Lite irriterad blir man på argumenten i Staten.

[Anders]

Om ni tar "arrogans"

Vad tycker ni det liknar mest av "besinning" eller "övermått av njutning"?

[Pilatus]

Om ni tar "arrogans"
Vad tycker ni det liknar mest av "besinning" eller "övermått av njutning"?

arrogans = anspråksfullhet, förmätenhet, dryghet

[Anders]

Om ni tar "arrogans"
Vad tycker ni det liknar mest av "besinning" eller "övermått av njutning"?

arrogans = anspråksfullhet, förmätenhet, dryghet

Har inte mycket att göra med "övermått av njutning", eller hur?

[Pilatus]

Om ni tar "arrogans"
Vad tycker ni det liknar mest av "besinning" eller "övermått av njutning"?

arrogans = anspråksfullhet, förmätenhet, dryghet

Har inte mycket att göra med "övermått av njutning", eller hur?

Nej, inte i närheten. "övermått av njutning" är mer av hedonist, sybarit, gourmand

[klorofyll]

Övermått av njutning kan leda till självupptagenhet, att man ser till egna syften och önskemål; vilket kan översättas anspråksfull. Kanske?

[Algotezza]

Om ni tar "arrogans"

Vad tycker ni det liknar mest av "besinning" eller "övermått av njutning"?

Tre olika skalor eller dimensioner.

[Anders]

Och ändå sitter Sokrates samtalsparters och tycker att jodå, Sokrates, du har helt rätt, arrogans är nästan precis samma sak som övermått av njutning och inte alls som besinning. OK, det är skrivet för 2500 år sen men de var så himla sluga på så mycket annat. Och det är för många såna där för att man bara skall kunna skylla på de 15 översättningar som säkert ligger emellan. Staten refereras ju fortfarande i allsköns skrifter.

Det jag är ute efter är inte iden till dialogen, för Staten är, liksom de flesta andra jag läst är klart kluriga i sin idé, och sitt upplägg. Men det är det här "argumenterandet". Som fanns då och som jag tycker har överlevt nu. Jag vill säga till Platon som jag säger till de flesta viktigpettrar som ser vinst i en ordbatalj som visande på "sanningen" - Visa på att det som du säger "spänner upp rummet"! För att ta en algebraanalogi. Att du inte suboptimerar genom att visa någon slags ekvilibrism i att kämpa för en detalj. Vet inte om Platon började med det här eländet, säkert har man kört den sen vi kom över Sinai.

Men varför är det så jobbigt att ta sig upp till totalen OFTA? Säga - vad är viktigt, vad är för och emot på högsta nivån? Inte så lite likt argumenten för och emot flyktingmottagning, om jag får säga det själv.

De här ordbataljerna har lyckligtvis avtagit på senare år här på Filosofiforumet, det är mycket bättre diskussioner nuförtiden även om kanske en del av de som var aktiva annudazumal var mer briljanta på ett sätt än t.ex. jag. Men jag tycker man hittar tillbaka till huvudforan oftare nu. På andra forum, som utländska filosofiforum och forum i andra ämnen är det ett elände med dessa stridstuppar.

Om jag får ta i lite mer så är det här en del av människans dumhet, eller vad man skall kalla det. Lite som då man rynkar åt näsan åt filosofin. OK, idioterna tog Aristoteles och Platon ORDAGRANT. Man vill ha mysiga små sanningar, att vada i osäkerhet är osexigt. Och Russell, Ryle och andra "analytiska" gick i samma fälla. Man kan inte säga något om det inte är SANT. Det gör vetenskapen, och det gör inte filosofin, så antingen måste den bli "piecemeal" eller så skall den hålla käft, för att spekulera får man inte.

Nähä. Men ändå så måste beslut tas i verkliga världen UTAN fakta och trevliga små sanningar. Flyktingfrågan igen är ett gyllene exempel. Se helhet och vanlig bonnsvenska är vad som i slutändan fäller avgörandet. Och där är filosofin som bäst. Då den försöker ta ett helhetsgrepp, utan att påstå att den har "sanningen".

Men igen - för att det skulle bli som jag ville skulle det nog behövas att det var filosofer som styrde nationerna och världen. Som Platon ville.

[Pilatus]

Och ändå sitter Sokrates samtalsparters och tycker att jodå, Sokrates, du har helt rätt, arrogans är nästan precis samma sak som övermått av njutning och inte alls som besinning.

Om vi tänker oss att Sokrates tar för sig, äter och har det gott medan det är uppenbart att andra far illa, slavar får stryk, några lider brist på allt så är det arrogant att låtsas som det inte finns några problem. Men arrogans är inte detsamma som att kunna njuta av livet. Det finns en slags dyrkan av en massa bling bling bland hiphop-artister som framstår som arrogant. Det skall framgå att de är coola och att endast det lustfyllda har värde?

[Caasi]

Övermått av njutning kan leda till självupptagenhet

Det beror ju helt och hållet på vilken njutning vi pratar om. Jag till exempel finner njutning i att hjälpa andra.

I staten säger de ju också att njutning som har lidande som baksida felar medans den långvariga är bättre.

Angående argumenten i staten

Ogillar starkt Sokrates retorik. Han låser ju vederbörande genom att först börja med "självklara" påståenden. Det ända som händer sen är att han tvingar dem in i en tes som han kokar ihop med hjälp av sina redan planerade (?) vederläggningar.

Får nästan alltid lust att delta själv i diskussionen och säga att jag inte håller med.
Vissa dialoger är mer tillåtande och öppna men ibland slinker han undan med så dåliga hypoteser. Till exempel som:

Precis som läkarkonsten måste läka så ska den onda handlingen bestraffas
Man kan inte para ihop något som ett konkret syfte med ett öppet tankesystem.