Existentialism

[Anders]

Har läst ett par artiklar om existentialismen och kände att jag ville bolla lite med er.

Det handlar som jag förstår det om den fria viljan att själv välja sin väg i livet och göra fria val med fullt ansvarstagande.

Vad tycker ni om iden att man själv skapar sin autentiska väg i livet, relativt oberoende på konventionerna?

Begreppet fakticitet förstår jag ungefär betyda de saker som fållar in oss i fållor där vårt fria val hämmas, sådant som Kön, Ras, ens sociala bakgrund, nationalitet. Iden hos existentialiserna är då att vi ändå kan vara autentiskta, vi har själva våra subjektiva upplevelser och det är vi som subjekt som i slutändan bestämmer vår väg i livet. Känner ni själva att ni kan välja era egna vägar rätt oberoende av bakgrund?

Om jag förstått det rätt så var Sartre ganska mycket inne på individen, medan Beauvoir mer försöker få in oss i projekt tillsammans med andra. Hur ser ni på det?

.....

Själv känner jag väl "fakticiteten" ligga ganska tung över mej, och tycker mig se den ligga tung över de flesta. Förutom det, så är man född med den hjärna man är. Själv är jag skapt ganska individuell, och jag kommer att välja mina värden ändå relativt oberoende av andra. Vore jag född med en mer social hjärna hade jag nog mer velat hitta livsprojekt. Jag blir lite sugen på att läsa lite Beauvoir.

[Smisk]

Vad tycker ni om iden att man själv skapar sin autentiska väg i livet, relativt oberoende på konventionerna?

Fin tanke vi alla prövas mot i tonåren.

Jag förknippar existentialismen med detta från wikipedia:

" In the view of the existentialist, the individual's starting point is characterized by what has been called "the existential attitude", or a sense of disorientation and confusion in the face of an apparently meaningless or absurd world"

När jag tänker mig detta är det personer som ser det som att det inte finns någon mening med livet och världen och att de tappat kontakten med deras inre kompass. De överanalyserar världen med intellektet men glömmer deras mer vidare rikare inre tillgångar och har svårt att se hur de skall ge saker i livet, och de val de gör, värde. Meningslöshet är centralt här och som jag ser det är mening värdet vi sätter på handlingar vi gör i jämförelse med varandra.

Har man en världsbild där inget KAN ha värde, där man reducerar allt till atomer, damm och geggamoja fyller man allt världen är och kan ge med negativa världen. Man menar att "världen är död", "livet är dött" och egentligen "allt saknar värde".

Det finns en frisk och nykter del i det att se att vi själva kan välja, sätta värde/värdelöshet och välja att gå mot konventioner. Men det finns en mycket mer nykter del i det att se att även om vi sätter värde på saker betyder det inte att "inget har värde" eller att konventionerna inte kan ha värde.

Allt existerar i relation till allt annat och då även vår interna värld och tolkningarna av livet som magiskt och värdefullt in i minsta detalj

/Smisk