Någonting som jag tror att de flesta har svårt att sätta sig emot är att universum som vi känner till det fortgår i någon slags utveckling. Allting förändras konstant och kanske cykliskt enligt vissa. Träden växer upp, droppar frön, nya träd växer upp ur fröna och de gamla träden förmultnar för att ge näring åt de nya träden.
På samma sätt förändras universum med planeter som "föds" och "dör" i supernovor och vad jag vet så håller universum fortfarande på att expandera. Det sägs att det blir mer av ingenting i allting hur nu det går ihop.
Vi behöver inte knyta oss till något speciellt vetenskapligt eller religiöst perspektiv då vi alla fall kan konstatera att en utveckling föreligger. Saker förändras hela tiden, i tiden. Det känns som om detta bara föreligger som ett metafysiskt faktum vare sig man är religiös eller vetenskapsman. Jag tror i alla fall inte att det är många som skulle förespråka något metafysiskt statiskt som ej är i rörelse. Det verkar på nåt sätt irrationellt att tro att allt bara finns och står stilla.
Nu till självaste frågorna:
1. Hur täcker folk med sin metafysik upp detta faktum angående förändring/utveckling?
Det uppstår frågor som:
2. Varför föreligger en utveckling?
3. Vad orsakade eller orsakar denna förändring/utveckling?
(Man kan också ifrågasätta tiden och mena på att inga kausala händelseförlopp existerar, men då är väl fortfarande fråga 1 och 2 aktuell.)
Ett försök till att bereda väg fär djuupa och tuunga ontologiska resonemang, vilka jag tycker är ganska sällsynta här på forumet. Vi brukar för det mesta fastna i semantiska labyrinter.
Utveckling/förändring
Moderator: Moderatorgruppen
1. Hur täcker folk med sin metafysik upp detta faktum angående förändring/utveckling?
Jag förstår fortfarande inte på vilket sätt det skulle vara metafysiskt problematiskt med förändring?
Vi brukar för det mesta fastna i semantiska labyrinter.
Helt riktigt, och där kommer vi stanna om i fortsätter ställa dumma frågor som "Vad kom före det första ögonblicket?" Begreppsanalys ftw. Språket är nyckeln till metafysiken.
2. Varför föreligger en utveckling?
3. Vad orsakade eller orsakar denna förändring/utveckling?
Någon menade att det var livets längtan efter sig självt. I varje fall leder alla varför till ett därför, ett sista därför. Vad accepterar vi som sista därför? För många är det kanske just utvecklingen, att utvecklas. "Life is one damn thing after the other", som någon sa. Mystikern skulle kanske säga att utvecklingen finns för att utforska djupen och höjderna hos Gud. Dvs, utvecklingen är, för oss människor betraktat, en "uppenbarelse" av allt som finns, som är möjligt, som kommer att vara möjligt. En kär lek med verkligheten. Och det är vad jag tror är orsaken till utvecklingen - kärlek. Alltså inte i betydelsen romantik utan som urkraft, likt väder-lek, betraktat.

hovnarr skrev:Någon menade att det var livets längtan efter sig självt. I varje fall leder alla varför till ett därför, ett sista därför. Vad accepterar vi som sista därför? För många är det kanske just utvecklingen, att utvecklas. "Life is one damn thing after the other", som någon sa.
Väl uttryckt och mitt svar på fråga 1. Det går inte att ha ett system/koncept/filosofi som är statiskt, man måste hela tiden ta i beaktande det man inte vet, och det som inte är påkommet än, men som man kommer att veta senare. Så varför inte hänga upp hela sin metafysik på den frågan.
Mystikern skulle kanske säga att utvecklingen finns för att utforska djupen och höjderna hos Gud. Dvs, utvecklingen är, för oss människor betraktat, en "uppenbarelse" av allt som finns, som är möjligt, som kommer att vara möjligt. En kär lek med verkligheten. Och det är vad jag tror är orsaken till utvecklingen - kärlek. Alltså inte i betydelsen romantik utan som urkraft, likt väder-lek, betraktat.
För mig är drivkraften till utveckling nyfikenhet och medlet kreativitet. Och där får vi kanske ta med slumpen och det naturliga urvalet också som den omedvetna delen av utvecklingens orsak.
Eller kanske är de samma sak?! Kanske är kreativitet i själva verket slumpmässiga tankar där en och annan visar sig livskraftig. En kreativ människa skulle då vara en som inte så snabbt dödar dessa slumpmässiga tankar genom att jämföra dem med den kända bilden av verkligheten. Problemet är väl att begreppet "slump" inte är så populärt att använda.
Wilber säger "handlande ande", men det låter ju lite tramsigt.
En svår fråga är ju också vad som är utveckling/utvecklande och vad som inte är utveckling/utvecklande. Ett bra exempel är ae:s inlägg i tråden Vad är viktigast för DIG??:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=1983
Tar inte ae ett stort steg framåt i utvecklingen genom att sluta söka och börja leva?
Går det att inte utvecklas? Kan man gå bakåt i utvecklingen? Kan något gå bakåt i utvecklingen?
Är det icke-falsifiserbart att hävda att allt är utvecklande och allt är utveckling?
Ska vi diskutera tid också?
Fication skrev:För mig är drivkraften till utveckling nyfikenhet och medlet kreativitet. Och där får vi kanske ta med slumpen och det naturliga urvalet också som den omedvetna delen av utvecklingens orsak.
Eller kanske är de samma sak?! Kanske är kreativitet i själva verket slumpmässiga tankar där en och annan visar sig livskraftig. En kreativ människa skulle då vara en som inte så snabbt dödar dessa slumpmässiga tankar genom att jämföra dem med den kända bilden av verkligheten. Problemet är väl att begreppet "slump" inte är så populärt att använda.
Skulle du säga att kreativitet är något typiskt mänskligt, att världen inte varit kreativ förrän människans ankomst? Jag tycker du är inne på en intressant tanke när du säger att kreativitet och t.ex. det naturliga urvalet är till sin essens samma. Lite som vi diskuterat tidigare kring naturlagarna - de tycks kunna tillämpas inom flera områden. Denna kreativa impuls är resultatet av det jag kallar kärlek - i sin "råa" form. Sen kan den ta sig uttryck i människan på många olika sätt, och i världen också som t.ex. evolutionens drivkraft. Jag ser det som Impulsen med stort I.
Fication skrev:Ett bra exempel är ae:s inlägg i tråden Vad är viktigast för DIG??:
Det var ett sånt himla bra inlägg att jag måste klippa in det här:
ae, om det som är viktigast, skrev:Att må bra.
Jag har stundom velat finna sanningen, utveckla min person, komma till botten med saker osv. Jag har emellertid märkt att botten inte är något trevligt ställe. Jag vill må bra och göra gott för världen. Med risk att få en flumstämpel vill jag känna och sprida kärlek, kärlek inte i meningen bundenhet utan i meningen ömsesidig frihet. Jag vill vara fri i bundenheten som man inte kan undkomma. Jag vill LEVA och inte stå bakom livet längre. En gång ville jag fatta världen, sedan ville jag fatta mig själv, och jag blev introverterad och världsfrånvänd, hade många andliga djupa insikter och upplevelser, men mådde bara dåligt. Nu vill jag leva och älska, det är vad som spelar roll egentligen.
Alltså, ae vill göra gott därför att han funnit att han mår bra av det! Jag instämmer till fullo. Och jag vågar vara så vågad att påstå att han funnit detta delvis genom sina utflykter till Botten, som verkligen inte är något trevligt ställe. Insikten om Bottens otrevlighet manar till den goda handlingen. Inte så att man flyr från sin Botten, utan snarare så att den osjälviska och nödvändiga handlingen lindrar, smörjer och svalkar det som fanns Där Nere, så att det osjälviska faktiskt blir sin egen belöning och man mår bra trots allt!
Ett annat sätt att se på saken är kanske att utflykterna till botten ofta är nödvändiga för att man ska kunna identifiera den goda handlingen. Hur vet man om man gör gott? Det är en tuff nöt, för den som vill göra gott. Då måste man lära känna sig själv på Djupet, så att man inte bedrar sig själv med sina ambitioner.
Fication skrev:Går det att inte utvecklas? Kan man gå bakåt i utvecklingen? Kan något gå bakåt i utvecklingen?
Är det icke-falsifiserbart att hävda att allt är utvecklande och allt är utveckling?
Jag tror att det är som med träning. Musklerna får du behålla så länge du använder dom, inte annars. Man kan glömma vunna lärdomar, och återvinna dem. Då, när man inser något på nytt, kan andra pusselbitar ha tillkommit, som gör att de återvunna lättare håller fast. Medan andra bitar kanske behöver tas upp, och deras position omprövas. Men pusslet är dynamiskt, tror jag. Ständigt växande och avtagande.
Om något blir utvecklande eller får en att gå bakåt - om något blir till en välsignelse eller till en förbannelse - beror på om man kan tillgodogöra sig det. Göra det till godo. Få det att passa i pusslet, eller lägga om pusslet så att det passar. Annars är väl det bästa att lägga biten åt sidan sålänge, tills det klarnar.

Jag förstår fortfarande inte på vilket sätt det skulle vara metafysiskt problematiskt med förändring?
Det metafysiskt problematiska uppstår väl när man ska förklara förändringen. När man frågar: Varför?
Det är svårt att undvika att bli romantisk och "flummig" talandes om såna frågor eftersom här får till och med "harcore-vetenskapsteoretikerna" något saftigt att bita i.
Helt riktigt, och där kommer vi stanna om i fortsätter ställa dumma frågor som "Vad kom före det första ögonblicket?" Begreppsanalys ftw. Språket är nyckeln till metafysiken.
Jag tycker inte att det är dumma frågor. Det är lättare att konstatera att man inte kan nå nått konsensus gällande dessa spekulationer men jag tycker att samma problem gäller semantiken. Det kanske inte är så kul rent argumentationsmässigt med sådana ontologiska spekulationer, men det kanske är utvecklande! Man tänker sig gärna två steg före innan man kastar ur sig något svar på någon av frågorna. Det känns som om dessa frågor blir demokratiska på nåt sätt. Det är kanske svårt att vara "bra" på att svara på dem. Likväl har säkert alla ett svar.
hovnarr skrev:Skulle du säga att kreativitet är något typiskt mänskligt, att världen inte varit kreativ förrän människans ankomst? Jag tycker du är inne på en intressant tanke när du säger att kreativitet och t.ex. det naturliga urvalet är till sin essens samma. Lite som vi diskuterat tidigare kring naturlagarna - de tycks kunna tillämpas inom flera områden. Denna kreativa impuls är resultatet av det jag kallar kärlek - i sin "råa" form. Sen kan den ta sig uttryck i människan på många olika sätt, och i världen också som t.ex. evolutionens drivkraft. Jag ser det som Impulsen med stort I.
Jag vet inte, men eftersom vi är medvetna och har satt igång och skapat för skapandets egen skull så borde det ha kickat igång evolutionen rejält.
Men jag måste fråga dig vad du menar att kärlek är. Kan du försöka förklara det? Själv vet jag inte, något i stil med total acceptans och lite till. Jag försöker att känna efter.
Alltså, ae vill göra gott därför att han funnit att han mår bra av det! Jag instämmer till fullo. Och jag vågar vara så vågad att påstå att han funnit detta delvis genom sina utflykter till Botten, som verkligen inte är något trevligt ställe. Insikten om Bottens otrevlighet manar till den goda handlingen. Inte så att man flyr från sin Botten, utan snarare så att den osjälviska och nödvändiga handlingen lindrar, smörjer och svalkar det som fanns Där Nere, så att det osjälviska faktiskt blir sin egen belöning och man mår bra trots allt!
Det finns en och annan otrevlig demon Där Nere. Rättvisa för mig är att ju trevligare och snällare man är som person desto mindre läskiga är demonerna, fast ändå är de otrevliga.
Motivet att göra gott kan nog vara att lindra smärtan från de egna demonerna. Men man kan ju också vända på det och säga att om man kommit långt i förståelsen av sig själv så förstår man andra eftersom vi har mer gemensamt med varandra ju längre ner man kommer. Och då känner man samhörighet och empati med andra och man inser att man skadar sig själv när man skadar andra och att man mår bra av att göra gott.
Eller också gör man the Darth Vader-move, man utnyttjar sin förståelse för hur andra fungerar för att få makt över dem.
Ett annat sätt att se på saken är kanske att utflykterna till botten ofta är nödvändiga för att man ska kunna identifiera den goda handlingen. Hur vet man om man gör gott? Det är en tuff nöt, för den som vill göra gott. Då måste man lära känna sig själv på Djupet, så att man inte bedrar sig själv med sina ambitioner.
Jag tänker på Peter Dalles kanonbra film "Skenbart", där förläggaren vill göra gott men misslyckas hela tiden pga klantighet. Det kan vara fruktansvärt jobbigt med folk som bara vill väl.
Jag tror att det är som med träning. Musklerna får du behålla så länge du använder dom, inte annars. Man kan glömma vunna lärdomar, och återvinna dem. Då, när man inser något på nytt, kan andra pusselbitar ha tillkommit, som gör att de återvunna lättare håller fast. Medan andra bitar kanske behöver tas upp, och deras position omprövas. Men pusslet är dynamiskt, tror jag. Ständigt växande och avtagande.
Om något blir utvecklande eller får en att gå bakåt - om något blir till en välsignelse eller till en förbannelse - beror på om man kan tillgodogöra sig det. Göra det till godo. Få det att passa i pusslet, eller lägga om pusslet så att det passar. Annars är väl det bästa att lägga biten åt sidan sålänge, tills det klarnar.
Här håller jag nog inte med, tror jag. Kunskap, lärdomar och skicklighet är som muskler, du glömmer bort/tappar dem om du inte underhåller dem. Men visdom består. Mognad består. Förnuft består. Jag räknar nog utveckling som det som är bestående, även om den böljar lite fram och tillbaka.
Eller som PopJimmy skrev, personlig avveckling. Består inte den? Nej, kanske inte. Man kan ju samla på sig en massa skit.
Re: Utveckling/förändring
Lars skrev:....Vi behöver inte knyta oss till något speciellt vetenskapligt eller religiöst perspektiv då vi alla fall kan konstatera att en utveckling föreligger.
Två frågor som jag undrar över i ditt inlägg.
1. Det där med 'utveckling', är det inte förbehållet 'växt och djurriket' eller mänskligt styrd produkt utveckling?
2. Det där med 'att inte knyta oss till' frigör oss inte från de logiskt/metafysiska betingelser som det innebär att vara oss i vår värld.
Menade du annorlunda?
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"
Wittgenstein i "The Blue Book"
Fication skrev:Men man kan ju också vända på det och säga att om man kommit långt i förståelsen av sig själv så förstår man andra eftersom vi har mer gemensamt med varandra ju längre ner man kommer. Och då känner man samhörighet och empati med andra och man inser att man skadar sig själv när man skadar andra och att man mår bra av att göra gott.hovnarr skrev:Ett annat sätt att se på saken är kanske att utflykterna till botten ofta är nödvändiga för att man ska kunna identifiera den goda handlingen. Hur vet man om man gör gott? Det är en tuff nöt, för den som vill göra gott. Då måste man lära känna sig själv på Djupet, så att man inte bedrar sig själv med sina ambitioner.
En sak som slår mig när jag läser igenom mitt eget inlägg är att jag är dålig på att läsa andras inlägg. Som en jobbig chef som tar någons bra idé och paketerar om den och säger "Vet ni vad jag just kom på?!"
Jag hatar såna typer.
Hovnarr, vad är kärlek för något?
Re: Utveckling/förändring
meanman skrev:Två frågor som jag undrar över i ditt inlägg.
1. Det där med 'utveckling', är det inte förbehållet 'växt och djurriket' eller mänskligt styrd produkt utveckling?
2. Det där med 'att inte knyta oss till' frigör oss inte från de logiskt/metafysiska betingelser som det innebär att vara oss i vår värld.
Menade du annorlunda?
1. Eftersom jag tycks uppleva att allting utvecklas hela "tiden" så inbegriper det så klart också mänsklig utveckling, utvecklande tankar, idéer och handlingar. Det var menat inte avgränsa frågan överhuvudtaget.
2. Jag menade att vi inte behöver utgå ifrån ett Big bang-perspektiv eller ett Adam och Eva-perspektiv. Så att du både som religiös, ateist och agnostiker kan komma med intressanta synvinklar på ämnet. Även här ville jag omfamna så mycket som möjligt.
Re: Utveckling/förändring
Lars skrev:...... jag tycks uppleva att allting utvecklas hela "tiden"
Om du säger 'är i rörelse' så är jag med. 'Utveckling' är tycker jag knutet till 'syfte' , 'värdering' eller ett potentiellt, programmerat förverkligande.
(inte semantisk labyrint det här, bara grammatiska anmärkningar om föreställningar).
Lars skrev:Jag menade att vi inte behöver utgå ifrån ett Big bang-perspektiv eller ett Adam och Eva-perspektiv....
Ok, inga överlagringar utöver 'människans lott' så att säga.
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"
Wittgenstein i "The Blue Book"
The power of love, a Force from above
Fication skrev:Hovnarr, vad är kärlek för något?
"Is God a three letter word for love? Is Love a four letter word for God?" - Duke Ellington
Som Lars säger:
jag tycks uppleva att allting utvecklas hela "tiden"
Eller som meanman säger:
Om du säger 'är i rörelse' så är jag med.
O Fortuna, velut Luna, statu variabilis! Min far sa en gång att kärleken är evig men föremålen växlar. Det var nog menat som en putslustig cynisk kommentar till fåfänga försök att få förhållanden att vara, men kan även ses som en djup metafysisk insikt.
Kärleken, den kära leken, den ständiga rörelsen, utvecklingen och på samma gång det som vecklas ut, Big Bang, Ordet som i begynnelsen var hos Gud och var Gud, buddisternas Ohm, att förlåta som ju är gudomligt, inspirationen, människans kreativitet, det som i sanning ÄR, ÄRlighet som VARar längst - allt detta.
För mig har Kärleken som urkraft betraktat inte en "religiös betydelse", eftersom jag inte tror att företeelser är knutna till särskilda fack. Däremot kan de uppfattas från olika perspektiv. Inom vetenskapen driver Kärleken människan att utforska och undersöka allt som är till. Inom religionen får den människan att förstå Guds många ansikten. Inom oss gör den oss uppmärksamma på det väsentliga, det som har ett väsen, som är, vårt ärende. Den omger oss och binder oss samman, som Yoda säger. Lysande varelser är vi. Spiritual beings on a human experience, som jag hört det uttryckas.
Hoppas det klarnade och väckte fler frågor på samma gång!

Re: The power of love, a Force from above
hovnarr skrev:Hoppas det klarnade och väckte fler frågor på samma gång!
En, om jag frågar så här istället: Vad är inte kärlek? Blir då svaret "inte särskilt mycket"? I så fall är kärlek mer än min hjärna mäktar med - just nu.
Om det är så att målet är att inse att allt är en och samma sak så är jag inte redo att ta det språnget än. Jag vill ta det steg för steg. Jag vill ta ett begrepp i taget, analysera dess begränsningar och sedan lägga det på en hög och säga "Ok, där ligger den. Vad har vi kvar?" tills det bara återstår en enda bit kvar och då kanske säga "Oj, den här går inte att analysera, och den har inga begränsningar." Men jag är inte där än, så det krävs fortfarande en del pedagogiska grepp innan jag är redo att ta in ett oändligt begrepp.
Ett öppet begrepp just nu menar jag är utveckling. Jag ser det som en riktning, men vägen är minst sagt dimhöljd.
Eller, jag vet inte.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster
