Hur dåligt är barnmisshandel?

[BuySeeChair10]

Sitter och läser om barnmisshandel i studieboken 'Abnormal Child Psychology' och kan inte låta bli att tänka på att alla de barn som blivit utsatta för någon form av misshandel (fysiskt våld, sexuella övergrepp eller annat) och överlevt för att sedan skaffa egna barn, hur man än ser på det har fått en tillräckligt bra uppväxt för att överleva. Så återigen beror allt på vilket perspektiv man ser saker och ting ur, till och med när det kommer till huruvida misshandlade barn, som överlever, kan sägas ha fått en 'dålig' uppväxt eller inte.

Ser man det ur vissas humanistiska perspektiv, är 'att överleva' inte tillräckligt för att ens liv ska leva upp till idén om hur ett bra liv eller en bra uppväxt ser ut. För att det ska leva upp till det ska man ha levt, inte överlevt. Och om den tid då man är helt beroende av sina föräldrar har överlevts snarare än levts, även om det misshandlade barnet i fråga senare själv får barn, kan varken barnets liv eller föräldrarnas insats sägas ha varit 'tilläckligt bra'.

Men tillräckligt bra för vad? Tillräckligt bra för vem? Och vem har i så fall sagt att det ska vara så? Och vem har sagt att den som säger att det ska vara så har mest rätt?

Ur ett annat perspektiv ser saker och ting annorlunda ut. Då räcker det om en förälder (ofta med hjälp av samhället) ger sina barn tillräckligt med "kunskap" för att de ska nå det stadie då de inte längre är beroende av dem för att överleva. Om de misshandlade barnen senare dessutom lyckas skaffa egna barn (vilket ju många lyckas göra) kan det, ur ett annat perspektiv, sägas vara tillräckligt för att leva upp till idén om ett tillräckligt bra liv.

Men alla människor har en medfödd strävan efter närhet och tygghet. Det är vetenskapligt bevisat, det vet de flesta som läser eller har läst psykologi.

Kanske har 'närhet' och 'trygghet' förväxlats med ren överlevnadsinstinkt? Kanske är det inte att leva som barnet från början strävar efter utan i första taget att överleva? Och om barnet lyckas ta sig levande (trots misshandel, incest eller andra övergrepp) genom den tid då den är beroende av minst en omsorgsperson, för att sedan klara sig sjäv och skaffa egna barn, kan denna överlevnadsinstinkt sägas ha lyckats med sin uppgift - att hålla barnet levande.

Dessutom är det svårt att se att den här medfödda strävan efter det som några kallar närhet och trygghet, verkligen skulle vara medfödd. 'Medfödd' är väl den egenskap som trots omgivningens påverkan på individen "slår igenom"? 100% ärftlig cancer slår igenom hur sunt en människa än lever. 100% ärftlig trygghetsträvan borde också "slå igenom", även om det inte går att generalisera på det sättet; för enkelhetens skull gör jag det ändå. Men hur kommer det sig att så många som har blivit misshandlade gör precis samma sak när de själva blir vuxna? Är det för att det faktisk är ett tillräckligt bra sätt att leva sitt liv på och för att denna 'medfödda trygghet' snarare handlar om att överleva än att leva? För i annat fall är det många människors liv som är mer eller mindre.. - ja, jag vet inte vad du som läser skulle kalla det, men jag kan inte hitta något mer passande ord än 'dåliga'?

Jag vet inte, you tell me.

[PlaskPojken]

Har jag uppfattat det rätt om jag säger att du försvarar aga?

[BuySeeChair10]

Frågan du ställer tyder på att jag har uttryckt mig otydligt, i alla fall i dina ögon. För det första har jag aldrig påstått att jag tycker varken det ena eller det andra (därav slutmeningen: "you tell me" - jag ber om era tankar kring det). Och för det andra är "försvara barnaga" fel fråga i det här sammanhanget. Det handla inte om att det ena är bättre eller sämre än det andra, det handlar bara om att 'bra' och 'dåligt' får helt olika betydelse när man ser det från olika perspektiv. Själv är jag ganska ointresserad av begrepp som bra och dåligt i första taget, jag tror inte man kan se saker och ting på det sättet, förutom i vissa fall när det kommer till en själv.

Så för att svara på din fråga: Frågan är felställd i förhållande till det jag har skrivit. Så nej, jag förvarar inte barnaga. Jag tar inte avstånd från det heller. För det har inte med saken att göra, det är en helt annan fråga. Men tack för inlägg.

[Rafael]

vad babblar du om?

Själv är jag ganska ointresserad av begrepp som bra och dåligt i första taget, jag tror inte man kan se saker och ting på det sättet, förutom i vissa fall när det kommer till en själv.

Jaha. Och du tror inte andra kan göra det? Och de grejer som rör en själv men också andra?

"Man" ser saker som bra eller dåligt hur man än gör tror jag, däremot kan man ju konstant ifrågasätta detta och på så sätt sucessivt borttränga denna egenskap haha.

Varför tog du upp just barnmisshandel? Om frågan rör varför man delar in saker i bra och dåligt är ju det ett annat kapitel. Att ens utgångspunkt/axiom avgör ganska mycket är ju lätt att förstå.
"gör inte mot andra, vad du inte vill att andra ska göra mot dig" är ju en schysst grej antar ja...

[PlaskPojken]

Frågan du ställer tyder på att jag har uttryckt mig otydligt, i alla fall i dina ögon. För det första har jag aldrig påstått att jag tycker varken det ena eller det andra (därav slutmeningen: "you tell me" - jag ber om era tankar kring det). Och för det andra är "försvara barnaga" fel fråga i det här sammanhanget. Det handla inte om att det ena är bättre eller sämre än det andra, det handlar bara om att 'bra' och 'dåligt' får helt olika betydelse när man ser det från olika perspektiv. Själv är jag ganska ointresserad av begrepp som bra och dåligt i första taget, jag tror inte man kan se saker och ting på det sättet, förutom i vissa fall när det kommer till en själv.

Så för att svara på din fråga: Frågan är felställd i förhållande till det jag har skrivit. Så nej, jag förvarar inte barnaga. Jag tar inte avstånd från det heller. För det har inte med saken att göra, det är en helt annan fråga. Men tack för inlägg.

Okej köp-hav-stol-tio, för man blir lite förvirrad när din rubrik är "Hur dåligt är barnmisshandel?" och du nu påstår att den inte alls handlar om barnmisshandel utan bara om hur saker kan vara rätt och fel beroende hur man ser på saken. Varför är inte det din rubrik då?

Varför jag frågade om du argumenterade för barnmisshandel var för att det kändes nödvändigt att fråga dig om det verkligen var det du gjorde innan jag började anklaga dig för saker som du inte ens står för.

Mvh: Splash Boy!

[BuySeeChair10]

Rafael skrev:

vad babblar du om?

Som sagt - you tell me. Vad fan är det jag babblar om egentligen? Det beror ju helt och hållet på hur man ser det. Men det finns uppenbarligen ett behov för att kommentera det.

"Man" ser saker som bra eller dåligt hur man än gör tror jag

Just precis, det var det jag menade fast med andra ord. "Man" ser saker som bra eller dåligt hur man än gör. Men med "man" menar jag "jag", alltså - jag själv har en uppfattning om 'bra' och 'dåligt'. Du har en annan. En tredje har en tredje. Och jag tänker att det finns lika många uppfattningar om bra och dåligt som det finns människor. Eller djur. Eller bakterier. Eller atomer. Eller kvarkar. Alla (människor, djur, beståndsdelar, you name it) har vi vårt eget 'bra' och 'dåligt'. Och om man tänker så, som jag gör, känns det genast väldigt ointressant att erkänna begreppen 'bra' och 'dåligt' på det traditionella sättet, för det finns ingen gemensam definition av dem (fastän många andra är övertygade om det motsatta, vilket bara understryker det jag säger ännu mer). Det finns inget "ultimat" bra eller dåligt, som alltid är bra och dåligt, hur man än ser på det. Med andra ord kan jag inte säga att någonting är bra eller dåligt. Bra för vad? Bra för vem? För mig, för alla andra, för människor över huvud taget, för universum, för mikrokosmos - vad menar jag med att någonting är bra? Och i så fall, om man kommer fram till att jag menar exempelvis "bra för människan", hur ska jag veta att det verkligen är så det förhåller sig?

Varför tog du upp just barnmisshandel?

Varför inte? Jag hade kunnat ta upp precis vad som helst. Det enda jag sa, kalla det mitt axion om du vill, var: "Allt är relativt." Inte för att det betyder något, inte för att jag ska bidra med något eller övertyga någon annan om att det är så, utan bara helt enkelt för att jag kände för det.
Var det dåligt gjort tycker du? Onödigt liksom? Det tycker inte jag. Och det är också det enda jag säger - allt är relativt. Tycker jag alltså. Andra tycker det inte. Men för mig är det svårt att besvara en fråga som "Hur dåligt är barnmisshandel?" även om det verkar uppenbart. För vem har sagt att det är dåligt? Vem har sagt att det är bra? Och i så fall, dåligt eller bra för vem? Dåligt eller bra för vad? Och vem är det som bestämmer?

Bra eller dåligt är ointressant. Tycker jag. Du tycker det inte, kanske? Vem har mest rätt? Vem är mest bra? Och i så fall, vaddå bra? Vaddå "mest rätt"? Bra för vem? Mest rätt för vad? Vad menas med bra och dåligt?

And again - you tell me.

[PlaskPojken]

Ops!

[PlaskPojken]

Rafael skrev:

vad babblar du om?

Som sagt - you tell me. Vad fan är det jag babblar om egentligen? Det beror ju helt och hållet på hur man ser det. Men det finns uppenbarligen ett behov för att kommentera det.

"Man" ser saker som bra eller dåligt hur man än gör tror jag

Just precis, det var det jag menade fast med andra ord. "Man" ser saker som bra eller dåligt hur man än gör. Men med "man" menar jag "jag", alltså - jag själv har en uppfattning om 'bra' och 'dåligt'. Du har en annan. En tredje har en tredje. Och jag tänker att det finns lika många uppfattningar om bra och dåligt som det finns människor. Eller djur. Eller bakterier. Eller atomer. Eller kvarkar. Alla (människor, djur, beståndsdelar, you name it) har vi vårt eget 'bra' och 'dåligt'. Och om man tänker så, som jag gör, känns det genast väldigt ointressant att erkänna begreppen 'bra' och 'dåligt' på det traditionella sättet, för det finns ingen gemensam definition av dem (fastän många andra är övertygade om det motsatta, vilket bara understryker det jag säger ännu mer). Det finns inget "ultimat" bra eller dåligt, som alltid är bra och dåligt, hur man än ser på det. Med andra ord kan jag inte säga att någonting är bra eller dåligt. Bra för vad? Bra för vem? För mig, för alla andra, för människor över huvud taget, för universum, för mikrokosmos - vad menar jag med att någonting är bra? Och i så fall, om man kommer fram till att jag menar exempelvis "bra för människan", hur ska jag veta att det verkligen är så det förhåller sig?

Varför tog du upp just barnmisshandel?

Varför inte? Jag hade kunnat ta upp precis vad som helst. Det enda jag sa, kalla det mitt axion om du vill, var: "Allt är relativt." Inte för att det betyder något, inte för att jag ska bidra med något eller övertyga någon annan om att det är så, utan bara helt enkelt för att jag kände för det.
Var det dåligt gjort tycker du? Onödigt liksom? Det tycker inte jag. Och det är också det enda jag säger - allt är relativt. Tycker jag alltså. Andra tycker det inte. Men för mig är det svårt att besvara en fråga som "Hur dåligt är barnmisshandel?" även om det verkar uppenbart. För vem har sagt att det är dåligt? Vem har sagt att det är bra? Och i så fall, dåligt eller bra för vem? Dåligt eller bra för vad? Och vem är det som bestämmer?

Bra eller dåligt är ointressant. Tycker jag. Du tycker det inte, kanske? Vem har mest rätt? Vem är mest bra? Och i så fall, vaddå bra? Vaddå "mest rätt"? Bra för vem? Mest rätt för vad? Vad menas med bra och dåligt?

And again - you tell me.

Oho! Så du finner "allt är relativt" spännande?
Jag tycker att "allt är relativt" är helt meningslöst, det leder aldrig fram till något. Och att disskutera med en person som inte anser att målet med en diskussion bör vara att lära sig något nytt eller att komma fram till någon form av slutsats inom ämnet, så anser jag inte att det är överhuvutaget nödvändigt att delta i en sådan diskussion. Hej då!

[Angelina]

Provocerande, vilket förmodligen var hela poängen, men..

Som sagt bra och dåligt är bedömingar och har inget med det bedömdas sanna natur att göra egentligen, fast bedömningen blir iom själva handlingen, att bedöma, en del av det bedömdas sanning.

Alla vet varför barnmisshandel är dåligt, du med.

[BuySeeChair10]

Du (Angelina) skrev:

Provocerande, vilket förmodligen var hela poängen, men..

Jag är medveten om att du håller dig innanför din förståelseshoristont och jag innanför min. Att ta för givet att jag skriver det jag gör för att provocera andra till exempel, är ett tecken på det. För mig är det det. Hur du ser på det vet jag väldigt lite om.
Du ser det som jag skriver från ditt håll, jag ser det från mitt. Du vet det du vet, jag vet det jag vet. Och du vet tydligen att jag "förmodligen" skriver det jag gör för att provocera. Jaha. Tack för informationen, jag har tagit den till mig. Nu ska jag berätta hur jag ser det.

Från mitt håll sett är det inte det du säger (eller det jag själv säger för den delen) som är intressant utan ditt sätt att förhålla dig till mig på och mitt eget sätt att förhålla mig till det du säger på. Inte för att det har någon som helst betydelse för någonting, det är bara någonting jag fördriver min tid med. Vad skulle jag annars göra?

Du skrev också:

Som sagt bra och dåligt är bedömingar och har inget med det bedömdas sanna natur att göra egentligen, fast bedömningen blir iom själva handlingen, att bedöma, en del av det bedömdas sanning.

Okej. Så ser du det. Hur känns det för mig, nu när jag läser det? För det är ju det enda jag i slutändan är intresserad av i den här diskussionen. Det känns som om jag har uttryckt mig oklart. Jag kan inte komma ihåg att jag har bedömt någonting, har jag det? Nej, det kan jag ganska säkert säga att jag inte har. Kanske ser det annorlunda ut från ditt håll, och då är det så för dig.
Jag trodde faktiskt att det var precis exakt det jag själv tidigare föreslog att någon som tänker som jag, har svårt för. Att bedöma saker och ting över huvud taget alltså. Det är möjligt att mina egna uppfattningar om vad som känns bra i mig, för mig, för min egen skull, slipper ut ibland. Men det är inte intressant, det tror jag också att jag skrev. Det spelar ingen roll vad jag tycker och inte tycker, så det ska du inte bry dig om (om du nu inte nödvändigtvis måste). Även om det verkar som om jag bedömer och tycker. Det är inte det som är viktigt. Ingenting av det jag skriver är viktigt. Eller, jag ska säga det på ett annat sätt: min tanke med det jag skriver är inte att det ska vara viktigt. Jag har aldrig påstått att jag försöker komma med något, jag vill inte förändra, inte argumentera, inte göra någonting bättre - jag vill bara fördriva min tid på ett sätt som känns behagligt. Att skriva det jag gör nu känns behagligt.
Kanske är det lättare att förstå det jag skriver när man vet att jag inte gör det av någon annan anledning än att fördriva tiden? I don´t know, you tell me.

Till sist skrev du:

Alla vet varför barnmisshandel är dåligt, du med.

Jag betvivlar inte en sekund att du vet, att jag vet varför barnmisshandel är dåligt. Däremot betvivlar jag starkt att jag själv vet varför det är det. Men som sagt, vad spelar det för roll? Du vet det du vet, jag vet det jag vet. Fast det är ju bara vad jag tror.

[Fication]

Ska jag tolka ditt inlägg som att du argumenterar för tesen 'Det som inte dödar härdar', eller 'Bara det inte dödar'? En uppväxt ska alltså inte nödvändigtvis vara så lycklig som möjlig utan kan lika gärna vara traumatisk, eller...?

Ifrågasätter du värdet i att må bra och vara lycklig? Går livet istället ut på att själv få barn? Menar du att det är kvittot på att man, i någon mening, lyckats i livet?

Menar du att det enda livet går ut på är att överleva? Och är du beredd att låta den principen styra en annan människas liv, tex ett barns?

[BuySeeChair10]

Du (Fication) skrev:

Ska jag tolka ditt inlägg som att du argumenterar för tesen 'Det som inte dödar härdar', eller 'Bara det inte dödar'? En uppväxt ska alltså inte nödvändigtvis vara så lycklig som möjlig utan kan lika gärna vara traumatisk, eller...?

Jag kan knappt tro det jag läser. Menar du att jag får bestämma hur du ska tolka det som jag skriver? Jag känner mig hedrad men tror varken att jag vill eller kan ta på mig den uppgiften i det här fallet.
Det verkar som om du tolkar det hela som att jag faktiskt vill någonting med det jag skriver, stämmer det? Du tror, att jag skriver det jag skriver för att säga vad jag tycker, för att förmedla det jag känner och för att argumentra för att det är så man ska se på saker och ting? Är det så du tänker om det jag skriver?
Du får jättegärna se det på det sättet, som sagt - det är inte upp till mig hur du tolkar det jag skriver. Om meningen med det jag skrev hade varit att få dig och andra att förstå, att det som jag tycker är det bästa, hade det kanske legat i mitt intresse att du förstod det på "rätt" sätt. Alltså, att förstå det på samma sätt som jag förstår det.
Men för det första tycker jag varken det enda eller det andra (det står också i något av de svar som jag har skrivit till någon annan). Jag skriver inte det jag skriver för att tycka något som helst, jag gör det för att jag inte har något bättre för mig och för att det är ett tidsfördriv som jag trivs med.

Så dessvärre menar jag ingenting och det finns inget sätt som jag föredrar att du tolkar min text på framför det andra. Jag ifrågasätter ingenting, jag tycker ingenting, jag föredrar ingenting framför det andra och jag förkastar heller ingenting. Eller jo, en sak menar jag nog ändå och det är att jag tror att allt är relativt (det har jag också skrivit tidigare). Men varför ska jag tjata om det? De flesta påstår ju att de redan förstår innebörden av det.

[Fication]

Ska jag tolka ditt inlägg som att du argumenterar för tesen 'Det som inte dödar härdar', eller 'Bara det inte dödar'? En uppväxt ska alltså inte nödvändigtvis vara så lycklig som möjlig utan kan lika gärna vara traumatisk, eller...?

Jag kan knappt tro det jag läser. Menar du att jag får bestämma hur du ska tolka det som jag skriver? Jag känner mig hedrad men tror varken att jag vill eller kan ta på mig den uppgiften i det här fallet.

Jag får nog fila på den standardfrasen "Ska jag tolka ditt inlägg som..."

Ok, jag skriver vad jag tror.

Jag anser att ett barns uppväxt går ut på följande:
1. Överleva
2. Utvecklas, växa upp, mogna

Om ett barn utsätts för någon form av övergrepp - fysisk, psykisk eller sexuell misshandel - så blir det ett trauma. Med terapi och hjälp kan man bearbeta och även i vissa fall övervinna sådana trauman, men det kommer att innebära att utvecklingen och mognaden hämmas. Det dödar inte, men det härdar inte heller. Det är inte bra, eftersom det är 2:an som ska maximeras.

Genom att ge barnet närhet, trygghet, acceptans osv, så att det inte längre finns någon (stor) brist på det kan man koncentrera sig på att växa. Om det finns en brist på dessa så kickar det du kallar (och jag håller med) överlevnadsinstinkterna in (drift efter kärlek, acceptans, närhet) istället.

Alltså tycker jag, det räcker inte att överleva. Man ska helst utvecklas på vägen, och det gör man inte om man tvingas leva med kniven på strupen hela tiden. Och som förälder har man ansvar att se till att ens barn växer upp och utvecklas!

Fast du får ju tolka det som du vill.

[Makterna]

Du (Fication) skrev:

Ska jag tolka ditt inlägg som att du argumenterar för tesen 'Det som inte dödar härdar', eller 'Bara det inte dödar'? En uppväxt ska alltså inte nödvändigtvis vara så lycklig som möjlig utan kan lika gärna vara traumatisk, eller...?

Jag kan knappt tro det jag läser. Menar du att jag får bestämma hur du ska tolka det som jag skriver? Jag känner mig hedrad men tror varken att jag vill eller kan ta på mig den uppgiften i det här fallet.
Det verkar som om du tolkar det hela som att jag faktiskt vill någonting med det jag skriver, stämmer det? Du tror, att jag skriver det jag skriver för att säga vad jag tycker, för att förmedla det jag känner och för att argumentra för att det är så man ska se på saker och ting? Är det så du tänker om det jag skriver?
Du får jättegärna se det på det sättet, som sagt - det är inte upp till mig hur du tolkar det jag skriver. Om meningen med det jag skrev hade varit att få dig och andra att förstå, att det som jag tycker är det bästa, hade det kanske legat i mitt intresse att du förstod det på "rätt" sätt. Alltså, att förstå det på samma sätt som jag förstår det.
Men för det första tycker jag varken det enda eller det andra (det står också i något av de svar som jag har skrivit till någon annan). Jag skriver inte det jag skriver för att tycka något som helst, jag gör det för att jag inte har något bättre för mig och för att det är ett tidsfördriv som jag trivs med.

Så dessvärre menar jag ingenting och det finns inget sätt som jag föredrar att du tolkar min text på framför det andra. Jag ifrågasätter ingenting, jag tycker ingenting, jag föredrar ingenting framför det andra och jag förkastar heller ingenting. Eller jo, en sak menar jag nog ändå och det är att jag tror att allt är relativt (det har jag också skrivit tidigare). Men varför ska jag tjata om det? De flesta påstår ju att de redan förstår innebörden av det.

Under mina många år i webbforum har jag aldrig tidigare sett någon skribent som inte har en avsedd poäng med sina skriverier utan överlåter tolkningen på läsaren.

[BuySeeChair10]

Makterna skrev:

Under mina många år i webbforum har jag aldrig tidigare sett någon skribent som inte har en avsedd poäng med sina skriverier utan överlåter tolkningen på läsaren.

Och hur tolkar du det?

;-)

Du ska veta att jag blir glad för att höra det, oavsett vilken avsikt du hade med att skriva det.