Logikens begränsning?

[E.t the man]

Jag ser nog logiken som ett ypperligt sätt att hantera världen. Logiken, i sig en mänsklig konstruktion, renodlad tillåter oss att implementera ambitioner. Logiken, utifrån dess system strukturerar upp och låter oss göra kalkylerbara insatser. Kunskap (förmågan att utföra effektiva handlingar) baseras på en logisk strukturering av tillvaron.

Tyvärr är det så att vi som människor till mycket liten del av tiden är "logiska" i vårt egentliga beteende. Väldigt lite av våra dagliga handlingar är för oss genomtänkta (c.a. 85 % sker omedvetet enligt Damasio). Att därmed reducera exempelvis en annan individ och infoga denne utifrån ett logiskt system blir därför en tämeligen vansklig procedur, och väsensskilt från våra egentliga livsbetingelser. Därav har vi en humanistiskt inriktad vetenskap, vars syfte inte är förklaring utan förståelse. Baserat på det simpla faktum att perceptionella artefakter och attributionsfel, tillsammans med ovanstående, gör våran perceptioner mycket vanskliga. Ett logiskt system inbegriper en att infogat objekt kan förutsägas, vilket knappast är fallet när det gäller människor. Kvalitativt inriktad forskningspraktik tolkar jag såsom syftande mot en förståelse för de betingelser som omgärdar ett objekt vilket man försöker närma sig.
Frågan är mycket intressant, och sätter fingret på de lustiga betingelser som det postmoderna samhället växer ifrån. Precis som Lyotard hävdar, existerar idag en mängd "narrativ". Kunskapen, vilket är frukten av den vetenskapliga praktiken, blir det som syftar mot framtiden.