Subjektivitetens Systematiska Förtryck

[Maat]

Subjektivitet är roten till allt ont.

Subjektivitet är personliga tyckanden och upplevelser som betraktas som riktigt, rätt, sant och värdefullt baserat uteslutande på sin blotta existens och den som betraktar subjektiviteten på detta sätt är en totalt dominerande samhällsideologi som i praktiken är en samhällsreligion.

I denna ideologiska religions namn förtrycks, ringaktas, förlöjligas, hånas och förnedras, objektiva fakta, kunskaper och sanningar.

Följderna för mänskligheten, samhället och världen har blivit, är och kommer att bli mycket allvarliga med stort lidande för alla levande varelser som följd.

Därför att följden av denna subjektiva ideologi är att mänskligheten som generell företeelse och helhet helt har förlorat förmågan, önskan och drivkraften att söka efter verkliga sanningar, verkliga kunskaper, verkliga fakta och att värdera dessa objektivt verkliga ting eller den objektivt sanna verkligheten som något av värde eller som något eftersträvansvärt.

Istället betraktar man den objektiva sanningen och verkligheten som något dåligt och negativt som för det första inte existerar, därmed blir den så mycket lättare att avfärda, och för det andra som ett farligt hot som om den fick betydelse i samhället skulle förhindra möjligheten att fritt och ohämmat kunna sprida sina egna subjektiva tyckanden vitt och brett och skapa, medverka till eller förstärka opinioner och på så sätt dels påverka händelser och utvecklingar inom skilda specialområden där man hyser åsikter och dels att man enkelt tillsammans med andra som hyser samma subjektiva känslor kan påverka hela samhället och dess utveckling.

Om det fanns ett starkt etablerat krav på att endast korrekta, objektiva, seriösa kunskaper, fakta synvinklar, resonemang och väl genomtänkta och underbyggda teorier kan tillåtas i det offentliga samtalet och rummet, skulle en överväldigande majoritet av mänskligheten tvingas hålla mun eftersom de då inte skulle han någonting att komma med att säga längre.

Och de skulle allesammans tvingas återvända till skolbänken om de vidare skulle kunna åtnjuta någon form av respekt, trovärdighet, betydelse eller inflytande - och detta vägrar de fullständigt att göra.

Av många anledningar, en är personlig prestige och självkänsla, acceptera nederlag har man lika liten lust med.

Av denna orsak kan man lätt se varför subjektivt tyckande har en så stark tyrannisk position och varför objektiv sanning och kunskap är så systematiskt ifrågasatt och bekämpad.

"Ingen ska få hindra mig att sprida mina tyckanden och upplevelser över världen."
DET är den centrala drivkraften för allt för många människor som verkligen borde ha hållit tyst.

[Algotezza]

Tack för dina personliga tyckanden och upplevelser!

[Maat]

Jag förutsåg självklart att man skulle kunna tolka det så, men det är något som inte kan undvikas, denna oundvikliga slutsats är ett utmärkt exempel på hur utbredd och totalt dominerande subjektiviteten är och på hur oerhört enkel, snabb och arbetsbesparande den är, attraktionskraften att använda den är därmed stor.

Med tillämpande av subjektivt kan man kalla vad som helst vad som helst, tycka vad som helst om vad som helst och påstå vad som helst om vad som helst.

Det är just det som är problemet, subjektivitet ger obegränsade möjligheter att göra precis som man vill eftersom det inte finns några krav på att det man gör eller säger eller påstår skall vara sant, rätt och riktigt.
Det räcker med att tycka att det är det eller påstå att det är det utan att kunna backa upp detta med någonting alls - utom fler... subjektiva åsikter och subjektiva påståenden i oändlighet...

[Algotezza]

Bättre att gå på det intersubjektiva. Finna konsensusplattformar med dem man känner sig befryndad med.

Finns det objektivitet på metaplanet?

[Anders]

Ordet är "tyckande", skulle jag vilja säga.

Det finns ett inneboende (för) högt sannolikhetsvärde i begreppet, jag "tycker" så här, jag "tar ställning" för det här. Om man kan uttrycka sig i termer av den undersökning man gjort om vad det nu vara månde och baserar slutsatser på denna undersökning blir subjektiviteten antagligen mer hanterbar.

Jag vet inte varför människor i så stor omfattning vill hitta svar och sanningar. Det är lite som att önska sig ett mål istället för en riktning. Världen är ett stökigt ställe.

[Algotezza]

Målet är att finna en riktning.

[CarlC]

Det stora problemet är att människors neurotiska självförverkligande och sjukliga egocentrering kväver det gemensamma rummet som vi kallar samhälle.
När vi får för mycket utrymme att "vara oss själva och att känna" gör det skada på saker som är större än individen som samhället, yttrandefriheten och rättvisa.

Den tröga massan behöver se sig i spegeln och förstå vilka värderingar som gör att vi är den "fria världen"
Möjligheten att ifrågasätta,kritisera och förlöjliga, utan att ta illa upp...

Om jag får spekulera psykologiskt så tror jag att kärngruppen av det systematiska förtrycket utgörs av individer med bristande självkänsla/en oförmåga att hantera motsättningar och de sjukligt bekräftelsesökande, som vill återskapa sin glamoriserade självbild i den verkliga världen och de skyr inga medel för att få folket att jubla.

Förövrigt tror jag att vi i väst världen står inför en väldigt nyttig utmaning, att vi nu faktiskt möter ett motstånd som gör att vi förstår och kan återknyta till de värderingar vi länge tagit föregivet.

Subjektiv tyranni eller objektiv renässans

[xion]

Det finns inte en enda åsikt som är objektiv.
Det enda som kan ha en åsikt är subjektet.

[Algotezza]

Det finns inte en enda åsikt som är objektiv.
Det enda som kan ha en åsikt är subjektet.

Åsikter är varken sanna eller falsk. De man håller med om kallar man rimliga och håller man inte med kallar man dem orimliga. Man kan backa upp med sanna faktasatser. Men åsikterna själva är varken sanna eller falska. Personliga subjektiva värderingar. Ur ett visst begränsat perspektiv.

[CarlC]

Subjektivitet med ett faktamässigt stöd och en strävan mot att inte projicera sin egna problematik.

[Maat]

Vad är skillnaden mellan en osanning och en lögn?
Det är två olika ord som beskriver samma sak.

Om man påstår något som är en lögn men som man kallar för subjektiv åsikt så är det plötsligt ingen lögn längre.

De flesta människor anser att det är helt rätt och riktigt.

Det är absolut fantastiskt.

I subjektivitetens namn kan man uppenbarligen komma undan med vad som helst.

Och ingen finner det på minsta vis underligt.

[Sceptisk]

Maat

Jag skulle vilja balansera dina påståenden lite. Du skriver att subjektivitet är roten till allt ont. Men vad skulle hända ifall människan inte var självmedveten alls? Eftersom bara människan är självmedveten så betyder ditt påstående att människan är roten till allt ont. Om människan har fri vilja och är kapabel att välja mellan gott och ont då är det såklart möjligt att människan är roten till det onda som händer i världen. Men valfriheten kommer först. Människan kan också välja att göra gott och det är många människor som gör väldigt goda gärningar varje dag. Så därför måste man ju enligt samma logik säga att människan är roten till allt gott. Men vad det bottnar i är att människan kan välja mellan gott och ont och därmed göra sig skyldig till onda eller goda konsekvenser.

Kanske är det du är ute efter inte subjektivitet som sådan utan snarare någon slags solipsism, att oavsett hur verkligheten ser ut så har personen ifråga ändå sin "subjektiva åsikt" som går helt på tvärs med hur saker är. Men då kan man ju fråga sig varför den personen känner sig tvungen att göra det.

[SigurdV]

Tack för dina personliga tyckanden och upplevelser!

Jag tycker nog att han har rätt i
att man borde söka sanningen
i stället för att bara tycka som andra tycker.

Är sanning omodernt?
Validitet, verifikation, konfirmation...
Vad som helst utom "sanning" ska det visst heta numera.

[Algotezza]

Tack för dina personliga tyckanden och upplevelser!

Jag tycker nog att han har rätt i
att man borde söka sanningen
i stället för att bara tycka som andra tycker.

Är sanning omodernt?
Validitet, verifikation, konfirmation...
Vad som helst utom "sanning" ska det visst heta numera.

Man kan ju också tycka som man själv tycker och ge belägg för sina åsikter - inte behöver man "tycka som andra".... Men väl ge belägg eller förklara så andra förstår varför man har de åsikter man har. Syftet behöver inte vara att andra ska övertygas, bara att de ska förstå varför man har de åsikter man har. Då kanske vi tillsammans kan finna sanningen. Alltför mycket i den filosofiska debatten tycks gå ut på att vinna, övertyga andra om att man har rätt.

Idag använder man sanningen när det passar, tycks det, och lögnen om den antas fungera bättre. Sanningen verkar inte ha något egenvärde utan är bara ett verktyg för att få makt, eller behålla makt. Oavsett vilket område det gäller, politik, vetenskap, religion.

Men jag kanske bara är ute och reser, har missuppfattat det hela...

[Sceptisk]

"Ingen ska få hindra mig att sprida mina tyckanden och upplevelser över världen."

Ska jag vara helt ärlig så tycks det mer som att det du kritiserar i den här tråden är postmodernismen mer än något annat. Inte subjektivitet även om postmodernismen är väldigt upptagen med det subjektiva.

Postmodernismen förnekar att vi kan ha någon objektiv kunskap om världen och verkligheten eftersom alla tolkar verkligheten genom ett filter av personliga perspektiv och kulturella kontexter. Det betyder dock inte att verkligheten inte finns, men vi har bara inte någon möjlighet att få direktkontakt med den, vi kan bara göra våra egna tolkningar. Varje kultur har sin egen definition av sanningen, verkligheten och rätt och fel, gott och ont. Så det som är rätt i en kultur är rätt för att det är den kulturens narrativ eller perspektiv på verkligheten och eftersom alla kulturer gör likadant (alltså har ett eget perspektiv på verkligheten) kan ingen säga vem som har rätt eller vem som har fel, allt är ett subjektivt perspektiv från den som gör tolkningen.

Sanning och kunskap är för postmodernismen endast lingvistiska konstruktioner i ett större kulturellt narrativ som definierar begreppen och den som gör uttolkningar av "verkligheten" är begränsad av sitt språk, sin kulturella kontext och det större narrativet i sin uppfattning av verkligheten, det finns därför ingen som kan göra anspråk på att säga sanningen, utan var och en har sitt eget perspektiv och sin egen definition och sin egen tolkning.

Det som är uppenbart självmotsägande i postmodernismen är därmed att den gör anspråk på en absolut sanning i sitt påstående om att det inte går att få någon objektiv kunskap om verkligheten (sanningen). Jämför: "Ingen kan göra anspråk på att säga sanningen och det är sanningen".