Avantgardet skrev:Nä, du behöver inte tänka på dina "då", men på för- eller omedveten nivå behövs de för att vi skall kunna "upptäcka nuet". Och för att kunna uppleva måtte du väl ha ditt tidigare uppelvande i destillerad form för att kunna uppleva öht. När du talar om att någon saknar minne utgår jag från att det är minnet i dess totalitet, allt vederbörande erfarit, som saknas, inte bara vad vederbörande förmår erinra sig medvetet.
Är inte det en strålande utgångspunkt? Som jag förstått det hela så är det så man menar att den nyfödde upplever (vilken du menar vara en grönsak).
Nu menar jag ju inte att vi föds totalt blanka, tabula rasa, men relativt blanka, eftersom jag utgår från inkarnation som ett vettigt antagande. Det behöver man förstås inte göra. Men detta synsätt innebär, som jag tolkar det, att den inkarnerande får en fysisk kropp till förfogande vid födelsen, inträdet i den fysiska sfären, som han/hon skall "trimma in" till ett användbart upplevelse- och skaparverktyg. Det innebär att den nyinkarnerade måste anpassa sig till verktyget och få det att fungera, trimma upp det så att det kan härbärgera hela människopsyket. Inkarnationsprocessen fortsätter till ca 30 års ålder, och först då har man "trimmat in" sitt verktyg och kan fortsätta utvecklas i det aktuella livet vid den punkt man nått när man diskarnerade i föregående fysiska tillvaro... Upp till 30 års ålder sker därmed en repetition av huvuddragen i tidigare liv, analog med repetitionen under graviditeten av tidigare tillvaroformer, fiskliknande med gälar, primitivt däggdjursliknande. Jag antar att reinkarnation är en sannolik förklaringsgrund för hur vilka vi är i våra liv - detta för att kunna förstå tillvaron utan att alltför mycket använda "slumpen" som en kvasiförklaringsgrund.
Avantgardet skrev:(vilken du menar vara en grönsak).
När jag talar om grönsak menar jag någon som inte kan uppleva detaljer i tillvaron men främst en som inte är direkt kommunicerbar och som inte ahr någon utvecklingskapacitet. Små barn är i den meningen inte grönsaker, de kommunicerar ofta primärt med och till våra ögon, reagerar t.ex. inte sällan med ett leende gentemot en enkelt tecknad Musse Pigg-figur. Små barn har en utvecklingspotentialitet som t.ex. alzheimerspatienten med en hjärna och minne i upplösning inte har. Om spädbarnet upplever sig som ett med omvärlden och på sätt och vis omnipotent, tror du detsamma gäller den som drabbats av alzheimer?
Avantgardet skrev:Alltså, den kan inte urskilja objekt eller rörelser, den är själv allt och alltet, som är ett fullständigt kaos, konvergerar i en sammansatt, men för den lille odelbar, känsla av existens.
En odelbar känsla av existens antar jag kan upplevas, men knappast en känsla av "här och nu". En instinktburen känsla av existens handlar det väl om, såsom inte heller det ordinära djuret har någon tids- eller jag uppfattning. Rent upplevande, rent instinktstyrd automatreaktion på upplevandet. Inget "jag upplever här och nu" utan bara "upplever" och inte ens rent konkret det, utan "hungrig!", "äta!", "jaga!", "fly!" - instinktens imperativ!
Avantgardet skrev:Jag ser inte varför "tidsuppfattning" skulle behövas för att erfara nuet. Två "då" är bara nödvändiga om man vill navigera i systemet, inte för att befinna sig i det eller uppleva det. Eller hur menar du egentligen?
Vi behöver ingen tidsuppfattning för att uppleva/erfara det som sker i nuet, men för att kunna uppleva nuet som nu och för att vara medvetna om nuet som nu.
Avantgardet skrev:Att beskriva det, och ha en klar konception om vad det är man tror sig beskriva, är en annan sak, och där finns ett otal alternativ att välja på. Du verkar helt enkelt ovillig att sära på begreppen och då blir det oerhört förvirrat.
Som sagt, för att uppleva något över huvud taget krävs varken en tidsuppfattning eller en jaguppfattning, där man upplever sig som skild från omvärlden, och man behöver inte inte ens vara medveten om att man upplever här och nu. I den mån man särar på begreppen, upplöses nuet och upplevandet blir en helt tidlös process, ett slags film som drar genom i medvetandet, utan att den upplevande känner till sin identitet som upplevare, bunden till här och nu.
Avantgardet skrev:Finns det användning av både tid och rörelse, klarar vi oss inte med det senare enbart? Behövs överhuvudtaget en föreställning om ett förflutet och en framtid? Räcker det inte med ett statiskt nu inom vilket rörelse sker?
Jag uppfattar faktiskt nuet som helt statiskt och att rörelsen strömmar genom detta nu. Framtid och förflutenhet använder jag som begrepp för att göra mig förstådd i vardagslivet och i den ordinära kunskapens värld. Dessa är konstruktioner utifrån energiflödet genom det statiska nuet, som är ett annat namn på mitt eget medvetande, det medvetande som delvis kan styra och därmed uppleva detta flöde. Jag menar att vi upplever något just därför att det finns ett moment av styrning eller reaktion mellan mina energier och flödets energier, medvetet, omedvetet, från min sida, en styrning av eller reaktion på detta flöde som speglas i mitt upplevande. De delar av flödet som jag inte reagerar med, upplever jag öht inte, blir jag inte medveten om.
A