Befrielse

[Sceptisk]

Det har sagts, att okunskap är sällhet e.g "ignorance is bliss". Att inte veta anses som ett bättre tillstånd, ett oskyldigt tillstånd där man ännu inte befläckats av någon kunskap och allt vad kunskap för med sig, gott som ont. Bibeln ger en fingervisning om vad folk trodde på den tiden, att kunskap var något förbjudet. Att okunskap är det enda tillstånd i vilket människan är fri och lycklig. Men om vi tänker efter, är det verkligen så?

Är det inte snarare så att okunskap är vad som har orsakat mest lidande i världen? Okunskap om sjukdomar, okunskap om vad som orsakar psykiskt lidande, okunskap i att kunna skydda sig från fiender? Okunskap är som en osynlig bur som håller oss i ett tillstånd av förvirring, rädsla, felaktiga slutsatser och andlig smärta.

En sådan proposition får en dock att undra, som vi alltid gör då vi vill att det ska finnas mening i det som händer. Hur kommer det sig att vi föds in i detta fängelse av okunskap? Alla föds okunniga och lärs upp av en kultur som inte sällan har helt fel svar på de frågor vi behöver svar på. Ett absurt osynligt fängelse där vi vandrar omkring i cirklar, faller ut mot varandra, plågar och plågas, slår oss blodiga i sökandet efter ett svar på varför? Hela situationen förefaller orimlig, surrealistisk, grym och ondskefull.

Men det kan då hävdas, att anledningen till att vi föds in i detta fängelse av okunskap, är för att vi på egen hand ska kunna söka oss till befrielse genom egna ansträngningar och sökande. Att belöningen blir desto större då vi tvingas göra det på egen hand, snarare än om det helt enkelt skulle komma oss till skänks.

[Algotezza]

Ja, okunnighet är ingen välsignelse. Inte dumhet heller. Inte tanklöshet. Inte önsketänkande som dock kan skänka tröst men förr eller senare spricker bubblan.

Kunskap och eftertanke, egen reflektion och klokhet, kanske visdom, vishet om det är möjligt idag, är vad världen behöver. Och vi själva.

[Anders]

Det finns en hel del saker jag skulle vilja ha förblivit okunnig om.

[förstår mig själv]

Det kan bero på vad för kunskap man "erhåller". Om vi lär oss telefonkatalogen utantill så kanske det inte är till någon större nytta. Vidare tror jag dels att vi är skyddade mot att förstå förmycket "felaktig kunskap".. Det vi förstår kommer ju styra till viss del våra tankar och rörelser (en observatör kan notera en förändring i naturen pga kunskapen)... Denna förändring är även att förändra den som observerar (reagerar) och känns det inte bra för "observatören" så kommer denne troligen att försöka eliminera detta fel/spridande av ny kunskap..
Men trotts allt kan den som förstår "välja" att styras av den gamla kunskapen om motståndet blir "övermäktigt".. Det är ju inte så att denne slutat att förstå sina tidigare teorier utan den förstår dessa+ de gamla...
Det är nog så att den som verkar förstå vad någon annan säger i ett ämne förstår som regel mer än den andre, så när denne först genom att förstå den andre sedan börjar prata "obegripligt" så borde OBEGRIPLIGT betyda "jag förstår inte". Att avfärda det som "galen", knäpp osv är sannolikt felaktigt möjligen kan man veta att man själv är knäpp (orsaken är naturligtvis att man inte förstår vilket är ett gott argument menar jag).
Om man tex har hittat sambande mellan hjärnskada och nedsatt prestationsförmåga eller "neurologiskt symptom" i så fall så kan man se denna "sjukdom"/"skada" på CT/MR...
När man ser denna "skada" så kan man bilda teorin om att detta är något ont/handikappande för patienten.... Inom psykiatrin fungerar det ofta tvärt om...
anta att man skär sönder tex corpus callousum (förbindelsen mellan hjärnhalvorna)... Detta skulle ju radiologiskt tolkas som hjärnskada(och är något ont enligt sunt förnuft och inom medicin, psykiatri undantaget) och ett "fel".. Men om patienten "förbättras" och förmågan att skapa teorier försämras så borde den inte uppfattas lika obegriplig och man förstår det bakvänt i dessa fall...(vi kan notera att sådana behandlingar strider mot hipokrates och medicinska principer men inte politiska).. Psykotiska, maniska är alltså ett medicinskt undantag såtillvida att de tycks bli bättre om man förstör hjärnvävnad(skadar, får "patologiskt utseende")... Vi kan notera att dessa inte heller vill ha behandling så gjärna då de anser sig friska(deras hjärnor är även normala innan "ingreppet") att de inte är lika "nöjda" och att de inte har samma mål som "behandlaren" och att de inte själva får avgöra om de mår bra eller om de ska få "hjälp" eller inte...
Detta talar ju starkt för att det inte handlar om sjukdom utan om tortyr/skada... vidare styrs läkarna till detta på grund av straff och lekmannens föreställningar om medicin(som ju inte kan vara rätt då erfarenhet och utbildning saknas som grund för lagarna)

Anta att det visar sig att einsteins hjärna liknar den sjukes mer än den friske (tänk på att han ville spara sin hjärna, här kan han gjort männskligheten en tjänst och de psykiskt sjuka en välgärning)... Hade man botat honom genom att skära sönder delar av den så hade vi inte haft hans teorier...Kunskapen spreds inte vidare, fick inte uppstå... Detta att "tysta ner" verkar vara en verkan av psykiatrisk vård...

[Algotezza]

Det finns en hel del saker jag skulle vilja ha förblivit okunnig om.

För sent!