Hur har du det med Gud?

[* KYREUS *]

Du tar upp frågan om /VARFÖR???/ vi kan tänkas ha rätten att säga -ja! eller -nej! till GUD. Du anför också din uppfattning att det ofta verkar som en sk nåd att någon blir "utvald".

Låt mig då jämföra med den mogna kärleken mellan människor.

1. Den bygger på helt FRI VILJA. Inget tvång kan vara möjligt.

2. Den bygger vidare på TOTAL ÖMSESIDIGHET. Inget annat är möjligt.
Ta tex ifall man tänker sig det klassiska kyrkbröllopet.
Alltid föregånget av parternas frieri och JA!! till varandra;
total och hjärtlig - ömsesidighet.

*KADMOZ

/ps - ber att få återkomma till frågan om nåd/utvald -ds/

[Viola]

Kadmos,
Jag har sneglat med intresse på denna fråga från meanman
och liknande frågor har jag ställt många gånger.
Ni diskuterar som om gud är ett axiom och som om detta axiom är lika självklart för alla - det är bara så att en del "tackar nej".
För att valmöjligheten ska finnas måste det ju uppfattas som en realitet.

Jag menar att om alla människor verkligen har chans att 'se himmelriket', så skulle väl inte någon tacka nej?
Och om alla inte är så disponerade att de tar vara på denna chans, så är det väl ganska orättvist vi är skapade?

Här kommer väl också ömsesidigheten in. Inte alla verkar vara disponerade att uppleva någon ömsesidighet.
Men det är ju riktigt att ett förhållande måste bygga på
ömsesidighet. Om gud är en realitet och vi är skapade till hans avbild och vi är avsedda för att ha gemenskap med honom,
så skulle vi alla fungera på samma sätt också och guds existens skulle uppfattas som uppenbar för alla - precis som alla andra fundamentala villkor i livet är uppenbara.

[meanman]

Hej, Viola! Så tidigt du var uppe i forumet. Själv vaknade jag och hunden till en omgång mer blötsnö......

Ni diskuterar som om gud är ett axiom och som om detta axiom är lika självklart för alla - det är bara så att en del "tackar nej".
För att valmöjligheten ska finnas måste det ju uppfattas som en realitet.

Ja som du också säkert erfarit finns det många människor som uppriktigt övertygade berättar om en personlig frälsare(inte om något axiom!). Det yttrar sig mer eller mindre i deras sätt att leva.
Det jag frågat om här rör deras uppfatning om hur frälsning sker och hur den präglar deras liv. Och vilken uppfatning de har om det faktum att många inte verkar söka frälsning eller ine kan nå frälsning. Jag skulle tro att frälsta som yttersta skäl till deras 'omvändning' anför en uppenbarelse. Och inte endast inom uppenbarelsereligionerna utan även inom traditionellt österländskt rotade läror om vägen till sinnesfrid.
Typ det Popjimmy brottas med, på filosofi avd(!).

Vid hänvisning till uppenbarelse, säger jag som Wittgenstein, t.ex i 'Philosophical Grammar':
"Where we only can expect the solution of the problem from some sort of revelation, there isn't even a question. To a revelation no question corresponds."

[Viola]

Hej, Viola! Så tidigt du var uppe i forumet. Själv vaknade jag och hunden till en omgång mer blötsnö......

Vad då tidigt? Jag hade ju sovmorgon - gick upp kl.7

Ja som du också säkert erfarit finns det många människor som uppriktigt övertygade berättar om en personlig frälsare(inte om något axiom!). Det yttrar sig mer eller mindre i deras sätt att leva.

Axiomet handlar om vad som gäller för alla människor. Om man anser att gud är något som angår alla och som alla kan säga ja eller nej till, och vi icke-troende har då sagt nej...
Axiomet handlar då om att gud enligt de troende är en realitet för alla och att alla har valsituationen och det har man ju inte om man inte uppfattar gud som en realitet.
Det är detta som gör den missionerande religionen så
osmaklig eftersom det skapar en massa onödiga problem
för människor som befinner sig i dessa miljöer kanske främst genom att man är född in i den.

Och detta dilemma - valmöjlighet kontra uppfattningen av en
valmöjlighet - är ett mycket gott argument mot t.ex. kristendomens relevans. Det är nog därför hela frågan oftast undviks när man försöker ställa den.

Det jag frågat om här rör deras uppfatning om hur frälsning sker och hur den präglar deras liv. Och vilken uppfatning de har om det faktum att många inte verkar söka frälsning eller ine kan nå frälsning. Jag skulle tro att frälsta som yttersta skäl till deras 'omvändning' anför en uppenbarelse. Och inte endast inom uppenbarelsereligionerna utan även inom traditionellt österländskt rotade läror om vägen till sinnesfrid.
Typ det Popjimmy brottas med, på filosofi avd(!).

Jag uppfattar det som att man förnekar de som inte söker eller de som söker men inte finner. Man kräver respekt för sin egen
"uppenbarelse" men respekterar inte andras upplevda genomskådande av uppenbarelsen.
Deras erfarenheter
negligeras - och alla religionsskadade människor, som har kommit i kläm i en religiös uppfostran -
dessa kan man inte och vågar inte bemöta överhuvudtaget.

[meanman]

Jag uppfattar det som att man förnekar de som inte söker eller de som söker men inte finner.

Nu för tiden? Vissa frikyrkor kanske och 'nya' religioner i vårt land som inte har gjort den Lutherska bodelningen mellan tro och vetande....

Man kräver respekt för sin egen
"uppenbarelse" men respekterar inte andras upplevda genomskådande av uppenbarelsen.

Ja det där med tolerans(igen) är ju svårt för många människor som håller något för heligt och kanske även känner en helig plikt att 'rädda' själar.....

..... och alla religionsskadade människor, som har kommit i kläm i en religiös uppfostran -
dessa kan man inte och vågar inte bemöta överhuvudtaget.

Som tur är finns det ju även många 'utbrytare' som går stärkta från en sådan uppfostran. När man fått distans så är det en känsla kvar av att 'vara bekant med', men musiken till Sions toner stör inte, så länge som man inte råkar höra texten.

[Viola]

Jag uppfattar det som att man förnekar de som inte söker eller de som söker men inte finner.

Nu för tiden? Vissa frikyrkor kanske och 'nya' religioner i vårt land som inte har gjort den Lutherska bodelningen mellan tro och vetande....

Jag tycker det är sällsynt att få ett ärligt bemötande i det man
ger uttryck för av någon kristen.

Man kräver respekt för sin egen
"uppenbarelse" men respekterar inte andras upplevda genomskådande av uppenbarelsen.

Ja det där med tolerans(igen) är ju svårt för många människor som håller något för heligt och kanske även känner en helig plikt att 'rädda' själar.....

I frireligösa kretsar talar man om att man "känner nöd" för
de ofrälsta. Jag kan ha den omvända känslan, när jag tänker på barn och ungdomar som lever i religiösa sammanhang eller
vuxna människor som hamnar under en påverkan.
Jag har, som du skriver, gått stärkt ur mina upplevelser, men jag glömmer inte.

Som tur är finns det ju även många 'utbrytare' som går stärkta från en sådan uppfostran. När man fått distans så är det en känsla kvar av att 'vara bekant med', men musiken till Sions toner stör inte, så länge som man inte råkar höra texten.

Känner igen det där. Men vissa situationer får mig att må dåligt,
t.ex. att gå på barndop.