Drömmen om ett kollektiv

[rope]

”Vi köper saker vi inte behöver, för pengar vi inte har, för att imponera på människor vi inte gillar” - Clive Hamilton"

Funderingarna kretsar kring hur många timmar vi lägger ner varje månad på vad andra ska tycka om oss. Kläder, bilar, kök, badrum, hus, möbler och diverse prylar för att vi ska passa in i mallen.

En av bovarna är de sociala medierna som blivit våra alldeles egna skyltfönster. Där försöker vi bräcka varandras falskt spontana bilder på perfekta veggo-familjer som skrattar, äter ekologiskt och har en MacBook Pro.
Blir vi lyckligare eller höjer det bara ribban ytterligare?

Jag vill tro att det går att slippa springa det här loppet och istället lägga tiden på saker som verkligen spelar roll, varandra.

Någon gång hoppas jag därför att min familj bor på en stor gård på landet tillsammans med flera andra familjer.
Vi bor i varsin stuga och delar så mycket som möjligt. Det är i storstugan man lagar mat, umgås i det stora sällskapsrummet samt tvättar sina kläder.
Vi skall ha våra veckomöten på tisdagar och stormöten den 1:a varje månad. Här ska vi tillsammans skita i alla larviga normer.

Jag drömmer om att en dag kunna springa naken i trädgården och tjuta som en varg så att alla stela skyltfönster-grannar får sig något vettigt att instagramma!

[Lasarus]

Ha ingen romantiserad bild av landet bara. Man behöver bil och köra ganska mycket för att göra typ allting. Dessutom är nog grannarna här än värre än i småstan eller Stockholm där jag bott tidigare.

[reflex]

Ferlin beskriver det så bra. Att det har blivit närmare mellan människorna men längre mellan våra hjärtan.
Jag är så glad att jag hann uppleva landsbygden som den var en gång. Nu är den känsla som jag då upplevde så gott som försvunnen.
Människan är ju ett grupplevande djur så kollektivet vore mest naturligt för oss, men istället går utvecklingen mot allt fler ensamhushåll.
Kanske är det bara fattigdom och misär som kan tvinga ihop oss igen. Där blodsbanden är vår enda trygghet i en obarmhärtig värld.

[Algotezza]

Jag växte upp på landet tills jag blev nitton och flyttade till Lund. Det var den skånska landsbygden alltså, mest åkrar, kulturstäpp, Söderslätt. Inte alls något roligt eller naturnära med det. Blev en lättnad att flytta till Lund.

Jag gillar dock naturen - har den inom räckhåll i Lund via Hardebergaspåret. Främst gillar jag havet. Promenader längs en höstlig strand på Österlen (också ett överreklamerat - men juste ändå - ställe). Sedan tror jag inte alls på någon romantisk dröm om att leva naturligt ute på landet. Är det möjligt i praktiken? har det nånsin varit det?

Din dröm låter mycket 70-tal. Bodde inte själv i kollektiv då men besökte ett par i Lund på den tiden. Jag var åt vänster då, liksom nu, med i proggmusikrörelsen. Men inte drömde jag om att bo kollektiv och ha fri sex och allt vad de lockade med. Jag fattade ju att det var en chimär.

Om ett kollektiv funkar eller ej beror inte på det faktum att det är ett kollektiv utan på vilka som är med. Tror jag i alla fall.

Man kan skita i prylar och sociala medier oavsett var man bor, oavsett om man bor i kollektiv eller på annat sätt. Man kan odla egen mat i stan. Om inte annat så alfalfagroddar i en gammal honungsburk.

[rope]

Jag bor på landet nu och stormtrivs. Dock inte på en gård. Älskar att vara ute och fiska, vandra och skrota runt i skogen.

Ett självförsörjande 70-tals kollektiv med pippande och trippar på konstiga preparat är inget jag suktar efter. En gård med egna små hus men dela på gräsklippare, storkök, spadar, duschrum, släpkärra etc. Jag är övertygad att man kan halvera sina utgifter och därmed halvera sin arbetstid. Vilket ger mer tid till familj, kompisar, fiske och sådant man annars inte hinner med i dagens samhälle. Det är såklart avgörande vilka man bor med samt att man själv är öppen och tolerant.

Man kan komma ganska långt även om man inte bor kollektivt. Det kräver rätt folk runt sig. Annars blir man lätt ensam. Jag förstår dock inte varför man inte ska dela så mycket man kan och hjälpa varandra. Det är ändå ohållbart att konsumera i den takt vi har nu.

Jag själv har otroligt svårt att ta det här klivet och kliva ur min komfortzon. Jag kanske är feg eller så är jag helt enkelt så fastkletad i ekorrhjulet..
Nytt kök, 60" tv, ny bil, högt till tak och mycket annat som inte skulle göra mig lyckligare ens om jag hann använda skiten...

Men jag vill och hoppas!

[förstår mig själv]

Det låter trevligt. Blir säkert bra. Nu tror jag att även jag skulle gilla det. Är mer tolerant nu.
Vi hade en gård för några år sedan och hyrde ut ett torp till en väldigt trevlig herre. Blev mycket bättre med honom där så egentligen så här efteråt skulle vi nog betala honom för att han bodde där! Men vi var bra för varandra.

[klorofyll]

Jag saknar gemenskap men jag känner att jag långsamt kommer närmare gemenskap. Människor är så olika. Vissa är riktigt unika. Sedan har de flesta människor flera sidor eller personligheter. Jag tror att i en god gemenskap respekterar man varandra samtidigt som alla är väldigt individuella. Det är ungefär som att individerna i sällskapet ständigt träffas av en slump och ständigt skiljs av en slump. Jag tror att det oerhört viktigt att utveckla intressen jämte det sociala som gör att man dras till samma ställen naturligt. Drömmen om kollektivet är väl egentligen en dröm om att få vara snäll, hjälpa varandra, så att alla mår bra. Dela glädje, det är så naturligt, alla vill det. Men jag undrar om inte vägen till gemenskap är en ganska ensam väg, på något sätt, riktigt socialt framgångsrika människor tror jag är ensamma på sätt och vis. Det har att göra med respekten jag nämnde tidigare, man låter folk va, och jag tror att alla människor delvis har ett behov av ensamhet, privatliv.

[rope]

Att vara en social människa betyder inte att man ingår i någon sorts gemensamhet eller inte är ensam. På samma sätt som att äga en hammare inte gör dig till snickare.
Jag håller med om att privatliv och ensamhet behöver sin del av balansen. Vi behöver hela kostcirkeln. Men vi blir spyfärdigt mätta på halvfabrikat som Facebook och Instagram. Näringsbristen är ett faktum...

[Algotezza]

Att vara en social människa betyder inte att man ingår i någon sorts gemensamhet eller inte är ensam. På samma sätt som att äga en hammare inte gör dig till snickare.
Jag håller med om att privatliv och ensamhet behöver sin del av balansen. Vi behöver hela kostcirkeln. Men vi blir spyfärdigt mätta på halvfabrikat som Facebook och Instagram. Näringsbristen är ett faktum...

Instagram och Facebook är bara yttre former. Du fyller dem själv med ett innehåll, av den kvalitet du själv förmår uppbringa. Deras kvalitet beror helt på användarna, och även om båda kan inbjuda till egoboosting finns möjligheter att skapa grupper där kring olika intressen, slutna eller öppna.

[Algotezza]

Friheten är ibland större än man först tror när det gäller att skapa det liv man vill leva. Inte sällan är man fast i traditioner och vanor som kan hålla en kvar på en nivå man vuxit ur och är mätt på. Sedan finns det förstås många människor idag som inte har så stora valmöjligheter, men ofta har vi fler val än vi i förstone kan se. Då kan input från andra vara en stor hjälp. Knuffar i rätt riktning...

[klorofyll]

Att vara en social människa betyder inte att man ingår i någon sorts gemensamhet eller inte är ensam. På samma sätt som att äga en hammare inte gör dig till snickare.
Jag håller med om att privatliv och ensamhet behöver sin del av balansen. Vi behöver hela kostcirkeln. Men vi blir spyfärdigt mätta på halvfabrikat som Facebook och Instagram. Näringsbristen är ett faktum...

Ja, jag har inte Facebook, skulle aldrig falla mig in att skaffa det, jag tycker det saknas kultur och personlighet, dessutom tycker jag att skriftspråk missuppfattas lätt, men det är nödvändigt att ha drömmar och visioner om gemenskap, som Steve Jobs sa: de som är galna nog att tro att de kan förändra världen är också de som gör det!

[Algotezza]

Blanda inte form och innehåll när det gäller Facebook. Det är de som skriver där som gör det till vad det är.

[Anders]

Blanda inte form och innehåll när det gäller Facebook. Det är de som skriver där som gör det till vad det är.

Så var det i början lite. Och någon enstaka frisinnad, inklusive mig själv. Men problemet där är att det du med ditt IRL namn och alla du känner. Det mesta som folk skriver är så utsmetat så det skall passa alla man känner utan att "verka konstig" inför barnens kompisars föräldrar och annat.

Vad har vi nu....

"Fy vilket väder...."

Glada människor på bild från resor.

Lite om hur hemska SD är, sånt som alla redan vet

Fin cykeltur i kväll

Och diverse lustiga bilder som folk har klippt in.

Gäsp....

[rope]

Facebook saknar lukt...
Det är och förblir ett halvfabrikat, hur bra innehållet än är.
Ett komplement och i bästa fall ett hjälpmedel.
Inte ett substitut för att umgås som det tyvärr har blivit för många idag...

[Antic]

Enda sättet att orka med Facebook för min del.

Att bara besöka en hemlig sluten grupp som består av två medlemmar.

Se där, nu funkade Facebook till och med för mig.

Nu slipper jag avregga mig igen för jag inte orkade med alla trista programmerade människor som ändå aldrig har något att säga fast de berättar varenda detalj ur deras trista liv hela tiden.