rövarbandet bakom Robin Hood.

Ifall man ska tro de vuxna så blir allting bra när man blir vuxen, för då förstår man vad man håller på med. Men tyvärr så verkar det inte vara så. Folk verkar inte ett dugg kunniga om vad de sysslar med, de verkar snarare väldigt förvirrade, denna förvirring förnekas naturligtvis, man måste ju uppehålla ett sken av att veta allt, kunna allt, vara lydig och beredd och framförallt - tacksam.

I min saga om barnet som föds in i denna kultur finns inget lyckligt slut. Barnet som nu blivit till vuxen kvinna har till slut givit upp hoppet om att någonsin kunna förklara vad hon egentligen känner, för de om kring henne ger alltid svar på tal, de svåra frågorna attackeras, det är helt enkelt enklare att fokusera sig på sig själv. Hon börjar därför att agera som om hon trodde på vad de sa var sant och till slut så har hon raderat bort alla tvivel, nästan. Någonting känns ändå som att det är något fel, på världen, på henne. Hon börjar att studera sig själv och världen, hon börjar leta brister. Hon är inte vacker nog och världen är fruktansvärd, en enda armé av krav riktade mot henne som person och hennes hjärta förstockas.

Hon i sin tur har ju blivit attackerad så många gånger av människor som tror sig ha Gudakunskapen att hon själv också använder den mot andra för att kunna försvara sig. Det har blivit ett vapen i arsenalen mot andras osäkerhet och attacker. Detta leder till att hon å ena sidan vet att något är fel, och hon anser sig också veta vad som är fel. Hon har alltså rätt i hur hon känner. Men å andra sidan, varför bekräftar inte världen hennes anspråk på att ha rätt? Det verkar som om världen istället intar en försvarsposition och vill mura in henne i anklagelser. Hon blir på så vis mer och mer isolerad, i sig själv från sig själv och från omgivningen.

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 03 feb 2006 13:04

cogito skrev:att onskan finns finner vi bl a hos:

Rudolf Steiner (tom två olika onda makter)

svensken T. Laurency
http://www.laurency.com/Swedish/indexswe.htm

och olika loger, där vet du kanske bäst själv.


Jag såg en gång en intervju med en alldeles "normal" katolsk präst, förutom det faktum att han arbetade med exorcism. Han sa, utan åthävor, högmod eller fördömande (och på ett mycket övertygande sätt), att de som hävdar att djävulen inte finns helt enkelt är okunniga. En sak är i alla fall säker. De som hävdar att onda makter finns "på riktigt" har säkert goda skäl för det, och de som inte hävdar det har säkert goda skäl för det också. Det är faktiskt möjligt att båda har rätt. Verkligheten kan säkert vara precis så subjektiv. Ingen människa är visserligen en ö, men jag kan tänka mig att man klarar sig alldeles utmärkt utan exorcistens kunnighet ovan. Först när man har den kunskapen behöver man bekommas av den. Först då påverkas man. På det sättet är det verkligen olika verkligheter (samtliga personliga) som de två författargrupparna du presenterar möter.

cogito skrev:Personligen håller jag mest utkik efter hur sk sanningar etableras i skymundan, med tanke på att "onskan har lärt sig av sina misstag..."


Det var ju bra att det kom upp till ytan i så fall så vi fick diskutera det. Personligen har jag en tro på att det finns väsen som inte vill mig väl, men det är ovidkommande för diskussionen. Att se ondskan som ett självlärande system tror jag nog att många vetenskapsmän efter en noggrann genomgång skulle köpa (komplexitetsteori, i enlighet med den omhuldade, missförstådda och bespottade Gaia-teorin), utan att för den skull göra sig en fantastisk bild av något särskilt väsen.

Kiifen - återkommer till dina omfattande inlägg inom kort!

-narr-

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 03 feb 2006 14:59

Kiifen skrev:Denna förklaring är del av ett stort idékomplex som härstammar ur den Kristna världsordningen. Det är absolut inte detta som jag talar om, jag håller heller inte med om det.


Det var inte min mening att antyda, att du menade vad jag skrev. Det var helt enkelt min kommentar till ett avsnitt av din text.

Kiifen skrev:De Kristna tror att människan inte hör hemma i den här världen, eftersom den är så rutten och dålig, utan detta är enbart en vänteplattform innan man får komma in i den "riktiga" världen. Man skyller egentligen ifrån sig och kan på så vis slippa ta ansvar för "ursynden".


Jag har aldrig mött en kristen med den uppfattningen. Den får mig mer att tänka på UFO-romantiker m.m. Kristna brukar tvärtom vara överdrivet villiga att ta på sig synd och skam och ta ansvar för all världens hemskheter. Men vi kan ha mött olika kristna.

Kiifen skrev:Det jag säger är helt annorlunda. Vi är alla människor med fel och brister, och det är inget "onaturligt" med det. Däremot blir människans liv "onaturligt" när hon tror sig äga Gudakunskapen.


Man kan väl se människans önskan att "äga Gudakunskapen" som ytterligare en av hennes brister, alltså inget "onaturligt" där heller.

Kiifen skrev:Vi kan inte förlita oss på idén att vi måste göra oss till ännu bättre människor, till än mer perfekta varelser. För det är ju det som är själva problemet om du läser mitt första inlägg. Jag håller förvisso med dig om att det är bra att ta reda på vad man inte vet, det är helt klart en del av boten. När man erkänner att man hade fel i att äga Gudakunskapen, det är då man kan varsebli sin egen mänsklighet och utvecklas som människa, och för det behöver man inte bli mystiker eller något sådant. Jag personligen utvecklas när jag är med mina vänner, när vi hittar på roliga saker tillsammans, det är då jag känner att jag blir "mänsklig".


Det finns många religionsåskådningar som håller med dig. En bärande tanke inom både buddhism och kristendom är att medvetandet eller människan redan är så perfekt, så ren, att det inte går att förbättra. Det mest perfekta (dvs det mest gudomliga, om vi rör oss i en religiös kontext) man kan göra är således just att odla sin mänsklighet, sitt sinne. Paradoxen består således i att imperfektionen blir det mest perfekta, det genuint mänskliga blir det genuint gudomliga. Men jag har inga problem med att köpa det.

Kiifen skrev:Ifall man ska tro de vuxna så blir allting bra när man blir vuxen, för då förstår man vad man håller på med. Men tyvärr så verkar det inte vara så. Folk verkar inte ett dugg kunniga om vad de sysslar med, de verkar snarare väldigt förvirrade, denna förvirring förnekas naturligtvis, man måste ju uppehålla ett sken av att veta allt, kunna allt, vara lydig och beredd och framförallt - tacksam.


Ja, det var ju en dyster bild du målar upp. Jag tror inte man behöver kasta ut alla "vuxna" värderingar med badvattnet. För min egen del har jag i många livssituationer fått stor glädje av lydnad, beredskap och tacksamhet. Däremot kan jag inte komma på någon situation där jag vunnit på att utestänga andras uppfattningar för att benhårt hålla fast vid min egen (det du kallar Gudakunskap).

-narr-

kkklll
Inlägg: 75
Blev medlem: 20 dec 2005 00:01

Re: Ondskan

Inläggav kkklll » 04 feb 2006 06:22

Kiifen skrev:Ursynden


Ursynden...vad är det?

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Inläggav Kiifen » 04 feb 2006 21:50

Hovnarr

Håller helt med dig att inom religionerna så finns det många olika idéer eftersom de behandlar människans varande på många olika sätt. Jag attackerar nämligen inte religion, även om det verkar så. Det enda jag ställer mig mycket kritisk till är egentligen tron att människan verkligen äger "sanningen"/Gudakunskapen. För ifall människan verkligen gjorde det så skulle ju alla dispyter, alla motsättningar, allt gräl och tjafs och onödigt dödande inte existera. Det skulle heller inte kunna existera någon diskussion och heller ingen utveckling.

Jag gillar nämligen religion, eftersom på många sätt så försöker den att hjälpa människan att komma på fötter igen och hantera det kaos som ursynden ställt till med. Även ateister som inte tror på någon Gud kan ändå hävda att de vet vad som är "rätt" och "fel". Märkligt, med tanke på att detta är en högst metafysisk tanke.

För att kunna säga om något är rätt eller fel så måste man ju ha ett facit, man måste äga "sanningen"/Gudakunskapen. I det här fallet så betyder "sanningen" även "den enda rätta" eller "det enda riktiga". Men som vi alla vet så finns det inget sådant facit att tillgå här i livet. Det är också ett väldigt dåligt sätt att besvara livsfrågor på eftersom livsfrågor inte är en konvergent problemställning. Därför ifall man frågar "Vad är det rätta sättet att leva på?" så får man inget svar, för ingen kan svara på det, förutom profeterna förståss, de högsta auktoriteterna som är i direktlänk med Gud. Men ifall man ställer frågan på ett annat sätt "Hur kan man leva ett lyckligt liv?" då får man plötsligt en hel del möjligheter.

Sen så vill jag klargöra att jag defenitivt inte pratar om att slänga ut alla "vuxna värderingar med badvattnet", det enda jag attackerar är tron att människan skulle äga sanningen. Allt det andra har jag inget särskilt intresse av att kritisera här.

kkklll

Ursynden är berättelsen om hur det gick till när ett folk fick för sig att de ägde "sanningen" eller Gudakunskapen. Den illustreras av berättelsen om Adam och Eva och hur deras överträdelse leder till att de förvisas från Eden. I min tolkning så kommer den berättelsen från ett annat folk när de försöker att beskriva oss; när våra förfäder vid en tidpunkt lång tillbaka fick för sig att just de ägde "sanningen", i betydelsen "det enda rätta" och ansåg sig då kunna säga vad som är "gott och ont" och "rätt och fel" påbörjade de sitt världsherravälde. För som jag skrev ovan till Hovnarr, för att kunna avgöra vad som är rätt och vad som är fel, då måste man ha ett facit med alla rätta svar. Detta är Gudakunskapen eller "sanningen". Men något sådant facis finns naturligtvis inte. Däremot så tror folk att just de äger ett sådant facit, men eftersom alla har sin egen version av det så blir det gräl och intolerans vad gäller olika livsstilar. Som t.ex. mellan jordbrukare och herdefolk (civilicerade och "primitiva")

Mvh/Kiifen


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 22 och 0 gäster