En tavla kan man ha på väggen hela livet. Det skulle vara på jobbigt och besynnerligt om man var tvungen att byta väggdekor hela tiden.
Ett musikstycke kan man lyssna på om och om igen, dag ut och dag in, låta bli den några år och sedan återvända till den.
Filmer ser man oftast bara en gång. Går man i kyrkan vill man helst att det ska vara nästan samma visa som sist, fast detaljerna kan ha ändrat sig. Ungefär som att se en ny actionfilm - det är inte exakt samma man såg förra gången, men i huvudsak.
Böcker läser man kanske oftare om än man ser om filmer, men oftast är det en gång - eller kanske en halv gång som gäller.
Sällskapsspel spelar man gärna ofta, om och om igen, medan datorspel ofta hanteras som filmupplevelser.
Varför är det såhär? Tänk om vi spelade samma film om och om igen varje kväll i några veckors tid, på samma sätt som vi har samma låtar i mp3-spelaren. Eller om vi bara lyssnade på varje låt en gång, i enstaka fall två eller flera.
Varför samlas inte vännerna framför datorn och spelar spel (gärna samma, flera gånger) och varför lägger man inte monopol på hyllan när man spelat det ett par tre gånger?
Kan det vara så att vårt sätt att förhålla oss till konst är helt inlärt och en social konstruktion, eller finns det andra anledningar till att olika konstverk tycks ha så olika "replay value"?


