Lagomismen

[Sceptisk]

Varje kultur har ett narrativ som ligger till grund för människors beteende. Detta narrativ består av den bakomliggande berättelsen om de informella regler som förklarar hur vi ska bete oss mot varandra. Eftersom detta kan klassas som djuppsykologi så vill jag varna läsaren om att om du läser följande text kan det innebära att du får ett förhöjt medvetande i förhållande till omgivningen och detta kan göra att du kommer känna dig ensam med dina insikter, men du kan även bli starkare av dem. Jag erbjuder dig alltså ett val att läsa vidare eller avstå. Om du läser vidare kanske du kommer att göra nya upptäckter om din omgivning vilken kan göra att du hamnar utanför, men det kan också ge dig ett bredare perspektiv på tillvaron. Valet är ditt.

Den metod jag använt mig av är helt enkelt att intervjua den kulturröst som talar till oss alla, i detta fallet till mig. Därför är detta en subjektiv redogörelse som kanske inte kan appliceras på alla även om jag tror att många Svenskar känner igen sig i den.

Jag börjar min intervju med att ställa en fråga om ett beteende som nog kan klassas som typiskt Svenskt, nämligen den informella regeln att aldrig påtala ifall någon gör bort sig. Jag såg ett Youtube-klipp om en person som satt och hade mat runt hela munnen - inte en enda Svensk påtalade detta, utan alla lät det hela fortgå och satt hellre och led av pinsamhetskänslor i det tysta. Så jag frågar kulturen varför det är så.

- Varför påtalar man inte ifall någon gör fel?
- För att det vore att peka ut någon som avvikande och annorlunda.
- Varför skulle det vara det?
- Jo för då säger man till den personen att den inte passar in i gruppen.
- Ifall man påtalar något som denne gör fel?
- Precis.
- Varför får man inte peka ut någon som avvikande?
- För det är som att slänga ut den personen ur gemenskapen.
- Varför det?
- För om man är avvikande så är man inte en del av gemenskapen.
- Varför inte?
- Om man är avvikande så passar man inte in.
- Varför inte?
- För då är man inte som alla andra.
- Varför är det så viktigt att vara som alla andra?
- För det är bara så man får respekt.
- Varför det?
- Man visar att man är med i gänget.
- Är det värt respekt att visa sig lojal med gänget?
- Ja det är värt all respekt.
- Varför det?
- För då visar man att man kan vara pålitlig.
- Är alla likadana då?
- Nej, alla är olika.
- Så hur kan man bli en i gänget?
- Genom att anpassa sig.
- Men om man inte tycker som alla andra då?
- Då passar man inte in.
- Okej, tycker alla som alla andra?
- Nej.
- Håller alla med varandra hela tiden?
- Såklart inte.
- Kan det vara så att alla har sina egna åsikter?
- Ja.
- Så hur kan någon passa in i gänget om alla är olika och har olika åsikter.
- Man anpassar sig.
- Du menar att man döljer sina verkliga åsikter?
- Javisst.
- Så med andra ord så går alla omkring och döljer sina verkliga åsikter för att andra ska kunna lita på en?
- Ja.
- Är inte det ganska så skenheligt?
- Jo.
- Går det då att lita på någon?
- Nej, det är ett dilemma.

Det kulturrösten säger är att det viktigaste av allt är tillit och att vara som alla andra är ett tecken på att man är värd tillit, dock så är alla olika och har hemliga åsikter och därför går det inte att lita på någon. Att uppfattas som avvikande är det värsta som kan hända, därför så får man inte påtala att någon gör något fel eftersom det vore samma sak som att kalla någon för avvikande och därmed ställa denne utanför gruppen.

- Om vi återgår till problemet med personen som gör bort sig och ingen får lov att påtala det, hur löser man det problemet?
- Man är tyst och hoppas att han lär sig eller att någon annan säger till honom.
- Men om personen inte lär sig då eller om ingen säger till honom?
- Då hamnar han utanför.
- Så du skulle ha kunnat rädda honom men avstår, varför det?
- För jag vill inte vara den som säger till.
- Varför inte?
- För det vore dåligt uppförande.
- Varför?
- För det vore som att ställa sig över alla andra.
- Du menar du skulle verka avvikande?
- Ja det stämmer.
- Men bryr sig inte de andra också om att man uppför sig rätt?
- Jo, såklart.
- Så istället för att säga till om något som alla redan är överens om så sitter alla och tiger?
- Ja.
- Samtidigt som någon annan gör bort sig och hamnar utanför?
- Ja... tyvärr, det är ett dilemma.

Dilemman av dessa slag är ofrånkomliga ifall man har som högsta princip att vara som alla andra och inte verka avvikande på något sätt. Att sitta och lida i det tysta och göra sig till ett offer för mobbare är ett dilemma för Svenskar. Om någon skulle förolämpa en Svensk så kommer han aldrig att säga till, däremot inombords är han en eldstorm av upprivna känslor och tankar. Men hur man uppfattas av andra är högheligt enligt kulturrösten, därför så blir det inget av dessa känslor och tankar. Givetvis så är det inte heller någon annan som ingriper och försöker rätta den som betett sig respektlöst, för även det vore att bete sig avvikande från gruppen. Detta är lagen om lagom, som inte är någon gyllene medelväg utan handlar helt och hållet om att passa in.

Att detta är ett problem är uppenbart åtminstone för mig eftersom det underminerar civilkurage, men det verkar också vara det för många andra. Till exempel så har det länge varit ansett som fint att hata Sverige. Saker som är "typiskt Svenska" är per definition saker som är gråa, tråkiga och skenheliga och att det anses som fint att vara osvensk.

Den kompromisslösa lagen om lagom - att man måste vara som alla andra - att man måste passa in (några av ordet lagoms betydelser är att något är passande, stämmer överens, är varken för mycket eller för litet, etc) - innebär att individen måste offra sin integritet och kapitulera inför den fysiskt starkare gruppen. Kulturrösten säger att ingen får vara avvikande, därför måste alla uppvisa en perfekt fasad. Men då alla vet att ingen är perfekt uppfattas det som mer ärligt att uppträda lite halvgrisigt och halvknäppt. Lagen om lagom är att alla är likadana inför gruppen och därför finns det inget stöd för att hjälpa någon som gör fel eller skydda den som utsätts för kränkningar, lagen om lagom verkar passiviserande på människor och denna passivitet uppfattas säkert av många utomstående som snällhet, men vad det handlar om är individens kapitulation inför lagen om lagom. För att göra det lite mer komplicerat så älskar Svenskar att höra att dom är snälla.

[reflex]

Varje kultur har ett narrativ som ligger till grund för människors beteende. Detta narrativ består av den bakomliggande berättelsen om de informella regler som förklarar hur vi ska bete oss mot varandra. Eftersom detta kan klassas som djuppsykologi så vill jag varna läsaren om att om du läser följande text kan det innebära att du får ett förhöjt medvetande i förhållande till omgivningen och detta kan göra att du kommer känna dig ensam med dina insikter, men du kan även bli starkare av dem. Jag erbjuder dig alltså ett val att läsa vidare eller avstå. Om du läser vidare kanske du kommer att göra nya upptäckter om din omgivning vilken kan göra att du hamnar utanför, men det kan också ge dig ett bredare perspektiv på tillvaron. Valet är ditt.

Den metod jag använt mig av är helt enkelt att intervjua den kulturröst som talar till oss alla, i detta fallet till mig. Därför är detta en subjektiv redogörelse som kanske inte kan appliceras på alla även om jag tror att många Svenskar känner igen sig i den.

Jag börjar min intervju med att ställa en fråga om ett beteende som nog kan klassas som typiskt Svenskt, nämligen den informella regeln att aldrig påtala ifall någon gör bort sig. Jag såg ett Youtube-klipp om en person som satt och hade mat runt hela munnen - inte en enda Svensk påtalade detta, utan alla lät det hela fortgå och satt hellre och led av pinsamhetskänslor i det tysta. Så jag frågar kulturen varför det är så.

- Varför påtalar man inte ifall någon gör fel?
- För att det vore att peka ut någon som avvikande och annorlunda.
- Varför skulle det vara det?
- Jo för då säger man till den personen att den inte passar in i gruppen.
- Ifall man påtalar något som denne gör fel?
- Precis.
- Varför får man inte peka ut någon som avvikande?
- För det är som att slänga ut den personen ur gemenskapen.
- Varför det?
- För om man är avvikande så är man inte en del av gemenskapen.
- Varför inte?
- Om man är avvikande så passar man inte in.
- Varför inte?
- För då är man inte som alla andra.
- Varför är det så viktigt att vara som alla andra?
- För det är bara så man får respekt.
- Varför det?
- Man visar att man är med i gänget.
- Är det värt respekt att visa sig lojal med gänget?
- Ja det är värt all respekt.
- Varför det?
- För då visar man att man kan vara pålitlig.
- Är alla likadana då?
- Nej, alla är olika.
- Så hur kan man bli en i gänget?
- Genom att anpassa sig.
- Men om man inte tycker som alla andra då?
- Då passar man inte in.
- Okej, tycker alla som alla andra?
- Nej.
- Håller alla med varandra hela tiden?
- Såklart inte.
- Kan det vara så att alla har sina egna åsikter?
- Ja.
- Så hur kan någon passa in i gänget om alla är olika och har olika åsikter.
- Man anpassar sig.
- Du menar att man döljer sina verkliga åsikter?
- Javisst.
- Så med andra ord så går alla omkring och döljer sina verkliga åsikter för att andra ska kunna lita på en?
- Ja.
- Är inte det ganska så skenheligt?
- Jo.
- Går det då att lita på någon?
- Nej, det är ett dilemma.

Det kulturrösten säger är att det viktigaste av allt är tillit och att vara som alla andra är ett tecken på att man är värd tillit, dock så är alla olika och har hemliga åsikter och därför går det inte att lita på någon. Att uppfattas som avvikande är det värsta som kan hända, därför så får man inte påtala att någon gör något fel eftersom det vore samma sak som att kalla någon för avvikande och därmed ställa denne utanför gruppen.

- Om vi återgår till problemet med personen som gör bort sig och ingen får lov att påtala det, hur löser man det problemet?
- Man är tyst och hoppas att han lär sig eller att någon annan säger till honom.
- Men om personen inte lär sig då eller om ingen säger till honom?
- Då hamnar han utanför.
- Så du skulle ha kunnat rädda honom men avstår, varför det?
- För jag vill inte vara den som säger till.
- Varför inte?
- För det vore dåligt uppförande.
- Varför?
- För det vore som att ställa sig över alla andra.
- Du menar du skulle verka avvikande?
- Ja det stämmer.
- Men bryr sig inte de andra också om att man uppför sig rätt?
- Jo, såklart.
- Så istället för att säga till om något som alla redan är överens om så sitter alla och tiger?
- Ja.
- Samtidigt som någon annan gör bort sig och hamnar utanför?
- Ja... tyvärr, det är ett dilemma.

Dilemman av dessa slag är ofrånkomliga ifall man har som högsta princip att vara som alla andra och inte verka avvikande på något sätt. Att sitta och lida i det tysta och göra sig till ett offer för mobbare är ett dilemma för Svenskar. Om någon skulle förolämpa en Svensk så kommer han aldrig att säga till, däremot inombords är han en eldstorm av upprivna känslor och tankar. Men hur man uppfattas av andra är högheligt enligt kulturrösten, därför så blir det inget av dessa känslor och tankar. Givetvis så är det inte heller någon annan som ingriper och försöker rätta den som betett sig respektlöst, för även det vore att bete sig avvikande från gruppen. Detta är lagen om lagom, som inte är någon gyllene medelväg utan handlar helt och hållet om att passa in.

Att detta är ett problem är uppenbart åtminstone för mig eftersom det underminerar civilkurage, men det verkar också vara det för många andra. Till exempel så har det länge varit ansett som fint att hata Sverige. Saker som är "typiskt Svenska" är per definition saker som är gråa, tråkiga och skenheliga och att det anses som fint att vara osvensk.

Den kompromisslösa lagen om lagom - att man måste vara som alla andra - att man måste passa in (några av ordet lagoms betydelser är att något är passande, stämmer överens, är varken för mycket eller för litet, etc) - innebär att individen måste offra sin integritet och kapitulera inför den fysiskt starkare gruppen. Kulturrösten säger att ingen får vara avvikande, därför måste alla uppvisa en perfekt fasad. Men då alla vet att ingen är perfekt uppfattas det som mer ärligt att uppträda lite halvgrisigt och halvknäppt. Lagen om lagom är att alla är likadana inför gruppen och därför finns det inget stöd för att hjälpa någon som gör fel eller skydda den som utsätts för kränkningar, lagen om lagom verkar passiviserande på människor och denna passivitet uppfattas säkert av många utomstående som snällhet, men vad det handlar om är individens kapitulation inför lagen om lagom. För att göra det lite mer komplicerat så älskar Svenskar att höra att dom är snälla.

Jag gillar verkligen dina inlägg och ditt sätt att behandla text, även om jag inte alltid delar dina åsikter. Jag skriver den här kommentaren för att du inte ska få för dig att ta bort inlägget på grund av brist på intresse. Något att återkomma till vid perioder av stiltje på forumet. Nu ska jag först försöka bena ut Antics konstigheter.

[reflex]

Varje kultur har ett narrativ som ligger till grund för människors beteende. Detta narrativ består av den bakomliggande berättelsen om de informella regler som förklarar hur vi ska bete oss mot varandra. Eftersom detta kan klassas som djuppsykologi så vill jag varna läsaren om att om du läser följande text kan det innebära att du får ett förhöjt medvetande i förhållande till omgivningen och detta kan göra att du kommer känna dig ensam med dina insikter, men du kan även bli starkare av dem. Jag erbjuder dig alltså ett val att läsa vidare eller avstå. Om du läser vidare kanske du kommer att göra nya upptäckter om din omgivning vilken kan göra att du hamnar utanför, men det kan också ge dig ett bredare perspektiv på tillvaron. Valet är ditt.

Den metod jag använt mig av är helt enkelt att intervjua den kulturröst som talar till oss alla, i detta fallet till mig. Därför är detta en subjektiv redogörelse som kanske inte kan appliceras på alla även om jag tror att många Svenskar känner igen sig i den.

Jag börjar min intervju med att ställa en fråga om ett beteende som nog kan klassas som typiskt Svenskt, nämligen den informella regeln att aldrig påtala ifall någon gör bort sig. Jag såg ett Youtube-klipp om en person som satt och hade mat runt hela munnen - inte en enda Svensk påtalade detta, utan alla lät det hela fortgå och satt hellre och led av pinsamhetskänslor i det tysta. Så jag frågar kulturen varför det är så.

- Varför påtalar man inte ifall någon gör fel?
- För att det vore att peka ut någon som avvikande och annorlunda.
- Varför skulle det vara det?
- Jo för då säger man till den personen att den inte passar in i gruppen.
- Ifall man påtalar något som denne gör fel?
- Precis.
- Varför får man inte peka ut någon som avvikande?
- För det är som att slänga ut den personen ur gemenskapen.
- Varför det?
- För om man är avvikande så är man inte en del av gemenskapen.
- Varför inte?
- Om man är avvikande så passar man inte in.
- Varför inte?
- För då är man inte som alla andra.
- Varför är det så viktigt att vara som alla andra?
- För det är bara så man får respekt.
- Varför det?
- Man visar att man är med i gänget.
- Är det värt respekt att visa sig lojal med gänget?
- Ja det är värt all respekt.
- Varför det?
- För då visar man att man kan vara pålitlig.
- Är alla likadana då?
- Nej, alla är olika.
- Så hur kan man bli en i gänget?
- Genom att anpassa sig.
- Men om man inte tycker som alla andra då?
- Då passar man inte in.
- Okej, tycker alla som alla andra?
- Nej.
- Håller alla med varandra hela tiden?
- Såklart inte.
- Kan det vara så att alla har sina egna åsikter?
- Ja.
- Så hur kan någon passa in i gänget om alla är olika och har olika åsikter.
- Man anpassar sig.
- Du menar att man döljer sina verkliga åsikter?
- Javisst.
- Så med andra ord så går alla omkring och döljer sina verkliga åsikter för att andra ska kunna lita på en?
- Ja.
- Är inte det ganska så skenheligt?
- Jo.
- Går det då att lita på någon?
- Nej, det är ett dilemma.

Det kulturrösten säger är att det viktigaste av allt är tillit och att vara som alla andra är ett tecken på att man är värd tillit, dock så är alla olika och har hemliga åsikter och därför går det inte att lita på någon. Att uppfattas som avvikande är det värsta som kan hända, därför så får man inte påtala att någon gör något fel eftersom det vore samma sak som att kalla någon för avvikande och därmed ställa denne utanför gruppen.

- Om vi återgår till problemet med personen som gör bort sig och ingen får lov att påtala det, hur löser man det problemet?
- Man är tyst och hoppas att han lär sig eller att någon annan säger till honom.
- Men om personen inte lär sig då eller om ingen säger till honom?
- Då hamnar han utanför.
- Så du skulle ha kunnat rädda honom men avstår, varför det?
- För jag vill inte vara den som säger till.
- Varför inte?
- För det vore dåligt uppförande.
- Varför?
- För det vore som att ställa sig över alla andra.
- Du menar du skulle verka avvikande?
- Ja det stämmer.
- Men bryr sig inte de andra också om att man uppför sig rätt?
- Jo, såklart.
- Så istället för att säga till om något som alla redan är överens om så sitter alla och tiger?
- Ja.
- Samtidigt som någon annan gör bort sig och hamnar utanför?
- Ja... tyvärr, det är ett dilemma.

Dilemman av dessa slag är ofrånkomliga ifall man har som högsta princip att vara som alla andra och inte verka avvikande på något sätt. Att sitta och lida i det tysta och göra sig till ett offer för mobbare är ett dilemma för Svenskar. Om någon skulle förolämpa en Svensk så kommer han aldrig att säga till, däremot inombords är han en eldstorm av upprivna känslor och tankar. Men hur man uppfattas av andra är högheligt enligt kulturrösten, därför så blir det inget av dessa känslor och tankar. Givetvis så är det inte heller någon annan som ingriper och försöker rätta den som betett sig respektlöst, för även det vore att bete sig avvikande från gruppen. Detta är lagen om lagom, som inte är någon gyllene medelväg utan handlar helt och hållet om att passa in.

Att detta är ett problem är uppenbart åtminstone för mig eftersom det underminerar civilkurage, men det verkar också vara det för många andra. Till exempel så har det länge varit ansett som fint att hata Sverige. Saker som är "typiskt Svenska" är per definition saker som är gråa, tråkiga och skenheliga och att det anses som fint att vara osvensk.

Den kompromisslösa lagen om lagom - att man måste vara som alla andra - att man måste passa in (några av ordet lagoms betydelser är att något är passande, stämmer överens, är varken för mycket eller för litet, etc) - innebär att individen måste offra sin integritet och kapitulera inför den fysiskt starkare gruppen. Kulturrösten säger att ingen får vara avvikande, därför måste alla uppvisa en perfekt fasad. Men då alla vet att ingen är perfekt uppfattas det som mer ärligt att uppträda lite halvgrisigt och halvknäppt. Lagen om lagom är att alla är likadana inför gruppen och därför finns det inget stöd för att hjälpa någon som gör fel eller skydda den som utsätts för kränkningar, lagen om lagom verkar passiviserande på människor och denna passivitet uppfattas säkert av många utomstående som snällhet, men vad det handlar om är individens kapitulation inför lagen om lagom. För att göra det lite mer komplicerat så älskar Svenskar att höra att dom är snälla.

Din text väcker många tankar.
Det första som kommer upp är en visa om snällhet. Ingen bra inspelning men texten är tänkvärd.
Sen tänker jag på det här med att smälta in, att uppföra sig korrekt. Jag minns en gång vid en fikastund på jobbet då det serverades semlor. När man äter semlor så är det svårt att förhindra att få grädde i mustaschen. Jag märkte ju detta och så gjorde även mina arbetskamrater. Dessutom märkte jag med förvåning vilken vånda detta förorsakade hos dem. Så jag låtsades om ingenting. Till slut var det en som inte kunde hålla sig utan påpekade detta faktum. Jag klargjorde att jag var medveten om situationen men vidtog ändå inga åtgärder. Reaktionerna blev alltifrån genans till ilska. Jag fann det mest intressant.
Ja alla ska ju vara så lika nu för tiden. Det är inte längre som på "Ahrendorfs tid". Jag minns när jag var barn och tillbringade somrarna på landet att jag förundrades över hur äkta och originella människorna var. I bruksorten där jag växte upp rådde en helt annan stämning. Jag var bekymrad över att det kanske inte skulle finnas några "original" kvar i framtiden, men jag hade inte behövt oroa mig. Jag är ett själv och så är alla mina barn. Ett faktum på både gott och ont.

[Anders]

Din långa text Sceptisk är ett sätt att tänka på saken. "Man", Heideggers "Das Mann". Och jag själv, som inte är särskilt social, har lätt att tänka nedlåtande om de mekanismer du beskriver. Men jag vill hellre se det, som att ismen i det här fallet är ett personlighetsdrag, lika gott som något. Det är människor som starkt finner sin hemvist i sociala sammanhang, och köper de paketen. Mycket relevant, mycket kraftfullt och mycket beroende på vem du är född till.

Lösningen på dilemmat är att det faktiskt finns folk runt de flesta bord som har läggningen att de faktiskt säger till (lite fint). Och räddar situationen för andra. Och de som är "gruppmänniskor" behöver inte alls rynka på näsan har jag märkt. De ser den något annorlunda personen som en tillgång i sin hrupp. Så länge den inte är alltför annorlunda förstås. I samlivet med andra måste man anpassa sig till de andra. Telepati är inte uppfunnet.

[Anne]

reflex skrev: Sen tänker jag på det här med att smälta in, att uppföra sig korrekt. Jag minns en gång vid en fikastund på jobbet då det serverades semlor. När man äter semlor så är det svårt att förhindra att få grädde i mustaschen. Jag märkte ju detta och så gjorde även mina arbetskamrater. Dessutom märkte jag med förvåning vilken vånda detta förorsakade hos dem. Så jag låtsades om ingenting. Till slut var det en som inte kunde hålla sig utan påpekade detta faktum. Jag klargjorde att jag var medveten om situationen men vidtog ändå inga åtgärder. Reaktionerna blev alltifrån genans till ilska. Jag fann det mest intressant.

lynx svarar: Jag läser din text neutralt fram till "Jag märkte ju detta". Då börjar ett leende rycka till i min ena mungipa samtidigt som en "åh, nej, stackare vad ska du göra nu-känsla" infinner sig med lätt antydan till en rynkning i pannan och ett smått höjt bekymrat ögonbryn.
När du skriver "Jag klargjorde att jag var medveten om situationen men vidtog ändå inga åtgärder" börjar jag fnissa inombords, men alltså på ett -sätt Att du bemöttes med genans förvånar mig inte, är nog lätt hänt när man inte vet hur man ska agera. Men ilska? Är inte det förbålt löjligt? Vill någon umgås med människor som bemöter en med ilska för en sådan petitess? Nej, hua mig. Social kompetens är oundvikligen en tillgång i sociala sammanhang för att det ska bli en skön stämning. Således är det, enligt min uppfattning, dessa ilskna människor som begår kardinalbrottet i etikettsfrågan och alltså inte kan uppföra sig och saknar därmed kompetensen att vägleda andra.

Att påtala när någon gör fel ska inte leda till att den "felagerande" personen känner sig generad eller någon annan otrevlig känsla. Sådant kan leda till att personen drar sig undan och istället upplever en mindervärdeskänsla av att inte duga osv. Det är oempatiskt att bidra till ett sådant förlopp. Men det krävs en del fingertoppskänsla att förmedla (fundamentalt viktigt) att "hjälpinsatsen" som att räcka över en servett sker med välvilliga intentioner. Det ligger en hel del i: "Hörru, du säger inget taskigt till min brorsa - det får bara jag göra!" Vilket grundar sig i att närstående (förhoppningsvis) har lättare att veta att de är omtyckta av personen som påpekar att nu blev det lite knas. Ofta finns det ingen anledning att säga något alls och det kan vara det bästa. I andra fall om man inte agerar kan det öka genansen för personen, som t ex en kvinna är på fest med mens. Blöder igenom. Kommer hem. Upptäcker till sin förfäran att det kan inte ha undgått någon. Alla har sett det, men ingen har sagt något. Snacka om olustig känsla.

Jag tycker liksom reflex att du ofta skriver intressanta funderingar, Sceptisk. Att en svensk som blir förolämpad aldrig skulle säga till strider mot min livserfarenhet.

[Anders]

Farsan körde med det där, lät maten vara kvar utanför munnen trots att man sa till honom. Nog fan blev jag förbannad. Det såg äckligt ut.

[reflex]

Farsan körde med det där, lät maten vara kvar utanför munnen trots att man sa till honom. Nog fan blev jag förbannad. Det såg äckligt ut.

Budskapet man vill förmedla genom att inte omedelbart åtlyda uppmaningen kan vara ungefär så här:
OK, det är lätt hänt att man får grädde i mustaschen då man äter semlor, har du problem med det?
Det finns massor av regler som man "ska" rätta sig efter. Det kan vara nyttigt att ifrågasätta mer än vi vanligen gör.
Till exempel får man inte doppa bullen i kaffet. Det är detsamma som att säga att den var torr. (hemma gör jag det alltid men bara för att det är gott)
Man får inte vare den som börjar. Alla tvinnar sig för att inte vara först. Därför börjar jag alltid så är det inget snack om saken.
Man får inte ta sista bullen, för då antyder man att det inte var tillräckligt många.
Man får inte slicka tallriken. Hemma gör jag det alltid. (jag har ingen hund)(undrar vad som skulle hända om någon gjorde det på Nobelmiddan?)

[Anne]

Jag skulle kunna prata på massor kring detta då schysst bemötande mot sina medmänniskor, gruppdynamik, i micro och makro, hur kollektivism som ju består av Individer ska kunna uppnå detta; alltså tryggheten att "få" vara sig själv utan att göra större stympningar på sin person i ett kollektivistiskt sammanhang. Att få samhället att florera iaf något bättre.

Det går!

Jag är synnerligen förtjust i "original". Så trist det vore annars. Detta handlar inte om att göra sig till, för alla vill ju känna sig speciella också i denna härva

Vad jag dessvärre upplever (till skillnad mot Sceptisk) är att det florerar en tendens att sticka ut som sker på ett konstlat sätt, inte ett genuint. SE MIG! Det är ingen som blir sedd på riktigt för att den gör sig till.

Det blir verkligen ingen skön stämning om alla sitter på nålar med rädsla att göra fel. Tanken bakom klädkoder på fester är egentligen ett hjälpredskap för att man ska känna sig bekväm.
Som antipod: det blir verkligen ingen skön stämning om alla beter sig som hulliganer för att i trots bete sig fel. Det blir ingen skön känsla om alla bråkar.
Det blir ingen skön känsla om alla nickar med varann till allt.

Så hur gör vi?

[reflex]

Jag skulle kunna prata på massor kring detta då schysst bemötande mot sina medmänniskor, gruppdynamik, i micro och makro, hur kollektivism som ju består av Individer ska kunna uppnå detta; alltså tryggheten att "få" vara sig själv utan att göra större stympningar på sin person i ett kollektivistiskt sammanhang. Att få samhället att florera iaf något bättre.

Det går!

Jag är synnerligen förtjust i "original". Så trist det vore annars. Detta handlar inte om att göra sig till, för alla vill ju känna sig speciella också i denna härva

Vad jag dessvärre upplever (till skillnad mot Sceptisk) är att det florerar en tendens att sticka ut som sker på ett konstlat sätt, inte ett genuint. SE MIG! Det är ingen som blir sedd på riktigt för att den gör sig till.

Det blir verkligen ingen skön stämning om alla sitter på nålar med rädsla att göra fel. Tanken bakom klädkoder på fester är egentligen ett hjälpredskap för att man ska känna sig bekväm.
Som antipod: det blir verkligen ingen skön stämning om alla beter sig som hulliganer för att i trots bete sig fel. Det blir ingen skön känsla om alla bråkar.
Det blir ingen skön känsla om alla nickar med varann till allt.

Så hur gör vi?

Man kan göra så här:
Döm inte ut andra människors åsikter, utan var nyfiken, ställ frågor istället och försök att utröna varför personen tycker så och försök kartlägga det resonemang som ligger bakom. Detta förfarande brukar jag tillämpa vid direktkontakt.
Lika kan man göra på ett forum av detta slag, men här kan man vara mera rak eftersom personen inte kan gå sin väg på samma sätt.

[Anders]

Jag skulle kunna prata på massor kring detta då schysst bemötande mot sina medmänniskor, gruppdynamik, i micro och makro, hur kollektivism som ju består av Individer ska kunna uppnå detta; alltså tryggheten att "få" vara sig själv utan att göra större stympningar på sin person i ett kollektivistiskt sammanhang. Att få samhället att florera iaf något bättre.

Det går!

Jag är synnerligen förtjust i "original". Så trist det vore annars. Detta handlar inte om att göra sig till, för alla vill ju känna sig speciella också i denna härva

Vad jag dessvärre upplever (till skillnad mot Sceptisk) är att det florerar en tendens att sticka ut som sker på ett konstlat sätt, inte ett genuint. SE MIG! Det är ingen som blir sedd på riktigt för att den gör sig till.

Det blir verkligen ingen skön stämning om alla sitter på nålar med rädsla att göra fel. Tanken bakom klädkoder på fester är egentligen ett hjälpredskap för att man ska känna sig bekväm.
Som antipod: det blir verkligen ingen skön stämning om alla beter sig som hulliganer för att i trots bete sig fel. Det blir ingen skön känsla om alla bråkar.
Det blir ingen skön känsla om alla nickar med varann till allt.

Så hur gör vi?

Man kan göra så här:
Döm inte ut andra människors åsikter, utan var nyfiken, ställ frågor istället och försök att utröna varför personen tycker så och försök kartlägga det resonemang som ligger bakom. Detta förfarande brukar jag tillämpa vid direktkontakt.
Lika kan man göra på ett forum av detta slag, men här kan man vara mera rak eftersom personen inte kan gå sin väg på samma sätt.

En annan aspekt - vi är olika skapta för att fungera bra tillsammans med andra. En del trivs bra ensamna, en del(som jag) på tu man hand med folk, en del i grupper. Och just på fikapauser trycks alla möjliga individer ihop med enda gemensamna egenskap att de tillhör någon arbetsgrupp. Lyckligtvis har vi inte kaffepauser på jobbet längre. Överhuvudtaget upplever jag att det är besvärligt att bete sig i påtvingat sociala sammanhang. Jag använder taktiken att komma i samspråk med någon i sällskapet. Det som kollektivt sägs är oftast lika spännande som ett facebookinlägg.

[Anne]

Farsan körde med det där, lät maten vara kvar utanför munnen trots att man sa till honom. Nog fan blev jag förbannad. Det såg äckligt ut.

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1068813

[Anders]

Farsan körde med det där, lät maten vara kvar utanför munnen trots att man sa till honom. Nog fan blev jag förbannad. Det såg äckligt ut.

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1068813

Man har sina förhållanden till sina föräldrar och sina barn. Olika till dem alla.

[Algotezza]

Omväxling förnöjer, liksom att det ibland är omväxlande, ibland inte. Gäller både upplevelser och människor man möter. Som jag ser det.