Rumtid och platstid

[Sceptisk]

Fysiken har på många sätt gjort att vår uppfattning av verkligheten blivit allt mer teoretisk och eftersom matematik är vad som används för att beskriva de fysiska teorierna verkar det som att enda sättet att ha grepp om verkligheten är att man själv måste bli matematiker.

Ett exempel på hur teoretisk vår verklighetsuppfattning blivit är begreppet rumtid. Jag vågar inte ge mig in på att ifrågasätta fysikens resonemang men som begrepp är rumtid märkligt. Vår direkta uppfattning av rummet är att det är ett tomrum men i fysiken så innebär det ett Euklediskt rum som beskrivs matematiskt i tre riktningar (dimensioner) plus en riktning till (tiden).

Tiden får på detta sätt en egen dimension som man försöker att beräkna och definiera.

Begreppet rumtid är teoretiskt begripligt som en matematisk modell av fyra riktningar där en av dessa riktningar är tiden och då blir tid som en hypotetisk linje enligt vilken rummet färdas. På något sätt uppstår då ett gap mellan tid och rum där antingen rummet övergår tiden eller tiden övergår rummet. Tid och rum blir åtskilda saker, en dualitet.

Att föreställa sig tiden på detta sätt har gjort sci-fi noveller och filmer möjliga och teorier om tidsparadoxer. Man kan också föreställa sig en "början" av tiden och även att tiden har ett slut. Eller att tiden alltid funnits medan endast rummet uppstår och försvinner.

Så jag har en lite annorlunda teori om vad tid är som kanske kan förklara varför vi inte kan enligt rumtids-logik "byta position i tiden".

Jag menar att:

1. tid existerar inte oberoende av oss själva
2. tid hör ihop med plats
3. plats och tid hör ihop med världens rörelse och förändring

Genom att se tid som en riktning så uppstår illusionen av att tid är någonting "statiskt" och åtskilt som längsefter en tänkt linje oföränderliga ögonblick samlas, likt en filmrulle - eller en klocka. Eller att tid är en spikrak kausalitet där det förflutna direkt orsakar framtiden som en rad dominobrickor som faller medelst orsak-och-verkan

Om man betraktar verkligheten som den är så ser vi ett kontinuum av förändring och förvandling, nya situationer uppstår, gamla försvinner, sammanhang och former av olika saker förvandlas till nya för att sedan försvinna. Sedan kommer något som liknar det gamla och kommer tillbaka fast förändrat. Det ser inte särskilt ordnat ut, det ser inte ut som att tiden färdas enligt en spikrak linje. Snarare ser det ut som att det finns en myriad av situationer som missar och möter varandra, en del sitter ihop andra delar sig, vissa tycks vara helt orelaterade och den enda gemensamma nämnaren tycks vara förändring.

Men varje sak tycks ha sin egen cykel. Vatten blir till moln som blir till regn och sedan hav för att återupprepa sin ständiga cykliska vandring. Jorden går sin gång runt solen, liv uppstår och dör, föds och dör. Så förändringen verkar ha en cyklisk form - allting återupprepas men förnyat och förvandlat. Varje genomförd cykel är som ett avsked till den tidigare i en ständigt pågående pånyttfödelse och avlägsnande av det gamla. En förnyelse, en rening. Även elementen "spinner" i enorma hastigheter, bildar nya föreningar och bryts isär.

Så vi vandrar genom dessa cykler och är på alla sätt delaktiga i dem. Vi kan då betrakta tid i ett större sammanhang av interagerande cykler. Det är inte jag som går min egen väg, det är hela världen som förvandlas i oss och omkring oss.

Så om tidens form är cirkulär då är tiden som sådan vår position i cykeln. Men denna cykel inbegriper mer än våra individuella liv, till och med mer än denna jordens liv och solsystemets rörelse - det är hela universums rörelse och förnyelse. Så var i cykeln ska man placera orsaken till det hela? En cirkulär rörelse har ingen egen början eller slut. Det tycks istället som att dessa cykler uppstår i en växelverkan mellan varandra i en ömsesidig påverkan, enhet och dualitet på samma gång.

Ser man då tid som något platsspecifikt, då är tid inte en kedja av händelser per se utan ett sammanhang av händelser som var och en påverkar och interagerar med varandra. Vilken tid det är beror inte enbart på var jag befinner mig i min cykel, utan på var allting befinner sig i förhållande till hela universum. Var jorden är i sitt kretslopp är en del i hur vi identifierar vilken tid vi är i, men även små saker som vad människor sysslar med, om folk arbetar, äter lunch eller middag, traditionella göranden som om vi firar jul, påsk eller midsommar.

Dessa saker som vi gör formar vår medvetenhet om tid - inte vad som har hänt för 5 år sedan (i den linjära tidsordningen). Vårat minne om vad som hände för 5 år sedan är inte känslan av tid, utan enbart känslan av förfluten tid, minnen. Om man till exempel skulle låta sig sövas ner under ett okänt antal år/månader och sedan väckas till ljudet av psalmer och doften av saffran så skulle man anta att man troligtvis befinner sig i juletid. Vad som har hänt medan man var nedsövd är inte omedelbart relevant, även om det nedtecknats i almanackor och tidningar över hela jorden. Det är inte vad som har hänt som utgör vår medvetenhet om tid, det är minnet av våra traditioner och sammanhanget som vi befinner oss i och detta sammanhang är inte orsakat av det förflutna - utan orsakas av situationen i sin helhet. Vi kan inte bryta loss en specifik orsak och följa den i en linje, vi måste se det större sammanhanget för att förstå det partikulära.

Att betrakta tid på detta sätt ger en rad intressanta konsekvenser. Bland annat att varje ögonblick är en unik och platsspecifik händelse som aldrig hänt på samma sätt och kommer heller aldrig att ske på samma sätt någonsin igen. Att tid är att vara tillsammans i en unik händelse. Tid är något djupt personligt, samtidigt socialt och asocialt på samma gång. Ingen har någonsin befunnit sig i samma tidskontext som vi. Vi kommer aldrig att vara likadana som vi är just nu. Vi är i vår platsspecifika tid och vi kan kommunicera över platstiderna men vår rörelse är också universums totala rörelse. Så tid är något gemensamt och då är tidsresor inte heller möjliga eftersom man då måste ta med sig hela universum medan man färdas.

[xion]

Fysiken har på många sätt gjort att vår uppfattning av verkligheten blivit allt mer teoretisk och eftersom matematik är vad som används för att beskriva de fysiska teorierna verkar det som att enda sättet att ha grepp om verkligheten är att man själv måste bli matematiker.

Ett exempel på hur teoretisk vår verklighetsuppfattning blivit är begreppet rumtid. Jag vågar inte ge mig in på att ifrågasätta fysikens resonemang men som begrepp är rumtid märkligt. Vår direkta uppfattning av rummet är att det är ett tomrum men i fysiken så innebär det ett Euklediskt rum som beskrivs matematiskt i tre riktningar (dimensioner) plus en riktning till (tiden).

Tiden får på detta sätt en egen dimension som man försöker att beräkna och definiera.

Begreppet rumtid är teoretiskt begripligt som en matematisk modell av fyra riktningar där en av dessa riktningar är tiden och då blir tid som en hypotetisk linje enligt vilken rummet färdas. På något sätt uppstår då ett gap mellan tid och rum där antingen rummet övergår tiden eller tiden övergår rummet. Tid och rum blir åtskilda saker, en dualitet.

Att föreställa sig tiden på detta sätt har gjort sci-fi noveller och filmer möjliga och teorier om tidsparadoxer. Man kan också föreställa sig en "början" av tiden och även att tiden har ett slut. Eller att tiden alltid funnits medan endast rummet uppstår och försvinner.

Så jag har en lite annorlunda teori om vad tid är som kanske kan förklara varför vi inte kan enligt rumtids-logik "byta position i tiden".

Jag menar att:

1. tid existerar inte oberoende av oss själva
2. tid hör ihop med plats
3. plats och tid hör ihop med världens rörelse och förändring

Genom att se tid som en riktning så uppstår illusionen av att tid är någonting "statiskt" och åtskilt som längsefter en tänkt linje oföränderliga ögonblick samlas, likt en filmrulle - eller en klocka. Eller att tid är en spikrak kausalitet där det förflutna direkt orsakar framtiden som en rad dominobrickor som faller medelst orsak-och-verkan

Om man betraktar verkligheten som den är så ser vi ett kontinuum av förändring och förvandling, nya situationer uppstår, gamla försvinner, sammanhang och former av olika saker förvandlas till nya för att sedan försvinna. Sedan kommer något som liknar det gamla och kommer tillbaka fast förändrat. Det ser inte särskilt ordnat ut, det ser inte ut som att tiden färdas enligt en spikrak linje. Snarare ser det ut som att det finns en myriad av situationer som missar och möter varandra, en del sitter ihop andra delar sig, vissa tycks vara helt orelaterade och den enda gemensamma nämnaren tycks vara förändring.

Men varje sak tycks ha sin egen cykel. Vatten blir till moln som blir till regn och sedan hav för att återupprepa sin ständiga cykliska vandring. Jorden går sin gång runt solen, liv uppstår och dör, föds och dör. Så förändringen verkar ha en cyklisk form - allting återupprepas men förnyat och förvandlat. Varje genomförd cykel är som ett avsked till den tidigare i en ständigt pågående pånyttfödelse och avlägsnande av det gamla. En förnyelse, en rening. Även elementen "spinner" i enorma hastigheter, bildar nya föreningar och bryts isär.

Så vi vandrar genom dessa cykler och är på alla sätt delaktiga i dem. Vi kan då betrakta tid i ett större sammanhang av interagerande cykler. Det är inte jag som går min egen väg, det är hela världen som förvandlas i oss och omkring oss.

Så om tidens form är cirkulär då är tiden som sådan vår position i cykeln. Men denna cykel inbegriper mer än våra individuella liv, till och med mer än denna jordens liv och solsystemets rörelse - det är hela universums rörelse och förnyelse. Så var i cykeln ska man placera orsaken till det hela? En cirkulär rörelse har ingen egen början eller slut. Det tycks istället som att dessa cykler uppstår i en växelverkan mellan varandra i en ömsesidig påverkan, enhet och dualitet på samma gång.

Ser man då tid som något platsspecifikt, då är tid inte en kedja av händelser per se utan ett sammanhang av händelser som var och en påverkar och interagerar med varandra. Vilken tid det är beror inte enbart på var jag befinner mig i min cykel, utan på var allting befinner sig i förhållande till hela universum. Var jorden är i sitt kretslopp är en del i hur vi identifierar vilken tid vi är i, men även små saker som vad människor sysslar med, om folk arbetar, äter lunch eller middag, traditionella göranden som om vi firar jul, påsk eller midsommar.

Dessa saker som vi gör formar vår medvetenhet om tid - inte vad som har hänt för 5 år sedan (i den linjära tidsordningen). Vårat minne om vad som hände för 5 år sedan är inte känslan av tid, utan enbart känslan av förfluten tid, minnen. Om man till exempel skulle låta sig sövas ner under ett okänt antal år/månader och sedan väckas till ljudet av psalmer och doften av saffran så skulle man anta att man troligtvis befinner sig i juletid. Vad som har hänt medan man var nedsövd är inte omedelbart relevant, även om det nedtecknats i almanackor och tidningar över hela jorden. Det är inte vad som har hänt som utgör vår medvetenhet om tid, det är minnet av våra traditioner och sammanhanget som vi befinner oss i och detta sammanhang är inte orsakat av det förflutna - utan orsakas av situationen i sin helhet. Vi kan inte bryta loss en specifik orsak och följa den i en linje, vi måste se det större sammanhanget för att förstå det partikulära.

Att betrakta tid på detta sätt ger en rad intressanta konsekvenser. Bland annat att varje ögonblick är en unik och platsspecifik händelse som aldrig hänt på samma sätt och kommer heller aldrig att ske på samma sätt någonsin igen. Att tid är att vara tillsammans i en unik händelse. Tid är något djupt personligt, samtidigt socialt och asocialt på samma gång. Ingen har någonsin befunnit sig i samma tidskontext som vi. Vi kommer aldrig att vara likadana som vi är just nu. Vi är i vår platsspecifika tid och vi kan kommunicera över platstiderna men vår rörelse är också universums totala rörelse. Så tid är något gemensamt och då är tidsresor inte heller möjliga eftersom man då måste ta med sig hela universum medan man färdas.

Bra skrivet som vanligt. Jag håller kanske inte med om allt men jag kommenterar för att ha det kvar och att kunna gå tillbaka och studera i detalj.

[Anders]

Enligt alla såna där normalfördelningar så skall jag ligga högt på förståndsgåvor, då det har testats, på lite olika sätt. Men jag kommer aldrig att fatta det här med rumtid, relativitet och det. Tiden är tiden och jag kan inte fatta hur den kan gå olika fort bara för en rör sig och en annan inte. Jag HATAR matte, vilket på sätt och vis allt det här är, det här med ljusets hastighets konstanthet. Även om jag kunde hantverket bra på den tiden då man var tvungen. Matte dödar det sunda bonnförnuftet, det enda förnuftet som är behagligt att använda.

Usch nej, det här med relativitetsgrejset knäcker och stressar mig. Är jag den enda?

[Zokrates]

Tiden är en efterhandskonstruktion, det finns bara ett nu, ett enda statiskt tidsnu. Tiden ändrar inte riktning eftersom den inte existerar som en rörelse,däremot existerar det fysiska, materia som sönderfaller och ändrar lägen. Vi har skapat tiden primärt utifrån dygnet, en ren fantasiprodukt som har en viss nytta i vårt dagliga liv. Det är lätt att tro att bara för att något skapas, är och försvinner så har det inneburit att tid har förflutit, men har det verkligen det? Materian har ju egentligen bara ändrat form och beskaffenhet, ja, enligt vårt sätt att se det så tog detta "tid", men har det då verkligen förbrukats någon tid, svaret är nej.

[Anders]

Tiden är en efterhandskonstruktion, det finns bara ett nu, ett enda statiskt tidsnu. Tiden ändrar inte riktning eftersom den inte existerar som en rörelse,däremot existerar det fysiska, materia som sönderfaller och ändrar lägen. Vi har skapat tiden primärt utifrån dygnet, en ren fantasiprodukt som har en viss nytta i vårt dagliga liv. Det är lätt att tro att bara för att något skapas, är och försvinner så har det inneburit att tid har förflutit, men har det verkligen det? Materian har ju egentligen bara ändrat form och beskaffenhet, ja, enligt vårt sätt att se det så tog detta "tid", men har det då verkligen förbrukats någon tid, svaret är nej.

Jo, jo. Men kan du verkligen KÄNNA att det är så? Tiden känns som ett faktum och att alla är med på den båten. Nån ekvation kan visa att det inte är så, och jag får väl acceptera den rent matematiskt. Men tiden går ändå sin gilla gång i mitt huvud. Nånstans finns alla generationer av bönder, torpare och smeder i mig, som vill förstå på det djupare planet. Mycket otillfredställande. Har lite samma bekymmer med Illusionens teorier. Vetenskapen och matematiken har rätt i en himla massa, men på ett djupare plan är Platons Dialoger mycket mysigare. Och banne mig lika givande, om man tar dem på sitt sätt. Det må vara bättre i någon mening att tänka rätt än fritt, men till och med vetenskapen börjar i den fria tanken.

Äh, jag är bara korkad antagligen.

[Zokrates]

Jodå, tiden känns i ditt huvud, det krävs ju ett medvetande för att uppleva tid, men det är en konstruktion likväl, om än en abstrakt sådan.

[Pilatus]

Tiden är tiden och jag kan inte fatta hur den kan gå olika fort bara för en rör sig och en annan inte.

Illusionen har rätt i ett avseende, tid kan inte härledas från att olika KS rör sig i förhållande till varann.

Hur vi mäter tid är en sak. Vi talar ju om tidens riktning. Tid är en irreversibel förändring, termodynamikens andra huvudsats, materiens sönderfall, energins degradering, entropins ökning.

Det materiella sönderfallet sker i en statistiskt bestämd takt. Frågan är då vad som bestämmer halveringstiden för olika isotoper? Att de inte är fullständigt stabila? Men vad avgör isotopens livslängd?

En annan aspekt av isotoper är att vi kan lita fullt och fast på att deras egenfrekvens är stabil (över tid) och kan ge oss en mycket korrekt tidgivning. Om Illusionen kan kasta något ljus över tidens natur kan jag inte avgöra, men om han verkligen kan det så är det denna naturens takthållare som vore intressant att veta något om. Elementarpartiklarna t ex i fotonens fall kan vi tala om det elektromagnetiska fältets svängningsfrekvens som har ett direkt samband med fotonens energi.

Det vi mäter som tid finns tydligen inbyggd i de konstanter som bestämmer världens och partiklars rytm. Och kanske är det inte konstigare än så?

[klorofyll]

Hur vi mäter tid är en sak.

Så du menar att tiden går lika fort överallt, att det bara är mätningarna som blir olika?

[Zokrates]

Det återkommer ideligen detta med hur olika energikonstellationer uppför sig enskilt eller i förhållande gentemot annat som en slags förklaring på vad tid är, som om tid skulle vara inbyggt i dessa fysiska processer eller ens vara en orsak till att de existerar. Partiklar med massa, eller utan massa, olika energiutbrott, har sina begränsningar i rummet beroende på den tröghet de i sig själva bär med sig eller möter, denna "tröghet" är inte tid utan de konstanter som iofs inte alltid är så konstanta som vi antar att de är, som utgörs av våra naturlagar. Hur fort kan t.ex massa röra sig i förhållande till dess storlek, vikt, etc, är ännu bara en lek med begrepp, där allt som rör rörelse återgår till vårt skapade begrepp av tid, som om de vore oskiljaktliga. Språket är till stor del begränsande när det gäller våra möjligheter att verkligen förstå att tid är inget fenomen i sig självt, utan endast ett tankens redskap som vi mäter olika iakttagbara skillnader med.

[Anders]

Jodå, tiden känns i ditt huvud, det krävs ju ett medvetande för att uppleva tid, men det är en konstruktion likväl, om än en abstrakt sådan.

Det är ett matematiskt faktum ja, men kan du verkligen troliggöra för dej själv att tiden inte är en stor global pendyl där allt och alla far omkring, men i den takt som pendylen anger?
Jag menar - att jorden är rund känns ju inte så där omedelbart självklart, men då man får vera att det är en JÄVLIGT stor boll så kan man fatta det. Och jag kan inte fatta att pendylen i min version inte finns. Bara acceptera att det är så för att matematiken säger så. Pendylen känns för mej som det enda möjliga.
Kan jag beskriva tydligt?

[Pilatus]

Så du menar att tiden går lika fort överallt, att det bara är mätningarna som blir olika?

Aj, jo universum antas vara likformig, naturkonstanter är likadana i hela universum. Och våra klockor tickar på i samma takt.

Einstein beskrev en konsekvens av att ljusets hastighet i vakuum är c (c = fysikalisk konstant 299 792 458 m/s). Einstein beskrev vad som händer då två koordinatsystem rör sig förhållande till varann i den speciella relativitetsteorin. Om du befinner dig i rörelse (närmre ljusets hastighet för tydlighets skull) så kommer jag att uppfatta din tid som långsam. Då du äntligen återvänder kanske du träffar mina barnbarn som finner det märkligt att du kunnat hålla dig ung och fräsch under så många år. "Är det Calvin Kleins Eternity Moment du använder?"

[klorofyll]

Så du menar att tiden går lika fort överallt, att det bara är mätningarna som blir olika?

Aj, jo universum antas vara likformig, naturkonstanter är likadana i hela universum. Och våra klockor tickar på i samma takt.

Einstein beskrev en konsekvens av att ljusets hastighet i vakuum är c (c = fysikalisk konstant 299 792 458 m/s). Einstein beskrev vad som händer då två koordinatsystem rör sig förhållande till varann i den speciella relativitetsteorin. Om du befinner dig i rörelse (närmre ljusets hastighet för tydlighets skull) så kommer jag att uppfatta din tid som långsam. Då du äntligen återvänder kanske du träffar mina barnbarn som finner det märkligt att du kunnat hålla dig ung och fräsch under så många år. "Är det Calvin Kleins Eternity Moment du använder?"

Du skriver bra! Får en att tänka till lite. Det är nog inte bara Einstein som kan förstå sig på det, hoppas jag.

[Illusionen]

Enligt alla såna där normalfördelningar så skall jag ligga högt på förståndsgåvor, då det har testats, på lite olika sätt.
Men jag kommer aldrig att fatta det här med rumtid, relativitet och det.
Tiden är tiden och jag kan inte fatta hur den kan gå olika fort bara för en rör sig och en annan inte.
Jag HATAR matte, vilket på sätt och vis allt det här är, det här med ljusets hastighets konstanthet.
Även om jag kunde hantverket bra på den tiden då man var tvungen. Matte dödar det sunda bonnförnuftet,
det enda förnuftet som är behagligt att använda.

Usch nej, det här med relativitetsgrejset knäcker och stressar mig. Är jag den enda?

Du verkar intresserad, men uppgiven, Anders, så om du önskar försöker vi reda ut detta tillsammans.
Var dock inställd på att det är något svårare än att definiera tid som ”det man mäter med klockor”.

Detta inlägg redovisar hur TID förenklat och principiellt kan beskrivas via EULER och RESONANS.
EULERS formel anger samband mellan REELLT och IMAGINÄRT.
RESONANS beskriver samband och effekter vid kombination av olika lagringsformer.

En elektrisk resonanskrets består i sitt enklaste utförande av en kondensator, C, och en induktans, L.

Kondensatorns, C, energilagringsförmåga bestäms av dess kapacitans som är proportionell mot
kondensatorns yta, och omvänt (= inverterat) proportionell mot avståndet mellan kondensatorytorna.
Lagringsförmågan ÖKAR således med ökande YTA, innebärande större fördelning i rummet.
Lagringsformen har en ”linjär” natur. Kondensatorns reaktans (≈ motstånd mot förändring) skrivs, XC = 1/ωC.

Induktansen, L, (= spole) har till skillnad mot kondensatorn en koncentrerad lagringsförmåga.
Koncentrationen i rummet uppnås genom att spolens trådlängd är cirkulär och lång.
Lagringsformen har en "cirkulär" natur. Induktansens reaktans skrivs XL = ωL.

Det viktiga här är att vi har tillgång till två olika lagringsformer som tar ”OLIKA PLATS” i rummet.
Kondensatorn, C, tar stor plats i rummet, vilket vi benämner EXPANSION.
Induktansen, L, tar liten plats i rummet pga cirkulär koncentration, vilket vi benämner KONTRAKTION.

Vid resonans är reaktanserna lika stora, XC = XL , vilket innebär att 1/ωC = ωL ,
som ger ω^2 = 1/ CL , som kan skrivas, ω0 = 1/√LC, där ω0 är vinkel-resonansfrekvensen.
EULERS formel beskriver enligt min tolkning, hur REELLT och IMAGINÄRT fördelas balanserat individuellt
för A och B, kring respektive resonanspunkt.

I det följande förenklar jag resonemanget starkt, för att det ska bli hanterligt och begripligt.

Växelverkan-kommunikationen mellan partiklarna A och B sker via individuellt förankrad resonans.
A och B kommunicerar därigenom via sin RESPEKTIVE resonans-förankring.

Då det rör sig om resonans är både EXPANSION och KONTRAKTION, involverade i växelverkan.
Det medför att OLIKA STORA RUM disponeras beroende av om förnimmelsen ifråga refererar till
resonansens kondensator (expansion) alternativt spole/induktans (kontraktion).
Då A och B kommunicerar/växelverkar via individuellt förankrade resonanser blir konsekvensen att
det uppstår en individuell SKALFAKTOR-DIFFERENS mellan det A och B förnimmer p g a
olika aktuell och disponibel ”rum-storlek”. Skalfaktor-differensen SEPARERAS utifrån RESPEKTIVE
DRP-referens-förankring genom att PRODUKT och KVOT kombineras, så som beskrivs i föregående inlägg,
vilket medför att skalfaktorerna FÖRSKJUTS sinsemellan.

Det är denna förskjutningseffekt som bl a utgör grund för balanskriteriet 2∆Ø, och begreppet RUM-TID.
Balanskriteriet 2∆Ø symboliserar förutom olika ”rum-storlek” även förskjutningen.
Fenomenet TID är således det SUBSTITUT som representerar förskjutningseffekten ifråga.
Du bör här vara observant på att det inte är förskjutningen i sig som utgör tid, då förskjutningen
går att bryta ned ytterligare.
Den RELATIVITET som uppstår vid relativitetsrörelse, V, mellan A och B, är principiellt en effekt av den
resonans-sidställning som V förorsakar. Vxv går m a o ”ur resonans” pga V.

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=qc-oba0Hvvs

Anm
Då detta inlägg berör det jag skriver i tråden, Vad utgör medvetandets referens ?,
lägger jag även in texten där.
Är det inte tillåtet att dubblera på detta sätt, är det föreliggande inlägg som bör utgå.

[Anders]

Som sagt tidigare, inte lättsmält, om man skall förståeliggöra detta utanför matematiken.
Minns, om än svagt, och hänger grundläggande med på resonemanget runt spolen och kondensatorn, men då resonemanget utvecklas till att gälla rum och tid, hängde inte med på hur man gör analogin?

[Pilatus]

Minns, om än svagt, och hänger grundläggande med på resonemanget runt spolen och kondensatorn, men då resonemanget utvecklas till att gälla rum och tid, hängde inte med på hur man gör analogin?

Reaktansen är frekvensberoende, antalet svängningar per tidsenhet. Men det var ju tid som skulle definieras?