Att tänka är att värdera
Moderator: Moderatorgruppen
Att tänka är att värdera
En idé som jag har är denna: "Att tänka är att värdera". Säg att vi har trosföreställningarna att A) "bollen är helt grön" och B) "bollen är helt röd". Vi börjar nu att TÄNKA. Tänkandet kan formuleras som en FRÅGA:
"Är bollen helt grön och helt röd?"
Vi börjar nu att VÄRDERA våra trosföreställningar; vilken av A och B är rimligast att tro på? Det är det vi gör när vi tänker.
Likadant när vi har önskningar. Säg att vi både önskar att äta mat och inte önskar att äta mat. Vi tvingas då att TÄNKA, dvs. VÄRDERA, våra önskningar.
Några idéer?
"Är bollen helt grön och helt röd?"
Vi börjar nu att VÄRDERA våra trosföreställningar; vilken av A och B är rimligast att tro på? Det är det vi gör när vi tänker.
Likadant när vi har önskningar. Säg att vi både önskar att äta mat och inte önskar att äta mat. Vi tvingas då att TÄNKA, dvs. VÄRDERA, våra önskningar.
Några idéer?
Jag brukar utgå ifrån att tänkandet börjar går i ett antal steg: först 1. indentifieringdå vi selektivt fokuserar våran uppmärksamhet på någon upplevd förändring, sedan 2. tolkandet då vi försöker veckla ut en form genom att associerar det som händer i uppmärksamhetsfältet med minnen, och när vi fått en form 3. värderandet hur vi ska ställning till den form vi nu upplever.
Det är alltså: Att något händer, Vad det är som händer, Hur jag bör förhålla mig till det som händer.
När vi tänkar har vi alltså mentala symboler/regler/system som vi arbetar med. Men ska man introducera begreppen trosföreställningar och rimlighet i sammanhang med det jag tidigare nämnt, så kan man ju tala om rimlighet i tolkandet eller rimlighet i värderandet. Det är för mig en skillnad i dessa två. Värderandet är för mig alltid laddat , dvs att man alltid ahr ett förhållningsätt till det.
När du pratar om trosföreställningar och rimlighet, är det då deskreptiva eller normativa antaganden du pratar om? Jag ser tolkandet som en deskreptiv process och värderandet som en normativ. Att tro kan ju innefatta både deskreptiva och normativa antaganden. Tro kan också handla om rimlighet. Rimlighet i tolkande handlar om jämförelse mellan system av logiska antaganden. Rimlighet i värderande handlar om förhållningsätt som har känslomässiga laddningar (värderingar, attityder). Men detta är som sagt bara hur jag använder begreppen.
Piaget sa ju att adaptionen sker genom assimilation och ackommodation. Läste nån gång att Wilber beskrev det som att lärandet sker genom identifiering, differentiering och integrering. Men man skulle nog kunna säga att differentiering är utbytbart med definiering, eftersom det handlar om att hitta en form (mot en bakgrund) och en form är trots allt en begränsning. När man ska ha en diskussion eller värdera en situation är det alltså bra att man har en rigorös definiering av situationen eller problemrymden, en bra tolkning med andra ord. Utan en bra tolkning blir värderandet felaktigt.
Jag vet inte om det jag säger låter begripligt. Jag vet inte ens om detta är relevant till det du undersöker...
Det är alltså: Att något händer, Vad det är som händer, Hur jag bör förhålla mig till det som händer.
När vi tänkar har vi alltså mentala symboler/regler/system som vi arbetar med. Men ska man introducera begreppen trosföreställningar och rimlighet i sammanhang med det jag tidigare nämnt, så kan man ju tala om rimlighet i tolkandet eller rimlighet i värderandet. Det är för mig en skillnad i dessa två. Värderandet är för mig alltid laddat , dvs att man alltid ahr ett förhållningsätt till det.
När du pratar om trosföreställningar och rimlighet, är det då deskreptiva eller normativa antaganden du pratar om? Jag ser tolkandet som en deskreptiv process och värderandet som en normativ. Att tro kan ju innefatta både deskreptiva och normativa antaganden. Tro kan också handla om rimlighet. Rimlighet i tolkande handlar om jämförelse mellan system av logiska antaganden. Rimlighet i värderande handlar om förhållningsätt som har känslomässiga laddningar (värderingar, attityder). Men detta är som sagt bara hur jag använder begreppen.
Piaget sa ju att adaptionen sker genom assimilation och ackommodation. Läste nån gång att Wilber beskrev det som att lärandet sker genom identifiering, differentiering och integrering. Men man skulle nog kunna säga att differentiering är utbytbart med definiering, eftersom det handlar om att hitta en form (mot en bakgrund) och en form är trots allt en begränsning. När man ska ha en diskussion eller värdera en situation är det alltså bra att man har en rigorös definiering av situationen eller problemrymden, en bra tolkning med andra ord. Utan en bra tolkning blir värderandet felaktigt.
Jag vet inte om det jag säger låter begripligt. Jag vet inte ens om detta är relevant till det du undersöker...
Intressant. I min modell skulle man arbeta med två steg:
1) Identifiering av en trosföreställning/önskning, t ex "bollen är röd"/"jag vill ha glass".
2) Värderande av denna tro/önskan.
I din modell skulle vi istället arbeta i tre steg. Först identifierar vi en ganska allmän tanke. I nästa steg utreder vi vad den exakt innebär: vi tolkar oss själva. Och först i det tredje steget värderar vi dessa trosföreställningar.
Din modell är säkert mer psykologiskt realistisk: vi måste ofta tänka efter vad vi egentligen tror redan innan vi kan tänka efter om denna tro är rimlig. Du har helt klart en poäng. Jag är dock mer intresserad av den värderande aspekten av vårt mentala liv.
Med "trosföreställningar" menar jag "föreställningar om hur världen är" som "äpplet är grönt", "månen är en ost", osv. Rimlighet och värderande är normativa begrepp. När man tolkar sina egna tankar försöker man utröna vilka de egentligen är; dvs. man försöker beskriva verkligheten. Beskriva=describe; så det får nog anses vara en deskriptiv process.
1) Identifiering av en trosföreställning/önskning, t ex "bollen är röd"/"jag vill ha glass".
2) Värderande av denna tro/önskan.
I din modell skulle vi istället arbeta i tre steg. Först identifierar vi en ganska allmän tanke. I nästa steg utreder vi vad den exakt innebär: vi tolkar oss själva. Och först i det tredje steget värderar vi dessa trosföreställningar.
Din modell är säkert mer psykologiskt realistisk: vi måste ofta tänka efter vad vi egentligen tror redan innan vi kan tänka efter om denna tro är rimlig. Du har helt klart en poäng. Jag är dock mer intresserad av den värderande aspekten av vårt mentala liv.
När du pratar om trosföreställningar och rimlighet, är det då deskreptiva eller normativa antaganden du pratar om? Jag ser tolkandet som en deskreptiv process och värderandet som en normativ. Att tro kan ju innefatta både deskreptiva och normativa antaganden. Tro kan också handla om rimlighet. Rimlighet i tolkande handlar om jämförelse mellan system av logiska antaganden. Rimlighet i värderande handlar om förhållningsätt som har känslomässiga laddningar (värderingar, attityder). Men detta är som sagt bara hur jag använder begreppen.
Med "trosföreställningar" menar jag "föreställningar om hur världen är" som "äpplet är grönt", "månen är en ost", osv. Rimlighet och värderande är normativa begrepp. När man tolkar sina egna tankar försöker man utröna vilka de egentligen är; dvs. man försöker beskriva verkligheten. Beskriva=describe; så det får nog anses vara en deskriptiv process.
Påminner det här inte lite om Sartres tanke om medvetandes negation? Han menade ju, iaf som jag har förstått det, att medvetandet alltid jobbar i negativa termer. När vi upplever något gör vi det i negativ relation till vad vi förväntade oss/föreställde oss/undrade/räddes (osv) skulle vara där. Upplevelsen "bollen är röd" är alltså i kontrast till något annat. Om vi verkligen inte har någon anledning alls att ifrågasätta (negera) bollens färg kommer vi inte heller att reflektera över den.
Jag tycker det finns en klar poäng här. Saker man inte finner det minsta intressant, kanske för att man har reflekterat över dem hundratals gånger, registrerar man inte ens. Man kan väl ta otaliga exempel på detta, men exempelvis hur det luktar i föräldrahemmet. Det var inget man noterade när man väl bodde där, men vid besök nu förtiden påkallar det en massa reaktioner.
Sartre diskuterar naturligtvis detta mer utförligt... och jag vet inte om detta "negerande" kan anses som ett värderande du är inne på Stefan - men som jag tolkar dig är det iaf någorlunda besläktat... ?
Jag tycker det finns en klar poäng här. Saker man inte finner det minsta intressant, kanske för att man har reflekterat över dem hundratals gånger, registrerar man inte ens. Man kan väl ta otaliga exempel på detta, men exempelvis hur det luktar i föräldrahemmet. Det var inget man noterade när man väl bodde där, men vid besök nu förtiden påkallar det en massa reaktioner.
Sartre diskuterar naturligtvis detta mer utförligt... och jag vet inte om detta "negerande" kan anses som ett värderande du är inne på Stefan - men som jag tolkar dig är det iaf någorlunda besläktat... ?
(Jag läste igenom mitt inlägg och är rädd att jag kanske börjar slinka av lite från ämnet...)
Det är också intressant att inlärda antaganden stör ny inlärning och att hjärnan hela tiden verkar kräva en inre koherens, vilket tvingar oss att försöka bilda oss en sammanhängande världsbild. För att bilda sig en helt ny världsbild behövs det väldigt mycket koherent information som samtidigt pekar på det tidigare världsbilden (systemets) inkoherens.
Det jag också är intresserad av är olika människor förhåller sig till sina egna antaganden. Vissa fundamentalister håller krampaktigt om sina antaganden som att de är givna sanningar, medans andra mer öppensinnade människor kan ha en distanseras till deras erfarenhter. Detta är vad jag ibland brukar tala om när jag pratar om fixeringar, alltså att personen i fråga alltid har en grund som den tar för given sanning och inte kan ifrågasätta. Mitt ideal är ren transparens, då vi konstant vågar ompröva våra grunder för att undersöker nya sätt att förhålla oss till våra upplevelser. Det är alltså en slags frihet ifrån att behöva ha en rationell grund. Men när man kommer fram till denna slutledning kan man inte längre utgå ifrån rationaliteten som grund, utan man måste övergå till intuitionen. Det kanske låter som jag går ut på djup vatten nu, men det jag försöker säga är att man helt enkelt måste våga lägga gamla modeller åt sidan och erkänna för sig själv att man inte vet vad man håller på med. Vet man redan, är det ett koherent system. Jag tänker t.ex. på att forskare ofta uttrycker just detta: "Jag vet inte vad jag höll på med, men jag hade en känsla av att jag var påvåg åt rätt håll". Kunskapen och rationaliteten är då bara ett extremt kraftfullt verktyg för undersökandet, inte en given sanning.
Appropå tänkandet ursprung: Jag tänker på det Krishnamurti säger: Tänkandet uppkommer ur minnet, eller som Hume sa det: Ideerna bygger på Intryck. Alla rationella grunder bygger på intrycken, och det krävs alltså en ödmjuket att våga inse att ens ideer alltid bygger på en begränsad mängd intryck och att man närsom helst kan få ett nytt intryck som gör modellen (systemet) ännu bättre. Jag tror att rationaliteten alltid kommer vara begränsade till de intrycken vi har haft. Vi kan alltså inte tänka på sådan vi inte upplevt, men detta betyder inte att vi inte kan kombinera det vi vet till nya ideer.
Jag tror att isolering och cynism bottnar mycket i att vi har en övertro på våra egna antaganden. Allt vi upplever blir förutsägbart. Världen blir som vi tror att den är. Detta är en av motsatserna till min tanke om transparens. Den andra som sagt är fundamentalism.
Tittar man bakåt i tiden på olika kulturer, så är deras världsbilden alltid kompletta koherenta system, om än "felaktiga" (utifrån de antaganden vi drar idag). Jag tror detta säger något om hur tänkandet fungerar - det är en strävan efter koherens, hur än knapphändiga intrycken än må vara.
Jag skulle nog påstå att mycket av vårat normativa värderingsunderlag (värderingarna) är inlärda från kulturen, och att dessa vuxit fram genom pragmatiska situationer.
Oj vad mycket ovidkommande detaljer jag tar upp och oj vad jag glider iväg från tråden.
Stefan skrev:Jag är dock mer intresserad av den värderande aspekten av vårt mentala liv.
Det jag tycker är intressant med trosföreställningar. Jag tror att trosföreställningarna hänger ihop i ett sammanhängande system, som hela tiden strävar efter mer koherens. Dessa system av antaganden filtrerar sedan även våra upplevelser. En människa som i sin kultur fått lära sig att spöken existerar och är farliga, kan alltså gå omkring och vara rädd för spöken genom att han, i vissa situationer, där han tror spöken är vanligt förekommande, försöker tolka olika fenomen som upplevda spöken.Stefan skrev:Med "trosföreställningar" menar jag "föreställningar om hur världen är" som "äpplet är grönt", "månen är en ost", osv. Rimlighet och värderande är normativa begrepp. När man tolkar sina egna tankar försöker man utröna vilka de egentligen är; dvs. man försöker beskriva verkligheten. Beskriva=describe; så det får nog anses vara en deskriptiv process.
Det är också intressant att inlärda antaganden stör ny inlärning och att hjärnan hela tiden verkar kräva en inre koherens, vilket tvingar oss att försöka bilda oss en sammanhängande världsbild. För att bilda sig en helt ny världsbild behövs det väldigt mycket koherent information som samtidigt pekar på det tidigare världsbilden (systemets) inkoherens.
Det jag också är intresserad av är olika människor förhåller sig till sina egna antaganden. Vissa fundamentalister håller krampaktigt om sina antaganden som att de är givna sanningar, medans andra mer öppensinnade människor kan ha en distanseras till deras erfarenhter. Detta är vad jag ibland brukar tala om när jag pratar om fixeringar, alltså att personen i fråga alltid har en grund som den tar för given sanning och inte kan ifrågasätta. Mitt ideal är ren transparens, då vi konstant vågar ompröva våra grunder för att undersöker nya sätt att förhålla oss till våra upplevelser. Det är alltså en slags frihet ifrån att behöva ha en rationell grund. Men när man kommer fram till denna slutledning kan man inte längre utgå ifrån rationaliteten som grund, utan man måste övergå till intuitionen. Det kanske låter som jag går ut på djup vatten nu, men det jag försöker säga är att man helt enkelt måste våga lägga gamla modeller åt sidan och erkänna för sig själv att man inte vet vad man håller på med. Vet man redan, är det ett koherent system. Jag tänker t.ex. på att forskare ofta uttrycker just detta: "Jag vet inte vad jag höll på med, men jag hade en känsla av att jag var påvåg åt rätt håll". Kunskapen och rationaliteten är då bara ett extremt kraftfullt verktyg för undersökandet, inte en given sanning.
Appropå tänkandet ursprung: Jag tänker på det Krishnamurti säger: Tänkandet uppkommer ur minnet, eller som Hume sa det: Ideerna bygger på Intryck. Alla rationella grunder bygger på intrycken, och det krävs alltså en ödmjuket att våga inse att ens ideer alltid bygger på en begränsad mängd intryck och att man närsom helst kan få ett nytt intryck som gör modellen (systemet) ännu bättre. Jag tror att rationaliteten alltid kommer vara begränsade till de intrycken vi har haft. Vi kan alltså inte tänka på sådan vi inte upplevt, men detta betyder inte att vi inte kan kombinera det vi vet till nya ideer.
Jag tror att isolering och cynism bottnar mycket i att vi har en övertro på våra egna antaganden. Allt vi upplever blir förutsägbart. Världen blir som vi tror att den är. Detta är en av motsatserna till min tanke om transparens. Den andra som sagt är fundamentalism.
Tittar man bakåt i tiden på olika kulturer, så är deras världsbilden alltid kompletta koherenta system, om än "felaktiga" (utifrån de antaganden vi drar idag). Jag tror detta säger något om hur tänkandet fungerar - det är en strävan efter koherens, hur än knapphändiga intrycken än må vara.
Jag skulle nog påstå att mycket av vårat normativa värderingsunderlag (värderingarna) är inlärda från kulturen, och att dessa vuxit fram genom pragmatiska situationer.
Oj vad mycket ovidkommande detaljer jag tar upp och oj vad jag glider iväg från tråden.
Måste bara säga en sak till: Många marknadsföringsböcker diskuterar och försöker beskriva just sånna här modeller. Syftet med marknadsföring är att 1. produkten/reklamen ska bli identifierad genom att sticka ur mängden, 2. konsumenten ska förstå vad produkten är till för, sedan är det 3. viktigt att kunden ska bilda sig en positiv attityd till produkten.
Jag tycker att det hade varit på sin plats att ta upp Kuhns modell för hur vetenskapen framskrider, som jag tycker har mycket gemensamt med hur den enskilda personens (min) uppfattning om hur världen ser ut. Den sammanfattas här: http://komvuxnet.gotland.se/filosofi/kuhn.htm
Vi har en världsbild, en modell av världen bestående av olika antaganden och förutfattade meningar. Vi går ut i världen och använder denna för att navigera och det går utmärkt. När något händer så tolkar vi detta utifrån vår modell, eller paradigm som det heter i vetenskapen.
Men så börjar det droppa in anomalier, alltså när världen beter sig på ett sätt som inte stämmer överens med vår modell. Vår första reaktion är att avfärda dessa anomalier som 'mätfel', inbillning. Vi ser dem inte, eller vi tror inte på person som berättar det eftersom det hotar vår världsbild. Sedan fortsätter anomalierna att droppa in och till slut blir de för många - vi går runt och är väldigt förvirrade. Vi har ångest, mår pissigt eftersom vi inte har tryggheten att förstå vår värld. Hela hjärnan är full av små bitar som skramlar omkring och skapar oreda. En lösning på detta är ju förstås att isolera sig från världen, då droppar det inte in några anomalier - eller också hånar man anhängarna till andra paradigm, vilket Kuhn menade var fallet inom forskarkretsarna.
Med sedan händer det - vi byter paradigm och detta nya paradigm förklarar alla anomalier. Kuhn beskriver det som i gestaltterapi, att man helt plötsligt ser bilden med andra ögon, man ser ansiktena också istället för bara vasen: http://www.philosophy.soton.ac.uk/images/vase_face.jpg
Och helt plötsligt faller bitarna på plats i en helhet - en ny modell av världen som är bättre och mer omfattande än den förra som inte kunde hantera alla anomalier. Vi förstår, vi blir jätteglada och springer runt i världen igen med vår fina modell, tills nya anomalier dyker upp...osv.
På detta sätt fortskrider forskningen cykliskt, och också våra egna världsbiler. Ända tills vi stannar för att vi inte orkar gå vidare, eller för att den modellen vi har klarar av att förklara de vi upplever. Anomalierna är inte tillräckligt många för att vi ska bry oss och omgivningen har ingen hjälp, inga alternativa paradigm att erbjuda.
Vi har en världsbild, en modell av världen bestående av olika antaganden och förutfattade meningar. Vi går ut i världen och använder denna för att navigera och det går utmärkt. När något händer så tolkar vi detta utifrån vår modell, eller paradigm som det heter i vetenskapen.
Men så börjar det droppa in anomalier, alltså när världen beter sig på ett sätt som inte stämmer överens med vår modell. Vår första reaktion är att avfärda dessa anomalier som 'mätfel', inbillning. Vi ser dem inte, eller vi tror inte på person som berättar det eftersom det hotar vår världsbild. Sedan fortsätter anomalierna att droppa in och till slut blir de för många - vi går runt och är väldigt förvirrade. Vi har ångest, mår pissigt eftersom vi inte har tryggheten att förstå vår värld. Hela hjärnan är full av små bitar som skramlar omkring och skapar oreda. En lösning på detta är ju förstås att isolera sig från världen, då droppar det inte in några anomalier - eller också hånar man anhängarna till andra paradigm, vilket Kuhn menade var fallet inom forskarkretsarna.
Med sedan händer det - vi byter paradigm och detta nya paradigm förklarar alla anomalier. Kuhn beskriver det som i gestaltterapi, att man helt plötsligt ser bilden med andra ögon, man ser ansiktena också istället för bara vasen: http://www.philosophy.soton.ac.uk/images/vase_face.jpg
Och helt plötsligt faller bitarna på plats i en helhet - en ny modell av världen som är bättre och mer omfattande än den förra som inte kunde hantera alla anomalier. Vi förstår, vi blir jätteglada och springer runt i världen igen med vår fina modell, tills nya anomalier dyker upp...osv.
På detta sätt fortskrider forskningen cykliskt, och också våra egna världsbiler. Ända tills vi stannar för att vi inte orkar gå vidare, eller för att den modellen vi har klarar av att förklara de vi upplever. Anomalierna är inte tillräckligt många för att vi ska bry oss och omgivningen har ingen hjälp, inga alternativa paradigm att erbjuda.
PoJimmy
Visst, det ligger mycket i detta. En modern filosof som betonar detta är Donald Davidson.
Absolut. Det ska man också ha klart för sig när man dömer äldre kulturer. Människor på medeltiden var inte "dumma" när de postulerade att det fanns gudar, etc., utan försökte skapa det mest koherenta systemet som gick att skapa givet den knapphändiga informationen.
Men för att återvända till huvudämnet så tycker jag ändå att värderandet på något sätt är "essensen" i tänkandet. Om vi tar min modell av vårt mentala liv:
så vill vi knappast kalla den första av dessa två akter för "tänkande". Det är något ganska passivt; jag bara registrerar vad jag har i sinnet. 2) är något mycket mera aktivt; jag går igenom argument för att undersöka om tron är rimlig eller ej. Därför tycks det mig som om 2) är vad vi menar med att "tänka".
Det jag tycker är intressant med trosföreställningar. Jag tror att trosföreställningarna hänger ihop i ett sammanhängande system, som hela tiden strävar efter mer koherens. Dessa system av antaganden filtrerar sedan även våra upplevelser. En människa som i sin kultur fått lära sig att spöken existerar och är farliga, kan alltså gå omkring och vara rädd för spöken genom att han, i vissa situationer, där han tror spöken är vanligt förekommande, försöker tolka olika fenomen som upplevda spöken.
Det är också intressant att inlärda antaganden stör ny inlärning och att hjärnan hela tiden verkar kräva en inre koherens, vilket tvingar oss att försöka bilda oss en sammanhängande världsbild. För att bilda sig en helt ny världsbild behövs det väldigt mycket koherent information som samtidigt pekar på det tidigare världsbilden (systemets) inkoherens.
Visst, det ligger mycket i detta. En modern filosof som betonar detta är Donald Davidson.
Jag tror detta säger något om hur tänkandet fungerar - det är en strävan efter koherens, hur än knapphändiga intrycken än må vara.
Absolut. Det ska man också ha klart för sig när man dömer äldre kulturer. Människor på medeltiden var inte "dumma" när de postulerade att det fanns gudar, etc., utan försökte skapa det mest koherenta systemet som gick att skapa givet den knapphändiga informationen.
Men för att återvända till huvudämnet så tycker jag ändå att värderandet på något sätt är "essensen" i tänkandet. Om vi tar min modell av vårt mentala liv:
1) Identifiering av en trosföreställning/önskning, t ex "bollen är röd"/"jag vill ha glass".
2) Värderande av denna tro/önskan.
så vill vi knappast kalla den första av dessa två akter för "tänkande". Det är något ganska passivt; jag bara registrerar vad jag har i sinnet. 2) är något mycket mera aktivt; jag går igenom argument för att undersöka om tron är rimlig eller ej. Därför tycks det mig som om 2) är vad vi menar med att "tänka".
Kyano skrev:Påminner det här inte lite om Sartres tanke om medvetandes negation? Han menade ju, iaf som jag har förstått det, att medvetandet alltid jobbar i negativa termer. När vi upplever något gör vi det i negativ relation till vad vi förväntade oss/föreställde oss/undrade/räddes (osv) skulle vara där. Upplevelsen "bollen är röd" är alltså i kontrast till något annat. Om vi verkligen inte har någon anledning alls att ifrågasätta (negera) bollens färg kommer vi inte heller att reflektera över den.
Jag tycker det finns en klar poäng här. Saker man inte finner det minsta intressant, kanske för att man har reflekterat över dem hundratals gånger, registrerar man inte ens. Man kan väl ta otaliga exempel på detta, men exempelvis hur det luktar i föräldrahemmet. Det var inget man noterade när man väl bodde där, men vid besök nu förtiden påkallar det en massa reaktioner.
Sartre diskuterar naturligtvis detta mer utförligt... och jag vet inte om detta "negerande" kan anses som ett värderande du är inne på Stefan - men som jag tolkar dig är det iaf någorlunda besläktat... ?
Nja, det är inte riktigt det jag är ute efter. Sartre har en klar poäng, men jag är inte intresserad av vilka INTRYCK, för att ta PopJimmys term, vi får. Det är Sartres problem. Istället är jag intresserad av, givet dessa intryck, vad gör vi med dem. Och min tes är att vi VÄRDERAR dem. Det är vad vi gör när vi TÄNKER.
Jag håller helt med Stefan, att tänka är att värdera, och ju mer man tänker kring en viss sak, desto mer värde fyller man det med.
Vi vet ju egentligen inte varifrån eller hur tankar och känslor uppkommer, mer än att vi kan förklara dem som farmväxande. Precis som världen så är tanken mångskiftande och föränderlig. Men man kan "falla över" från det värderande förhållningssättet och bli neurotiskt besatt vid att hålla sig fast vid en enda slags tanke kring något.
Det är ju då denna slags neuros som teorin om Zen försöker att bryta loss hos personen genom meditation. Eller psykologen via psykoanalys, psykodrama, konstterapi, externalisering eller någon annan av alla de terapier vi har idag.
Vi vet ju egentligen inte varifrån eller hur tankar och känslor uppkommer, mer än att vi kan förklara dem som farmväxande. Precis som världen så är tanken mångskiftande och föränderlig. Men man kan "falla över" från det värderande förhållningssättet och bli neurotiskt besatt vid att hålla sig fast vid en enda slags tanke kring något.
Det är ju då denna slags neuros som teorin om Zen försöker att bryta loss hos personen genom meditation. Eller psykologen via psykoanalys, psykodrama, konstterapi, externalisering eller någon annan av alla de terapier vi har idag.
Stefan & Co:
Skulle ni säga att komma ihåg faller inom begreppet tänka? Måste i så fall hågkomsten innefatta värderande, eller kan man tänka sig att man drar sig något till minnes utan något särskilt värderande
(t.ex: "Jag har slut på mjölk, så jag får köpa det efter jobbet")
Att fatta beslut måste ju vara ett särfall av tänkande. Men gör vi verkligen värderingar vid alla beslut - eller tar vi ibland bara något utan vidare analys? Om jag exempelvis tar mig en klunk te ur min kopp tycker jag att en modell som noggrannt redogör för hur jag värderade denna handling mot många andra och fattade mitt beslut känns onödigt klumpig och verklighetsfrämmande. Det känns närmare att tänka kring stimuli (ser koppen) och respons (kommer på att jag kan dricka från den).
Ett annat exempel på när värderande är en dålig beskrivning av tänkande tycker jag är när man brainstormar. Man försöker inte hitta den bästa lösningen på ett problem, utan så många lösningar som möjligt. Då är snarare värderandet en hämsko.
Däremot tror jag att medvetet, uppmärksamt tänkande kring frågor som "vad ska jag ta mig för?" eller "vad är detta?" med framgång kan beskrivas som värderande.

Skulle ni säga att komma ihåg faller inom begreppet tänka? Måste i så fall hågkomsten innefatta värderande, eller kan man tänka sig att man drar sig något till minnes utan något särskilt värderande
(t.ex: "Jag har slut på mjölk, så jag får köpa det efter jobbet")
Att fatta beslut måste ju vara ett särfall av tänkande. Men gör vi verkligen värderingar vid alla beslut - eller tar vi ibland bara något utan vidare analys? Om jag exempelvis tar mig en klunk te ur min kopp tycker jag att en modell som noggrannt redogör för hur jag värderade denna handling mot många andra och fattade mitt beslut känns onödigt klumpig och verklighetsfrämmande. Det känns närmare att tänka kring stimuli (ser koppen) och respons (kommer på att jag kan dricka från den).
Ett annat exempel på när värderande är en dålig beskrivning av tänkande tycker jag är när man brainstormar. Man försöker inte hitta den bästa lösningen på ett problem, utan så många lösningar som möjligt. Då är snarare värderandet en hämsko.
Däremot tror jag att medvetet, uppmärksamt tänkande kring frågor som "vad ska jag ta mig för?" eller "vad är detta?" med framgång kan beskrivas som värderande.

Nej, att minnas något är precis som att se eller höra något att få ett intryck. Det faller under min kategori 1).
Visst, mycket av vårt mentala liv är mer eller mindre "undermedvetet". Men även detta tedrickande kan nog analyseras efter min modell. Du kan efteråt fråga dig: "Varför drack jag te?" och komma med en förklaring i stil med "jag föredrog det framför kaffe idag" som är värderande. Du har tänkt, dvs. värderat, även om du inte gjort det medvetet.
Att fatta beslut måste ju vara ett särfall av tänkande. Men gör vi verkligen värderingar vid alla beslut - eller tar vi ibland bara något utan vidare analys? Om jag exempelvis tar mig en klunk te ur min kopp tycker jag att en modell som noggrannt redogör för hur jag värderade denna handling mot många andra och fattade mitt beslut känns onödigt klumpig och verklighetsfrämmande. Det känns närmare att tänka kring stimuli (ser koppen) och respons (kommer på att jag kan dricka från den).
Visst, mycket av vårt mentala liv är mer eller mindre "undermedvetet". Men även detta tedrickande kan nog analyseras efter min modell. Du kan efteråt fråga dig: "Varför drack jag te?" och komma med en förklaring i stil med "jag föredrog det framför kaffe idag" som är värderande. Du har tänkt, dvs. värderat, även om du inte gjort det medvetet.
Jag skulle nu vilja koppla ihop detta med en tidigare tråd, nämligen denna:
Kan x vara vacker annat än relativt y som är ful?
Jag menar att värderande i allmänhet är en jämförande verksamhet. Man kan inte värdera endast en sak; utan man måste värdera saker genom att jämföra dem med andra saker.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=1733
Om vi nu menar att:
1) Tänkande är värderande.
2) Värderande är jämförande.
så faller det ut en del intressanta slutsatser rörande skepticismen. Bl a kan vi inte säga att "alla våra tankar är värdelösa". För, läs mitt resonemang om att vi inte kan säga att "alla människor är vackra/fula". Människor kan bara vara vackra RELATIVT andra människor som är fula. På samma sätt kan tankar bara vara värdelösa RELATIVT andra tankar som är värdefulla. Om vi bara hade en enda tanke, kunde vi inte säga om den vore värdelös eller värdefull, eftersom dessa begrepp bara blir meningsfulla om vi har flera entiteter som vi kan jämföra med varandra.
Däremot kan man vara "nihilist"; man kan tycka att alla tankar är lika bra, precis som kan tycka att alla människor är lika vackra (fula). Men då tycker man inte att alla tankar har ett så att säga negativt värde, utan att alla tankar har ett neutralt värde; de är varken bra eller dåliga.
Kan x vara vacker annat än relativt y som är ful?
Jag menar att värderande i allmänhet är en jämförande verksamhet. Man kan inte värdera endast en sak; utan man måste värdera saker genom att jämföra dem med andra saker.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=1733
Om vi nu menar att:
1) Tänkande är värderande.
2) Värderande är jämförande.
så faller det ut en del intressanta slutsatser rörande skepticismen. Bl a kan vi inte säga att "alla våra tankar är värdelösa". För, läs mitt resonemang om att vi inte kan säga att "alla människor är vackra/fula". Människor kan bara vara vackra RELATIVT andra människor som är fula. På samma sätt kan tankar bara vara värdelösa RELATIVT andra tankar som är värdefulla. Om vi bara hade en enda tanke, kunde vi inte säga om den vore värdelös eller värdefull, eftersom dessa begrepp bara blir meningsfulla om vi har flera entiteter som vi kan jämföra med varandra.
Däremot kan man vara "nihilist"; man kan tycka att alla tankar är lika bra, precis som kan tycka att alla människor är lika vackra (fula). Men då tycker man inte att alla tankar har ett så att säga negativt värde, utan att alla tankar har ett neutralt värde; de är varken bra eller dåliga.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 27 och 0 gäster
