Medvetandets mysterium

[Erland]

Problemet med hur vårt medvetande ska förstås är ett gammalt filosofiskt problem. Hur kan vi ha subjektiva upplevelser när vår hjärna av allt att döma bara är en avancerad maskin?

Jag använder här "upplevelser" istället för det mer tekniska "qualia". Det betyder alltså sinnesintryck, tankar, känslor etc, som är subjektiva och tillgängliga bara för den person som har dem.

Jag ska försöka formulera själva problemet med medvetandets natur på så sätt att det leder till en synbar motsägelse:

1. Jag har upplevelser, och detta faktum påverkar mitt handlande.

Viktigt här är att just det subjektiva i upplevelserna är avgörande: att det finns ett subjekt som har dessa upplevelser. Detta subjekt kan inte vara en illusion, för vad är det då som har denna illusion? För att något förtydliga Descartes: Jag har upplevelser, alltså existerar jag. Detta argument synes mig vara fullständigt övertygande.
Lika självklart är det att det faktum att jag har upplevelser påverkar mitt handlande. För det är ju min erfarenhet av att ha upplevelser som gör att jag kan förstå hur Descartes tänker, fundera över medvetandets mysterium och i förlängningen skriva detta, och det är din erfarenhet av att ha upplevelser som gör att du kan förstå hur Descartes och jag tänker och att du funderar på det du läser nu.

2. Mitt handlande kan förklaras helt utan att referera till upplevelser.

All tillgänglig vetenskap tyder på att mina handlingar kan förklaras med hjälp av nu kända naturlagar. Jag mottar sinnesintryck och nervimpulser, dessa bearbetas i min hjärna på ett fullständigt "mekanistiskt" sätt och som resultat skickas nya nervimpulser ut till muskler och annat. Jag fungerar inte annorlunda än en maskin, om än en mycket komplex sådan. Detta blir desto mer uppenbart om vi tror att datorer kan ha upplevelser som vi. I så fall är det ju säkert att allt som behövs för att förklara datorns handlande är dess program och de hårdvarukomponenter den består av. Några subjektiva upplevelser ser vi inte skymten av. Någon "själens boning" (t.ex. tallkottkörteln, som Descartes tänkte sig) är inte känd av vetenskapen och tycks inte ha någon plats alls i en förklaring av mina handlingar.

Vi har här en motsägelse mellan 1 och 2: Enligt 1 påverkar det faktum att jag har upplevelser mitt handlande, dvs. mitt handlande kan förklaras utan att ta hänsyn till att jag har upplevelser, men enligt 2 kan mitt handlande förklaras utan att referera till att jag har upplevelser, dvs. detta faktum påverkar inte mitt handlande.

Hur kan denna motsägelse upplösas? Vad finns det för fel i förutsättningarna och/eller resonemanget?

[Pilatus]

1. Jag har upplevelser, och detta faktum påverkar mitt handlande.

En daggmask har också en upplevelse, de kan skilja på vad som är upp och ned (ljusets inverkan). Den har i någon mening ett visst medvetande. Högre primater har i vissa fall självmedvetande, en slags insikt om att de är tänkande individer och att andra artfränder också är tänkande individer. Descartes var skeptisk och sökte efter en fast punkt för sin existens.

[Erland]

1. Jag har upplevelser, och detta faktum påverkar mitt handlande.

En daggmask har också en upplevelse, de kan skilja på vad som är upp och ned (ljusets inverkan). Den har i någon mening ett visst medvetande. Högre primater har i vissa fall självmedvetande, en slags insikt om att de är tänkande individer och att andra artfränder också är tänkande individer. Descartes var skeptisk och sökte efter en fast punkt för sin existens.

Jaha, men vad har det med mitt resonemang att göra?

[Pilatus]

All tillgänglig vetenskap tyder på att mina handlingar kan förklaras med hjälp av nu kända naturlagar.

Det finns ingen naturlag som förklarar att du är medveten om dig själv som tänkande individ.

Jag mottar sinnesintryck och nervimpulser, dessa bearbetas i min hjärna på ett fullständigt "mekanistiskt" sätt och som resultat skickas nya nervimpulser ut till muskler och annat. Jag fungerar inte annorlunda än en maskin, om än en mycket komplex sådan.

I alla fall var det Vladimir Bechterevs (reflexologi) utgångspunkt. Det går inte att förklara hur nervimpulser ger upphov till en upplevelse av att Rembrandt är en mästare inom målarkonsten.

Hur kan denna motsägelse upplösas? Vad finns det för fel i förutsättningarna och/eller resonemanget?

En kunskapsmaskin (AI) arbetar på en hög språklig nivå, utifrån ett regelverk. Schackmaskinen är sedan länge överlägsen människan i problemlösning. Om en maskin skall kunna förklara vad god konst är säkert ett svårare problem. I alla fall kan vi inte förstå det från lågnivåspråken, ett knippe nervimpulser eller maskinspråkets ord.

[Erland]

Det finns ingen naturlag som förklarar att du är medveten om dig själv som tänkande individ.

Jag håller med när det gäller den rent subjektiva upplevelsen av att vara medveten. Däremot torde det väl i princip vara möjligt att min upplevelse av att vara medveten representeras av ett tillstånd i min hjärna som kan beskrivas med vår nuvarande grundläggande naturvetenskap.

Det går inte att förklara hur nervimpulser ger upphov till en upplevelse av att Rembrandt är en mästare inom målarkonsten.

Återigen, inte vad gäller den subjektiva upplevelsen, men ett representativt tillstånd i hjärnan bör finnas.

En kunskapsmaskin (AI) arbetar på en hög språklig nivå, utifrån ett regelverk. Schackmaskinen är sedan länge överlägsen människan i problemlösning. Om en maskin skall kunna förklara vad god konst är säkert ett svårare problem. I alla fall kan vi inte förstå det från lågnivåspråken, ett knippe nervimpulser eller maskinspråkets ord.

Men om vi lär oss att förstå mer eller mindre exakt hur en hjärna fungerar bör den i princip kunna emuleras såpass bra av en dator att dess tillstånd inte principiellt kan skiljas från en persons hjärna som förklarar vad god konst är, som i turingtestet.

Kan förresten någon förklara vad god konst är?

[Pilatus]

En kunskapsmaskin (AI) arbetar på en hög språklig nivå, utifrån ett regelverk. Schackmaskinen är sedan länge överlägsen människan i problemlösning. Om en maskin skall kunna förklara vad god konst är säkert ett svårare problem. I alla fall kan vi inte förstå det från lågnivåspråken, ett knippe nervimpulser eller maskinspråkets ord.

Men om vi lär oss att förstå mer eller mindre exakt hur en hjärna fungerar bör den i princip kunna emuleras såpass bra av en dator att dess tillstånd inte principiellt kan skiljas från en persons hjärna som förklarar vad god konst är, som i turingtestet.

Ja, Nathan talar om turingtestet med Caleb i Ex Machina. Men hade det inte varit lämpligare att använda något slags Voight-Kampff Test (Blade Runner) för att utvärdera empatiska egenskaper, än det Turingtest som omnämns i filmen?

Det som verkligen prövas verkar vara cyborgens (Ava) attraktionskraft, hennes förmåga att förföra. Man ignorerar cyborgens kognitiva förmåga, dess list, förmåga att manipulera, att den har en "vilja" som driver den - frihet.

Kan förresten någon förklara vad god konst är?

Ja, men jag tror inte det är givet att vi kan förstå alla aspekter av vad som är god konst. Det har så mycket med referenser och kunskap att göra, plus sensibilitet, förmåga att se och känna. Man kan ju testa med Picassos perioder, fastnar vi i någon period (den blå då vi är unga - känslor) eller den kubistiska (den analytiska kubismen - det geometriska)? Vi kan tala om vitt skilda konstnärliga kvaliteter. Jag är på mer osäker mark då jag ser Kirsten Ortweds minnesmärke på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm. Jag ser det som en svag gestaltning, obearbetat, ovärdigt och hundskitliknande.

[klorofyll]

Kan förresten någon förklara vad god konst är?

Enligt mig finns två kriterier:
1. Subjektivt omdömme.
2. Svårigheten att framställa konstverket.

[klorofyll]

Hur kan denna motsägelse upplösas? Vad finns det för fel i förutsättningarna och/eller resonemanget?

Ja, alltså, svårigheten med att förklara determinismen, för sig själv, kräver inte mycket ansträngning (hade dock svårt att greppa idén första gången den presenterades för mig). Men att förklara möjligheten till fria val, trots det du understryker, är svårt.

[Algotezza]

Medvetandet är/innebär ett perspektiv på verkligheten, rumsligt, tidsligt och utifrån perceptuella, kognitiva och emotionella förmågor och erfarenheter.

Försök tänka dig verkligheten utan att betrakta den från en viss punkt, rumsligt, tidsligt etc. Utanför tid och rum, finns det något medvetande alls? Kräver det inte dimensionella begränsningar för att existera?

[Erland]

Försök tänka dig verkligheten utan att betrakta den från en viss punkt, rumsligt, tidsligt etc. Utanför tid och rum, finns det något medvetande alls? Kräver det inte dimensionella begränsningar för att existera?

Kanske, men vad får denna tankegång för konsekvenser?

[Erland]

Ja, alltså, svårigheten med att förklara determinismen, för sig själv, kräver inte mycket ansträngning (hade dock svårt att greppa idén första gången den presenterades för mig). Men att förklara möjligheten till fria val, trots det du understryker, är svårt.

Jag för min del har aldrig haft några problem med att förstå determinismen. Den fria viljan är också ett svårt problem, men det ligger på ett annat plan: det handlar om hur man ska se på en människa, men inte om hur tillvaron är beskaffad.

[Skeletor]

Ja det är verkligen ett riktigt knepigt pussel, och båda premisserna är sjukt jobbiga att förneka även fast de tillsammans verkar leda till en motsägelse.

[Anders]

Sen jag läste "tiden och den fria viljan" av Bergson har jag kommit till ro med att vår vilja är fri. Därmed är också varje människa fri och skall respekteras som sitt eget universum, inte rövknullas som varande en liten obetydlig pusselbit. Hur mycket synapsers funktion än neurovetenskapen må hitta. Determinismen är inget annat än en larvig tankelek. Om det inte möjligtvis är ett sätt att förtrycka folk. Se på världen, nej det tycks inte finnas något "magiskt". Det vetenskapen bevisar, bevisar den. Räcker det inte så, determinister?

[Pilatus]

Försök tänka dig verkligheten utan att betrakta den från en viss punkt, rumsligt, tidsligt etc. Utanför tid och rum, finns det något medvetande alls? Kräver det inte dimensionella begränsningar för att existera?

Kanske, men vad får denna tankegång för konsekvenser?

Det verkar vara ett orimligt antagande att Gud skulle kunna vara utanför tid och rum och samtidigt vara en del av världen (i sinnlig mening).

I en värld som endast existerar i gudens tanke kan villkoren uppfyllas, att befinna sig utanför objektets tid och rum. Gud är i denna betraktelse avskild från den sinnliga värld i vilken människor existerar.

Men Gud skulle kunna existera i ett rum och en tid, dit endast gudar har tillträde. Men det låter mest som en konstruktion, uttänkt av en präst, en idé i vilken gudsbegreppet kan ges de för ögonblicket mest användbara egenskaperna.

[Ranchi]

.