hakkapeliitta skrev:Esther skrev:Du kan förstå detta om du tänker dig att du med handen (om den är svag) måste ta många tag innan du tömmer en ballong med vatten du har i den - om handen är stark - tömmer du på ett eller två tag. Det är det samma med hjärtat.
Tack för ditt medlidande!
Har inte dessa åkommor, har dasslock till nävar, regerande mästare i armbrytning.
Är inget fysiskt vrak, lång därifrån. I grund och botten är jag vältrimmad, enda problemet är att när jag ska accelera så hindras jag av dödköttet, allt enligt fysikens lagar. Impulsmoment=massa*acceleration.
Speciellt högernäven där jag har reumatism.
Inget medlidande. Mer normalt vanligt hederligt uppföljande av det som någon säger som är viktigt för motparten. Det har väl mer och mer blivit något som ingen bryr sig om. Alla verkar helt besatta av sitt eget.
Upprepar då bara att mycket hos oss i vår fysik är en kombination av hur vi lever/äter och vårt genetiska arv. Att sköta sig själv och sin kropp är en del av tacksamheten man kan känna (det är inte många i Sverige som känner tacksamhet) mot livet i sig självt.
Förstår inte fullt ut allt du skriver för att du verkar ha det solklart i ditt huvud vad du vill säga - men det kommer inte helt ut på ett sammanhållet och förståeligt sätt.
Av egen erfarenhet i livet så har jag sett att män som av naturen blivit utrustade väl i form av en stark fysik ofta missköter sig - speciellt med droger och alkohol. Varför det är så är för mig ett mysterium. Kanske blir man vårdslös och förstår inte vad man fått?
Det påminner mig om en mycket god vän (han ingick i en vänskapskrets jag hade för många år sedan) som hade en bror (killen som var min kompis var lika stor som du - lång och stark) hans bror var lite större till och med (en aning längre än du och mycket välbyggd) --- denne broder tog sin motorcykel och fick för sig på motorvägen att ställa sig upp när han körde 130 km. Det gick inte så bra för honom. Han överlevde men det var lite på håret.
Alla frågade sig varför han ställt sig upp och min kompis (hans yngre bror) frågade honom när han vaknade upp på sjukhuset. Han tyckte det var roligt. Ja... det kanske det är.
Vi har väl olika sätt att se livet.
Vilket påminner mig om filmen Lone Surviver - en av dessa ofattbart vältränade killar i USA:s specialtrupper överlever. Inte för hans egen kunskaps skull eller för att han var bättre än de andra - han var totalt sönderskjuten - utan för att de som tog hand om honom offrade sina liv och familjer för hans liv. Och försvara honom.
Så hur man betraktar sig och sitt eget liv i väst och att få leva det - verkar vara vårdslöst och otacksamt.
När andra gör allt för att få leva.
Synd ---