Vilse, det är ett märkligt resonemang du för. Kan man för det första säga att man är något som man är en del av? Du skulle lika gärna kunna kalla det du nämner "gud" för universum. Det är du mycket riktigt en del av, men likaså är allt och alla vi andra. Du kan skapa mycket i ditt liv, men inte allt, eftersom du begränsas av dina relationer till tingen och dina medvarelser och medmänniskor. (Observera att detta också är de relationer som ger dig liv och energi! Det är väl värt begränsningen.)
Jag förstår inte riktigt om du sätter enbart dig själv eller var och en av oss som din "gud", men om du sätter enbart dig själv som gud och säger att alla är sina egna gudar och dessutom att du inte behöver någon annan gud, då säger du att du inte behöver några andra människor, vilket helt enkelt är falskt. Vad gäller "Guds högsta önskan" så måste du ju känna till den om du själv är gud, så varför uttala sig med tvekan?
En liten not vad gäller motsatser också: mörker är inte motsatsen till ljus. Om minus är motsatsen till plus, och ljus är plus, då är mörker noll, inte minus. Motsatsen till ljus är anti-ljus, precis som motsatsen till materia är anti-materia, inte vakuum. Och anti-ljus, det kanske finns, men sannolikt inte i vår del av universum.
Allt gott,
-Storpotäten Peder
Finns Gud?
Moderator: Moderatorgruppen
Kiifen, förresten - länge sen sist, jag har kommit ifrån det här en smula. Det var intressant att höra om Schopenhauer, vet du var han skriver om människan som ett ting-i-sig?
Vad gäller positivismen, så tror jag att folks tanke om vetenskapen inte tagit skada av den i sig utan av vantolkningar av den. Jag fick nyligen tag på ett filosofiskt lexikon (FORUM förlag, finns på bokrean, Akademibokhandeln) där det står följande om positivism: "Den genomgående kunskapsteoretiska uppfattningen i p. är att det endast är erfarenhetsvetenskaperna som kan bibringa kunskap, och att fil:s uppgift endast är att samordna och generalisera vetenskapernas resultat." Det var alltså inte frågan om att objektifiera allt, utan att vi enbart kan ha kunskap om det som erfarenhetsvetenskaperna kan ange som objekt, medan vetenskapen ensam dock inte kan nå ända fram. Lexikonets formulering att filosofins uppgift "endast" är samordnande låter som att det inte är en särdeles viktig uppgift, men jag tror inte det är det som skribenten menar. Filosofin och vetenskapen måste gå hand i hand.
Dessutom kan erfarenhetsvetenskaperna uttala sig om mer än de flesta tror (eller vill tro) av mänskligt beteende, dock aldrig om det rent subjektiva. På det subjektiva området har konsten företräde, precis som du skriver. Om du inte kan gå med på att människan kan äga sanningen, så kanske du kan hålla med om att människan kan äga en naturtrogen, fotorealistisk* tolkning av sanningen via vetenskapen? Som komplement därtill äger vi en abstrakt tolkning av sanningen via konsten och en surrealistisk via religion och andra former av mysticism. Dessutom är de insiktsfulla, medvetna tolkningar allihop, men för att kunna identifiera en avbildad person, alltså för praktiska behov, är ett omsorgsfullt taget foto (eller flera) det bästa.
Allt gott,
-Peder
*Observera att "fotorealistisk" inte betyder "verklig", även ett fotografi kan vara missvisande, men det blir inte en mer naturtrogen avbildning än så. I alla fall inte förrän vi får rörliga 3D-avbildningar.
Vad gäller positivismen, så tror jag att folks tanke om vetenskapen inte tagit skada av den i sig utan av vantolkningar av den. Jag fick nyligen tag på ett filosofiskt lexikon (FORUM förlag, finns på bokrean, Akademibokhandeln) där det står följande om positivism: "Den genomgående kunskapsteoretiska uppfattningen i p. är att det endast är erfarenhetsvetenskaperna som kan bibringa kunskap, och att fil:s uppgift endast är att samordna och generalisera vetenskapernas resultat." Det var alltså inte frågan om att objektifiera allt, utan att vi enbart kan ha kunskap om det som erfarenhetsvetenskaperna kan ange som objekt, medan vetenskapen ensam dock inte kan nå ända fram. Lexikonets formulering att filosofins uppgift "endast" är samordnande låter som att det inte är en särdeles viktig uppgift, men jag tror inte det är det som skribenten menar. Filosofin och vetenskapen måste gå hand i hand.
Dessutom kan erfarenhetsvetenskaperna uttala sig om mer än de flesta tror (eller vill tro) av mänskligt beteende, dock aldrig om det rent subjektiva. På det subjektiva området har konsten företräde, precis som du skriver. Om du inte kan gå med på att människan kan äga sanningen, så kanske du kan hålla med om att människan kan äga en naturtrogen, fotorealistisk* tolkning av sanningen via vetenskapen? Som komplement därtill äger vi en abstrakt tolkning av sanningen via konsten och en surrealistisk via religion och andra former av mysticism. Dessutom är de insiktsfulla, medvetna tolkningar allihop, men för att kunna identifiera en avbildad person, alltså för praktiska behov, är ett omsorgsfullt taget foto (eller flera) det bästa.
Allt gott,
-Peder
*Observera att "fotorealistisk" inte betyder "verklig", även ett fotografi kan vara missvisande, men det blir inte en mer naturtrogen avbildning än så. I alla fall inte förrän vi får rörliga 3D-avbildningar.
Peder
Jo det var ett tag sedan. Skönt att komma ifrån dessa ämnen ett tag faktiskt. Dom är ju rätt så unkna tycker jag!
Det var taget från Schopenhauers "Världen som vilja och föreställning". Tanken att man ska kunna lära känna tingens sanna natur eftersom vi också är ting i världen. Det handlar, antar jag, om att man ska lära känna sin egen essens och genom att man gör det så kan man också se in i andras. Men jag vet inte varför man skulle behöva förklara subjektivitet, och jag tvivlar på att religionen skulle göra ett bättre jobb än vetenskapen. Jag tycker att man ska fridlysa subjektiviteten från att måsta bli förklarad.
"Sanningen" har många olika betydelser, men det jag menar med begreppet är den mall utifrån man då kan kunna verifiera sant från falskt. Folk som tror på sanningen tror ju då också att det ska finnas en sån där mall som man kan använda för att verifiera sant från falskt.
Vetenskapen tänker ju att mallen är i världen, i naturen, det fysiska universum. Men just därför så blir antagandena om mallen väldigt sårbara och osäkra, för mallens dvs. verklighetens styrka och skärpa kommer ju hela tiden att övertrumfa den vetenskapliga modellen. Vetenskapen måste därför göra skillnad på karta och verklighet, och kartan kommer ju aldrig upp i verklighetens realism och kvalité. Detta är ju vetenskapsmannen ständigt påmind om, men han kan ju ändå hela tiden arbeta för att förtydliga kartan och göra den mer och mer naturtrogen.
Men ifall man tror att den mallen är metafysisk då betyder ju det att ifall man har den kan man också bedöma ehuru denna världen är "god" eller "ond" och ifall människor lever "rätt" eller "fel". Detta är de som har Bibeln eller Koranen eller någon ideologi som mall för "sanningen" varpå världen tvingas inrätta sig och underkasta sig dess dominans.
Men tittar vi då på verkligheten så finns det ju inget alls som pekar på att dessa typer skulle har rätt. Tvärtom, de, precis som vi, har mycket att lära.
Mvh/Kiifen
Jo det var ett tag sedan. Skönt att komma ifrån dessa ämnen ett tag faktiskt. Dom är ju rätt så unkna tycker jag!
Det var taget från Schopenhauers "Världen som vilja och föreställning". Tanken att man ska kunna lära känna tingens sanna natur eftersom vi också är ting i världen. Det handlar, antar jag, om att man ska lära känna sin egen essens och genom att man gör det så kan man också se in i andras. Men jag vet inte varför man skulle behöva förklara subjektivitet, och jag tvivlar på att religionen skulle göra ett bättre jobb än vetenskapen. Jag tycker att man ska fridlysa subjektiviteten från att måsta bli förklarad.
"Sanningen" har många olika betydelser, men det jag menar med begreppet är den mall utifrån man då kan kunna verifiera sant från falskt. Folk som tror på sanningen tror ju då också att det ska finnas en sån där mall som man kan använda för att verifiera sant från falskt.
Vetenskapen tänker ju att mallen är i världen, i naturen, det fysiska universum. Men just därför så blir antagandena om mallen väldigt sårbara och osäkra, för mallens dvs. verklighetens styrka och skärpa kommer ju hela tiden att övertrumfa den vetenskapliga modellen. Vetenskapen måste därför göra skillnad på karta och verklighet, och kartan kommer ju aldrig upp i verklighetens realism och kvalité. Detta är ju vetenskapsmannen ständigt påmind om, men han kan ju ändå hela tiden arbeta för att förtydliga kartan och göra den mer och mer naturtrogen.
Men ifall man tror att den mallen är metafysisk då betyder ju det att ifall man har den kan man också bedöma ehuru denna världen är "god" eller "ond" och ifall människor lever "rätt" eller "fel". Detta är de som har Bibeln eller Koranen eller någon ideologi som mall för "sanningen" varpå världen tvingas inrätta sig och underkasta sig dess dominans.
Men tittar vi då på verkligheten så finns det ju inget alls som pekar på att dessa typer skulle har rätt. Tvärtom, de, precis som vi, har mycket att lära.
Mvh/Kiifen
Peder!
Jovisst, man skulle lika gärna kunna säga universum, men jag kommer i fortsättningen tala om det alltet som gud, och tro nu inte att jag är kristen.
Visst kan jag vara något som jag är en del av, är inte en kärna slutligen samma frukt den en gång kom ifrån. Jag är gud, men inte hela gud, men jag kan återgå till den gud som jag idag är en del av. (och det är väll isåfall dennes önskan jag avser)
Jo, jag menar att du är, och alla andra, och allt annat är delar av gud, men för den skull behöver du inte vara min gud.
Det där med att skapa allt man vill, det handlar om tro, övertygelse och vilja. Frågan är om man vet vad man ber om?
Allt man ber om i sitt liv kan man få, antingen man ber medvetet eller omedvetet. Det är bara det att man får inte det man ber om, man får det man tänker. Du kan inte be om mer pengar i ditt liv, för att be om mer är samtidigt en utsaga att du saknar tillräkligt, det du kommer att få är en fortsatt känsla av att inte ha tillräkligt.
Jo, jag vet det där med ljus o antiljus men endå, är antiljus endå en avsaknad av ljus och e det då inte ett mörker, och är inte "inte nåt" endå antimateria, jag försökte förklara det genom att ha ett äpple, och att nån stans "inte ha" ett äpple.
Och mitt resoneman kommer aldrig att vara märkligt för mig.
Lev väl!
/Andreas
Jovisst, man skulle lika gärna kunna säga universum, men jag kommer i fortsättningen tala om det alltet som gud, och tro nu inte att jag är kristen.
Visst kan jag vara något som jag är en del av, är inte en kärna slutligen samma frukt den en gång kom ifrån. Jag är gud, men inte hela gud, men jag kan återgå till den gud som jag idag är en del av. (och det är väll isåfall dennes önskan jag avser)
Jo, jag menar att du är, och alla andra, och allt annat är delar av gud, men för den skull behöver du inte vara min gud.
Det där med att skapa allt man vill, det handlar om tro, övertygelse och vilja. Frågan är om man vet vad man ber om?
Allt man ber om i sitt liv kan man få, antingen man ber medvetet eller omedvetet. Det är bara det att man får inte det man ber om, man får det man tänker. Du kan inte be om mer pengar i ditt liv, för att be om mer är samtidigt en utsaga att du saknar tillräkligt, det du kommer att få är en fortsatt känsla av att inte ha tillräkligt.
Jo, jag vet det där med ljus o antiljus men endå, är antiljus endå en avsaknad av ljus och e det då inte ett mörker, och är inte "inte nåt" endå antimateria, jag försökte förklara det genom att ha ett äpple, och att nån stans "inte ha" ett äpple.
Och mitt resoneman kommer aldrig att vara märkligt för mig.
Lev väl!
/Andreas
Andreas,
Givetvis, när jag kallar det märkligt är det min åsikt. Men jag hoppas att ditt eget resonemang emellanåt kommer att tyckas märkligt för dig själv också. Ställer du aldrig dig själv frågan "hur tänkte jag nu egentligen?" Det försöker jag själv ständigt att göra, det är enda sättet att inte fastna i ett tänkande som inte fungerar i längden. Idag kan jag förundras över hur bisarrt jag tänkte för bara några år sedan.
I ditt resonemang finner jag fortfarande en del märkligt, ta inte illa upp. Låt mig förklara.
För det första: en kärna är inte samma frukt som den kom ifrån, av samma orsak som ett foster inte är samma individ som sin mamma. Om du vill ge en bild av att en del är identisk med helheten, så får du välja en annan metafor.
För det andra: du likställer att vara en del av något med att vara detta, och menar att eftersom du är en del av gud så är du gud, din gud. Men om du då erkänner att jag är en del av samma gud, då måste du i konsekvensens namn erkänna att även jag är samma gud, din gud.
För det tredje: om du är en del av gud men inte hela gud, hur kan du då veta vad som rör sig i de andra delarna av det du benämner gud? Du kan uttala dig om de önskningar som finns i den del av gud som du omfattar, alltså dina egna önskningar. Observera att jag då räknar in allt du kan observera i din del av gud.
Jag kan hålla med om att om man ber om mer pengar, så är det man får en känsla av att inte ha tillräckligt, men i så fall kan du ju inte säga att man kan få det man medvetet ber om (i detta fall pengar) utan att man får det man omedvetet ber om (otillfredsställelse). Detta kan du heller inte likställa med det man "vill ha". Anta att du säger till någon att den kan skapa allt den vill ha i sitt liv och denne säger att den vill ha mer pengar. Då blir du tvungen att säga till den att det egentligen inte är det den vill (hur kan du veta det?) Det blir lite som att be någon att dra ett kort, vilket som helst, så skall du säga vilket det är, men den får inte dra något kort som du inte godkänner först. Du kan skapa det du vill, förutsatt att du vill det du kan skapa. Ett cirkelresonemang.
Möjligen är det du försöker säga att vi kan skapa de känslor som vi vill ha i våra liv, bara vi vill tillräckligt. Problemet med detta är att det bortser från vårt biologiska arv. I våra hjärnor finns den genetiska koden för vad som sker i våra kroppar då vi upplever vrede och rädsla såväl som kärlek och lycka. Detta arv kan vi aldrig skaka av oss, och om man tror att man kan låta bli att bli arg eller kär bara genom att vilja det tillräckligt, då drabbas man lätt av skuldkänslor när man misslyckas. Då är det bättre att lära sig att leva med känslorna, att acceptera att man blir arg men skapa ett nytt, mer konstruktivt beteende för att uttrycka det.
Och slutligen, nej, antiljus är ändå inte en avsaknad av ljus och antimateria är ändå inte en avsaknad av materia. Men det här är egentligen en semantisk fråga som handlar om betydelsen av ordet "motsats". Vad är egentligen en motsats? Är rött motsatsen till grönt? De är ju bara två olika våglängder av ljus, som dessutom ligger en hårsmån från varandra om man ser till alla andra våglängder av ljus som finns. Det är bara i vårt sätt att uppfatta dem som vi upplever dem som motsatser.
Men samtidigt har du en poäng i att allt bygger på skillnader. Ljus/mörker är snarare en gradskillnad än en artskillnad. Vi kan säga att det är mörkt i ett rum fastän det inte råder total avsaknad av ljus. Materia/vakuum är också en gradskillnad, vi säger att varor är vakuumförpackade fastän det inte finns en enda förpackningsmaskin på jorden som skulle kunna skapa ett riktigt äkta vakuum, jag tror knappt det finns i de modernaste forskningslabben ens. Vi kan däremot gott säga att upp och ner är varandras motsatser, i betydelsen att en rörelse mot jordens centrum är motsatt en rörelse bort från det.
Om du finner något märkligt i detta, så säg bara till!
Allt gott,
-Peder
mitt resoneman kommer aldrig att vara märkligt för mig
Givetvis, när jag kallar det märkligt är det min åsikt. Men jag hoppas att ditt eget resonemang emellanåt kommer att tyckas märkligt för dig själv också. Ställer du aldrig dig själv frågan "hur tänkte jag nu egentligen?" Det försöker jag själv ständigt att göra, det är enda sättet att inte fastna i ett tänkande som inte fungerar i längden. Idag kan jag förundras över hur bisarrt jag tänkte för bara några år sedan.
I ditt resonemang finner jag fortfarande en del märkligt, ta inte illa upp. Låt mig förklara.
För det första: en kärna är inte samma frukt som den kom ifrån, av samma orsak som ett foster inte är samma individ som sin mamma. Om du vill ge en bild av att en del är identisk med helheten, så får du välja en annan metafor.
För det andra: du likställer att vara en del av något med att vara detta, och menar att eftersom du är en del av gud så är du gud, din gud. Men om du då erkänner att jag är en del av samma gud, då måste du i konsekvensens namn erkänna att även jag är samma gud, din gud.
För det tredje: om du är en del av gud men inte hela gud, hur kan du då veta vad som rör sig i de andra delarna av det du benämner gud? Du kan uttala dig om de önskningar som finns i den del av gud som du omfattar, alltså dina egna önskningar. Observera att jag då räknar in allt du kan observera i din del av gud.
Allt man ber om i sitt liv kan man få, antingen man ber medvetet eller omedvetet. Det är bara det att man får inte det man ber om, man får det man tänker. Du kan inte be om mer pengar i ditt liv, för att be om mer är samtidigt en utsaga att du saknar tillräkligt, det du kommer att få är en fortsatt känsla av att inte ha tillräkligt.
Jag kan hålla med om att om man ber om mer pengar, så är det man får en känsla av att inte ha tillräckligt, men i så fall kan du ju inte säga att man kan få det man medvetet ber om (i detta fall pengar) utan att man får det man omedvetet ber om (otillfredsställelse). Detta kan du heller inte likställa med det man "vill ha". Anta att du säger till någon att den kan skapa allt den vill ha i sitt liv och denne säger att den vill ha mer pengar. Då blir du tvungen att säga till den att det egentligen inte är det den vill (hur kan du veta det?) Det blir lite som att be någon att dra ett kort, vilket som helst, så skall du säga vilket det är, men den får inte dra något kort som du inte godkänner först. Du kan skapa det du vill, förutsatt att du vill det du kan skapa. Ett cirkelresonemang.
Möjligen är det du försöker säga att vi kan skapa de känslor som vi vill ha i våra liv, bara vi vill tillräckligt. Problemet med detta är att det bortser från vårt biologiska arv. I våra hjärnor finns den genetiska koden för vad som sker i våra kroppar då vi upplever vrede och rädsla såväl som kärlek och lycka. Detta arv kan vi aldrig skaka av oss, och om man tror att man kan låta bli att bli arg eller kär bara genom att vilja det tillräckligt, då drabbas man lätt av skuldkänslor när man misslyckas. Då är det bättre att lära sig att leva med känslorna, att acceptera att man blir arg men skapa ett nytt, mer konstruktivt beteende för att uttrycka det.
Och slutligen, nej, antiljus är ändå inte en avsaknad av ljus och antimateria är ändå inte en avsaknad av materia. Men det här är egentligen en semantisk fråga som handlar om betydelsen av ordet "motsats". Vad är egentligen en motsats? Är rött motsatsen till grönt? De är ju bara två olika våglängder av ljus, som dessutom ligger en hårsmån från varandra om man ser till alla andra våglängder av ljus som finns. Det är bara i vårt sätt att uppfatta dem som vi upplever dem som motsatser.
Men samtidigt har du en poäng i att allt bygger på skillnader. Ljus/mörker är snarare en gradskillnad än en artskillnad. Vi kan säga att det är mörkt i ett rum fastän det inte råder total avsaknad av ljus. Materia/vakuum är också en gradskillnad, vi säger att varor är vakuumförpackade fastän det inte finns en enda förpackningsmaskin på jorden som skulle kunna skapa ett riktigt äkta vakuum, jag tror knappt det finns i de modernaste forskningslabben ens. Vi kan däremot gott säga att upp och ner är varandras motsatser, i betydelsen att en rörelse mot jordens centrum är motsatt en rörelse bort från det.
Om du finner något märkligt i detta, så säg bara till!
Allt gott,
-Peder
Who ever/
Frågan verkar vara om man tror på dualism eller holism. Jag anser att vi är endel av helheten. Vi är alla ingredienser i universum som skapar ETT.
Alltså är vi alla ETT!
ETT med andra människor, djur, natur och hela livsväven.
Skadar du någon annan skadar du per automatik dej själv. Eftersom vi är denna enhet. Skadan kanske inte kommer direkt eller på samma sätt som du åsamkat den, men i någon form kommer den. Kanske inte nu, eller nu, eller nu..men NU!
Kalla det karma, eller vad som behagar. Men livet är en spegel. Universum är en spegel. Precis som vi speglar oss i varandra, likadant speglar vi oss i universums själ.
Universum motarbetar dej "aldrig"... ! Livet går sin gilla gång med allt den har att erbjuda och det är mängder. Om du separerar dej (tro dej kunna göra det från andra livsformer) skapar du enbart en obalans i dej själv, eftersom det skapar en känsla av "icke ansvar" och icke deltagande"...
En liten nanosekund blir till en sekund, till en minut, till en timme...osv...tills tiden inte existerar längre (går inte in på det nu)
Ett litet frö blir till en blomma, blir till ett träd...dör och återvänder till att bli en liten "del" av helheten igen.
//Z
Frågan verkar vara om man tror på dualism eller holism. Jag anser att vi är endel av helheten. Vi är alla ingredienser i universum som skapar ETT.
Alltså är vi alla ETT!
ETT med andra människor, djur, natur och hela livsväven.
Skadar du någon annan skadar du per automatik dej själv. Eftersom vi är denna enhet. Skadan kanske inte kommer direkt eller på samma sätt som du åsamkat den, men i någon form kommer den. Kanske inte nu, eller nu, eller nu..men NU!
Kalla det karma, eller vad som behagar. Men livet är en spegel. Universum är en spegel. Precis som vi speglar oss i varandra, likadant speglar vi oss i universums själ.
Universum motarbetar dej "aldrig"... ! Livet går sin gilla gång med allt den har att erbjuda och det är mängder. Om du separerar dej (tro dej kunna göra det från andra livsformer) skapar du enbart en obalans i dej själv, eftersom det skapar en känsla av "icke ansvar" och icke deltagande"...
En liten nanosekund blir till en sekund, till en minut, till en timme...osv...tills tiden inte existerar längre (går inte in på det nu)
Ett litet frö blir till en blomma, blir till ett träd...dör och återvänder till att bli en liten "del" av helheten igen.
//Z
Vi ska se om vi inte kan enas om en sak i alla fall, jag tror vi prata lite olika språk, jag är inte högskoleutbilda, eller ens bildad alls, jag har levt mycket av mitt liv i naturen och kan mycket om den, kanske inte så mycket om hur man uttrycker sig i fackspråk.
I alla fall!
Ok, men om du hugger av en del av din arm, är det då inte fortfarande du, fast bara en del, och vad armen anbelangar kan den återgå till sin helhet, DU. Jag menar inte identisk med helheten men väl en del av den.
Jag "erkänner" att du är en del av samma gud som jag är en del av. Du kan väll vara högerarmen så kan jag vara den väntra.
Nä, släpp det där med att Jag vat vad guds högsta önskan är, det var mer som en liten tanke, lite mer som att få folk att förstå att man inte behöver behaga nån gud, följa guds bud eller dömmas inför nån gud. Att vi har en egen fri vilja och att gud inte värderar vad vi gör. I och med att vi är en del av gud så blir det vi vill det gud vill.
nä, det gör jag inte heller, man får inte det man ber om, man får det man tänker. Eller som du är inne på, man får den sinnesstämningen man väljer att ha om saker och ting, och visst, man måste vilja det, det är ju hela nyckeln till att skapa saker. Jag tex vill bli lärare, men tydligen vill jag det inte tillräkligt mycket för då hade jag redan varit lärare. Den dag jag vill det tillräkligt mycket kommer jag också se till att jag blir det.
Det du säger är helt sant, och en bra tanke, men, det är faktiskt så enkelt som att välja vad man känner i olika sittuationer. Man har alltid ett val, och man väljer alltid, kanske omedvetet, men man väljer, och, att inte välja är också ett val.
Till sist, självklart frågar jag mig själv hur jag egentligen tänker, det är nog den största anledningen till varför jag finns på detta forumet. Kanske den största anledningen för att ha Vilse som företagsnamn.
Må gott o lev väl!
/Andreas
I alla fall!
För det första: en kärna är inte samma frukt som den kom ifrån, av samma orsak som ett foster inte är samma individ som sin mamma. Om du vill ge en bild av att en del är identisk med helheten, så får du välja en annan metafor.
Ok, men om du hugger av en del av din arm, är det då inte fortfarande du, fast bara en del, och vad armen anbelangar kan den återgå till sin helhet, DU. Jag menar inte identisk med helheten men väl en del av den.
För det andra: du likställer att vara en del av något med att vara detta, och menar att eftersom du är en del av gud så är du gud, din gud. Men om du då erkänner att jag är en del av samma gud, då måste du i konsekvensens namn erkänna att även jag är samma gud, din gud.
Jag "erkänner" att du är en del av samma gud som jag är en del av. Du kan väll vara högerarmen så kan jag vara den väntra.
För det tredje: om du är en del av gud men inte hela gud, hur kan du då veta vad som rör sig i de andra delarna av det du benämner gud? Du kan uttala dig om de önskningar som finns i den del av gud som du omfattar, alltså dina egna önskningar. Observera att jag då räknar in allt du kan observera i din del av gud.
Nä, släpp det där med att Jag vat vad guds högsta önskan är, det var mer som en liten tanke, lite mer som att få folk att förstå att man inte behöver behaga nån gud, följa guds bud eller dömmas inför nån gud. Att vi har en egen fri vilja och att gud inte värderar vad vi gör. I och med att vi är en del av gud så blir det vi vill det gud vill.
men i så fall kan du ju inte säga att man kan få det man medvetet ber om
nä, det gör jag inte heller, man får inte det man ber om, man får det man tänker. Eller som du är inne på, man får den sinnesstämningen man väljer att ha om saker och ting, och visst, man måste vilja det, det är ju hela nyckeln till att skapa saker. Jag tex vill bli lärare, men tydligen vill jag det inte tillräkligt mycket för då hade jag redan varit lärare. Den dag jag vill det tillräkligt mycket kommer jag också se till att jag blir det.
Detta arv kan vi aldrig skaka av oss, och om man tror att man kan låta bli att bli arg eller kär bara genom att vilja det tillräckligt, då drabbas man lätt av skuldkänslor när man misslyckas. Då är det bättre att lära sig att leva med känslorna, att acceptera att man blir arg men skapa ett nytt, mer konstruktivt beteende för att uttrycka det.
Det du säger är helt sant, och en bra tanke, men, det är faktiskt så enkelt som att välja vad man känner i olika sittuationer. Man har alltid ett val, och man väljer alltid, kanske omedvetet, men man väljer, och, att inte välja är också ett val.
Till sist, självklart frågar jag mig själv hur jag egentligen tänker, det är nog den största anledningen till varför jag finns på detta forumet. Kanske den största anledningen för att ha Vilse som företagsnamn.
Må gott o lev väl!
/Andreas
Endast den dagen gryr vi äro vakna att se.
Vilse,
Jag tror egentligen vi är mer överens än du tror. Saken är bara den att jag bara kan döma efter vad du skriver, och du skrev till exempel faktiskt att "Allt man ber om i sitt liv kan man få, antingen man ber medvetet eller omedvetet." Jag förstår nu att du menar att man kan skapa de känslor man vill ha i sitt liv, men eftersom det inte var det du skrev blev jag tvungen att ifrågasätta det du skrev för att få reda på vad du egentligen menade. Det handlar inte om att skriva på fackspråk eller inte - även på vardagsspråk är det avgörande hur man uttrycker sig om man vill bli förstådd. I synnerhet i skriftspråk, då vi inte har tillgång till kroppsspråkets och tonfallets alla uttrycksmedel.
Dock tror jag fortfarande att man inte är helt fri att välja vilka känslor som kommer till en. Vad man kan göra är att träna sig på att hantera de känslor som väcks i en på ett positivt sätt, och efter mycket träning kan man säkert komma så långt att de negativa känslorna nästan aldrig uppstår i en. Men det viktiga är att det inte "bara" handlar om att vilja något. Viljan är inte något som vi kan använda från födseln, vi måste träna den. Det sker oftast omedvetet, men man kan också medvetet träna sig i att utöva sin vilja, och i att veta när man inte behöver utöva den. Det är inget självklart. Vår vilja är fri men inte opåverkad, våra val färgas av vad vi har med oss i form av årmiljoner av mänsklig evolution och åratal av livserfarenheter. Jag tror att det blir lättare att använda sin vilja om man är medveten om detta.
Vad gäller att vara en del av helheten eller inte, så är jag helt inne på den linjen att vi alla är en del av något mycket större, något som jag tycker det är missvisande att kalla "gud" men som jag vill kalla kosmos. Jag beskrev min syn på saken i ett inlägg den 16:e november om du vill läsa. Det jag protesterar mot är när du skriver att du är din gud men att jag inte är din gud. För mig ekar de orden av dagens långt drivna individualism. Det rimmar inte för mig med att vi alla är delar av samma helhet. Jag tror inte att du är vare sig individualist eller kristen, men just därför vill jag peka på vad det låter som om du säger.
Problemet med ordet "gud" är att man inte bara kan ta det och använda det till vad man själv tycker, eftersom det ordet redan är så laddat med betydelse för i stort sett alla som läser det du skriver. Hur kommer det sig egentligen att du tycker att just det ordet är så bra för att beskriva den kosmiska helheten?
Om jag hugger av min arm, för övrigt, då är den armen fortfarande en del av mig, det är sant, men inte samma del som förut. Innan var den en del av min kropp, men efter är den istället en del av min livserfarenhet, precis som mina föräldrar är en del av mig och kommer att fortsätta vara det även när de inte lever längre. Och jag tvivlar på att den kan bli en del av min kropp igen, med dagens läkarvetenskap så finns det kanske en liten chans, ett finger kan man ju operera tillbaka men en hel arm? Jag tvivlar.
Någon som vet?
Allt gott,
-Peder
Jag tror egentligen vi är mer överens än du tror. Saken är bara den att jag bara kan döma efter vad du skriver, och du skrev till exempel faktiskt att "Allt man ber om i sitt liv kan man få, antingen man ber medvetet eller omedvetet." Jag förstår nu att du menar att man kan skapa de känslor man vill ha i sitt liv, men eftersom det inte var det du skrev blev jag tvungen att ifrågasätta det du skrev för att få reda på vad du egentligen menade. Det handlar inte om att skriva på fackspråk eller inte - även på vardagsspråk är det avgörande hur man uttrycker sig om man vill bli förstådd. I synnerhet i skriftspråk, då vi inte har tillgång till kroppsspråkets och tonfallets alla uttrycksmedel.
Dock tror jag fortfarande att man inte är helt fri att välja vilka känslor som kommer till en. Vad man kan göra är att träna sig på att hantera de känslor som väcks i en på ett positivt sätt, och efter mycket träning kan man säkert komma så långt att de negativa känslorna nästan aldrig uppstår i en. Men det viktiga är att det inte "bara" handlar om att vilja något. Viljan är inte något som vi kan använda från födseln, vi måste träna den. Det sker oftast omedvetet, men man kan också medvetet träna sig i att utöva sin vilja, och i att veta när man inte behöver utöva den. Det är inget självklart. Vår vilja är fri men inte opåverkad, våra val färgas av vad vi har med oss i form av årmiljoner av mänsklig evolution och åratal av livserfarenheter. Jag tror att det blir lättare att använda sin vilja om man är medveten om detta.
Vad gäller att vara en del av helheten eller inte, så är jag helt inne på den linjen att vi alla är en del av något mycket större, något som jag tycker det är missvisande att kalla "gud" men som jag vill kalla kosmos. Jag beskrev min syn på saken i ett inlägg den 16:e november om du vill läsa. Det jag protesterar mot är när du skriver att du är din gud men att jag inte är din gud. För mig ekar de orden av dagens långt drivna individualism. Det rimmar inte för mig med att vi alla är delar av samma helhet. Jag tror inte att du är vare sig individualist eller kristen, men just därför vill jag peka på vad det låter som om du säger.
Problemet med ordet "gud" är att man inte bara kan ta det och använda det till vad man själv tycker, eftersom det ordet redan är så laddat med betydelse för i stort sett alla som läser det du skriver. Hur kommer det sig egentligen att du tycker att just det ordet är så bra för att beskriva den kosmiska helheten?
Om jag hugger av min arm, för övrigt, då är den armen fortfarande en del av mig, det är sant, men inte samma del som förut. Innan var den en del av min kropp, men efter är den istället en del av min livserfarenhet, precis som mina föräldrar är en del av mig och kommer att fortsätta vara det även när de inte lever längre. Och jag tvivlar på att den kan bli en del av min kropp igen, med dagens läkarvetenskap så finns det kanske en liten chans, ett finger kan man ju operera tillbaka men en hel arm? Jag tvivlar.
Någon som vet?
Allt gott,
-Peder
Re: Finns Gud?
Sarli skrev:Hej jag undrar ifall du tror att Gud finns? och varför tror du att han finns eller om ni inte tror på han, varför finns han inte?
Framför gärna era argument.
Jag är av åsikten att han endast existerar som ett begrepp i människors egna världar.
//Sarli
Nej.
Peder!
Håller helt med, tror att vi hade varit förstådda i varandras tankar mycket tidigare om vi diskuterat mellan fyra ögon!
Det tycker jag egentligen inte alls, jag vet att det är laddat med MASSOR av fördommar, lite därför jag använder det. En gammal vana att provecera fram diskussioner med människor som inte vågar stå för vad de tycker. Men här, där det finns tänkande människor skulle jag nog ha kallat det för vad det är, LIVET, eller ALLTET. Är inte riktigt säker på om jag hittat något bra namn ännu, eller om jag någonsin kommer att göra det, eller om det måste finnas ett namn?
Nja, jo, jag tycker nog endå att det är samma del, kanske inte med samma funktion, eller med samma möjlighet till att funka, den är bara lite avskilld från din övriga kropp. Metaforiskt sett skulle jag nog vilja lämna kvar alla närvtrådar till din kropp, så det fortfarande finns en kontakt.
Annars håller även jag med Zonita, det är dags att vi slutar se oss och allt annat som avskilt från oss, och börjar se allt som ETT.
Må gott o
Lev väl!
/Andreas
Håller helt med, tror att vi hade varit förstådda i varandras tankar mycket tidigare om vi diskuterat mellan fyra ögon!
Hur kommer det sig egentligen att du tycker att just det ordet är så bra för att beskriva den kosmiska helheten?
Det tycker jag egentligen inte alls, jag vet att det är laddat med MASSOR av fördommar, lite därför jag använder det. En gammal vana att provecera fram diskussioner med människor som inte vågar stå för vad de tycker. Men här, där det finns tänkande människor skulle jag nog ha kallat det för vad det är, LIVET, eller ALLTET. Är inte riktigt säker på om jag hittat något bra namn ännu, eller om jag någonsin kommer att göra det, eller om det måste finnas ett namn?
Om jag hugger av min arm, för övrigt, då är den armen fortfarande en del av mig, det är sant, men inte samma del som förut.
Nja, jo, jag tycker nog endå att det är samma del, kanske inte med samma funktion, eller med samma möjlighet till att funka, den är bara lite avskilld från din övriga kropp. Metaforiskt sett skulle jag nog vilja lämna kvar alla närvtrådar till din kropp, så det fortfarande finns en kontakt.
Annars håller även jag med Zonita, det är dags att vi slutar se oss och allt annat som avskilt från oss, och börjar se allt som ETT.
Må gott o
Lev väl!
/Andreas
Endast den dagen gryr vi äro vakna att se.
Andreas,
"Alltet" tycker jag funkar bra, "Livet" låter visserligen bra, men eftersom alltet innehåller mer än livet tror jag inte vi kan använda det i detta syfte. Vi är förvisso en del av helheten livet, men livet är en del av helheten alltet, så alltet är ändå den största helheten, och det var väl den vi talade om?
Vad gäller armen: om vi kunde skilja armen från kroppen utan att kapa av nervtrådarna (vilket vi inte kan), då blir frågan snarare om armen kan betraktas som skild från kroppen eller ej. Om armen är helt skild från kroppen bortom all räddning, då tycker jag inte man kan betrakta den som en del av kroppen längre.
Dessutom: den metaforen förutsätter att det är möjligt att skilja delen från helheten, och eftersom det är omöjligt för oss att skilja oss själva från den helhet vi ingår i, håller inte metaforen. Vi måste låta armen vara kvar på kroppen, den är ju då en del av helheten. Men då kan vi jämföra med det gamla talesättet om att den högra handen inte vet vad den vänstra gör, och inte heller kan händerna gissa vad hjärnan vill, utan de kan inget annat än invänta kommandot från hjärnans motoriska centra. Vi djur är ju lite mer självständiga i förhållande till livet och alltet än vad våra lemmar är i förhållande till oss. Tror jag, i alla fall.
Allt gott,
-Peder
"Alltet" tycker jag funkar bra, "Livet" låter visserligen bra, men eftersom alltet innehåller mer än livet tror jag inte vi kan använda det i detta syfte. Vi är förvisso en del av helheten livet, men livet är en del av helheten alltet, så alltet är ändå den största helheten, och det var väl den vi talade om?
Vad gäller armen: om vi kunde skilja armen från kroppen utan att kapa av nervtrådarna (vilket vi inte kan), då blir frågan snarare om armen kan betraktas som skild från kroppen eller ej. Om armen är helt skild från kroppen bortom all räddning, då tycker jag inte man kan betrakta den som en del av kroppen längre.
Dessutom: den metaforen förutsätter att det är möjligt att skilja delen från helheten, och eftersom det är omöjligt för oss att skilja oss själva från den helhet vi ingår i, håller inte metaforen. Vi måste låta armen vara kvar på kroppen, den är ju då en del av helheten. Men då kan vi jämföra med det gamla talesättet om att den högra handen inte vet vad den vänstra gör, och inte heller kan händerna gissa vad hjärnan vill, utan de kan inget annat än invänta kommandot från hjärnans motoriska centra. Vi djur är ju lite mer självständiga i förhållande till livet och alltet än vad våra lemmar är i förhållande till oss. Tror jag, i alla fall.
Allt gott,
-Peder
Finns Gud?
Jeg har fulgt med i deres filosoferinger om Gud, og kjenner meg tent på å delta i debatten.
Mine tanker går ut på at skapelsen en gang startet som en konsekvens av ” noe”. Hva dette ”noe ”er, vet jeg ikke, men at det må ha inneholdt potensialet for alt som er, forutsetter jeg. Det innebærer en voldsom kraft, alt vi ser rundt oss og i oss, er et produkt av dette potensialet.
Jeg velger å kalle dette ” noe” for Gud.
Denne tanken innebærer at alt som er, er et uttykk av Gud og dens mange fasetter. Da er vi mennesker også et uttykk av Gud, med alle våre ulikheter og motsetninger.
Gudsbegrepet er med andre ord ganske begrenset i vår tanke, det som er i vår virkelighet, er kanskje bare et lite drypp av det denne kraften som Gud er.
Jeg har fulgt med i deres filosoferinger om Gud, og kjenner meg tent på å delta i debatten.
Mine tanker går ut på at skapelsen en gang startet som en konsekvens av ” noe”. Hva dette ”noe ”er, vet jeg ikke, men at det må ha inneholdt potensialet for alt som er, forutsetter jeg. Det innebærer en voldsom kraft, alt vi ser rundt oss og i oss, er et produkt av dette potensialet.
Jeg velger å kalle dette ” noe” for Gud.
Denne tanken innebærer at alt som er, er et uttykk av Gud og dens mange fasetter. Da er vi mennesker også et uttykk av Gud, med alle våre ulikheter og motsetninger.
Gudsbegrepet er med andre ord ganske begrenset i vår tanke, det som er i vår virkelighet, er kanskje bare et lite drypp av det denne kraften som Gud er.
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 25 och 0 gäster